Föremålet till vänster är en samisk dosa i ben med ristad dekor föreställande band och en ren, oval form. Träbotten och ett lock som är förenat med dosan med ett flätat band av senor. Kan eventuellt ha använts för salt snarare än snus. Inköpt av Allan Jansson, Stockholm 1973. Föremålet till höger är en oval snusdosa av renhorn och läder med kupad botten och konkava sidor. Löst lock med tvinnad läderstropp. Zick-zack- och flätmönstrade bårder på lock och runt om, samt sydsamiskt flätmönster på lock och botten. Mönstren färgade med rödbrunt pulver från albark. Tillverkad av Sune Enoksson i Tärnaby 1974.
Från 299 kr
Kontakt-kille som skriver brev, 4 mars 1966 I förgrunden syns det en man som är klädd i en ljus, randig skjorta med en mörk virkad slips och mörka byxor. Han har en kortklippt frisyr. På mannens vänstra ben sitter det en pojke som är klädd i en långärmad skjorta och mörka byxor. Till vänster på bilden ser man en bokhylla. Bland böckernas rubriker i bokhyllan syns det endast "John Kennedy" och "I vår underbara värld" av J. V. Stanêk tydligt. På bordet under bokyllan står det en skrivmaskin, en ask med tändare, ett askfat, ett anteckningsblock, pappershäften och ett kuvert. Skrivmaskinen är märkt "Halda." I bakgrunden till höger ser man en dörröppning.
Hanna Hirsch-Paulis Porträtt av vännen Venny Soldan-Brofeldt
Ingatorps marknadsplats. Ingatorp är den kungsgård, där traditionen säger att konung Inge, Stenkils son, avled någon gång i början av 1100-talet. Han begrovs på Hångers kyrkogård. Men i början av 1200-talet ansågs förmodligen Hångers kyrka för ringa att hysa en kungagrav och kung Inges ben fördes till munkarnas kyrka i Varnhem, "där nu Stenkils son vilar i gott sällskap med helige kung Eriks ättlingar". Som en ö i en väldig åker ligger Hångers kyrkogård. För mer än åtta hundra år sedan vigdes här konung Inge den äldre till den sista vilan. Den utgör nu en inhägnad dunge i Bredegårdens åkrar ej långt från Hornborgasjön. Kyrkan i Hånger, av romansk typ, raserades jämte Mårby, då Bjurums kyrka uppfördes på 1760-talet. Fragment av fönsterbågar och kolonner äro strödda över platsen, och halvt dolda av det yviga gräset ligga där ett par gravstenar från tidig medeltid. Vi har rätt att tro, att den ena av dessa en gång lagts över kung Inge.
Teaterföreställning med en strålande stjärna över scenen i krubban. "Julspel framfört av elever ur skilda årsklasser. Längst till vänster, en av herdarna, är dr Elsa Köhler, tyskalärarinna som brukade dra igång de här teaterevenemangen. Bredvid henne (syns bara ett vitt ben) står Ingegerd Estvall; bedjande ängel är Gunnel Larsson; 'Maria' vid krubban är Kerstin Linton; ängeln på knä är Sylvia Carlsson; det lilla ansiktet som tittar fram bakom den knäböjande vise mannen är Kerstin Johansson; den långe 'vise mannen' bredvid är Margit Lütz; bedjande ängeln som sitter på knä på högerkanten är Karin Hallengren; den lilla flickan bakom henne i vita kläder heter Karin Ottander; flickan längst ut till höger är Majken Björk-Nyman."
Mr Idla, 16 februari 1966 I förgrunden syns en ung flicka, en kvinnlig gymnast, som ligger på mage på golvet. Hon är klädd i en långärmad vit tröja samt svarta åtsmitande långbyxor. I håret har hon en rosett. Hon har en penna i sin hand och skriver på ett papper. Till höger syns en bit av en man som håller fram ett kuvert. I bildens bakgrund syns tre plintar. På den mittersta plinten sitter en kvinna. Vid den vänstra står en kvinna och skriver med ryggen åt kameran. En stor väska står på golvet vid hennes fötter. Vid plinten till höger står en man. Han har en kamera i handen. De tre sistnämndas huvuden har ej kommit med på bilden. Längre bort till vänster står en man vid väggen. Endast hans ben är synliga på bilden. Längre bort till vänster står en portfölj vid väggen.
Grybe golf, Gustavsvik 17 juni 1967 I förgrunden syns två små pojkar i ettårsåldern som befinner sig i närheten av vattnet på utomhusbadet i Gustavsvik. Båda två har vita små mössor på sina huvuden och är i övrigt nakna. Pojken till vänster står upp i det grunda vattnet och håller sin vänstra hand på en tonårsflickas högra ben. Hon är klädd i en vit bikini och sitter på huk med en spade i sin högra hand. Hon skyfflar i sand i en liten leksakshink. Bredvid henne på andra sidan sitter den andre lille pojken i sanden och håller en leksaksspade i sin högra hand. Framför honom står en leksakshink. I bakgrunden syns bl.a. en kvinna i mörk baddräkt och en liten pojke i ljusa badbyxor.
"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".
Anders Petter Danielsson riksdagsman Dyestad Runsten sn Öland född 1/12 1839 död 18/12 1897. Hans föräldrar var hemmansägaren Daniel Jonsson och Kajsa Larsdotter. Han gifte sig vid 21-års ålder och övertog då föräldranas hemman i Dyestad. Hemmanet blev under årens lopp betydligt förbättrat och tillökat. Redan som ung man anlitades Danilsson livligt av ortsbefolkningen när skrivhjälp behövdes, han åtog sig bouppteckningar, värderingar och auktioner samt uppträdde även som rättegångsombud. Han var från 1862 till sin död kommunalstämmans ordförande i sin socken. Invaldes 1865 i landstinget och 1872 i andra kammaren, där han blev en inflytelserik ledamot. Vice talman 1891-94 samt 1897 statsrevisor. Sitt medfödda sparsamhetsnit frångick Danielsson , då det gällde anslag till fornminnesvård på Öland eller statsinköp av Linnés Hammarby. Eljest röstade Danielsson vid votering om anslag mot lantmannapartiets ledning. Vid 1885-års riksdag var Danielsson en av de hätskaste motståndare till nya värnpliktslagen. Men under senare år gjorde sig en viss omsvängning hos honom märkbar i förhållande till försvaret. Vid 1892-års urtima riksdag stödde Danielsson livligt det Boströmska förslaget till försvarsreform, som då äntligen kunde föras i hamn. Hösten 1894 angreps Danielsson av kallbrand och måste låta amputera sitt ena ben. Han lyckades därefter ej helt återvinna sin gamla ledarställning i riksdagen. Personligen var Danielsson en duglig, flädfri, omtänksam och vänsäll man. John Falk.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.