LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för Fyra på

Antal träffar: 3157
Strömdalen

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Köpings kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling på Öland.

Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. Den ursprungliga kyrkan var av trä. Möjligen var det en stavkyrka uppförd under 1000-talet. Den ersattes vid 1100-talet av en mycket stor kyrka av kalksten, 42 meter lång och fyra meter bred. Den bestod av ett långhus med ett smalare kor och absid i öster. I söder var ett vapenhus uppfört under 1200-talet och på norra sidan en sakristia som tillkom under 1300-talet. Under 1100-talet tillkom ett torn i väster och på 1200-talet ett torn i öster. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn var en klockstapel belägen.

Kyrkans interiör präglades av det treskeppigt välvda kyrkorummet. Koret var tunnvälvt medan absiden var försedd med hjälmvalv. Johannes Haquini Rhezelius som vid sin resa till Öland 1634 tecknade av kyrkorna har gett en god bild av Köpings medeltida kyrkas utseende.

Under 1700-talet togs frågan upp om uppförandet av en helt ny kyrka. Beslutet fattades efter åtskilliga överläggningar att uppföra en kyrkobyggnad efter ritningar utförda 1799 av Jacob Wulff vid Överintendentsämbetet. År 1805 revs den gamla kyrkan med undantag av tornet. Sten från den rivna kyrkan användes som byggnadsmaterial i den nya. Kyrkan uppfördes 1805-1808 av murarmästare Johan Petersson, Kalmar. Invigningen förättades 1808 av biskop Magnus Stagnelius. Den nya kyrkobyggnaden bestod av ett rymligt långhus med brutet tak och en sakristia bakom koravslutningen i öster. Västtornet försågs med en åttakantig lanternin för kyrkklockorna. Interiören var av salkyrkotyp med ett trätunnvalv. Tvärs över kyrkorummet var ankarjärn spända. Så småningom uppvisade murarna sprickbildningar på grund av att sydmuren börjat sjunka. En förstärkning av grunden visade sig i längden omöjlig. Ur tanken att bygga om sydmuren uppstod istället att uppföra en helt ny kyrka. Hösten 1953 revs kyrkan med undantag från tornbyggnaden.

De ritningar som den nuvarande kyrkan uppfördes efter 1954-1955 utarbetades av Ärland Noreen. Materialet består i huvudsak av röd kalksten, med inslag av grå kalksten. Utmed norra långsidan ligger delar av den medeltida kyrkans nordmur kvar. Alla yttermurarna är oputsade. Kyrkan består av ett långhus och avslutande korvägg i öster. Vid norra sidan är en sakristia belägen och under denna ett bisättningsrum. Tornet i väster bevarades. I lanterninen hänger tre klockor. Storklockan är enligt inskrift från 1622. Mellanklockan tillkom 1969. Lillklockan bär årtalet 1686. Kyrkorummet är indelat i tre skepp genom fem par kolonner av grå, huggen kalksten. Över mittskeppet spänner sig valv gjutet i betong av stjärnvalvskaraktär. Sidoskeppen är täckta av trätak.

(Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Köpings kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling på Öland. Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. Den ursprungliga kyrkan var av trä. Möjligen var det en stavkyrka uppförd under 1000-talet. Den ersattes vid 1100-talet av en mycket stor kyrka av kalksten, 42 meter lång och fyra meter bred. Den bestod av ett långhus med ett smalare kor och absid i öster. I söder var ett vapenhus uppfört under 1200-talet och på norra sidan en sakristia som tillkom under 1300-talet. Under 1100-talet tillkom ett torn i väster och på 1200-talet ett torn i öster. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn var en klockstapel belägen. Kyrkans interiör präglades av det treskeppigt välvda kyrkorummet. Koret var tunnvälvt medan absiden var försedd med hjälmvalv. Johannes Haquini Rhezelius som vid sin resa till Öland 1634 tecknade av kyrkorna har gett en god bild av Köpings medeltida kyrkas utseende. Under 1700-talet togs frågan upp om uppförandet av en helt ny kyrka. Beslutet fattades efter åtskilliga överläggningar att uppföra en kyrkobyggnad efter ritningar utförda 1799 av Jacob Wulff vid Överintendentsämbetet. År 1805 revs den gamla kyrkan med undantag av tornet. Sten från den rivna kyrkan användes som byggnadsmaterial i den nya. Kyrkan uppfördes 1805-1808 av murarmästare Johan Petersson, Kalmar. Invigningen förättades 1808 av biskop Magnus Stagnelius. Den nya kyrkobyggnaden bestod av ett rymligt långhus med brutet tak och en sakristia bakom koravslutningen i öster. Västtornet försågs med en åttakantig lanternin för kyrkklockorna. Interiören var av salkyrkotyp med ett trätunnvalv. Tvärs över kyrkorummet var ankarjärn spända. Så småningom uppvisade murarna sprickbildningar på grund av att sydmuren börjat sjunka. En förstärkning av grunden visade sig i längden omöjlig. Ur tanken att bygga om sydmuren uppstod istället att uppföra en helt ny kyrka. Hösten 1953 revs kyrkan med undantag från tornbyggnaden. De ritningar som den nuvarande kyrkan uppfördes efter 1954-1955 utarbetades av Ärland Noreen. Materialet består i huvudsak av röd kalksten, med inslag av grå kalksten. Utmed norra långsidan ligger delar av den medeltida kyrkans nordmur kvar. Alla yttermurarna är oputsade. Kyrkan består av ett långhus och avslutande korvägg i öster. Vid norra sidan är en sakristia belägen och under denna ett bisättningsrum. Tornet i väster bevarades. I lanterninen hänger tre klockor. Storklockan är enligt inskrift från 1622. Mellanklockan tillkom 1969. Lillklockan bär årtalet 1686. Kyrkorummet är indelat i tre skepp genom fem par kolonner av grå, huggen kalksten. Över mittskeppet spänner sig valv gjutet i betong av stjärnvalvskaraktär. Sidoskeppen är täckta av trätak. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Köpings kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling på Öland.

Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. Den ursprungliga kyrkan var av trä. Möjligen var det en stavkyrka uppförd under 1000-talet. Den ersattes vid 1100-talet av en mycket stor kyrka av kalksten, 42 meter lång och fyra meter bred. Den bestod av ett långhus med ett smalare kor och absid i öster. I söder var ett vapenhus uppfört under 1200-talet och på norra sidan en sakristia som tillkom under 1300-talet. Under 1100-talet tillkom ett torn i väster och på 1200-talet ett torn i öster. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn var en klockstapel belägen.

