Måsbergsbacken, hoppremiär. Arbetarbladet. 18 februari 1951. Ny publicering. Namn och nytt, Arbetarbladet 12 februari 2005. Redaktör Siv Berg. På 1950- och 60 talet var backhoppning en stor sport i vårt land, men Gävle hade ingen bra backe. Det hade tidigare funnits en oanvändbar backe vid Gustafsbro och en i Hemlingby. För att ge extra skjuts åt sporten beslutade Gävle skidklubb att bygga en hoppbacke på Måsberget på Brynäs. - Det var Ture Edbom, kommunalråd och backhoppare som tyckte vi borde fixa en backe. Han, jag och ett gäng från Sundsvall byggde backen tillsammans och den invigdes 18 februari 1951. Det berättar gamle backhopparräven Erik Magnusson, 80 år, Gävle, som suttit med i Skidförbundets backhoppningskommitté i 30 år och varit bisittare till Sven "Plex" Pettersson i tv i 25 år. Vid invigningen av nya Måsbergsbacken rådde våldsamt yrväder, men Erik gjorde ändå ett långt och stilfullt premiärhopp på 29 meter och kom fyra i tävlingen. Vann gjorde regerande juniormästaren Lasse Schyberger. Vid ett senare tilfälle satt Erik backrekord på 41,5 meter. Måsbergsbackens öde beseglades år 1967. - Då blåste backen omkull i en snöstorm. Backen var stadgad med vajrar, men de räckte inte till när det blåste hård nordan, berättar Erik.
Från 299 kr
FLYGARGRAVARNA De sju brittiska flygargravarna på Skogskyrkogården i Falkenberg är från 1944. Flygarna hörde till tre olika bombflygplan som störtade runt Anholt 29 augusti 1944. Det fanns sju man i varje plan. Dessa ingick i en attack på Königsberg (nuvarande Kaliningrad) och Stettin (nuvarande Szczecin). De sju flygarna flöt i land runt Falkenberg mellan 8 och 14 september 1944. Hela historien om vad som hände under en enda natt av andra världskrigets över 2000 nätter är berättad i Lars Wikanders skrift DE KOM ALDRIG HEM. (Finns på Falkenbergs museum.) Bild :1 En tidig officiell ceremoni (förmodligen 1955) där de ursprungliga vita träkorsen är kvar. (Fotot genom Gösta Ranlid, Köinge.) Bild : 2 Lions Club i Falkenberg har smyckat gravarna med blommor och ljus sedan 1954. Från början med en ceremoni veckan före jul. Senare gick man över till Allhelgonahelgen. Bild : 3-4 Av de brittiska flygarna var sju engelsmän och två kanadensare. En av de sistnämnda var Douglas Sparkes från staden Regina i delstaten Saskatchewan i Kanada. I den delstaten har det varit sed att varje omkommen flygare från andra världskriget fick en sjö uppkallad efter sig. I norra delen av regionen finns i dag Lake Sparkes. Bild : 5 Två medlemmar i Lions Club i Falkenberg var med redan vid första utsmyckningen av flygargravarna 1954. Det är Stig Ringström och Sven-Arne Svensson. Bilden är från Allhelgona 2003. Bild :6 1994 hade Falkenbergs museum en av sina största utställningarna någonsin, Sju vita kors, med utgångspunkt från Lars Wikanders material i DE KOM ALDRIG HEM. Bild : 7 Vid invigningen av museets utställning 8 maj 1994 deltog brittiske försvarsattachén i Stockholm, John Walmsley, samt brittiske konsuln i Göteborg, Alan White, med kransnedläggning vid flygargravarna. Fyra plan från F16 gjorde också en hedersflygning över Falkenberg. Bild :8-9 En informationstavla om flygarna och Zofia har kommit upp på Lars Wikanders initiativ. De som läser på tavlan är Steve and Rose Nichol från Ottawa, Kanada. De är speciellt intresserade av de två kanadensiska flygarna på Skogskyrkogården. (Rose's farbror, Joe Gallipeau, är en av de fyra flygare som är begravda i Varberg.)
Fyra vuxna och tre barn med kälkar utomhus en vinter. (Jämför med bild 4 och 8 av barn med kälkar. Kan vara taget samtidigt och kan vara samma barn). Lars (givaren) tror att damen med hatten är hans mor Edit Andersson, första barnet från vänster på sparken är Britta, nästa Lars själv och den siste pojken eventuellt Olle. Övriga vet han inte vilka de kan vara. I bakgrunden Björkås ålderdomshemm i Norberg som låg lite öster om byn, "som jag minns så tycker jag att det såg ut så där" säger Lars. "I sånt fall är det det s.k. Kärleksstigen som går framför. Så kallades vägen som blev kvar efter ett tidigare järnvägsspår som gick från Kärrgruvan till Engelsberg (Ängelsberg). Där gick bl.a. loket Förstlingen." Björkås ålderdomshem i Norberg blev senare Västmanlands Landstings "Sjukhem". Detta var då avdelning 5 tillhörande det då nybyggda Sjukhemet som låg på andra sidan Röningstorpsvägen i Norberg. Personerna på bilden befinner sig på "Gamla Banan", resterna av banvallen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg.
