Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Från 299 kr
Fyra vuxna och tre barn med kälkar utomhus en vinter. (Jämför med bild 4 och 8 av barn med kälkar. Kan vara taget samtidigt och kan vara samma barn). Lars (givaren) tror att damen med hatten är hans mor Edit Andersson, första barnet från vänster på sparken är Britta, nästa Lars själv och den siste pojken eventuellt Olle. Övriga vet han inte vilka de kan vara. I bakgrunden Björkås ålderdomshemm i Norberg som låg lite öster om byn, "som jag minns så tycker jag att det såg ut så där" säger Lars. "I sånt fall är det det s.k. Kärleksstigen som går framför. Så kallades vägen som blev kvar efter ett tidigare järnvägsspår som gick från Kärrgruvan till Engelsberg (Ängelsberg). Där gick bl.a. loket Förstlingen." Björkås ålderdomshem i Norberg blev senare Västmanlands Landstings "Sjukhem". Detta var då avdelning 5 tillhörande det då nybyggda Sjukhemet som låg på andra sidan Röningstorpsvägen i Norberg. Personerna på bilden befinner sig på "Gamla Banan", resterna av banvallen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg.
Gruvan, en av våra första utställningar, har genom alla tider varit en av de mest populära attraktionerna på Tekniska museet. Nu kan du utforska nya spännande upplevelser i de gamla gruvgångarna och uppleva en helt ny modern del med borrsimulator och andra spännande stationer. Vår populära utställning Gruvan har genomgått en rejäl förvandling förutom nya ytskikt, realistiska gruvarbetare och stämningsfull belysning har de gamla gruvgångarna fyllts med nya överraskningar, effekter och andra spännande inslag. Följ med på en resa genom trånga, mörka gruvgångar där du får uppleva hur det en gång så farliga arbetet i underjorden gick till hundratals år tillbaka i tiden. En helt ny del den moderna gruvan Dessutom har Gruvan utökats med en helt ny del med moderna gruvmiljöer. Starta äventyret med gruvbussen, som tar dig ned i underjorden. Framme i den moderna gruvans kontrollrum kan du ta plats i borrsimulatorn en styrhytt där du själv får styra den enorma borren in i bergväggen för att göra hål för sprängmedel och lasta malm. Här kan du också avfyra en rejäl salva med hjälp av knappar och spakar i ett riktigt sprängskåp som använts i Kirunagruvan. I den moderna gruvans kontrollrum möts du av mängder av skärmar för att följa metallernas och mineralens väg runt jorden. I skåp och lådor hittar du prover på 40 olika metaller och industrimineral som behövs för att tillverka en vanlig mobiltelefon. Här finns också mikroskop och andra verktyg för att testa och analysera borrkärnor från urberget. I den nya delen av Gruvan fortsätter berättelsen till nutid, och vi får se hur de en gång farliga arbetsplatserna numera liknar kontorsmiljöer och fikarum på vilken arbetsplats som helst. Vi får också träffa dagens gruvarbetare, avfyra sprängladdningar, åka buss långt ner i underjorden och prova att köra en borr- och lastningssimulator.
Brandstationen i Mölndal. Brandstationen ligger vid Nya Torget. Här finns många brandbilar av olika slag, som du kan se på bilden. På de största vagnarna finns uppfällbara stegar på taket. Du kan se stora portar in till själva brandstationen, och innanför varje port finns plats för en brandbil eller en ambulans. Vid eldsvåda larmas brandkåren antingen per telefon eller genom brandskåp, som finns uppsatta på vissa ställen inom kommunen. Vid larm om eldsvåda blir det bråttom på brandstationen. Brandbilarna står alltid startklara, och det dröjer inte många sekunder efter larm, innan brandmännen fått på sig sin brandutrustning och bilarna med tjutande sirener kör iväg till brandplatsen. I det stora höga tornet hänges brandslangarna upp för torkning efter användning. Förr i tiden hade man ingen särskild brandkår, utan alla män var skyldiga att hjälpa till att släcka eldsvådor. Man larmade befolkningen, särskilt nattetid, genom trumvirvlar eller genom att blåsa gälla signaler i särskilda brandlurar. En tid hade man en "brandkanon" med vilken man avfyrade "signalskott" från Störtfjällets topp för att väcka eller varsko inbyggarna i byn om att "elden var lös". Då skyndade man sig "man ur huse" med vattenhinkar och båtshakar till brandstället för att hjälpa till med släckningen. Senare byggdes ett spruthus invid nuvarande Forsebron, där byns brandsprutor förvarades. Den första verkliga brandstationen i Mölndal inreddes i ett gammalt affärshus från 1870-talet vid Gamla Torget. Den gamla kanonen står nu som ett minnesmärke från gången tid vid den nya brandstationen. Du kan se den på bilden längst ned till höger. Ett stenkast från den nya brandstationen finns en landningsbana för helikopter, avsedd för sjuktransporter, särskilt från skärgården.