Kyrkans interiör präglades av det treskeppigt välvda kyrkorummet. Koret var tunnvälvt medan absiden var försedd med hjälmvalv. Johannes Haquini Rhezelius som vid sin resa till Öland 1634 tecknade av kyrkorna har gett en god bild av Köpings medeltida kyrkas utseende.

Under 1700-talet togs frågan upp om uppförandet av en helt ny kyrka. Beslutet fattades efter åtskilliga överläggningar att uppföra en kyrkobyggnad efter ritningar utförda 1799 av Jacob Wulff vid Överintendentsämbetet. År 1805 revs den gamla kyrkan med undantag av tornet. Sten från den rivna kyrkan användes som byggnadsmaterial i den nya. Kyrkan uppfördes 1805-1808 av murarmästare Johan Petersson, Kalmar. Invigningen förättades 1808 av biskop Magnus Stagnelius. Den nya kyrkobyggnaden bestod av ett rymligt långhus med brutet tak och en sakristia bakom koravslutningen i öster. Västtornet försågs med en åttakantig lanternin för kyrkklockorna. Interiören var av salkyrkotyp med ett trätunnvalv. Tvärs över kyrkorummet var ankarjärn spända. Så småningom uppvisade murarna sprickbildningar på grund av att sydmuren börjat sjunka. En förstärkning av grunden visade sig i längden omöjlig. Ur tanken att bygga om sydmuren uppstod istället att uppföra en helt ny kyrka. Hösten 1953 revs kyrkan med undantag från tornbyggnaden.

De ritningar som den nuvarande kyrkan uppfördes efter 1954-1955 utarbetades av Ärland Noreen. Materialet består i huvudsak av röd kalksten, med inslag av grå kalksten. Utmed norra långsidan ligger delar av den medeltida kyrkans nordmur kvar. Alla yttermurarna är oputsade. Kyrkan består av ett långhus och avslutande korvägg i öster. Vid norra sidan är en sakristia belägen och under denna ett bisättningsrum. Tornet i väster bevarades. I lanterninen hänger tre klockor. Storklockan är enligt inskrift från 1622. Mellanklockan tillkom 1969. Lillklockan bär årtalet 1686. Kyrkorummet är indelat i tre skepp genom fem par kolonner av grå, huggen kalksten. Över mittskeppet spänner sig valv gjutet i betong av stjärnvalvskaraktär. Sidoskeppen är täckta av trätak.

(Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Köpings kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Köpingsviks församling på Öland. Den nuvarande kyrkan är den fjärde i ordningen. Den ursprungliga kyrkan var av trä. Möjligen var det en stavkyrka uppförd under 1000-talet. Den ersattes vid 1100-talet av en mycket stor kyrka av kalksten, 42 meter lång och fyra meter bred. Den bestod av ett långhus med ett smalare kor och absid i öster. I söder var ett vapenhus uppfört under 1200-talet och på norra sidan en sakristia som tillkom under 1300-talet. Under 1100-talet tillkom ett torn i väster och på 1200-talet ett torn i öster. Kyrkan blev därmed en klövsadelkyrka. Vid kyrkogårdens sydvästra hörn var en klockstapel belägen. Kyrkans interiör präglades av det treskeppigt välvda kyrkorummet. Koret var tunnvälvt medan absiden var försedd med hjälmvalv. Johannes Haquini Rhezelius som vid sin resa till Öland 1634 tecknade av kyrkorna har gett en god bild av Köpings medeltida kyrkas utseende. Under 1700-talet togs frågan upp om uppförandet av en helt ny kyrka. Beslutet fattades efter åtskilliga överläggningar att uppföra en kyrkobyggnad efter ritningar utförda 1799 av Jacob Wulff vid Överintendentsämbetet. År 1805 revs den gamla kyrkan med undantag av tornet. Sten från den rivna kyrkan användes som byggnadsmaterial i den nya. Kyrkan uppfördes 1805-1808 av murarmästare Johan Petersson, Kalmar. Invigningen förättades 1808 av biskop Magnus Stagnelius. Den nya kyrkobyggnaden bestod av ett rymligt långhus med brutet tak och en sakristia bakom koravslutningen i öster. Västtornet försågs med en åttakantig lanternin för kyrkklockorna. Interiören var av salkyrkotyp med ett trätunnvalv. Tvärs över kyrkorummet var ankarjärn spända. Så småningom uppvisade murarna sprickbildningar på grund av att sydmuren börjat sjunka. En förstärkning av grunden visade sig i längden omöjlig. Ur tanken att bygga om sydmuren uppstod istället att uppföra en helt ny kyrka. Hösten 1953 revs kyrkan med undantag från tornbyggnaden. De ritningar som den nuvarande kyrkan uppfördes efter 1954-1955 utarbetades av Ärland Noreen. Materialet består i huvudsak av röd kalksten, med inslag av grå kalksten. Utmed norra långsidan ligger delar av den medeltida kyrkans nordmur kvar. Alla yttermurarna är oputsade. Kyrkan består av ett långhus och avslutande korvägg i öster. Vid norra sidan är en sakristia belägen och under denna ett bisättningsrum. Tornet i väster bevarades. I lanterninen hänger tre klockor. Storklockan är enligt inskrift från 1622. Mellanklockan tillkom 1969. Lillklockan bär årtalet 1686. Kyrkorummet är indelat i tre skepp genom fem par kolonner av grå, huggen kalksten. Över mittskeppet spänner sig valv gjutet i betong av stjärnvalvskaraktär. Sidoskeppen är täckta av trätak. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Kärrängen (Prästängen).
August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås
Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås
Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås
Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås
Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås
Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås
Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås
Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås
Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås
Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås
Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås.

Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten.
Skola:
August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos

Kärrängen (Prästängen). August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås. Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten. Skola: August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos "Pese-Karl" (Myrhult) och Elges. Skolan varade 2 månader på året. Nödår: Nödåret 1868 åt man bl.a. havrebröd. I Nässtugan (Orrholmen) dog en flicka av svält. Många åt rovor. Tiggandet var vanligt. Vid ett tillfälle kom 14 barn samtidigt till Bålerud och tiggde. Kyrkan: Från det August Ek var 6 år till sitt 17:e bodde familjen i Sjömarken. Därifrån gick man varje söndag till kyrkan. Endast EN fick vara hemma. Mellan kyrkan och vägen var förr en björkdunge. Detta område, som låg något djupare, var August Ek med att fylla upp. Han körde i jord med ett par stutar. Skogen: Som ung arbetade August Ek bl.a. i bolagsskogen (6år) med att bryta stubbar och köra till tjärbruket. Järnvägen: Under 15 dagar exercerade han i Axvall. Han tillhörde den första kontingenten som fick använda tåg vid inryckningen. Tidigare fick man gå till Axvall, vilket brukade ta 3 dagar. Arbetade en tid vid järnvägen och hade då 1.52 för arbetsdagen på 12 tim. August Ek hade jordbruk, men var också byggmästare. Reparerade och byggde till Hova ålderdomshem 1905. Inredde småskolan i Bredebolet 1906. Förfärdigade en tid träskor och fick 1 krona per par. Snickrade också möbler (I G.B:s ägo en byrå, som en gång gjordes åt Augusts svägerska Mathilda Storm, lärarinna i Nockerud). Från sin uppväxttid i Sjömarken mindes August Ek när klövern kom till Älgarås. I Småfalla fanns fyra ängslador, där höet bars in. En skogsbrand på 2-3 tunnland gick fram över Småfallamarker, men stoppades av sjön. Sme'n i Rännefallet gjorde plogar. (Efter anteckningar av Oscar Hagman). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Kärrängen (Prästängen).
August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås
Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås
Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås
Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås
Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås
Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås
Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås
Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås
Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås
Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås
Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås.

Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten.
Skola:
August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos

Kärrängen (Prästängen). August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås. Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten. Skola: August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos "Pese-Karl" (Myrhult) och Elges. Skolan varade 2 månader på året. Nödår: Nödåret 1868 åt man bl.a. havrebröd. I Nässtugan (Orrholmen) dog en flicka av svält. Många åt rovor. Tiggandet var vanligt. Vid ett tillfälle kom 14 barn samtidigt till Bålerud och tiggde. Kyrkan: Från det August Ek var 6 år till sitt 17:e bodde familjen i Sjömarken. Därifrån gick man varje söndag till kyrkan. Endast EN fick vara hemma. Mellan kyrkan och vägen var förr en björkdunge. Detta område, som låg något djupare, var August Ek med att fylla upp. Han körde i jord med ett par stutar. Skogen: Som ung arbetade August Ek bl.a. i bolagsskogen (6år) med att bryta stubbar och köra till tjärbruket. Järnvägen: Under 15 dagar exercerade han i Axvall. Han tillhörde den första kontingenten som fick använda tåg vid inryckningen. Tidigare fick man gå till Axvall, vilket brukade ta 3 dagar. Arbetade en tid vid järnvägen och hade då 1.52 för arbetsdagen på 12 tim. August Ek hade jordbruk, men var också byggmästare. Reparerade och byggde till Hova ålderdomshem 1905. Inredde småskolan i Bredebolet 1906. Förfärdigade en tid träskor och fick 1 krona per par. Snickrade också möbler (I G.B:s ägo en byrå, som en gång gjordes åt Augusts svägerska Mathilda Storm, lärarinna i Nockerud). Från sin uppväxttid i Sjömarken mindes August Ek när klövern kom till Älgarås. I Småfalla fanns fyra ängslador, där höet bars in. En skogsbrand på 2-3 tunnland gick fram över Småfallamarker, men stoppades av sjön. Sme'n i Rännefallet gjorde plogar. (Efter anteckningar av Oscar Hagman). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Masse har på några bilder förevigat en gårdsmiljö varifrån ingenting finns kvar idag. Denna part låg sannolikt kvar på den gamla gårdstomten öster om landsvägen, Botels Hanssons manbyggnad på västra sidan skymtar t v. Men ett fähus hade flyttats över till västra sidan, se Bild 643. Manbyggnaden bör vara uppförd mot slutet av 1700-talet, vilket man ser på att långsidans fönster är placerat nära gaveln och att golvet ligger lågt, kanske tom under marknivå. Fönstren är förstorade vid 1800-talets mitt och det utdragna spåntaket är nytt liksom kalkningen av väggarna. Det borde finnas en stenhusresolution då man fått skattebefrielse för byggande av stenhus, men någon sådan finns inte. Kanske byggdes huset på 1780-talet, för många resolutioner från denna period är förkomna.

Till vänster står en synnerligen gammal byggnadskropp med faltak. Den kan vara en rest av en ännu äldre manbyggnad, som ändrats till frambygge med brygghusfunktion när den nya manbyggnaden uppfördes i 90 graders vinkel. Den kan också vara en ovanligt stor flygel. Uppe på gavelfältet sitter en lucka och i överkant på den sitter en hissbom, vilket visar att loftet kan ha använts till magasin.

Miljön framför huset ser gammaldags och torftig ut. En skranglig gårdsmur avgränsar lillgården med en brunnsholk mitt i muren.

Gårdsparten kom till när Botels delades första gången 1716, då Lars Persson och hans hustru Carin född Persdotter blev de första husbönderna. Parten gick sedan vidare till äldste sonen Per Larsson, gift 1733 med Elisabet född Mattisdotter från Botvalde i Ardre. Kanske var det dom som byggde den gamla byggnaden på bilden. Omkring 1770 tog sonen Lars Persson, gift första gången 1764 med Anna född Jönsdotter från Folke på När över, de fick tre barn. 1775 gifte Lars om sig med Magdalena född Olofsdotter från Smiss på När, de fick två barn. 1779 gifte Lars om sig för tredje gången, då med Ingrid Eriksdotter från Småland, med henne fick han två barn. Det var förmodligen under denne Lars Perssons tid som manbyggnaden uppförs.

