I Falkenberg ligger idag mitt i stan restaurang Kvarnvingen i ett kvarter med samma namn. Vid denna plats låg förr - som bilden visar - en väderkvarn. Kvarnen stod från början i Tågarp i Vinberg men flyttades till Falkenberg i slutet av 1800 - talet. Mjölnare Jönsson, "Mig" kallad, lät dock efterhand kvarnen förfalla och en kvarnarbetare vid Valskvarnen byggde om den till en elektrisk kvarn, "Falkenbergs Elektriska Tullkvarn". Stugan till höger kallades "Far på Måsens". Till vänster låg polismannen Berntssons stuga. Text från boken Severin Nilsons Halland. Se även post 00405 En kopia finns i fotopärmen "Severin Nilson" på Falkenbergs museum.
Från 299 kr
Brefkort, "Tvååker". Byggnaden uppfördes på 1890-talet av gästgivaren Johan Elis Johansson, kallad "Snickere-Johan". Dessförinnan hade gästgiveri bedrivits på en annan gård. Byggnaden på bilden kallades för "Hotellet". Olof Larsson arrenderade gästgiverirörelsen där under början av 1900-talet. I delen närmast kameran inredde han en lanthandel, men den flyttade han till sitt eget nyuppförda hus rakt över vägen år 1909. Därefter drev en man vid namn Bergendahl affär i gamla "Hotellet" 1909-1920. Efter honom blev det Oskar Svenssons boningshus under 1920-1930-talen. Han var försäljare av jordbruksmaskiner. Oskar ska ha byggt till verandor på huset. På gaveln häråt var det kafé på 1940-1950-talet och senare bl a en skoaffär.
Här står alla slåtterkarlar och blivande sådana uppställda för gruppfoto. Att slå med lie var ett typiskt mansjobb och något som pojkarna fick träna tidigt på. Att vara en god slåtterkarl hade hög status. Och det var mycket som skulle slås. Allt vinterfoder som man tog ur änget, myrmarker mm innan man började odla hö på åkrarna slogs med lie. All säd skars med lie (säd slog man inte, man skar den, kommer sig av att före lien skar man säden med en kraftigt böjd kniv kallad skära). På bilden ser det ut som änget redan är slaget, gräset är lågt. Tranänget finns inte kvar, det låg mellan sågen och myrvägen.
Fäi-Jakås familj skär råg på en mager åker nere vid stranden. Avkastningen verkar ganska skral, se hur få skupar det blivit. Den ännu stående rågen ser också rätt gles ut. Kanske har det varit torrsommar. Personerna är troligen från vänster: Fäi-Jakås dotter Anna, 22 år, Annas man Alfred, 38 år, Fäi-Jakås fru Anna, Annen kallad, 47 år och Fäi-Jakå själv, 49 år. Stranden är extremt öppen, inte minsta buske eller vass. Det öppna landskapet berodde på att all mark användes till bete, slåtter eller åker. Vedbrand var det ont om, så minsta buske hade ett bränslevärde och gick därmed åt till ved. Det var ett hårt utnyttjat landskap.
Den södra stigluckan mot stora landsvägen, likluckan kallad, är inte medeltida. Den byggdes sannolikt 1765, varvid några medeltida stenar återanvändes, troligen från den nedrasade prästgården och kastalen på kyrkans baksida. Tidigare hade här stått en stiglucka i trä av okänd ålder. Likluckan har nämnda medeltida stenar som nedre poster på utsidan mot vägen. I övrigt är den byggd av kalksten, putsad och vitkalkad och försedd med faltak. Mot vägen är en brädvägg isatt med en gångdörr i, vilken har ett vackert klinklåshandtag. Golvet i stigluckan är täckt av sandstenshällar, varav vissa varit gravhällar.
Emil Kristiansson var uppenbart mycket för moderna jordbruksredskap, se Bild 43! Här har han investerat i en häststrakla, russräivå kallad. Detta sätt att räfsa ihop höet i strängar sparade många personers arbete. Nytt var också att odla höet på en åker, förr slog man det i slåtterängar. Emil straklar hemma på en åker sydost om gårdsparten. I bakgrunden syns Kauparve Lars Petterssons gårdspart. T h skymtar gaveln till hönshuset på Hans Petter Karlssons ställe, därefter vingarna på den stora holländarkvarnen ovanför Kauparve Johan Karlssons gårdspart, vars ladugårdstak skymtar ovanför fölet.
Norrköpings gamla rådhus, populärt kallad "Smörasken", började uppföras 1724 men stod inte helt färdig förrän 1734. Trots att byggnaden redan vid invigningen ansågs för liten kom den att i mer än ett och ett halvt sekel tjäna som stadens rättsliga och administrativa centrum. Den två våningar höga stenbyggnaden inrymde förutom rådhus- och kämnärsrätterna (underdomstol) även sjumanskammare, kansli och arkiv, dessutom stadsvaktens rustkammare och den obligatoriska stadskällaren. Till höger om Rådhuset ses Ekbohmska gården, bostad åt justitieborgmästare Jacob Ekbohm men även interimt rådhus vid byggandet av gamla rådhuset samt konungaresidens vid riksdagarna åren 1759 och 1800. Bild från 1800-talets sista år.
