Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar som föreställer djur. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Från 299 kr
Bild från Hovåsristningen. En man studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
En bild från Hovåsristningen. En man som studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Bild från Hovåsristningen. Man som studerar hällristningar. En hällristning är en samling symboler, figurer och avbildningar som är inhuggna på berghällar eller lösa klippblock under forntiden. Figurerna har som regel aldrig ristats, utan snarare knackats eller huggits in i bergytan med olika typer av knackstenar eller under järnåldern skarpa huggjärn. Hällristningar uppträder i olika kultursammanhang över hela världen. De största koncentrationerna har återfunnits i Afrika, Skandinavien, Sibirien, Nordamerika och Australien. De äldsta funna hällristningarna finns i Afrika och har daterats till mer än 20 000 f. Kr. Av naturliga skäl finns de största hällristningslokalerna där det funnits tillgång på lättbearbetat sten som sandsten. I många fall målade man också på släta bergytor, så kallade hällmålningar. De äldsta fynden har gjorts i grottor där berget inte varit vattenförande och som skyddats från väder och vind och därför kunnat bevaras 10 000-tals år. (Hämtat från Wikipedia)
Porträtt av gossen Erik Åman, som här med kavat uppsyn satt sig på balustraden i linköpingsfotografen Rydholms ateljé. Född som son till lasarettsläkaren i Linköping, Ludvig Åman och dennes maka Fanny Nordvall. Familjen var genom faderns yrke bosatta i stadens länslasarett, vid tiden beläget invid Hospitalstorget. I vuxen ålder kom han att bli banktjänsteman och knuten till Östgöta Enskilda Bank. Från 1887 var han gift med Sofia Emilia Sahlström, bördig från Gävle. Äktenskapet upplöstes emellertid genom skilsmässa 1899 och Erik kom att gifta om sig året därpå med Fanny Josefina Rundblad, född och inflyttad från Södertälje. Hans andra äktenskap blev dock kort, då hustrun avled redan inom ett år. Eriks tredje försök, med den från Stockholm stammande och betydligt yngre Karin Tilander, kom dessbättre att vara i närmare 30 år, naturligt avslutat vid Eriks bortgång 1932. Upplysningsvis kom hans tredje och sista maka att leva till 1969. Trots tre äktenskap blev Erik barnlös. Tillsammans med tredje hustrun adopterade han emellertid en hemhjälps oäkta dotter 1919, som kom att följa sina adoptivföräldrar till vuxen ålder. Som nämnts avled Erik 1932. Den lilla famljen var då skriven i Kimstad.
På baksidan av den vänstra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids mamma [?]. I nederkanten står med bläck: 18 1/2 år gammal. På baksidan av den högra bilden står skrivet med blyerts i överkanten: Gottfrids farmor och farfar. I nederkanten står med bläck: Augusti 1861. Edv. Ths. De båda blyertsanteckningarna ser ut att vara samma handstil och de båda bläckanteckningarna ser ut att vara en annan handstil, sannolikt Edvards. Edvard var far till Alfred, vars bilder ni har i ert arkiv. Alfred var Gottfrids storebror. Gottfrid var min farfar. Gottfrids mamma, alltså Edvards hustru, hette Jenny. Hon var född den 18 februari 1843. Då Edvard tog bilden var hon 18 1/2 år, så det var i augusti 1861, samtidigt med bilden på föräldrarna. Edvard och Jenny gifte sig på våren 1867, så när bilden togs var de kanske nykära. Gottfrids farfar och farmor, alltså Edvards far och mor, hette Johan och Eva Sofia. Famijljen flyttade till Hallsberg 1868. När Edvard tog bilderna bodde han och föräldrarna i Torshälla (eller om det var Eskilstuna, jag kan ta reda på det). Det var alltså inte Örebro län. Men eftersom de här bilderna har nära anknytning till Alfreds bilder, som ni har, vore det naturligt att förvara dem alla tillsammans. Jag hittade de här bilderna när jag tog reda på min mammas saker. Hon avled i höstas. Mamma och pappa hade många saker från Gottfrid, min farfar. Så de båda bilderna har kommit den vägen till mamma.
'Vy från nedanför Annedalskyrkan ut mot Linnéplatsen med Dag Hammarskiöldsleden med bilar. Spårvagn på avstånd. :: Ingår i serie med fotonr. 7129:1-5 med bilder tagna för projekt ''Då och Nu'' inom bildaccessprojektet, produktion för vastarvet.se. Detta motiv jämfördes med gamla bilden med fotonr 936. Bildtext där: :: Vyn förevigades 1926 av greve Arvid Posse. Detta var tre år efter invigningen av Naturhistoriska museet som syns på höjden. Tornet bakom museibyggnaden tillhörde det första ålderdomshemmet i Sverige, Stiftelsen Ålderdomshemmet i Göteborg från 1896. Detta ålderdomshem ersattes under 1970-talet av Vegahusen med samma funktion. Säröbanan började trafikeras med ångloksdrivna tåg 1904 och gick då mellan Särö och stationen, en bit ifrån Linneplatsen. Det var speciellt under sommaren som det var populärt att åka ut till Särö för att bada, men i mitten av 1960-talet gick det sista tåget längs sträckningen. :: :: Vegetationen kring Naturhistoriska museet har naturligt nog växt upp och sommartid skymtas bara spira och taknock av byggnaden, här sedd från Annedalskyrkan. Idag går spårvagnsspår och Dag Hammarskiöldsleden parallellt med Säröbanan.'
Bror August Palme, född den 17 december 1856 i Kalmar, död den 3 september 1924 i Annecy, Frankrike genom en olyckshändelse, var en svensk skådespelare. Han var kusin till Sven Palme. Palme var engagerad vid Dramatiska teatern i Stockholm 1885-1921. Han hade 1874-1885 anställningar vid Nya teatern i Stockholm, Svenska Teatern i Helsingfors och Stora teatern i Göteborg. Palme blev premiäraktör 1887. Hans spelstil utmärkte sig för ett lyriskt temperament, vars uttryck understöddes av hans mjuka, egendomligt beslöjade stämma. Även i karaktärsroller med komisk anstrykning åstadkom han fullgoda tolkningar. Hans spel var alltid naturligt och oftast träffande. Sin första större framgång vann han med en poetisk framställning av Ambrosius. Även må erinras om hans med lidelsefull styrka genomförda Ernesto i "Galeotto", den sanna komik han gjutit kring en sådan gestalt som den slappe och egoistiske självbedragaren Hjalmar Ekdal i Vildanden, hans utförande av huvudrollerna i August Strindbergs dramer Till Damaskus, Sista riddaren och Karl XII samt Jean i Fröken Julie, Tygesen i Geografi och kärlek, Falk i Kärlekens komedi, Laursen i Flykten, Anselmo i En veneziansk komedi och Lysimachus i Titus.
fotografi, photograph
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.