Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomsterdekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Från 299 kr
Bild 1 Glommakraft En grupp kreativa människor med anknytning till Glommen har sedan några år haft en återkommande utställning. Den har kunnat ses i Glommens samlingslokal. Konstnärer, fotografer, hantverkare, författare i samarbete med Glommens Samhällsförening. Bild 2 Förberedelser in i det sista. Bengt Johansson och Käte Laurent. Bild 3 Lena Björnquist hänger sina akvareller med strandmotiv. Bild 4 Halsband av klor från egenfångade krabbor såldes av Lars Wikander. Bild 5 Ordföranden i Glommakraft 2009, Bengt Winblad, hälsar välkommen vid vernissagen. Bild 6 Trubaduren Bengt X underhöll med sköna visor vid invigningen av årets Glommakraft. Bild 7 Museichefen Debbie Thompson invigningstalade och öppnade utställningen.
Teaterföreställning: "Morens sista suck". 1900 cirka. Fr v: Felix? Körling, bankdir J M Persson, fotograf A J Hagnell och P Bengtsson. Fotograf Anders Johan Hagnell var en omvittnat omtyckt sällskapsmänniska med ett klingande skratt, "en skämtare av det älskliga och oförargliga slaget" och med en "mer än vanlig" talang för att framföra lustiga visor, enligt en tidningsartikel i samband med att han skulle lämna Värnamo efter nio år (Vernamoposten 1890-09-27). "Skulle ett 'spektakel' givas eller efter dagens id ett par timmar egnas åt glädjen, alltid måste 'Hagis' vara med." Hagnell benämndes i artikeln som stadens "muntrationsråd" och rolighetsminister".
"Knäcken" eller "Knäckakrogen" mitt för nerfartsvägen till Pataholms köping. När forbönderna for från Kalmar hem åt Dasebygden (dasar = timmerkörare) tog de sig först en sup vid Galgkrogen, sedan i Ryssby krog och så i "Knäcken" - då var di knäckte - sist i Staby krog "om di stog". En urmakare Möller, son till sista gästgivaren lade ner rörelsen där, han var far till Möller i Njutemåla och handlanden Möller vid Pata. Möller byggde det nuvarande huset omkring 1880. På urtavlan å klockan står: E. MÖLLER. BETEL" Den äldre byggnaden låg i vinkel, till vänster. Vid vägen diverse skjul. Brunnen nere i korset kallas "Knäckabrunnen". (Hofrén)
Ur en fritidsfotografs samling hämtar vi denna för tiden unika vy. Den forna hälsobrunnen Ekkällan i dagens södra delar av Linköping öppnades på initiativ av Johan Otto Hagström år 1761. Denne var läkare i staden och kunde inte minst räkna sig till en av Carl von Linnés lärjungar. Brunns- och värdshusrörelsen på platsen var igång till mitten av 1800-talet. Den sista, kända annonsen för brunnsdrickning ur Ekkällan publicerades år 1861. Det höga huset invid träddungen uppfördes som värdshus och bostad för traktören 1802 och står i ett något flyttat läge ännu på sin plats, Ekkällegatan 4. Bilden visar det som minde om platsen i början av 1900-talet.
Hallsarve Vilhelm Karlsson, 31 år, och fadern Hans Karlsson, 59 år, visar hur man klyver trolar med yxa, innan man fick lokomobil och klingsåg. Masse har arrangerat bilden, i själva verket hade man lokomobil i socknen redan något av de sista åren på 1800-talet, först en hästdragen, men från 1912 en självgångare. 1915 byggdes såghuset väster om kyrkan. Masse ville med bilden visa hur handklyvning gick till. Se nr 208. Karlssons på Hallsarve tillhörde Masses bästa vänner i socknen. Deras manbyggning och flygel ses i bakgrunden.
En varm dag i början av april har skolan planteringsdag. Det började man med 1911 pga den stora avsaknaden av tillräcklig vedbrand i socknen. Man planterade uppe på Lausbackar på de platser det är skog på idag. Tydligen hade man tid för lekar också. Här leker man "Sista paret ut" i en backsluttning på en hittills okänd plats. Man får här en bra bild över vilka kläder som var brukliga. Barnen är ungefär klädda på samma vis som de vuxna. Flickorna har klänningar med förkläden, pojkarna blus med byxor.
Sista slåttern i Tranänget hölls denna dag den 25 juni 1904 och landshövdingen August Wall kom på besök. Alla hade på sig sina finaste kläder och karlarna hade i ödmjukhet sina huvudbonader avtagna. Det bjöds på kaffe med dopp på duk och vin eller konjak serverades i glas på bricka. Varför besökte landshövdingen just Lars Pettersson? Jo, Lars var en uppsatt man med politiska uppdrag, bla var han kommunalstämmans ordförande i 33 år och magasinsförståndare (fungerade som bankchef) i 39 år. Troligen är det Lars Pettersson som sitter framför kvinnan med glasen och landshövdingen August Wall lutar på armbågen t h.
Under det sena 1800-talet kom skolhusfrågan att bli alltmer brännande i Linköping. Under århundradets sista decennium hade barnen i stadens folk- och småskolorna nått över 1 200 elever som undervisades i spridda och långt från alltid i ändamålsenliga lokaler. Efter intensiva överläggningar i skolrådet enades man till slut om ett krafttag och staden beslutade om ett rejält skolbygge på ett område söder om stadskärnan. Den nya folkskolan stod med sina 27 klassrum färdig 1898 och kom att få namnet Linnéskolan. Efter en brand 1923 kom skolbyggnaden att ges ett mer förenklat formspråk.
