Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomster-dekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Från 299 kr
Post mortem, traditionen att avporträttera personer som nyligen avlidit, för att ha porträttet framme i hemmet, finns i konsten från 1600-talet och var en vanlig praktik i fotografiets barndom på 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet. Döden var en del av livet och det var vanligt att den avlidne låg i hemmet på lit-de-parade, dvs i sin säng eller i en öppen kista där anhöriga och vänner kunde komma förbi för ett sista farväl. Innan handkameran blev vanlig togs porträtten ofta av kringresande fotografer. Genom kläder, blomsterdekorationer och olika symbolladdade element tillfördes genren en egen estetik. Porträtten fyller en tydlig minnesfunktion.
Hörntomten vid Nygatan-Bokhållaregatan i Linköping var med sitt centrala läge sannolikt bebyggd redan under medeltiden. Några detaljer om detta är dock inte kända, först i slutet av 1600-talet redovisar källor att gården då tillhörde rektorn och sedermera kyrkoherden Botvid Gladhem. Oavsett hur tomten då disponerades brann gården ned vid stadsbranden 1700. Bildens hus ger intryck av att ha uppförts vid 1700-talets mitt och hade därmed troligtvis slottsbokhållare Petter Schenling som byggherre. Under alla omständigheter kom gården länge att benämnas som den Schenlingska. Vid tiden för bilden, 1929, var byggnades bästa tider emellertid förbi och 1931 var den riven.
Teckning från 1819 av Sankt Elavis kapell på Kapelludden, Borgholm. Det fanns redan under medeltiden ett kapell på kapelludden i Borgholm, helgat åt det lokala helgonet Sankt Evald. Första gången kapellet nämns är i biskop Brask kapellförteckning av år 1515, där det endast uppräknas; "Elavi in Borgholm". Men någon beskrivning finns inte förrän i slutet av 1600-talet i en förteckning över fornminnen i Kalmar stift där det heter att murarna var väl bibehållna, men att det var "Uthan taak och dörr". De sista resterna av kapellet revs så sent som 1820. Källa Kyrkoguiden.se
Livhusarernas kommunionskärl (utredning av Lt, H björk 1935) Vinflaskan till vänster tiilverkades 1701 av Johan Nützel. Större kalken (mitten) omgjordes och reparerades år 1789. På den övre delen finns blott lödighets-stämpel.Man kan fastställa att den är betydligt äldre än skaft och fot. Större patén (större tallriken) och större oblatasken (till höger) kan även vara från 1500-talets slut.Men torde snarare vara tillverkad av Fredrich Richer i slutet av 1600-talet. Mindre kalken tillverkades 1727 av Hans Eriksson Nordvall, vilket även torde gälla mindre patén och mindre oblatasken.
Ekebergskistan med sina reliefer på Ekebergs herrgård (Ekeberg) den 29 juli 1937. På kistan finns tre par med en mans- och en kvinnofigur samt två vapensköldar. Här en närbild på mansfiguren längst till höger på kistan. Enligt en "sägen" så skulle Margareta Leijonhufvud (gift år 1536 med Gustav Vasa) ha gömt sig i kistan för att slippa kungens frieri, gömt sig där av blyghet eller ha låsts in där av föräldrarna i väntan på kungen etc. Kistan är i verkligheten gjord i början av 1600-talet.
Minnessten över Duncker o Aerekof i Umeå. Joachim Zachris Duncker, 1774-1809. Officer i svenska armén o kom från en gammal tysk krigarsläkt, som redan under 1600-talet omtalas i Finland. Under kriget 1808-09 utmärkte sig Duncker bland annat i slaget vid Pulkkila den 2 maj och i slaget vid Virta bro den 27 oktober 1808. Han stupade i slaget vid Hörnefors och begravdes tillsammans med den ryska kavalleriöversten Aerekof vid Umeå stads kyrka av den ryske generalen Nikolaj Kamenskij. Johan Ludvig Runebergs "Fänrik Ståls sägner" är uppkommen efter Dunchans brev.
Lammhults herrgård, som tidigt benämns som Lamhult, har anor från början av 1600-talet då Bengt Oxenstierna bytte bort gården till kronan. "För gjord trogen tjänst" fick sedan förre landskamreren Johan Johansson i Växjö Lammhult som belöning av rikskanslern Axel Oxenstierna! 1666 blev Lammhult säteri. Senare ägare av gården har varit friherre Lars Eldstierna, 1681-1694, därefter hans änka Brita Billingsköld och hennes dotter Brita Margareta. Även medlemmar av släkterna Wattrang och Tigersköld ägde gården 1767-1795. Sedan 1795 fram till 1917 då ett familjebolag bildades, har gården direkt eller indirekt varit i släkten Gyllensvärds ägo.