Sonen Jöns Larsson från första äktenskapet tog över gårdsparten i början av 1800-talet, gift 1798 med Catarina född Michelsdotter från Husarve. De fick 5 barn, varav äldste sonen Lars Jönsson gift 1823 med Christina född Larsdotter från Goks tog över. Av deras 7 barn blev det äldsta dottern Anna som blev hemmagift 1849 med Hans Hansson från Sunnkörke. De fick fyra döttrar, av vilka Helena tog över. Men hon och hennes man gick i konkurs och yngsta dottern Margareta och hennes man Karl Bodin från Glose i Gammelgarn tog vid. Deras dotter Karolina och hennes man Reinhold Jakobsson från Fie blev nya ägare. De fick inga barn och Reinhold sålde parten 1937 till Harald Olofsson från Hemmor och hans hustru Dagmar född Karlsson från Småland, men dessa sålde redan 1940 till Lennart Larsson från Vamlingbo och hans fru Katarina Kornblom från Vormsö i Estland. Deras son Hans-Rune Larsson brukade gårdsparten till 2008, då han sålde den.

Masse har på några bilder förevigat en gårdsmiljö varifrån ingenting finns kvar idag. Denna part låg sannolikt kvar på den gamla gårdstomten öster om landsvägen, Botels Hanssons manbyggnad på västra sidan skymtar t v. Men ett fähus hade flyttats över till västra sidan, se Bild 643. Manbyggnaden bör vara uppförd mot slutet av 1700-talet, vilket man ser på att långsidans fönster är placerat nära gaveln och att golvet ligger lågt, kanske tom under marknivå. Fönstren är förstorade vid 1800-talets mitt och det utdragna spåntaket är nytt liksom kalkningen av väggarna. Det borde finnas en stenhusresolution då man fått skattebefrielse för byggande av stenhus, men någon sådan finns inte. Kanske byggdes huset på 1780-talet, för många resolutioner från denna period är förkomna. Till vänster står en synnerligen gammal byggnadskropp med faltak. Den kan vara en rest av en ännu äldre manbyggnad, som ändrats till frambygge med brygghusfunktion när den nya manbyggnaden uppfördes i 90 graders vinkel. Den kan också vara en ovanligt stor flygel. Uppe på gavelfältet sitter en lucka och i överkant på den sitter en hissbom, vilket visar att loftet kan ha använts till magasin. Miljön framför huset ser gammaldags och torftig ut. En skranglig gårdsmur avgränsar lillgården med en brunnsholk mitt i muren. Gårdsparten kom till när Botels delades första gången 1716, då Lars Persson och hans hustru Carin född Persdotter blev de första husbönderna. Parten gick sedan vidare till äldste sonen Per Larsson, gift 1733 med Elisabet född Mattisdotter från Botvalde i Ardre. Kanske var det dom som byggde den gamla byggnaden på bilden. Omkring 1770 tog sonen Lars Persson, gift första gången 1764 med Anna född Jönsdotter från Folke på När över, de fick tre barn. 1775 gifte Lars om sig med Magdalena född Olofsdotter från Smiss på När, de fick två barn. 1779 gifte Lars om sig för tredje gången, då med Ingrid Eriksdotter från Småland, med henne fick han två barn. Det var förmodligen under denne Lars Perssons tid som manbyggnaden uppförs. Sonen Jöns Larsson från första äktenskapet tog över gårdsparten i början av 1800-talet, gift 1798 med Catarina född Michelsdotter från Husarve. De fick 5 barn, varav äldste sonen Lars Jönsson gift 1823 med Christina född Larsdotter från Goks tog över. Av deras 7 barn blev det äldsta dottern Anna som blev hemmagift 1849 med Hans Hansson från Sunnkörke. De fick fyra döttrar, av vilka Helena tog över. Men hon och hennes man gick i konkurs och yngsta dottern Margareta och hennes man Karl Bodin från Glose i Gammelgarn tog vid. Deras dotter Karolina och hennes man Reinhold Jakobsson från Fie blev nya ägare. De fick inga barn och Reinhold sålde parten 1937 till Harald Olofsson från Hemmor och hans hustru Dagmar född Karlsson från Småland, men dessa sålde redan 1940 till Lennart Larsson från Vamlingbo och hans fru Katarina Kornblom från Vormsö i Estland. Deras son Hans-Rune Larsson brukade gårdsparten till 2008, då han sålde den.

Från 299 kr

Porträtt av fröken Elisabeth

Porträtt av fröken Elisabeth "Betty" Sandin. Född och uppvuxen i Linköping som dotter till spannmålshandlaren Carl Johan Sandin och makan Christina Elisabeth Boman. Efter faderns död 1877 flyttade Betty som mamsell till makarna Bror Philip Helling och Vesta Teresia In de Betous gård Binklinge i Södermanland. Här blev hon kvar till sommaren 1882 då hon fick anledning att flytta hem till sin mor i Linköping, som nu hyrde bostad vid Drottninggatans västra ände. Efter ett par år bröt hon upp för tjänst som guvernant till makarna greve Carl Fredric von Hermansson och Adéle Recka Leonara Michaelssons fyra döttrar. Makarna var ägare till godset Färna i Västmanland. Från 1887 innehade hon samma tjänst för barnen till Axel Dickson och hans andra hustru Mehetabel Percy Austin, som vid tiden förvaltade godset Skeppsta i Södermanland. Rimligtvis var det den tjänsten som gav henne förtroendet att från 1891 bli privatlärare till makarna James Fredrik och Blanche Dicksons enda barn, dottern Blanche Charlotte Eleonore som lystrade till samma förnamn som sin mor. Förutom våning i centrala Göteborg köpte paret vid tiden för Bettys anställning även Tjolöholms herrgård söder om Kungsbacka. Herrgården kom senare att rivas för att främst genom Blanche Dickson den äldres försorg ge plats åt dagens magnifika och välbesökta Tjolöholms slott i engelskinspirerad tudorstil. Makarna Dicksons anglosaxisk börd och nära anknytning till Storbritannien kom även att ge Betty skäl och möjlighet att 1893 flytta till London. Bettys tid i England har inte kunnat följas inom ramen för denna presentation. Hon påträffas åter i de svenska arkiven den 29 december 1897. Hon hade kort före lämnat London för ny lärartjänst hos änkefru Edelstam i Stockholm. Så när som på en kortare tid i Östertälje blev nu Stockholm Bettys bostadsort till sin bortgång 1930. Som lärarinna förblev hon enligt tidens konvention ogift livet genom.

Från 299 kr

Två stensättningar, anläggning 29 (uppe till höger) och anläggning 31 (uppe till vänster) och en domarring (nere till vänster), anläggning 28, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun.

Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa.

Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. 

Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. 

Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-27.

Två stensättningar, anläggning 29 (uppe till höger) och anläggning 31 (uppe till vänster) och en domarring (nere till vänster), anläggning 28, som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 29 var en rektangulär stensättning, 3,5x3 meter stor, med en järnåldersdös och bengrop. Inom anläggningen framkom enstaka brända ben samt en keramikskärva. Centralt i anläggningen fanns dösen, 1,2x0,9 meter stor, med tre sidohällar och en lockhäll, med öppning åt söder.Strax norr om kistan påträffades några brända ben, keramikskärvor, en bit harts samt ett kamfragment av horn. Datering här var 565-655 e.Kr. I ena hörnet av anläggningen fanns bengropen. Förrutom brända ben påträffades här keramik, harts, en kam av horn, ett silverbeslag och ett oidentifierat föremål i silver samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen kunde bara visa att benen kom från människa. Anläggning 31 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter. Inom denna gjordes fynd av brända ben, keramikskärvor, en silverspiral, en silverkula samt ett oidentifierat järnföremål. Inom anläggningen framkom även en ben- eller brandgrop som innehöll brända ben, keramik, en hornkam samr en järnkniv. Benen kom från människa. Ytterligare en brandgrop inom stensättningen innehöll brända ben, keramik, ett silverbeslag, två spiralformade pärlor samt små kulor av silver, en fibula, en nit samt ett rembeslag av brons, slagg samt nitar av järn. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ mellan 18-89 år. Anläggning 28 var en rund domarring, fem meter i diameter. Fyra större stenar stod placerade i en cirkelform och det fanns även ett avtryck efter en femte sten. Mellan stenarna fanns en kantkedja uppbyggd av mindre stenar. Inom anläggningen framkom brända ben samt keramik. Det fanns även en brandgrop men en större mängd brända ben, keramik, ett fragment av en kam i horn samt ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en vuxen individ, 18-89 år gammal. Datering 530-650 e.Kr. Anläggningarna finns även med på foto JMF.00318-27.

Från 299 kr

Porträtt av fröken Elisabeth

Porträtt av fröken Elisabeth "Betty" Sandin. Född och uppvuxen i Linköping som dotter till spannmålshandlaren Carl Johan Sandin och makan Christina Elisabeth Boman. Efter faderns död 1877 flyttade Betty som mamsell till makarna Bror Philip Helling och Vesta Teresia In de Betous gård Binklinge i Södermanland. Här blev hon kvar till sommaren 1882 då hon fick anledning att flytta hem till sin mor i Linköping, som nu hyrde bostad vid Drottninggatans västra ände. Efter ett par år bröt hon upp för tjänst som guvernant till makarna greve Carl Fredric von Hermansson och Adéle Recka Leonara Michaelssons fyra döttrar. Makarna var ägare till godset Färna i Västmanland. Från 1887 innehade hon samma tjänst för barnen till Axel Dickson och hans andra hustru Mehetabel Percy Austin, som vid tiden förvaltade godset Skeppsta i Södermanland. Rimligtvis var det den tjänsten som gav henne förtroendet att från 1891 bli privatlärare till makarna James Fredrik och Blanche Dicksons enda barn, dottern Blanche Charlotte Eleonore som lystrade till samma förnamn som sin mor. Förutom våning i centrala Göteborg köpte paret vid tiden för Bettys anställning även Tjolöholms herrgård söder om Kungsbacka. Herrgården kom senare att rivas för att främst genom Blanche Dickson den äldres försorg ge plats åt dagens magnifika och välbesökta Tjolöholms slott i engelskinspirerad tudorstil. Makarna Dicksons anglosaxisk börd och nära anknytning till Storbritannien kom även att ge Betty skäl och möjlighet att 1893 flytta till London. Bettys tid i England har inte kunnat följas inom ramen för denna presentation. Hon påträffas åter i de svenska arkiven den 29 december 1897. Hon hade kort före lämnat London för ny lärartjänst hos änkefru Edelstam i Stockholm. Så när som på en kortare tid i Östertälje blev nu Stockholm Bettys bostadsort till sin bortgång 1930. Som lärarinna förblev hon enligt tidens konvention ogift livet genom.

Från 299 kr

Denna mindre gårdspart uppstod omkring 1780 när Hallsarves västra part under backen delades mellan bröderna Olof och Christen Persson, se Bild 841. Olof Persson född 1756 fick mark här nere nära stranden söder om Smiss och byggde platsen omkring 1780. Han gifte sig 1779 med Margareta Thomasdotter född 1755 från När och de fick tre barn, varav äldste sonen Thomas Olofsson född 1782 övertog gårdsparten. Han blev gift 1805 med båtsman Kjortels dotter Brita Stina Hansdotter född 1780 och de fick två barn. Thomas dog redan 1808 och Brita Stina gifte om sig året därpå. Man gifte om sig snabbt, för man kunde inte klara en gård ensam, det var nog inte så mycket kärlek med i spelet, det gällde bara att överleva. Brita Stinas nye make hette Per Mårtensson född 1785 från Rangsarve i Alskog och de fick 4 barn.

Gårdsparten gick i arv till äldsta dottern i andra giftet Stina Cajsa född 1810, gift 1838 med Jacob Persson född 1800 från Bönde. De fick en son Hans 1841, men han drunknade 1861 och Jacob dog 1865, varvid Stina Cajsa gifte om sig 1867 med drängen Jakob Pettersson född 1812 från Österby i Buttle, de fick inga barn.

Gårdsparten såldes omkring 1870 till träskomakaren Mårten Lauvall född 1824 från Kauparve och hans hustru Cajsa Stina Persdotter Glömsker född 1823. De hade fyra barn och gårdsparten delades mellan sonen Karl Mårtensson född 1856 och dottern Maja Lotta Mårtensdotter född 1851. Karl ärvde denna part och Maja Lotta byggde nytt en bit sydväst om broderns part. Karl Mårtensson gifte sig 1882 med Anna Kristina Olofsdotter född 1859 i Burs. De fick tre sönder, varav äldste sonen Edvard Carlsson född 1885 tog över, gift 1917 med Karin Åslin född 1890 i Hälsingland. De fick två barn, men ingen tog över, så de sålde gårdsparten 1941 till Edvards kusinbarn Margit med make Sune Jakobsson, vilka i sin tur sålde parten till Oskar Johansson född 1906 från Rikvide på När, som var gift 1930 med Agnes Olsson född 1904 från Siglaivs på När. De fick 3 söner och mellansonen Bengt Johansson född 1934 ärvde parten, men flyttade till fastlandet och sålde den 1984 till Bo Jacobsson född 1938 från Stockholm, som sedan dess nyttjat fastigheten som fritidsbostad.

