Björksta 31:1
Från 299 kr
Björksta 106:1
Björksta 495:1
Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus. Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen. Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.
Uppspänt tält på kälke s.k. tältkälke i snöigt fjällandskap. Forskningsresan som leddes av meteorogen Johan Wilhem Sandström i beskrivs av den då 19-åriga systerdottern och medhjälparen Thea Ahlberg i STF.S Årsbok 1928: " ...Men det gällde dessutom att finna ett sätt att bekvämt och tryggt färdas i fjället under vintern. För detta ändamål läto vi göra en kälke av björkfaner, som fastgjordes på ett par lätta skidor och som, tillsammans med ett tält av råsiden, vägde endast 10 kg. Kälken hade formen av en bred ackja med liggplats för två personer, och tältet, som var fast-spikat i dess kanter, var tillräckligt stort för att två kunde laga mat och äta därinne. Sängkläderna bestodo av Svenska turistföreningens lätta ejderdunssovsäckar, helt och hållet insydda i vattentät batist för att icke suga till sig det kondensationsvatten, som alltid uppstår under kaffekokning och matlagning inomhus vid låg temperatur. Dessutom fanns en anordning, genom vilken det mesta av ångan fick sitt utlopp i ett vinkelböjt rör av bleckplåt uppe vid taket. ..."
Fyra vuxna och tre barn med kälkar utomhus en vinter. (Jämför med bild 4 och 8 av barn med kälkar. Kan vara taget samtidigt och kan vara samma barn). Lars (givaren) tror att damen med hatten är hans mor Edit Andersson, första barnet från vänster på sparken är Britta, nästa Lars själv och den siste pojken eventuellt Olle. Övriga vet han inte vilka de kan vara. I bakgrunden Björkås ålderdomshemm i Norberg som låg lite öster om byn, "som jag minns så tycker jag att det såg ut så där" säger Lars. "I sånt fall är det det s.k. Kärleksstigen som går framför. Så kallades vägen som blev kvar efter ett tidigare järnvägsspår som gick från Kärrgruvan till Engelsberg (Ängelsberg). Där gick bl.a. loket Förstlingen." Björkås ålderdomshem i Norberg blev senare Västmanlands Landstings "Sjukhem". Detta var då avdelning 5 tillhörande det då nybyggda Sjukhemet som låg på andra sidan Röningstorpsvägen i Norberg. Personerna på bilden befinner sig på "Gamla Banan", resterna av banvallen mellan Kärrgruvan och Ängelsberg.
'Monterad häger. :: :: Text till bilden: ''Hägern, en lika ståtlig som storväxt vadare, är likasom största antalet af dem en en fogel, som lemnar oss om hösten och först återkommer, då isen smält. Han söker sin föda i vatten af fisk och andra vattenkräk. Der står eller vadar han tidt och ofta upp öfver hälarna och är en särdeles skicklig fiskare. Han bygger sitt bo i skogshult högt upp i trädens kronor, hvarest man då oftast träffar många par t.o.m. i samma träd. Deri liknar han således äfven den s.k. råkan, hvilken ock bildar stora kolonier. Mellantåns klo, som invändigt är kamlikt tandad, utmärker detta slägte, som räknar ett stort antal arter både i gamla och nya verlden. Den starka böjningen på halsen är ock egendomlig, men framförallt är denna fogel i flygten nästan oigenkännelig, emedan den derunder håller halsen så tillbakadragen, att, om ej de långa benen röjde honom, man lätt skulle anse honom för en örn eller dylikt.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
'Monterad hackspett. :: :: Text till bilden: ''Hackspetten är en egendomligt danad fogel, och tillbringar sitt lif i skogar och planteringar, hvarest han är ständigt sysselsatt med utrotandet af sådana insekter, som i fall de fritt finge utveckla sig, blefve menliga för skogen. I så fall måste en noggrann skogshushållare fridlysa dessa sina verksamma tjenare, verksamma i dubbelt afseende derföre, att de hugga fler hål i träden än de själva begagna, hvilka intagas som bostäder af många andra insektsdödande foglar. I vårt land finnas 8 olika slag. Den här afbildade kallas större hackspetten. Fogeln lever äfven af åtskilliga växtfrön, t.e.x sådana af gran, och likasom vi sjelfa föredra en viss plats vid bordet, skall det smaka honom bäst, då han får sönderhacka kotten mot ett visst ställe på ett visst träd. Något dylikt har författaren sjelf observerat på s.k. kärrmes. Å fngna foglar är detta förhållande lätt att iakttaga.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