Porträtt av Evald Stenhammar. Född i Häradshammar 1824 som son till prosten Christian Stenhammar och makan Anna Charlotta Kernell. Efter teologiska studier vid Uppsala universitet inflyttade han till Linköping 1865 för tjänst som adjunkt vid stadens läroverk. Efter en tid åter i Uppsala för fortsatta studier och vidare som prästvigd docent inflyttade han 1876 en andra gång till Linköping, nu tillsammans med hustrun Anna Charlotta Holmberg och parets fyra barn. Skälet var erbjudande om tjänst som så kallad domkyrkosyssloman vid sidan av kyrkoherde i Vreta kloster och Stjärnorp. Från år 1878 var familjen bosatt i Vreta klosters kyrkoherdeboställe.
Porträtt av stadsläkare Carl Wallin. Född i Örebro kom han efter gedigen utbildning till Linköping år 1860. I förstone som praktiserande läkare men raskt även provisialläkare och sedermera stadsläkare. Vid sidan av tjänsten även så kallad järnvägsläkare vid bandelarna Linköping-Gistad och Linköping-Mjölby, tillika bataljonsläkare vid Andra livgrenadjärregementet i Linköping. I sitt privata liv åtnjöt han ett kort äktenskap med Amelie Laura Herkepeus. Gift i maj månad 1862 men änkling redan året därpå. Makan dog i sviterna efter nedkomsten av parets förstfödda och enda barn.
Vy mot Allardska gården eller som oftast kallad Portlösa i Linköping. Tiden är omkring 1890. Gårdens första benämningen har sin grund i affärsmannen Edvard Gustafsson, som genom sitt äktenskap med modehandlerskan Hilda Aurora Allard antog hennes efternamn. Makarna blev ägare till fastigheten år 1900. Benämningen Portlösa har huset fått efter den ursprungliga avsaknaden av entréer mot Hospitalstorget. Gården ägdes tidigare av stadens då mest ansedda och anlitade byggmästare, Jonas Jonsson. Denne lät 1857 uppföra huset och gav den ett tydligt prov på den så kallade Jonsson-empiren.
Ett unikt fotografi som framställts genom den tidiga fototekniken panotypi, en variant av så kallad våtkollodiumprocess där mjuka material använts som bas. I detta fall läder. Kvinnan på bilden är Eda Beckman. Född i värmländska Stavnäs som dotter till löjtnant Eduard Beckman och dennes maka Christina Charlotta Mariana Hall. Vidare gift 1849 med löjtnanten Johan Wilhelm Lallerstedt. I förstone arrenderade makarna del av egendomen Qvissberg i Vadstena. Från 1852 var paret bosatta på Starby Kungsgård. Äktenskapet bar sex barn men blev med tiden olyckligt. I augusti månad 1874 beviljande domkapitlet skilsmässa mellan makarna. Dessförinnan hade Eda och de hemmavarande barnen flyttat till Stockholm.
Porträtt av småskolelärare Berta Ågren. Det första avtrycket som lärare, inom ramen för denna uppgift, noteras 1881. Nämnda år inflyttade Berta från födelsestaden Skänninge till Vårdnäs socken, för att där ta tjänst som så kallad ersättningslärarinna vid skolhuset i Sätra. Året därpå flyttade hon till Linköpings landsförsamling Sankt Lars för nytt uppdrag i skolhuset Sätersholm i Mörtlösa. Här torde hon funnit sig väl, ty hon blev skolan trogen i 25 år. Inför höstterminens start 1907 bröt hon emellertid upp och kom under sina sista tio år som lärare att vara knuten till skolhuset Britenborg i Tannefors.
Onkel Adamsgården i Linköping genom en dokumentation från 1929. År 1867 flyttade militärläkaren och författaren Carl Anton Wetterbergh, Onkel Adam kallad, och dennes maka Hedda Brydolf in i gården. Heddas syster Adriana bodde redan i huset. Det var de båda systrarna som ägde fastigheten. Carl Anton avled 1889. Hedda bodde kvar till sin bortgång 1914. År 1920 sålde parets dotter fastigheten till Linköpings stad med villkoret att gården skulle bevaras i ursprungligt skick och att Onkel Adams inredning skulle lämnas orörd. Sedan 1927 fungerar husets övervåning som museum efter de villkor om ställts.
