Lessebo bruk köptes 1802 av Johan Lorentz Aschan, som under en 50-årig period ledde en stark utveckling. 1837 fick Lessebo pappersbruk sin första pappersmaskin, men fram till 1870-talet var järntillverkningen vid Lessebo brukets viktigaste produkt. 1874 fick Lessebo järnvägsförbindelse med Karlskrona och Södra stambanan, och därmed fick bruket möjlighet att på ett annat sätt än tidigare utnyttja sina omfattande skogstillgångar. Pappersbruket och skogsindustrin blev huvudsaken, järntillverkningen upphörde redan vid 1880-talets början. 1905-06 utvidgades pappersbruket med en sulfitfabrik, den första vid något av Sveriges finpappersbruk. Då Aschan dog 1856 bildades familjeföretaget Lessebo bolag som förutom Lessebo järn- och pappersbruk ägde Åryds järnbruk, Kleva nickelverk, handpappersbruken i Broakulla, Brittedal och Augerum, flera kvarnar och sågverk, samt jordbruk och skogsegendomar. Detta bolag ombildades 1896 till Lessebo AB, som efter att med täta mellanrum bytt majoritetsaktieägare 1925 inköptes av Klippans pappersbruk. Lessebo pappersbruk hade på 1930-talet omkring 450 anställda.
Från 299 kr
Åseda är en tätort och centralort i Uppvidinge kommun. Ortnamnet Åseda har genom tiderna förändrats och första gången det omnämnts är 1345 i Svenskt Diplomatarium. Sedan dess har namnformen växlat, Aseda (1429), Aaseda (1451), Oseda (1470) och Åsheda fram till 22/10 1927. Åseda är en huvudsakligen modern ort som uppstod för drygt hundra år sedan som en järnvägsknutpunkt på småländska höglandet (normalspåriga järnvägen Nässjö-Sävsjöström-Nybro och smalspårsbanan Växjö-Klavreström-Virserum och så småningom till Hultsfred där smalspåret till Västervik anslöt). Åseda var municipalsamhälle mellan 1910 och 1942, och därefter köping. Åseda landskommun som köpingen bildades i inkorporerades i köpingen 1965. Åseda är sedan 1971 centralort i Uppvidinge kommun, men vissa centrala förvaltningar finns i Lenhovda och Älghult.
Lessebo bruk köptes 1802 av Johan Lorentz Aschan, som under en 50-årig utveckling ledde en stark utveckling. 1837 fick Lessebo pappersbruk sin första pappersmaskin, men ända fram på 1870-talet var järntillverkningen vid Lessebo brukets viktigaste produkt. 1874 fick Lessebo järnvägsförbindelse med Karlskrona och Södra stambanan, och därmed fick bruket möjlighet att på ett annat sätt än tidigare utnyttja sina omfattande skogstillgångar. Pappersbruket och skogsindustrin blev huvudsaken, järntillverkningen upphörde redan vid 1880-talets början. 1905-06 utvidgades pappersbruket med en sulfitfabrik, den första vid något av Sveriges finpappersbruk. Då Aschan dog 1856 bildades familjeföretaget Lessebo bolag som förutom Lessebo järn- och pappersbruk ägde Åryds järnbruk, Kleva nickelverk, handpappersbruken i Broakulla, Brittedal och Augerum, flera kvarnar och sågverk, samt jordbruk och skogsegendomar. Detta bolag ombildades 1896 till Lessebo ab, som efter att med täta mellanrum bytt majoritetsaktieägare 1925 inköptes av Klippans pappersbruk. Lessebo pappersbruk hade på 1930-talet omkring 450 anställda.
Lessebo bruk köptes 1802 av Johan Lorentz Aschan, som under en 50-årig utveckling ledde en stark utveckling. 1837 fick Lessebo pappersbruk sin första pappersmaskin, men ända fram på 1870-talet var järntillverkningen vid Lessebo brukets viktigaste produkt. 1874 fick Lessebo järnvägsförbindelse med Karlskrona och Södra stambanan, och därmed fick bruket möjlighet att på ett annat sätt än tidigare utnyttja sina omfattande skogstillgångar. Pappersbruket och skogsindustrin blev huvudsaken, järntillverkningen upphörde redan vid 1880-talets början. 1905-06 utvidgades pappersbruket med en sulfitfabrik, den första vid något av Sveriges finpappersbruk. Då Aschan dog 1856 bildades familjeföretaget Lessebo bolag som förutom Lessebo järn- och pappersbruk ägde Åryds järnbruk, Kleva nickelverk, handpappersbruken i Broakulla, Brittedal och Augerum, flera kvarnar och sågverk, samt jordbruk och skogsegendomar. Detta bolag ombildades 1896 till Lessebo AB, som efter att med täta mellanrum bytt majoritetsaktieägare 1925 inköptes av Klippans pappersbruk. Lessebo pappersbruk hade på 1930-talet omkring 450 anställda.
