Kv. Klockaren 1, Storgatan 13, Kilanders. Kilanderska huset under byggnad. Färdigbyggt år 1900. Då inflyttade även postkontoret där från det lilla huset till vänster (se brevlådan på väggen) med ingång från gårdssidan. Postmästare var postexpeditör fru Maria Hammarstrand. I hörnet av Storgatan mellan Kilanders och lilla huset t. vänster låg poliskonstapel Högbergs låga envåningshus (ett stycke in på tomten), där sedan uppfördes hörnhuset inrymmande bokhandel, Skaraborgsbanken m.m. Till höger Jouvins hotell, och närmast kyrkan Westlins hus, där Kilander i många år hade sin manufakturaffär, tills hans nya hus blev färdigt.
Från 299 kr
Två vita män i civila kläder har tagit uppställning för en gruppfotografi med en svart man i militäruniform och en grupp beväpnade svartafrikaner. Den uniformerade mannen i mitten sitter på golvet och verka ceremoniella föremål som ser ut som spiror i händerna. Runt handledarna bär han mycket smycken. De två vita sitter på en skottkärra bredvid ett stort metallkärl. Mannen till vänster röker en pipa och håller en piska i handen. De svarta männen bakom de är beväpnade med stavar som de demonstrativ lyfter upp med höger handen.
Ett av tiden påverkat men värdefullt motiv med anknytning till Chokladfabriks AB Motala. Den odaterade bilden togs i Stora hotellets spegelsal i Linköping och visar en tillställning, sannolikt med välgörenhet som syfte. Firman hade till arrangemanget skänkt valda delar ur sitt sortiment, och vi ser deras väl dekorerade monter flankerad av tombola-stånd. Bakom företaget stod den oerhört mångsidige entreprenören John "Motalakungen" Andersson. Vid sidan av sprit- , vadd- och spikfabriker startade han i Motala även tvättinrättning och laxodling. Nämnas bör också hans anläggande av en elektrisk kraftstation som försåg hemstaden med elektrisk gatubelysning. Till sin chokladfabrik knöt han den driftige O G Svensson, som efterhand kom att överta företaget och vidare samgå med Cloetta. Resten är som man säger historia. Bilden ger inga besked om var företaget stod i sin utvecklingskedja när den tillkom. Gott nog att visa en stycke historia.
Telefonkiosk, troligen 1931. 1930 års modell byggde på samma konstruktion som 1901 års modell men linjerna har blivit mycket rakare i den mer funktionalistiska stilen. Kiosken blev på detta sätt mindre och tog inte så mycket plats på gatorna. Stommen var av smidesjärn och taket täcktes av kopparplåt. Dörren var i ett stycke till skillnad från 1901 års dubbla dörrar. Fönstren var av hamrat råglas och skyltarna av överfångsglas hade blå text. Kiosken målades oftast i två grå nyanser utvändigt. Gallret nertill är ett arv från 1901 års modell och så även en hylla av ek samt golvet av ekspjälor. Telefonapparaten var en variant av 1893 års väggtelefon, men tillverkad i plåt. Bredvid denna sattes en myntbox upp.
Hedesunda. Skjorta med korsstygnsbroderi. Deposition från Hedesunda Hembygdsförening. Folkdräkten är ursprungligen ett lån från modedräkten. Lån och påverkan har emellertid skett gradvis och modets nyheter har införlivats med äldre dräktskick. Hedesundadräkten kan ge exempel på skiftningarna i utseende vid olika tider på samma ort. Jacka och väst har båda inspirerats av empire-modet vid 1800-talets början. Båda plaggen är korta och har hög stående krage och täta dubbelrader av knappar, det sistnämnda ett drag från uniformerna. Knäbyxorna av sämskskinn har en bred lucka, som liksom livgjord och knäsprund knäpptes med platta mässingknappar. Detaljen med den breda luckan daterar byxorna till efter 1830. Den röda stickade toppluvan visar stildrag från 1700-talet. Hur och när modet påverkade folkdräkten var ett resultat av ortens ekonomiska utveckling, geografiska belägenhet och sociala struktur. Dräkten växlade även med årstider och högtider. Den visade värarens samhällsställning, om han var gift eller ogift, dräng eller husbonde. Brudgumsskjortan var en trolovningsgåva, som vanligen användes vid bröllopet och sedan sparades till likklädnad. Hedesundaskjortan på bilden är sydd av raka tygstycken. Ärmarnas vidd vid ärmhål och handleder har samlats genom rynkningar. Kragen är sydd av ett rakt stycke. Skjortan är på kragen och framtill korsstygnsbroderad i rött. Framtill står BPD ÄR FÖDD 1824,ÄR MÄRT ÅR 1845. Och runt kragen står vers 6 ur Haqvin Spegels 325:e psalm. Haqvin Spels 325:e psalm: ACH SÄLLE ÄRO DE SOM LIFSENS WÄGAR SE AF NÅDE SOLEN LYSTE OCH I HOPPETS TYSTE AT WANDRA TÅLIGT LIDA Ä HERRENS GÄLP FÖRBIDA.