En grupp om närmare tjugo män samlade ovanpå och intill en koniskt uppbyggd vedstapel, sannolikt en kolmila. Männen är uppställda för fotografering och bär mörka kostymer, arbetskläder, hattar och kepsar typiska för sekelskiftet 1900. Några sitter högst upp på milan medan andra står längs sidorna och vid marken. I förgrunden syns fyra metallhinkar, möjligen avsedda för vatten i samband med kolningen. I bakgrunden framträder en större byggnad samt en kyrkspira, vilket antyder att platsen kan ha legat i anslutning till en bruksmiljö eller by. Bilden förefaller dokumentera ett arbetslag i samband med träkolstillverkning på landsbygden.
Med ledning av medföjande påskrift och folkbokföring över Vadstena, bevittnar vi sannolikt makarna Nicolaus Lignell och Sara Helena Beckman. Han född i Varberg 1831 och en första gång inflyttad till Vadstena 1848. Efter en kortare tid i Borås återkom han ånyo 1851. Då som handlardräng men efterhand skriven som handelsbokhållare och vidare som egen handlare. Fru Beckman var född i Västra Stenby 1839. De vigdes i Vadstena 1861 och flyttade permanent till Stockholm 1873. Fotografiet kan antas tillkommit under parets första tid i huvudstaden.
Utan någon påtaglig koppling till Östergötland har porträttet av Gustaf Kjellberg likväl knutits till museets särskilda samling av porträtt av östgötar. Gustaf Kjellberg föddes närmare bestämt i värmländska Alster och var i sitt vuxna liv starkt knuten till Uppsala. Där var hans vetenskapliga insatser för psykiatrin grundläggande och från 1863 fungerade han som professor vid Uppsala universitets psykiatriska klinik. Dessförinnan hade han som överläkare lett arbetet vid Uppsala centralhospital för sinnessjuka (sedermera Ulleråkers sjukhus). Hans insats som medgrundare av "Föreningen för sinnesslöa barns vård" och som kommissionsledamot för uppförandet av nya hospitalsbyggnader i landet kan heller inte underskattas.
Genom påskrift och jämförande porträtt kan identiteten av Maria Klockhoff anses vara säkerställd. Här i övre tonåren omkring 1880 och ännu som Jacobsson och dotter i köpman Carl Jacob Jacobsson och Clara Maria Sandbergs hem vid Nygatan, där fadern även drev sin handelsrörelse. Marias tjugonde levnadsår skulle komma att innebära både lycka och tragik. Den 23 november 1884 gifte hon sig med lektorn och filosofie doktorn Oskar Klockhoff. Två dagar därefter flyttade hon till sin make i Karlstad. Den 2 juli 1885 nedkom hon med ett för tidigt fött gossebarn som inte överlevde dagen. Maria som bar på lungsot dog själv kort därpå.
Bilden tagen fr. kyrktornet i Bollnäs. Av byggnaderna kan nämnas Sundsåker (byggt 1897 efter branden året innan) i bakgr. till vänster: Baptistkyrkan fr. 1896 i bildens mitt (kyrkan byggdes upp bla. av gammalt virke från en trösklada från Dahlins i Röstebo.) 1899 Högvatten i Bollnäs. Hitom Baptistkyrkan syns bl.a. Bro Huvudgård byggd 1860 av samhällets grundare Georg Henric Collini. Den revs 1966 för Stadshusbygget. Ångsågen fr. 1884 nedbrunnen 1888 och åter uppbyggd året efter till höger i bild. Sågbolaget Bollnäs Ångsågs AB, gick i konkurs 1930 vilket gjorde att 70 man blev arbetslösa. Sågen revs 1935-1936.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.