På bilden ser vi troligen sonen Karl 13 år, sonen Edvard 21 år, Karl Mårtensson 50 år och hustrun Anna Kristina 47 år. Alla har redskap i händerna, det var otänkbart att framstå som sysslolös!

Masse har fått med hela gårdsmiljön. Till vänster ses ladugården med halmtak och ett tröskhus med faltak, till höger ses flygeln och bostadshuset.

Denna mindre gårdspart uppstod omkring 1780 när Hallsarves västra part under backen delades mellan bröderna Olof och Christen Persson, se Bild 841. Olof Persson född 1756 fick mark här nere nära stranden söder om Smiss och byggde platsen omkring 1780. Han gifte sig 1779 med Margareta Thomasdotter född 1755 från När och de fick tre barn, varav äldste sonen Thomas Olofsson född 1782 övertog gårdsparten. Han blev gift 1805 med båtsman Kjortels dotter Brita Stina Hansdotter född 1780 och de fick två barn. Thomas dog redan 1808 och Brita Stina gifte om sig året därpå. Man gifte om sig snabbt, för man kunde inte klara en gård ensam, det var nog inte så mycket kärlek med i spelet, det gällde bara att överleva. Brita Stinas nye make hette Per Mårtensson född 1785 från Rangsarve i Alskog och de fick 4 barn. Gårdsparten gick i arv till äldsta dottern i andra giftet Stina Cajsa född 1810, gift 1838 med Jacob Persson född 1800 från Bönde. De fick en son Hans 1841, men han drunknade 1861 och Jacob dog 1865, varvid Stina Cajsa gifte om sig 1867 med drängen Jakob Pettersson född 1812 från Österby i Buttle, de fick inga barn. Gårdsparten såldes omkring 1870 till träskomakaren Mårten Lauvall född 1824 från Kauparve och hans hustru Cajsa Stina Persdotter Glömsker född 1823. De hade fyra barn och gårdsparten delades mellan sonen Karl Mårtensson född 1856 och dottern Maja Lotta Mårtensdotter född 1851. Karl ärvde denna part och Maja Lotta byggde nytt en bit sydväst om broderns part. Karl Mårtensson gifte sig 1882 med Anna Kristina Olofsdotter född 1859 i Burs. De fick tre sönder, varav äldste sonen Edvard Carlsson född 1885 tog över, gift 1917 med Karin Åslin född 1890 i Hälsingland. De fick två barn, men ingen tog över, så de sålde gårdsparten 1941 till Edvards kusinbarn Margit med make Sune Jakobsson, vilka i sin tur sålde parten till Oskar Johansson född 1906 från Rikvide på När, som var gift 1930 med Agnes Olsson född 1904 från Siglaivs på När. De fick 3 söner och mellansonen Bengt Johansson född 1934 ärvde parten, men flyttade till fastlandet och sålde den 1984 till Bo Jacobsson född 1938 från Stockholm, som sedan dess nyttjat fastigheten som fritidsbostad. På bilden ser vi troligen sonen Karl 13 år, sonen Edvard 21 år, Karl Mårtensson 50 år och hustrun Anna Kristina 47 år. Alla har redskap i händerna, det var otänkbart att framstå som sysslolös! Masse har fått med hela gårdsmiljön. Till vänster ses ladugården med halmtak och ett tröskhus med faltak, till höger ses flygeln och bostadshuset.

Från 299 kr

Lärare framför Gäddgårdsskolan.
Längst till vänster, i ljus kappa, står Karin Stenström (folkskollärarinna). Intill henne står Nils Karlsson (slöjdlärare). Mannen bredvid honom är Arne Bielke (musik-och bildlärare).
Närmast framför dessa står, från vänster: Folke Pettersson (folkskollärare), Alice Hedlund (småskollärarinna, i spräcklig blus), okänd kvinna i glasögon och Karl-Olov Karlsson (folkskollärare).
Framför dessa fyra står två män; Bror Gustavsson (rektor) och Gösta Kjellmert (folkskollärare). Kvinnan framför Gösta är Karin Booberg (talpedagog).
I bakre raderna står två herrar med fluga. Den med randig fluga heter Albert Svensk (folkskollärare). Bakom honom, i mörk fluga, står Lennart Karlsson (folkskollärare). Intill Lennart står Walter Falk (folkskollärare) och framför Walter står Erik Karlsson (slöjdlärare).
Framför Albert, med randiga flugan, står Arvid Imark (folkskollärare). Kvinnan bredvid honom heter Lena Nohlgren (folkskollärarinna). Framför Arvid står Inga-Britt Nannfeldt (folkskollärarinna). Framför henne, i dräkt, står Barbro Ståhl (småskollärarinna). Intill Barbro, i mönstrad klänning, står Naemi Ageborg (folkskollärarinna) och bredvid henne, i ljus klänning och handväska, står Marianne Holmberg (folkskollärarinna). Mellan Naemi och Marianne syns Borgil Márcör (småskollärarinna). Bakom henne, i randig blus, står en oidentifierad lärarinna. Bakom henne, i mörk jacka, står Eva Möller (småskollärarinna). Mannen bakom Eva är Gottfrid Lönnberg (folkskollärare).
Den högra av de två kvinnorna med ljusa handväskor, på mitten av främre raden, heter Britta Jönsson (gift Sundkvist, småskollärarinna). Bakom henne står Barbro Karlsson (småskollärarinna). Intill Britta står Birgitta Lundman (gift Göransson, småskollärarinna). Bakom Birgitta, i spräcklig kavaj, står Karl Porath (gymnastiklärare). Bakom honom, i ljus kappa, står  en okänd lärarinna. Kvinnan till vänster, bakom henne, är Karin Eriksson (småskollärarinna).
Intill den oidentifierade lärarinnan, i ljus kappa, i bakre raden, står sex lärarinnor i rad. De är från vänster: Greta Markusson, i mörk kappa och vit krage (folkskollärarinna), oidentifierad lärarinna i ljus kappa, kvinnan i hatt är Dagmar Rydbeck (småskollärarinna), bredvid henne står Karin Björk (textilslöjdslärarinna), bredvid henne, i kofta och kjol, står Eivor Pettersson (småskollärarinna) och längst till höger Anna Arvidsson (småskollärarinna).
I raden framför dem, står tre kvinnor. Den första står snett framför kvinnan i hatt, hon har en spräcklig blus och glasögon och är oidentifierad. I samma rad, fast långt åt höger står två kvinnor i mönstrade klänningar. Hon med båtringningen heter Gun Martinsson (småskollärarinna) och hon med vita kragen är Nanna Sander (folkskollärarinna).
I den främre raden står sju kvinnor. Vi börjar med kvinnan i spräcklig dräkt och pärlhalsband, Karin Gustavsson (gift med rektor Bror Gustavsson, folkskollärarinna). Intill henne, i mörk dräkt, står Aina Ungvall (småskollärarinna). Bredvid henne, i mönstrad blus och ljus kjol, står Britt-Inger Axelsson (småskollärarinna). Framför henne, i svart klänning med medaljonghalsband, står en oidentifierad kvinna. Bredvid henne, i ljus dräkt, står Gerda Svensson (småskollärarinna). Bakom Gerda syns en oidentifierad kvinna. Längst till höger står Wivan Söderberg (småskollärarinna).
Gruppfoto.
Avfotograferad påsiktsbild.