Exteriörbild av Alebo Pensionat i Södra Unnaryd. Byggnadens centrala del har en bred indragen balkong i två våningar där en klätterväxt slingrar sig. Till höger i bild står en blommande syrenbuske. Avsett för vykort. I Alebo finns det en källa vars vatten med hög järnhalt har ansetts vara hälsobringande och äga läkande egenskaper. Källan började användas som hälsobrunn redan i början av 1700-talet. Vattnet blev särskilt känt för sin kraftiga verkan mot anemi ("blodbrist") och reumatism. 1889 byggdes här ett badhus och 1897 uppförde man Brunnshotellet invid källan, inrymd i ett smalt åttakantigt brunnshus. I badhuset fanns fyra rum med badkar, två duschrum och ångbad. Det fanns ett annat rum för massage samt ett litet rum för uppvärmning av vattnet. Av badboken från 1889 och 1890 framgår att här erbjöds karbad, gyttjebad, tallbad, ångskåp, saltbad och dusch och från 1892 erbjöds även ett mineralbad. En badläkare gav varje patient ordinationer utifrån åkomma. Mellan åren 1896 och 1899 kulminerade aktiviteten här på Alebo hälsobrunn och badanstalt. Brunnsdrickningen ägde rum mellan klockan sju och åtta på morgonen. Gästerna fick då sätta sig två och två på en speciellt avsedd gungbräda och dricka vattnet. Teorin var att vattnet skulle fördelas bättre i kroppen och få mer effekt om man rörde på sig samtidigt som man drack. Badhuset såldes 2021 men såväl källa som pensionat är fortfarande i bruk.
Knaparydsstugan - Onsalas äldsta ryggåsstuga, sannolikt uppförd under 1600-talet. Knaparydet betecknade en gång de skoglösa och bergiga markerna mellan Vikaholm och Gjövik ägda av Råö säteri/Knapagårdarna. Över seklerna hände det att delar av den bördigare marken "intogs", d v s inhägnades för nyodling, och att små bostäder uppfördes på ofri grund. Det var fattiga som bebodde dessa "lägenheter". Lägenheten med Knaparydsstugan var minst, men var redan under 1600-talet ett torp kallat Lyckerij eller Ryet, lydande under säteriet. Den lilla ryggåsstugan var sammanbyggd med ladan och taken täcktes med långtång och senare med torv (tegeltaket tillkom före 1920). Hushållet bestod av ca 6-8 personer, men männen gick på sjön så kvinnor och barn fick sköta om det lilla man hade av odling och djur. Dessa "backhussittare" på Knaparydet fick understöd av socknens fattigkassa för att klara livhanken. Sally Therese Andersson (f 1879) och hennes dotter Ethel blev de sista av fyra generationer av samma sjömanssläkt att bebo Knaparydsstugan. Sally Therese hade löst in tomten 1937 och sålde den på 1950-talet. Nordhallands Hembygdsförening och Onsala Hembygdsgille köpte stugan och flyttade den med inventarier till Utholmen i Gottskär. Uthuslängan kortades då av med ca 1/3. Dessvärre blev byggnaden vandaliserad och därför flyttad 1985 till en plats vid kyrkstallarna intill Onsala kyrka där den fortfarande (2022) står kvar.
Gruppbild av familj och släkt när Jean och Marie Svenssons guldbröllop firas den 15 augusti 1908. Jubilarerna sitter i mitten med döttrarna Emma och Anna till höger om Jean, Olga och Julia till vänster om Marie. Längst ut till vänster sitter Katy, gift med sonen Emil, och längst till höger sitter Ellen Svensson, f Elmqvist. Baktill från vänster står sönerna Emil (Jordan Swensson), Ivan, Knut, Otto med hustrun Kristin och längst till höger Otto och Hugo. (Sonen Hjalmar är inte med på bilden.) Till höger om Kristin står Bror Axel Rosander och Curt Geier. Emils dotter Kristin står som nummer fyra från vänster; damen längst ut i raden är ej namngiven. Barnen fr v: Hugo Welander, Viola Rosander, Mia Rosander, Ebba Geier, Oscar Emil Rosander, Otto Geier, Stuart Jordan Swensson, Jean Rosander, Henry Jordan Swensson och liggande Ann-Marie Svensson. De är samlade i ett stort rum med stormönstrad jugendtapet med löv och blommor och en stor matta på golvet. Jean var bror till borgmästaren Emil Svensson i Varberg så guldbröllopet uppmärksammades i staden bland annat med flaggning i hamnen. Ett konditori hade skänkt tårtan till festen, en krokan med "brudparet" avbildat på toppen.