Lidhult har medeltida anor och på 1300-talet fanns här en träkyrka med ett krucifix, en unik mässhake och en S:t Olofsskulptur. År 1721 stod en ny träkyrka klar i Lidhult och den användes fram till dess Lidhults nuvarande kyrka togs i bruk 1879. Altaruppsatsen var tillverkad 1747 av Sven Segervall, Växjö. Den gamla kyrkan såldes på auktion, revs och användes till byggnation av ett bostadshus. Senare plockades huset ner och kyrkan kunde återuppstå och invigas 1950 i Halmstad som S:t Olofs kapell, Tylösand. Nuvarande kyrka invigdes 1880 och uppfördes enligt Johan Adolf Hawermans ritningar. När Halmstad-Bolmens järnväg invigdes 1889 blev det en början till Lidhult som stationssamhälle. Då tillkom marknader, affärer och mindre industrier. Industrisamhället kom till när LMV, nu under namnet Cargotec, 1949 startade sin tillverkning av truckar. På 1940-talet byggdes även ett sågverk. Bröderna Jonssons Träindustri utvecklades efter hand till nuvarande Lidhults kök. Järnvägen lades ner 1966.
Johan Alfred Nilsson/Göth föddes 1869 i backstugan Enekullen, i Karryds by i Sjösås socken. Efter konfirmation blev det drängplatser och ett par år vid Klafreströms järnbruk, innan han i 20-årsåldern blev skogsarbetare i Lappland. Här upptäckte han hur mycket hembygden betydde för honom, och han började sitt skrivande. Rallarlivet prövade han också på, tills han 1892 åkte hem och blev rotesoldat för Harshults rote fram till 1904. Samtidigt antog han soldatnamnet Göth. Både rallare- och soldatlivet lämnade stoff till flera av hans böcker. Soldattorpet hyrde han ut och i stället tog han tillfälliga arbeten mellan regementsmötena. 1899 flyttade han till Braås nya stationsområde, gifte sig och blev sågverksarbetare. 1930 kunde Göth flytta in i sitt nya hem i Braås, och nu blev han författare på heltid. Förutom ytterligare ett antal böcker, teaterpjäser, en diktsamling och tidningsartiklar lämnade Göth c:a 140 faktaanteckningar till Nordiska museet och skickade många bidrag till Folklivsarkivet i Uppsala, Samfundet för Hembygdsvård med flera.
Män ute på gården till Varbergs Mekaniska Verkstad i arbete med en lyftkran. Träbyggnaden ligger utmed Kungsgatan och i bakgrunden syns de s k Tvillinghusen, som ligger på var sida om Eskilsgatan. Här tillverkade man på beställning, främst redskap och maskiner som behövdes främst inom jordbruk och mejerinäringen, men vissa produkter lagerhölls också. Förutom maskinavdelning fanns även snickeri- respektive plåtslageridel. Verkstaden startades på 1850-talet (då Ungewith & Co, spistillverkning) och drevs av olika personer fram till 1890-talet då Hugo Gerlach övertog företaget och brodern ingenjör Edmund Gerlach (död 1902) blev disponent. Verkstaden hade anlagts tämligen isolerat norr om den gamla trästaden, men vid det laget låg den mellan järnvägsstationen och den nya stenstaden. Såsom ingenjörsdriven verksamhet fanns utöver gjuteri, maskinverkstad, smedja, magasin och koksbod även en ingenjörsbostad inom anläggningen. Enligt uppgift började arbetarna kl 6 och slutade 18.30. Maten fick de om vintern sitta och äta på ångpannan. (Se även bildnr VMA8141_1)
Teckning av Falu koppargruva, 1687. Koppar har brutits i Kopparberget minst sedan 1200-talet. Under 1600-talet var Falu gruva Sveriges största arbetsplats och en hörnpelare i stormaktsbygget. Fram till 1687 bedrevs brytningen mestadels i dagbrott. Man började dock spränga på 1620-talet. Till en början skedde detta planlöst och det anlades gruvgångar in under dagbrotten. Midsommarhelgen 1687 störtade dagbrotten samman, ner i gruvgångarna. Än idag är gropen efter detta 500 meter bred och ungefär 100 meter djup. Då alla arbetare hade ledigt för helgen krävdes inga dödsoffer. Under 1800-talet utökades verksamheten med skogs- och pappersindustri. 