Frans Trybom, så kallad underofficer på stat vid Första livgrenadjärregementet i Linköping från 1843 till önskat avsked 1875. Vid sidan av det militära var han även kronouppbördsskrivare inom Dals och Aska härader under åren 1851-1854 och brännvinskontrollör under perioden 1851-1871. Dessutom syssloman vid lasarettet i Linköping. Från 1850 gift en första gång med Karolina Petronella, född Petersson, men skild 1869. I december månad 1878 ingick han ett andra giftermål, nu med Anna Charlotta Margareta, född Svensson. Trybom var född i Fornåsa men bodde större delen av sitt liv i Linköping.
Porträtt av Adelia Arwedsson, familjärt kallad Ada. Född i Dalarna, Norrbärke, 1854 som dotter till bruksinspektorn Fredrik Arwedsson och makan Johanna Paulina Ekstedt. Redan vid 15 års ålder var hon olyckligtvis föräldralös och kort därpå inflyttade hon till släktingar i Linköping. Här torde hon utbildat sig till lärare, ty efter en kort tid i Umeå flyttade hon år 1875 tillbaka till Linköping för en lärartjänst vid stadens flickskola. Med tiden kom hon att bli föreståndare för lärosätet. Hon har Ada Arwedssons gata uppkallad efter sig i stadsdelen Vallastaden i Linköping.
Mössebergs Folkets park. År 1908 startade Verdandi gamla folkparken vid Mösseberg. Fr.o.m. 1911 övergick Folkets Park till eget företag. På möte med Folkets husförening beslöts den 25 april 1928 om sammanslagning av de båda föreningarna. Men redan 23 augusti följande år enades man om parkens förflyttning och 7 december samma år undertecknades köpkontrakt med Bernhard Gustafsson om förvärv av området å "Mossen" nära Ällagatan eller nuvarande stadsäga 509. Där startade nya Folkets Park i augusti 1930 och därmed var Mössebergs Folkets park saga all. Denna park låg å Öster Nolgården stadsäga 890, vanligen kallad Nolgårdens äng. Var belägen nedanför bergsluttningen ovanför en lägre årsträckning. Dansbanan i norra hörnet och serveringen i sydvästra delen.
Skolläraren G.W. Lundin med skolklass. Karl Plith står som nr två från vänster i näst översta raden. Även några andra ynglingar är kända. Femte i översta raden är Johan Flod. Fjärde i samma rad Erik Jonsson, son till en handlande Alfred Jonsson, kallad "Lump-Jonsson". Nummer två i nedersta raden är August Sahlqvist (blivande järnvägsman och trädgårdsmästare på Mösseberg?). Nr. fyra är Karl Ljungblom. En broder till denne var Magnus Ljungblom, blivande läroverksadjunkt som skrivit åtskilligt om Falköping från sin barndom. Skolan var gamla folkskolan på tomten där Vårdcentralen nu är belägen.
Linköpings Folkets hus invigdes av stadsminister Tage Erlander den 12 december 1953. Våren 1954 fullföljde konstnären Nils Wedel sitt konstverk "Samhället av idag" i foajén på Foljets hus. Ursprungligen kallades verket "Arbete och fritid". Målningen uppfördes i en vaxmålningsteknik, kallad Nawax, som Wedel själv uppfunnit. På bilden ses konstnären tioll höger och på huk sitter hand medhjälpare Niels Henry Mörck. Konst. Målning. Offentlig konst. Konstverk. ... ... ... 385 bilder om Linköping på 1950-talet från tidningen Östgötens arkiv. Framtidstro och optimism är ord som sammanfattar Linköping på femtiotalet. Årtiondet innebar satsningar för att förbättra linköpingsbornas livsvillkor. Bostadsfrågan och trafiklösningarna dominerade den lokalpolitiska agendan. Bilderna digitaliserades år 2013.
Kopia av von Drais sparkvagn, löpmaskin, 1700-talet. Tillverkad av trä med trähjul som är skodda med järnband, framhjulet är fast monterat i ramen. En planka förbinder främre och bakre hjulen som är monterade i "gafflar" a trä. Styret av trä är fast monterat, går inte att vrida, styra med. Löpmaskinen kunde inte användas som transportmedel p.g.a. tidens dåliga vägar och gator, utan man körde i parker och salonger. Det var en rikemans "leksak". Även kallad "Hobby horse", då cykeln ofta var utformad som en häst med kropp och huvud, hade cykeln ögon kunde den se, trodde man, och på så sätt blev den säkrare.
Skioptikonbild från Institutionen för fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Använd av professor Helmer Bäckström som föreläsningsmaterial. Bäckström var Sveriges första professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1948-1958. Olika gjutanordningar. Övre bilden visar hur en plåt begjutes med användning av så kallad kaskadgjutare, varvid emulsionen rinner i avsatser ned på plåten# härigenom erhålles ett jämntjockt skikt. Plåten föras på gummivalsar åt höger. Undre bilden visar en springgjutare, där emulsionen tillförs en "ficka" och därifrån genom en noga dimensionerad springa gjutes ut över underlaget. För mer info se: Bäckström, Helmer. Fotografisk Handbok. Natur och Kultur. Stockholm. 1942. s. 250.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.