fotografi

Från 299 kr

Den avporträtterade Amalia Godée föddes 1835 på Sollerön i Dalarna som dotter till den ordensprydde kaptenen Gustaf Adolf Godée och Carolina Gustava Obitz. Således till det yttre under goda förutsättningar, men faderns bortgång redan i hennes barndom kom att påverka familjens tillvaro i en oplanerad riktning. För Amalias syskon valdes skilda lösningar, själv följde hon sin mor till Västerås och vidare till Askersund när den äldre systern Gustava bildat familj i staden. När systern och hennes make, apotekaren Anders Fredrik Wigander, flyttade till Linköping 1851 följde Amalia med som mamsell i hushållet. Lotten som inneboende i systerns hushåll kom att bestå henne livet igenom. Förhoppningsvis efter egna val, kanske för att inga andra alternativ kom till henne i den komplicerade äktenskapsmarknad som vid tiden rådde för kvinnor i väl ansedda familjer. I sammanhanget kan som en händelse nämnas det skillingtryck "Husmamsellens skottårsvisa" som berättar om Amalias här omnämnda syster Gustava. Visans rader låter oss följa hennes avsaknad av friare och våndan om ett liv som husmamsell. Som oss bekant blev inte Gustavas farhåga sannspådd, men väl för systern. Här porträtterad i Linköping omkring 1865.

Från 299 kr

Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.

Från 299 kr

Masse har inväntat det rätta släpljuset på gaveln, varje detalj framträder tydligt och skuggor syns från sidoåsens ände och vindskaidsraften, stången längst ut som agen skall vara virad kring, men här har agen blåst bort. Raftarna, som agen ligger på, står på väggarna och stödjer sig mot de kraftiga åsarna högt uppe, vars ändar sticker ut på gaveln. Gaveln är byggd ända upp i nock i sten, utom en liten triangel högst upp, vilken släpper in lite ljus och luft, samt också ladugårdssvalan, som måste kunna komma in. Högt uppe sitter små vindögon skapade av vinkelställda stenar, detta är foderloftets enda ljusinsläpp jämte det från nocken. Man ser fyra rader med små träpluggar i väggen. Det är resterna efter byggnadsställningens bommar, vars ändar byggdes in i murverket när ladugården uppfördes, så gjorde man med alla stenbyggnader från 1100-talet och framåt. När byggnaden var färdig och man tog ner ställningen, högg man av bomändarna jäms med väggytan och putsade oftast över dem. Men här sticker de ut lite. Det gör också bjälklagens ändar längs långsidorna, säkrade med blaigare, stora träkilar. Masse har även sneglat på motivet t h om ladugården. Lammhushörnet som skymtar ramar in gården innanför. Där ser man en vagn och i bakgrunden skymtar grannpartens nya manbyggnad.

Från 299 kr

'Monterad berguv. :: :: Text till bilden: ''Berg- eller stenufven hör till ugglornas stora skara, som utmärkes genom framåtrigtade ögon och vida öronöppningar, men ufvarna hafva hornlika tofsar på pannan, hvilka ge dem ett egendomligt utseende. Bergufven är allmänt känd för sitt i nattens stillhet vildt tjutande, hemska låt, som liknar ett jämmerfullt båt! båt! Af en grof karlstämma. Han trifves gerna i bergiga trakter och bor der, helst parvis och långt skild från sina närmaste anhöriga, i klyftor och ras. Derifrån gör han sina utflygter i skymningen för att söka rof, bestående af andra varmblodiga djur, men hos oss är han ej så farlig för det matnyttiga vildtet, att man med krut och bly bör möta honom. Författaren av dessa rader har här i vestra Sverige öppnat snart ett halft hundra af denna fogelart, men aldrig funnit annat i hans inelfor än lemningar af råttor och sorkar. I en annan ort kan förhållandet vara annorlunda, men icke skall foglen derföre anbefallas till utrotning överallt.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'

Från 299 kr