1992 slogs Stora Kopparberget samman med finska Enso och blev en renodlad skogsindustri. Idag, 2024, tllverkas endast den berömda slamfärgen i Falun. Gruvan har i stället utvecklats till en stor turistattraktion. Sedan 2001 är Falu koppargruva ett av UNESCOs världsarv.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Varbergs stadshus och -hotell uppfört 1902 vid Kungsgatan längs torget under Nilssons ledning utifrån arkitekt Ola Andersons ritningar. Initiativet till byggnaden togs av politikern och organisten Alfred Lundgren som lämnade in en motion till Stadsfullmäktige 1898 om ett stadshotell. Med butiker i gatuplan skulle det kunna bli inkomstbringande, menade han och huset borde även rymma en stor festsal för olika möten och evenemang. Ingenjör Hugo Gerlach, ordförande i Stadsfullmäktige, såg till att stadens första offentliga elverk installerades i källaren. I Varbergsposten den 30 september 1902 återges att särskilt tack riktades ”[…] åt byggmästare Nilsson för det högst förtjänstfulla sätt varpå han fullgjort sitt åtagande, och ej minst för hans omtanke att för specialarbeten anlita de skickligaste fackmän”. Byggnaden benämndes som Stadshus fram till 1954, då stadsförvaltningen flyttade till det gamla Läroverket, och därefter har kallats Stadshotellet.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Snickerifabrik uppförd 1884 i nuvarande kv Renen, tidigare Snickaren. Vyn går längs den stengärdsgårdskantade Norra vägen som möter Gamlebyvägen, där fabriken ligger med hög skorsten och träbodar. I början av 1900-talet ägdes stadsägorna här, nr 355 och 357, av Varberg-Borås järnväg. Varbergs Snickeri AB köpte fastigheten 1911. När det gick i konkurs 1928 tog Karl Nilsson över, som i sin tur sålde företaget till Ivar Andersson 1930, varpå Carl Svenssonoch drev Varbergs Trävaruaffär här från 1949 och slutligen tog Torsten Evers vid fram till slutet av 1960-talet. Då startade han med kompanjonen Alf Löfgren istället firman Levata och sålde fritidsmöbler tills Varbergs kommun köpte fastigheten 1982. Byggnaderna är numera rivna.
Fornminne. Fotograferna Sten och Görel Mohlin (Dagåhs) vid Asmunds källa i närheten av Sibbarps by. Källans namn härstammar från första hälften av 1000-talet då enligt traditionen den tredje Skarabiskopen Asmund/Osmund sägs ha döpt de första kristna i trakten här. Osmund lär ha varit engelsman med nordiskt påbrå och blev på Olof Skötkonungs bekostnad omkring år 1020 sänd till Bremen för att undervisas i kristendomen. Därifrån återkommen blev han först biskop i Skara och utnämndes senare av kung Edmund Gamle till ärkebiskop över hela Göta rike. Både före och efter Osmund användes källan som en offerkälla. Men här var också en samlingsplats för bygdens folk, särskilt på midsommaraftnarna då man offrade och festade. Vägen från kusten mot inlandet och till Asmunds källa var förr en riksväg som gick mot Gödeby och förenade sig längre fram med Ätrastigen. Vid källan stod förr en offerstock, omnämnd i kyrkoböckerna på 1600-talet, och de gåvor man då fick in där skulle användas till Sibbarp kyrkas prydnad.
En gammal kvinna "ligger lik" i hemmet. Kistan är placerad i ett hörn där lakan hängts upp på väggarna. I kistan ligger små kvistar av buxbom utspridda och fäst på lakanet ovanför huvudgärden sitter ett kors av murgröna, Ända sedan hednisk tid, och fram tills det i Sverige förbjöds 1686, höll man likvaka/likvakt natten till begravningen av en död (gravöl hölls däremot efter begravningen för att hedra och minnas den döde ). En anledning till att seden då förbjöds i kyrkolagen var att vakan ofta antog karaktären av fest med sprit och dans, vilket inte gick ihop med den Lutherska moralen. Seden övergick till att man gick för att "se liket", vilket förmodligen är fallet vid denna fotografering, utan en regelrätt likvaka. Detta lever ännu kvar inom katolicismen där prominenta personer kan läggas på "lit de parade", i betydelsen paradsäng; en säng som sörjande kan paradera förbi och ta farväl av den avlidna före begravningen.
