Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges. Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten. Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna. På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.

Från 299 kr

När Snausarve delades någon gång efter 1600-talets mitt, blev Anders Hansson 1610-1690 ägare av den här ursprungsparten, vilket år är inte känt, men han ägde parten 1670. Sonen Hans Andersson född 1661 gifte sig 1699 med Anna Larsdotter och de fick 3 barn, varav äldste sonen Anders Hansson född 1700 blev näste ägare. Anders gifte sig omkring 1725 med Anna Olofsdotter Hummelbos i Burs och eftersom Anders var sjuklig, var det hon som stod för gårdsparten. De fick också 3 barn och även nu var det äldste sonen son ärvde parten, Hans Andersson född 1726 gift 1752 med Margareta Larsdotter född 1729 från Botels. Hans och Margareta fick 4 barn varav två hette Hans! Men det blev en son Anders Hansson född 1756 som blev näste ägare, gift 1781 med Brita Larsdotter född 1750 från Smiss och de fick 4 barn. Anders dog och Brita gifte om sig 1794 med Gabriel Jakobsson född 1767 från Pilgårds på När. Äldste sonen i första äktenskapet Hans Andersson född 1782 och gift 1802 med Dorotea Jakobsdotter Lyberg född 1778 från Lye tog över parten. Hans och Dorotea fick 7 barn och det blev yngste sonen Hans Hansson född 1820 som blev näste ägare. Han gifte sig 1848 med Margareta Elisabet Nilsdotter född 1827 från Anderse och de fick 6 barn. 1879 tog sonen Jakob Niklas Hansson född 1849 över parten, gift 1887 med Anna Lovisa Hansdotter född 1855 från Hägdarve på När. De fick 5 barn och det blev dottern Hermanna Hansson 1894-1995 som blev näste ägare. Hon gifte sig 1927 med Ernfrid Södergren född 1900 från Hallbjäns och de tog samma år över parten. De fick inga barn, utan tog en fosterdotter, vilken inte tog över gårdsparten. Hermannas äldsta syster Nelly Helena född 1888 gifte sig till granngården Goks och det blev hennes dotterdotter Helena Kolmodin född 1968 som köpte den avstyckade parten 1994 av Helenas föräldrar Gunhild och Henry Nyroth med sin sambo Kent Jakobsson född 1966 från När. När de separerade såldes parten. På bilden ser vi från väster: Harald Hansson 7 år, Hermanna Hansson 10 år, hon blev 101 år gammal, och Henrik Hansson 15 år. I bakgrunden ser vi manbyggnaden, en parstuga från 1800-talets första hälft och brygghuset.

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Personalgrupp. Arbetare och ledning vid Gunnebofabriken (kv Valen 3) uppställda framför en av fabriksbyggnaderna. Från vänster översta raden 1. Karl Pettersson, 2. Nils Bruce, 3. - Holmberg, 4. John Börjesson; "Jim", 5. Charles "Chals" Andersson, 6. Sture Sandberg, 7. Erik Johansson, 8. Karl Bengtsson; "Olas Kalle", 9. okänd, 10. okänd, 11. David Persson; "Smålänningen", 12. Sven Andersson, 13. Paul Johansson, 14. Karl Eliasson; "Kalle", 15. Håkan Håkansson; "Hôpp", 16. Torsten Karlsson, 17. Rickard Karlsson; "Dômpa-Richard", 18. Erik Eriksson, 19. Ingemar Fälth, 20. Karl Johan Gylén, 21. August Johansson, 22. Sven Lorentzon, 23. okänd, 24, Bror Andersson. Andra raden uppifrån: 25. Erik Svensson, 26. Harry Karlsson; "Härtla", 27. okänd, 28. okänd, 29. Albanus Lindhov, 30. okänd, 31. okänd, 32. Karl Rosengren; "Kalle Bräck", 33. Birger Lindström, 34. - Johansson; "Mojen", 35. Gunnar Berntsson, 36. Karl Johansson; "Lådekalle", 37. Gunnar Johansson, 38. Valter Emanuelsson, 39. Bertil Emanuelsson (Bror till Valter E), 40. Åke Johansson; "Tjotte", 41. Fabian Andersson, 42. okänd, 43. -Fälth; pappa till nr 19, 44. okänd, 45. Ivar -; "Färjans", 46. okänd, 47. - Friberg. Tredje raden uppifrån: 48. okänd, 49. - Hallden; "Gökas", 50. - Karlsson; tråddragare, 51. - Karlsson, bror till nr 50, 52. okänd, 53. Herder Andersson, 54. Evald -, 55. okänd, 56. Ivar Johansson; "Rymans dräng", 57. - -, "Rannelien", 58. okänd, 59. - Strandberg, 60. Ivar Martinsson, 61. okänd, 62. okänd, 63. Per Nilsson; "Klippans Pelle", 64. Knut Hendberg, 65. - Bengtsson; Jobbade i spiken, 66. okänd, 67. Leopold Bengtsson, 68. Holger Gustavsson; "Pix", 69. Karl Johansson; "Vite Kalle-Eriks pappa", elektriker och tråddragare, 70. okänd, 71. Karl Bengtsson; snickare, pappa till nr 67. Andra raden nerifrån: 72. okänd, 73. okänd, 74. - -, "Lubbe", 75. Max -, 76. - -; buntare på lagret (?), 77. - Pettersson; "Västeråsar´n", 78. Bernhard -, 79. Erik Emanuelsson; "Kanin", 80. Bengt Gunnebrink, 81. okänd, 82. - Granat, 83. Anton -; tråddragare, 84. Karl-Johan Börjesson, 85. John Apelkvist, 86. John Jönsson; "Tagga-Jöns", 87. Göran Johansson, 88. Erik Nilsson, 89. okänd, 90. Bror Karlsson, 91. Karl Pålsson; "Môsa-Kalle", 92. - -; "Kalle Bölja, 93. - -; "Janse Kalle", 94. Folke Johansson, 95. - Johansson; linslagare. 96. Göte Anbar, 97. Abel Karlström; verkstadsarbetare (Gustav?), 98. Axel Apelkvist. Första raden från vänster: 99. Jim (?) -; "Revolvern", 100. Inge Dahlin; bosatt på Platsarna, 101. Allan Andersson; "Svanbergs-Allan", 102. Arne Berntsson; "Rallar´n", linslagare, 103. Allan Olsson; arbetade vid härdugnen, 104. Knut Johansson; "Brunn-Kroken", 105. - Carlstein, 106. Göte Johansson; "Ape-Bengt", 107. Martin Andersson; "Spaderknekt", förman, 108. Karl Lund; ingenjör, 109. - Samuelsson; kassör, 110. Kurt Helander; arbetade på kontoret, 111. Harry Sandberg; arbetade på kontoret, 112. Johan Andersson; "Dege-Johans-Lotta", förman, 113. Oskar Finnström; bas i drageriet, 114. okänd, 115. August Bengtsson; snickare, 116. - Blom; verkstadsförman, 117. Gustav Bohdin; chef för lagret, 118. Otto Magnusson; linslagarbas, 119 - Nicklasson; var från Getterön, 120. Georg Blom; son till nr 116, 121. - -; "Raneliens pojk", son till nr 57, 122. Stig Bremer, 123. Karl-Erik Johansson; "Vite Karl-Erik", son till nr 69, 124. Gösta Nilsson; "Svarte-Gösta", 125. okänd.

Från 299 kr