Jätsbergs herrgård, en av de äldsta herrgårdsbyggnaderna i länet, blev år 2000 förklarad som byggnadsminne. Den stora blå herrgårdsbyggnaden i trä har byggts till i omgångar, flyglarna vid 1800-talets början, men grund och första våning har sitt ursprung från mitten av 1600-talet. Till vänster om corps-de-logiet ligger ett vitt stenhus. Det är det gamla brännvinsbränneriet som senare blev mejeri, från 1842. Medlemmar av adelssläkterna Gyllenkrok och Rappe har varit ägare till gården. Familjen Lysén gjorde gården känd för sin svinuppfödning på 1940-talet.
Någon gång under 1600-talet fick Asa säterirättigheter. Genom Brita Lilliesparre, gift med Johan Ulfsparre, kom Asa till släkten Ulfsparre som ägde gården till 1781. Överstelöjtnanten Gustaf Leijonhufvud köpte Asa 1794 och gården ägdes av släkten i nästan 100 år. Det var Gustaf Leijonhufvud som uppförde nuvarande huvudbyggnad i nyklassicistisk stil. 1945 konfiskerades Asa från familjen Stinnes-Söderström, av den svenska statens s k flyktkapitalbyrå som inrättats vid krigsslutet för att beslagta tyskt kapital i Sverige. Asa säteri övergick vid konfiskationen i Domänverkets ägo som nu började använda det som demonstrations- och skogsvårdsskola med en omfattande utbildningsverksamhet.
Herrgården som tidigt benämns som Lamhult, har anor från början av 1600-talet då Bengt Oxenstierna bytte bort gården till kronan. "För gjord trogen tjänst" fick sedan förre landskamreren Johan Johansson i Växjö Lammhult som belöning av rikskanslern Axel Oxenstierna. 1666 blev Lammhult säteri. Senare ägare av gården har varit friherre Lars Eldstierna, 1681-1694, därefter hans änka Brita Billingsköld och hennes dotter Brita Margareta. Även medlemmar av släkterna Wattrang och Tigersköld ägde gården 1767-1795. Från 1795 fram till 1917 då ett familjebolag bildades, var gården direkt eller indirekt i släkten Gyllensvärds ägo. Corps-de-logiet - undervåningen är från 1810-talet och övervåningen tillkom på 1830-talet. Källarvåningen med sina metertjocka väggar är mycket gammal.
Åsklosters Kungsgård från söder. Verandan är numera avlägsnad. Byggnaden är från 1806–1807 uppförd efter typritningar gjorda av Carl Hårleman, överintendentämbetets chef. Under mitten av 1800-talet fick byggnaden flyglar. Tidigare fanns där ett trähus från 1600-talet som tillkom efter att Ås kloster, grundat av Cisterciensermunkar vid 1100-talets slut, las ner i samband med reformationen. Det kan ha varit ett av de största danska klostren. Kungsgården står "inne i klosterkyrkan" och övriga konstaterade klosterbyggnader låg hitom och till höger i bild (söder och öster om Kungsgården). Bakom huset i norr finns en begravningsplats.
Vykort, "Halmstad. Slottsmöllan." (röd text). Bilden visar Slottsmöllans fabriksanläggning i och vid Nissan. Vid vattenfallen i Nissan nedanför Övraby anlades redan på 1600-talet en kvarn. Sedan den använts till att producera mjöl för Halmstads slotts behov uppstod namnet Slottsmöllan. År 1848 köpte Isak Reinhold Wallberg kvarnen och ett större område däromkring och familjens färgeri och tillverkning av armékläder flyttade dit. De startade även ett tegelbruk, först för att bygga sina egna lokaler, men även för att leverera tegel till nybyggnationen i Halmstad. Fallet i Nissan användes som kraftkälla både direkt och för att generera elkraft för fabrikens maskiner. Wallbergs industri expanderade ytterligare med bland annat en ylletextilfabrik.
Kolorerat brevkort, "Halmstad, Slottsmöllan." daterat 19 september 1903. Bilden visar Slottsmöllans fabriksanläggning vid Nissan. Vid vattenfallen i Nissan nedanför Övraby anlades redan på 1600-talet en kvarn. Sedan den använts till att producera mjöl för Halmstads slotts behov uppstod namnet Slottsmöllan. År 1848 köpte Isak Reinhold Wallberg kvarnen och ett större område däromkring och familjens färgeri och tillverkning av armékläder flyttade dit. De startade även ett tegelbruk, först för att bygga sina egna lokaler, men även för att leverera tegel till nybyggnationen i Halmstad. Fallet i Nissan användes som kraftkälla både direkt och för att generera elkraft för fabrikens maskiner. Wallbergs industri expanderade ytterligare med bland annat en ylletextilfabrik.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.