Det ursprungliga Botels, som låg öster om vägen mittemot Botels Hanssons part, delades första gången 1716 i två parter och 1732 i ytterligare två parter och vid detta senare tillfälle kom denna part till och byggdes då troligen upp på denna plats. Bulbyggnaden på Bild 625 och 626 härstammade sannolikt från den tiden. Byggnaderna på denna bild är betydligt yngre. Manbyggnaden är troligen från 1860-talet, men spåntaket ser ut att vara nylagt. Husets framsida vetter mot landsvägen med finingång där. Den enkla dörr som syns invid fönstret är vardagsingången direkt in till köket. Brygghuset t v är äldre, kanske från omkring 1840. Den låga byggnaden utan fönster är äldst och tillhör 1700-talet. Dess funktion här hittills okänd, men linbastur brukade ha denna form. Förste ägare var Jakob Persson, gift 1711 med Catarina Rasmusdotter. Deras dotter Mallena ärvde parten, gift med Olof Thomsson från Botels och deras son Olof Olofsson tog över omkring 1770. Han blev gift 1778 med Gertrud Larsdotter från Fie och deras äldste son, som också hette Olof Olofsson och hans hustru Juditta Andersdotter från Kauparve blev därefter ägare. Ytterligare en son Olof Olofsson blev husbonde på 1840-talet, kanske var det han som byggde flygeln. Olof var gift med Greta Hansdotter från Liffride och deras dotter Catarina och hennes man Gustav Jakobsson blev ägare 1859. Under deras husbondetid kan manbyggnaden ha blivit uppförd. Ingen av Catarinas och Gustavs fyra barn tog över, utan gården såldes till Georg och Margareta Larsson från Lye respektive Väte. Deras son Vilhelm och hans hustru Josefina född Karlsson från Kauparve blev ägare 1903, året innan denna bild togs. Deras son John Larsson ärvde gården och brukade den till omkring 1990, varefter den styckades och byggnaderna med tomt såldes till fritidsfastighet. Personerna på bilden är från vänster: Josefina Larsson 30 år, med sonen John 3½ månad, svärmodern Margareta 64 år, maken Vilhelm 31 år, okänd ung man och svärfadern Georg 68 år.
Vallens säteri, eller Wallens slott, strax utanför Våxtorp, dvs i den tidigare gränstrakten mellan Sverige och Danmark. Huvudbyggnaden sedd från sydväst över Storsjön, med den gamla ekonomibyggnadens branta sadeltak skymtande till höger. Bottenvåningen och flyglarna i manbyggnaden har kvar rester från en medeltida borg; en befäst sätesgård uppförd av den danske riddaren Peder Laxmand på 1300-talet. Trakten härjades ofta och godset har brunnit många gånger genom historien. Under 1500-talets första decennier befästes Wallen med murar, vallar och gravar av den dåvarande ägaren, det dansk-norska riksrådet Henrik Krummedige. Efter att Halland blivit svenskt invaderades Wallen under "Skånska kriget" 1676-1679 i elva dagar av danska armén, som brände och förstörde bebyggelsen. Borgen hade fyra längor med ett torn mitt på längan med port till vindbryggan. Mitt på gården fanns en djup brunn. Mangårdsbyggnaden fick nuvarande utseende vid återuppbyggnaden år 1801, efter en brand året innan, och saknar numera den östliga längan. Godset är kulturhistoriskt intressant även genom att stickningskunskapen, "binge", lär ha utgått härifrån genom den förste svenske ägarens fru, Birgitta van Cracauw (även von Krakau), från Nederländerna. Hon gifte sig 1647 med svenske Magnus Durell och de köpte Wallen samma år. Magnus familj hade sedan 1645 kontrakt på tillverkning av stickade strumpor till svenska armén och med Magnus tillstånd blev det Birgitta som organiserade uppdraget som en förläggarverksamhet. Tjänarna på Wallen utbildades i binge och sedan fick de hålla lektioner för allmogen, som därefter från Wallen tilldelades importerad fårull. De färdiga sockarna distribuerades till armén via Wallens säteri. I över hundra år fortsatte kvinnor i släkten att sköta verksamheten. (Se även bildnr F8727)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.