Lärare framför Gäddgårdsskolan. Längst till vänster, i ljus kappa, står Karin Stenström (folkskollärarinna). Intill henne står Nils Karlsson (slöjdlärare). Mannen bredvid honom är Arne Bielke (musik-och bildlärare). Närmast framför dessa står, från vänster: Folke Pettersson (folkskollärare), Alice Hedlund (småskollärarinna, i spräcklig blus), okänd kvinna i glasögon och Karl-Olov Karlsson (folkskollärare). Framför dessa fyra står två män; Bror Gustavsson (rektor) och Gösta Kjellmert (folkskollärare). Kvinnan framför Gösta är Karin Booberg (talpedagog). I bakre raderna står två herrar med fluga. Den med randig fluga heter Albert Svensk (folkskollärare). Bakom honom, i mörk fluga, står Lennart Karlsson (folkskollärare). Intill Lennart står Walter Falk (folkskollärare) och framför Walter står Erik Karlsson (slöjdlärare). Framför Albert, med randiga flugan, står Arvid Imark (folkskollärare). Kvinnan bredvid honom heter Lena Nohlgren (folkskollärarinna). Framför Arvid står Inga-Britt Nannfeldt (folkskollärarinna). Framför henne, i dräkt, står Barbro Ståhl (småskollärarinna). Intill Barbro, i mönstrad klänning, står Naemi Ageborg (folkskollärarinna) och bredvid henne, i ljus klänning och handväska, står Marianne Holmberg (folkskollärarinna). Mellan Naemi och Marianne syns Borgil Márcör (småskollärarinna). Bakom henne, i randig blus, står en oidentifierad lärarinna. Bakom henne, i mörk jacka, står Eva Möller (småskollärarinna). Mannen bakom Eva är Gottfrid Lönnberg (folkskollärare). Den högra av de två kvinnorna med ljusa handväskor, på mitten av främre raden, heter Britta Jönsson (gift Sundkvist, småskollärarinna). Bakom henne står Barbro Karlsson (småskollärarinna). Intill Britta står Birgitta Lundman (gift Göransson, småskollärarinna). Bakom Birgitta, i spräcklig kavaj, står Karl Porath (gymnastiklärare). Bakom honom, i ljus kappa, står en okänd lärarinna. Kvinnan till vänster, bakom henne, är Karin Eriksson (småskollärarinna). Intill den oidentifierade lärarinnan, i ljus kappa, i bakre raden, står sex lärarinnor i rad. De är från vänster: Greta Markusson, i mörk kappa och vit krage (folkskollärarinna), oidentifierad lärarinna i ljus kappa, kvinnan i hatt är Dagmar Rydbeck (småskollärarinna), bredvid henne står Karin Björk (textilslöjdslärarinna), bredvid henne, i kofta och kjol, står Eivor Pettersson (småskollärarinna) och längst till höger Anna Arvidsson (småskollärarinna). I raden framför dem, står tre kvinnor. Den första står snett framför kvinnan i hatt, hon har en spräcklig blus och glasögon och är oidentifierad. I samma rad, fast långt åt höger står två kvinnor i mönstrade klänningar. Hon med båtringningen heter Gun Martinsson (småskollärarinna) och hon med vita kragen är Nanna Sander (folkskollärarinna). I den främre raden står sju kvinnor. Vi börjar med kvinnan i spräcklig dräkt och pärlhalsband, Karin Gustavsson (gift med rektor Bror Gustavsson, folkskollärarinna). Intill henne, i mörk dräkt, står Aina Ungvall (småskollärarinna). Bredvid henne, i mönstrad blus och ljus kjol, står Britt-Inger Axelsson (småskollärarinna). Framför henne, i svart klänning med medaljonghalsband, står en oidentifierad kvinna. Bredvid henne, i ljus dräkt, står Gerda Svensson (småskollärarinna). Bakom Gerda syns en oidentifierad kvinna. Längst till höger står Wivan Söderberg (småskollärarinna). Gruppfoto. Avfotograferad påsiktsbild.