Norrköpings gamla rådhus, populärt kallad "Smörasken", började uppföras 1724 men stod inte helt färdig förrän 1734. Trots att byggnaden redan vid invigningen ansågs för liten kom den att i mer än ett och ett halvt sekel tjäna som stadens rättsliga och administrativa centrum. Den två våningar höga stenbyggnaden inrymde förutom rådhus- och kämnärsrätterna (underdomstol) även sjumanskammare, kansli och arkiv, dessutom stadsvaktens rustkammare och den obligatoriska stadskällaren. Till höger om Rådhuset ses Ekbohmska gården, bostad åt justitieborgmästare Jacob Ekbohm men även interimt rådhus vid byggandet av gamla rådhuset samt konungaresidens vid riksdagarna åren 1759 och 1800. Bild från 1800-talets sista år.
Villaberg på Hejdegårdssidan av Tannefors sluss. Huvudbyggnaden var uppförd på markerna till Tannefors Ödegård och Nattstuvugård med ett högt läge invid dagens skärning mellan Forshemsgatan och Slussgatan. Här en vy från trädgårdssidan med ägarfamiljen i kretsen av vänner. På bänken ser vi hemmansägaren Jonas Jonzon invid sin hustru Matilda och möjligtvis hennes svärmor, den åldriga Margareta Christina Larsdotter. Flickorna i folkdräkter är till vänster dotter Karin, till höger hennes väninna fröken Nyberg från Rogestad. I bakgrunden står enligt uppgift bröderna Mårtensson. Bilden är odaterad men Jonas Jonzons dödsdag per den 12 juni 1904 sätter ett sista datum.
Detta reprofotografi av ett medfaret orginal visar Ryds herrgård 1907. Bakom kameran stod gårdens dåvarande ägare, Carl Thersmeden. Ursprungligen uppfördes sätesbyggnaden på 1720-talet, men genom den långa ägarelängden har ett flertal förändringar utförts. En sista genomgripande renovering under herrgårdsepoken genomfördes 1903 av just Carl Thersmeden. Vid tiden för bilden har området ännu inte påverkats av den omfattande byggnation som kraftigt förändrade området med start år 1966. Planen var att anlägga den nya stadsdelen Ryd för cirka 10 000 invånare. Närheten till den planerade högskolan i Linköping medförde att ett stort antal stundentlägenheter planlades. Därav fick herrgården redan från 1968 ny funktion som kårhus.
Ryds herrgård belägen väster om Linköpings centrum. Ursprungligen uppförd på 1720-talet men av ägare förändrad över tiden. En sista genomgripande renovering under herrgårdsepoken genomfördes 1903 av dåvarande ägaren Carl Thersmeden. Vid tiden för bilden har området ännu inte påverkats av den omfattande byggnation som kraftigt förändrade området med start år 1966. Planen var att anlägga den nya stadsdelen Ryd för cirka 10 000 invånare. Närheten till den planerade högskolan i Linköping medförde att ett stort antal stundentlägenheter planlades. Därav fick herrgården redan från 1968 ny funktion som kårhus.
Makarna Stånggren med sina förstfödda barn låter föreviga sig i linköpingsfotografen Maria Tesch ateljé. Tiden är något av 1800-talets sista år. Johan Stånggren är vid tiden löjtnant vid Första livgrenadjärregementet i Linköping men har även en civil karriär som lantmätare. Makan Ottilia Sjögreen är bördig från Edshult i Jönköpings län men har före äktenskapets ingång 1889 varit bosatt i Uppsala en längre tid. I famnen håller hon dottern Anna Sofia Margareta och framför fadern sitter sonen Gustaf Adolf Magnus. Barnens tilltalsnamn har inte kunnat styrkas.
Porträtt av professor Carl Bovallius, filosofie doktor vid Uppsala 1875 och samma år docent i zoologi. Hans håg och verksamhetslust gjorde honom till en synnerligen vittberest man. Talrika färder längs Sveriges och Norges kuster för zoologiska studier samt besök i de flesta av Europas kulturländer. I början av 1880-talet företog han zoologiska och etnografiska undersökningar i en forskningsfärd till Västindien, Centralamerika och norra Sydamerika och hemsände därifrån rika samlingar. Under en period tillbaka i Sverige gjorde han vidsträckta färder i Norrland och Lappland, i första hand för studier av områdets skogsförhållanden. Under sina sista år ägnade han sig åt praktisk verksamhet i Centralamerika. Han avled i Guyana 1907.
Porträtt av handlare Frans Wilhelm Österberg iförd Linköpings frivilliga skarpskytteförenings uniform. Bördig från Norrköping hade han blott 13 år gammal kommit till Linköping för att tjäna som bodgosse hos handlare Nils Berggren. Efter ett antal anställningar tycks han blivit egen 1853 då han etablerar sig bland Stora hotellets butiker i byggnadens gatuplan. Från 1862 gift med Ida Ulrika Constantia Brogren, för övrigt syster till den farmgångsrika apotekaren och sedermera bryggaren Ludvig Theodor Brogren. Efter en lång och framgångsrik levnad dog han av lunginflammation på årets näst sista dag 1914.
Ryds herrgård belägen väster om Linköpings centrum. När den sista privata ägaren av godset avled 1921 visade sig gården vara svårsåld, varför Linköpings stad bestämde sig för att förvärva anläggningen. Den utarrenderades för att från 1951 fungera som Sveriges första kollektivjordbruk, Ryds Sambruksförening. Jordbruket drevs på detta sätt tills kommunen i början av 1960-talet började planera för en expansion av staden. Vid tiden för bilden har området ännu inte påverkats av den omfattande byggnation som kraftigt förändrade området med start år 1966. Planen var att anlägga den nya stadsdelen Ryd för cirka 10 000 invånare.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.