En ung man "ligger lik", troligen i hemmet. Kistan är placerad vid ett fönster med fördragna gardiner och klädd med stjärnbeströdd svart tyll runt den avlidnes bädd. På täckelsen ligger rosor och kvistar av asparagum. Ända sedan hednisk tid, och fram till det i Sverige förbjöds 1686, höll man likvaka/likvakt natten till begravningen av en död (gravöl hölls däremot efter begravningen för att hedra och minnas den döde ). En anledning till att seden då förbjöds i kyrkolagen var att vakan allt som oftast antog karaktären av fest med sprit och dans, vilket inte gick ihop med den Lutherska moralen. Seden övergick till att man gick för att "se liket", vilket förmodligen är fallet vid denna fotografering, utan en regelrätt likvaka. Detta lever ännu kvar inom katolicismen där prominenta personer kan läggas på "lit de parade", i betydelsen paradsäng; en säng som sörjande kan paradera förbi och ta farväl av den avlidne före begravningen.
Seved Ribbing, professor i praktisk medicin, Lund, står i talarstolen till höger och håller föredrag, förmodligen om fysiologi och hygien (troligen kvinnohygien, då det nästan bara är kvinnor i publiken). Publiken består av elever och lärare på Katrinebergs folkhögskola. Sittande närmast talarstolen på höger sida ses rektorn på skolan, Ludvig de Vylder med fru. (Ludvig var f ö brorson till Maria Ribbing, Seveds fru.) Mannen som sitter närmast ribbstolarna till höger i bild, längst fram, är troligen Ernst Lundahl (senare rektor vid Värnamo folkhögskola). Salen är smyckad för att man har en celeber talare och inte p.g.a. skolavslutning. Det är sommarkursare som är och lyssnar. Inredningen: de tre bysterna föreställer, från vänster: Oscar II, Gustav V (skänkt av Katrinebergs elevförbund, KEF, till skolan), Gustav II Adolf. Standaret bakom talaren skänktes av KEF till bondetåget i februari 1914. Det bars i tåget av representanter för halländsk ungdom. Kommittén för bondetåget skänkte sedan standaret till KEF för att i fortsättningen vara deras standar.
Teaterföreställning med en strålande stjärna över scenen i krubban. "Julspel framfört av elever ur skilda årsklasser. Längst till vänster, en av herdarna, är dr Elsa Köhler, tyskalärarinna som brukade dra igång de här teaterevenemangen. Bredvid henne (syns bara ett vitt ben) står Ingegerd Estvall; bedjande ängel är Gunnel Larsson; 'Maria' vid krubban är Kerstin Linton; ängeln på knä är Sylvia Carlsson; det lilla ansiktet som tittar fram bakom den knäböjande vise mannen är Kerstin Johansson; den långe 'vise mannen' bredvid är Margit Lütz; bedjande ängeln som sitter på knä på högerkanten är Karin Hallengren; den lilla flickan bakom henne i vita kläder heter Karin Ottander; flickan längst ut till höger är Majken Björk-Nyman."
Den nordligaste kyrkan Nolaskogs inom landskapet Ångermanland är belägen i Nordmaling, som från 1810 administrativt hör till Västerbottens län och till Luleå stift från 1904. Fram till omkring 1480 var Nordmaling annex till Grundsunda pastorat. ( . . . ) Nordmalings kyrka är en relativt stor gråstenskyrka, möjligen kan den tänkas ha fungerat som en missionskyrka, vilka anlades upp efter den nordliga kusten. Kyrkan har genomgått åtskilliga restaureringar, de tidigaste omnämnda 1586 och 1614. Vid en sentida grundlig restaurering 1950 kunde konstateras, att kyrkan ursprungligen varit försedd med korabsid och att golvet bestått av trampad jord. ( . . . ) Kyrkan är utvändigt vitrappad och har gavelröstena spånklädda liksom de höga takfallen. Vapenhus och sakristia saknades ursprungligen och är senare tillfogade traditionellt på södra väggen ned mot västra hörnet respektive på norra väggen mot östra hörnet. ( ur boken Kyrkor och Kapell Nolaskogs av Ingrid Telhammer )
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.