Ester Sofia - farmor - 4/2 1886 - 5/2 1931. Helmer - farfar - 27/4 1887 - 7/9 1969. Fotot taget i bostaden, en 1-rumslägenhet i ett s.k. landshövdingehus - Klockaregården B2B2 i Lundby - nuvarande Lantmätaregatan, troligen 1914 eller 1915. "Farfar Helmer Andersson Född i Värmland 1887 Arbetade i Bofors 1902-1903 Till sjöss 1907-1910 Rosengrens 1910-1914 SKF 1914-1954 Smedmästare Adolf Gustafsson född 1877 Verkmästare på Rosengrens kassaskåpsfabrik. Sångare i kör. Har gjort den smidda ljusstaken som gesällprov. Berättelsen om den fina stärkskjortbröstet men undertröjan hade hål som ett fisknät då han under festen tog av sig kavajen. Gösta Andersson var dubbelkusin med farfar. Var född i Värmland 1875 och var kanske den som fick farfar att söka sig till Göteborg. Gösta gjorde den gamla ångmaskinsmodellen i början av 1900-talet. Arbetade som maskinist på Keillers, Götaverken. Ångmaskinen var inmonterad i en bogserbåtsmodell och när den under provturen kördes ut i Göta Älv med ångmaskinen i gång gick inte allt som planerat. Svallvågorna frå ett förbipasserande fartyg sänkte hela härligheten, men ett rep fastbundet i ångmaskinen gjorde att ångmaskinen räddades när man försökte dra in farkosten till land. Båten blev kvar i älven. Nedskrivet 2001 i december Sune I."
Gasverket i Värtan, även kallat Värtagasverket.
Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.
Huseby är ett före detta järnbruk i Alvesta kommun i Kronobergs län. Det ligger vid Helige å, mellan sjöarna Salen och Åsnen. Den äldsta benämningen av platsen är Hosaby 1419. Namnet antyder byns läge vid (h)oset, det vill säga Helgeåns mynning i sjön Åsnen. Egendomen var huvudgård i friherreskapet Bergkvara. Brukets historia börjar med dess dåvarande ägare, riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhielm. 1629 finns den äldsta uppgiften om tackjärnsblåsning på platsen. Bruket var helt baserat på sjömalm vilken upptogs från de stora sjöarna i trakten. Under 1630-talet påbörjades gjutning av kanoner men också av järnkakelugnar, s.k. sättugnar. Arnold de Rees från Holland fick arrende på bruket 1642. Året efter fick han ensamrätt att bedriva bruksrörelse i Småland. Huseby utvecklades nu i stor skala. Arnold de Rees byggde upp en effektiv transportled mellan bruket och Bodekull, föregångaren till Karlshamn. Leden, som innefattade pråmtrafik över Åsnen och landtrafik till den blekingska kusten, kallades för "Holländarevägen". På ägarens egna fartyg utskeppades järnvaror i stor mängd till Köpenhamn, Stralsund, Lübeck, Hamburg, Haarlem och Amsterdam. 1792 blev greve Axel Hamilton ägare till bruket. Han utökade gårdsbeståndet genom att köpa gårdar främst i Skatelövs, Vederslövs, Öja och Blädinge socknar. Huseby förvandlades till en enda stor brukningsenhet. Godset ärvdes 1814 av grevarna Hugo och Malcolm Hamilton som också utökade gårdsbeståndet och uppförde nuvarande corps-de-logi. När godset år 1867 köptes av Joseph Stephens för en köpeskilling av 530 000 riksdaler ingick förutom järnbruket, sågverk och kvarn även 46 jordbruksfastigheter om 24 mantal och ca 6 000 hektar mark. Tackjärn tillverkades för sista gången 1930, men gjuteriet var i drift in på 1950-talet. Egendomen testamenterades till staten av fröken Florence Stephens innan hon avled 1979. Sedan 1994 förvaltas Huseby av Statens Fastighetsverk.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.