En månne umbärlig information i sammanhanget är att amatörfotografen Fritz Lovén tidigt gjorde sina försök med plastnegativ. Det äldre och beprövade materialet som bas för negativ var annars glas, och man kan förstå att lockelsen till ett mer lätthanterligt fotograferande var stor. En baksida med de tidiga plastnegativen är att de inte sällan bleknat och att återgivningen blivit oklar. Här är ett exempel, daterat 1905, som trots sina brister visar en unik vy mot ett sällan återgivet hus i Linköping. Idag skulle huset burit adressen Kungsgatan 24 men låg en stycke in i kvarteret, trots sitt präktiga yttre närmast som ett gårdshus. Även byggnadens sneda orientering mot Kungsgatan kan tyckas märklig, men förklaras av ett äldre gatunät där dagens Klostergata här vek för en mer västlig sträckning. Huset uppfördes vid 1800-talets mitt av rådman Adolf Fredrik Nordwall. Om denne handlare och i Linköping beklädd med en mängd förtroendeposter kan skrivas mycket. Här begränsar vi hans levnadsteckning med sin vinnande kamp att genomdriva avveckling av den otidsenliga avlöningen i jord för stadens styrande och borgarskap. Att sköta ett lantbruk tog både krafter och tid från de huvudsakliga uppgifterna. Sällan var man heller som handlare eller i annan yrkesutövning särskilt väl skickad för jordens bearbetning. Processen kom dock att ta sin tid. Först vid respektives frånfälle tillfördes jorden stadskassan.
Maria Ferm f. 4/5 1827 i Fredsberg. Gick treveckors kurs på seminarium. Anställdes 1870 som småskollärarinna i Älgarås-Björkulla. Sades vara av rysk börd. År 1872 är Sundbergs och Maria Ferms löner tillsammans 300 Rdr. Samma år har Maria Ferm utdelat 1928 portioner mat till fattiga barn och tillerkännes 5 Rdr för detta. År 1873 begär hon planteringsland för 1/8 tunna potäter och anvisas ett stycke jord öster om skolan (vid kyrkan). År 1881 : 250 kr i årslön. Sedan hon pensionerats och efterträtts av Anna Nyblad bodde hon i en stuga norr om skolan (senare flyttad). Hanna Julin (Säll), som gick i skola för Anna Nyblad minns ett tillfälle, då Maria Ferm kom till skolan och frågade Anna Nyblad om hon ville ha några "surlepper" (rabarber). "Jag töcker kaffet sulle va gôtt, för sumpen ä'nte mer än tre vecker" (hade Maria Ferm, enligt Arvid Larsson yttrat vid något tillfälle). Från 1913 skriven på "hemmet". Död 4/5 1921. Gick så länge hon orkade till Hova kyrka varje söndag. På L. J. Jonssons fråga varför hon inte gick till Älgarås, svarade Maria Ferm "Mina steg äro icke ställda till Älgarås". "Under ena hörnet på min stuga ligger en krigare i full rustning. Han besöker mig ofta". Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Tre stensättningar, anläggningarna 1 (nere till vänster), 2 (strax ovanför) samt 35 (uppe till höger, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 1 var 2,3x2,0 meter stor och innehöll ett lager med brända ben och ett fyndmaterial bestående av keramik, glaspärlor, en fibula av brons och järn samt ett oidentifierat fragment av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en individ som var mellan 10 och 24 år. Datering: 330-540 e:Kr. Anläggning 2 var 5x2 meter och den innehöll brända ben och spridda keramikskärvor, dessutom framkom ett bleck av brons och ett oidentifierat stycke järn. Den osteologiska analysen benen kom från en individ mellan 35 och 64 år. Anläggning 35 var en rektangulär stensättning, 2,2 x 2,0 meter stor. Inom anläggningen framkom brända ben, keramik, en järnkniv, en järnnit, ett avslag i kvarts samt harts. Inom anläggningen fanns även ett brandlager som innehöll brända ben och ett beslag av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-64 år.
Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.
Ett lossbrutet stycke av en bottenplatta till en ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades. Se även JMF.00303-1.
Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.