Från 299 kr

Birstahemmet. Huset uppfört 1891, rivet 1964. Arkitekt Emil Befwe. Se även Åmans: Om den offentliga vården.
Utdrag ur Sundsvalls Tidning 1891-11-02; ; Fattigpalatset i Birsta  Sundsvalls Tidning 1891-11-02; När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken fattigpalats oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

Birstahemmet. Huset uppfört 1891, rivet 1964. Arkitekt Emil Befwe. Se även Åmans: Om den offentliga vården. Utdrag ur Sundsvalls Tidning 1891-11-02; ; Fattigpalatset i Birsta Sundsvalls Tidning 1891-11-02; När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken fattigpalats oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

Från 299 kr

Birstahemmet. Huset uppfört 1891, rivet 1964. Arkitekt Emil Befwe. Se även Åmans: Om den offentliga vården.
Utdrag ur Sundsvalls Tidning 1891-11-02; ; Fattigpalatset i Birsta – Sundsvalls Tidning 1891-11-02; När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken ”fattigpalats” oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

Birstahemmet. Huset uppfört 1891, rivet 1964. Arkitekt Emil Befwe. Se även Åmans: Om den offentliga vården. Utdrag ur Sundsvalls Tidning 1891-11-02; ; Fattigpalatset i Birsta – Sundsvalls Tidning 1891-11-02; När man färdas vägen norrut från Sundsvall, i den i öfrigt väl bebygda trakten, väcker en nybygnad till venster om vägen, strax man hunnit förbi Sköns kyrka, numera ovilkorligen den resandes synnerliga uppmärk-samhet. Det är ett trevåningars stenhus med hög takresning i tysk renaisansstil. För den som, efter denna bygnads yttre, drager en slutsats rörande dess ändamål, framstår huset såsom en privat herremansborg, och läget, väl valdt såsom det är, skall ej heller jäfva ett dylikt antagande. Med öfverraskning mottager man helt visst underrättelsen om, att det är Sköns sockens fattiggård man har framför sig. För åtskilliga år tillbaka hade man här i socknen börjat komma sig underfund med att någon förändring till det bättre måste göras med hänsyn till den oupphörligen stigande fattigvårds-tungan. Förslag väcktes derföre om byggande af en fattiggård och uppdrogs åt herr disponenten O. Björklund på Sund, C. A. Enbom i Korsta och J. P. Hallgren i Ljusta att förbereda frågan. Detta skedde på det sättet, att dessa herrar gjorde resor till åtskilliga fattiggårdar i riket för att inhemta kännedom om deras beskaffenhet och samla material till framläggande af ett fullständigt förslag. År 1888 på våren var förslaget färdigt och byggnaden beslutades. Nämnde tre hrr blefvo bygnadskomiterade jemte grosshandlaren C. Jacobsen på Tunadal och f. Riksdagsmannen P.U Ljuslin i Högom. Dessa hafva äfven kvarstått vid sitt uppdrag hela tiden med undantag af hr Björklund, som afgått och till efterträdare erhållit kronolänsmannen Aug. Sjöstedt. För erhållande af lämpliga ritningar att välja på ufsattes pristäflan och erhölls första priset af arkitekten Carl Befve i Stockholm och efter denna är bygnaden utförd.Till bygnadsplats inköptes från i ett par gårdar i Birsta 30 tunnland jord, hvilken areal äfven anses tillräcklig för drifande af stor landtbruksnäring, att de fattighjon, hvilka dertill kunna användas, skola få sysselsättning. Nu står bygnaden färdig och afsynad samt kan när som helst öppna sina portar för dem, hvilka här skola hafva hem och skydd mot nöden. Det torde intressera våra läsare att göra en vandring genom de olika våningarne. De förtjena det. Förut torde dock böra nämnas, att bygnaden består af ett hufvudparti samt tvenne flyglar, hvilka gifva åt gården formen af en borggård. Vi börjar i bottenvåningen. Genom en lång korridor, belagd med cement, komma vi här till följande rum: Fyra värmekamrar, en i hvardera ändan af den långa hufvudbygnaden och en i hvardera af flyglarne. Hit höra nödiga bränslerum eller vedkällare. Genom värmeelement, som äro utförda af ingeniör Hugo Theorell efter Cederbloms patent, uppvärmes husets olika partier, så att några kakelugnar finnas icke annat än i föreståndares våning och ett för en lärarinna afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat, disk- och förrådsrum, skafferi m.m. bagarstuga samt tvättstuga, badrum med afklädningsrum och duschrum, matkällare samt äfven ett arbetsrum. Luftväxlingen regleras äfven genom dessa värmeedningar. I första våningen, som har sin stora ingång från gården, hafva vi först den stora matsalen, vid sidan af hvilken finnes ett särskildt rum med fem tvättställningar, der hjonen före måltiden få tvätta sig rena, innan de gå till bordet. Från köket en trappa ned går en mathiss upp till matsalen. I denna våning är afdelningen för sjuka och orkeslösa samt rum för sjuksköterskor. Denna består af fem rum, våning och et för lärarinnan afsedt rum. Vidare finns här tre arbetssalar, inrättningens kök med stor kokapparat. Vestra flygeln består af fem rum afsedda för mödrar och barn. I öfrigt omfattar denna våning bostadsrum för de tjenare, som kunna vara behöfliga vid gården. I våningen en trappa upp är bostad för en lärarinna och städerska samt sofrum för arbetsföra hjon. I vindsvåningen är en stor samlingssal med tribun för lärare samt en dylik för orgel, då man tänkt sig att detta rum skulle användas äfven som kyrka. I närheten af denna ligga tvenne större arbetssalar, hvarjemte finnes ännu ett rum samt en mängd kontor och ett par större vindar. I hufvudfacadens midtelparti är ett litet torn, hvari ett större ur kommer att uppsättas med urtaflan ut åt den blifvande gårdsplanen. Huset är uppfördt på entreprenad af firman O. Hedvall & komp, i Sundsvall under kontroll af arkitekten Andreas Bugge. Enligt intyg af den senare är arbetet utfördt med synnerligen stor omsorg och till heder för nämnda firma. Allt plåtarbete är utfördt af Joh. Lilja, mål ningen af Bäck & Ålén, alla Sundsvallsbor. Fullt färdigt beräknas det hela komma att kosta omkring 160,000 kronor. Såsom anmärkningsvärdt må nämnas, att kommunen för nästa år anslagit 30,000 kronor, till fattigvården i och för fullständigt ordnade af inventarier, arbetsredskap och dylikt. Som man ser, är icke rubriken ”fattigpalats” oberättigad, och detta stora företag hedrar Sköns kommun. Men det är ej här blott det prydliga och bekväma i anordningarne, man har att fästa sig vid. Det är målet som är i främsta rummet. På samma gång man på detta sätt fullgör sin pligt emot den fattige, är det naturligtvis meningen, att något skall komma igen. Först och främst skola hjonen bli bättre förnöjda och bättre skyddade till lif och helsa, och dernäst gifves dem arbete och ett väl ordnadt hem med god tillsyn och ordnadt lefnadssätt, hvilket senare kanske är det förnämsta.

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår