Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975.

Från 299 kr

Edvard Martinsson, Södra Kärnberg. Född i slutet av 1800-talet, död 1970-talet. Edvard blev enbent genom en huggarolycka i skogen. Per Jonsson stoppade blodflödet genom att lägga en kortlek över såret. Edvard begav sig så snabbt som möjligt med hästfärd till doktor Oskar på gamla sjukhemmet i Torsby. Han öppnade såret som började blöda igen. Då bands ettt hårt tryckförband över såret och Edvard blev förd med hästskjuts till Myra järnvägsstation i N:a Råda i Klarälvdalen för vidare befordran till lasarettet i Karlstad. Det visade sig då att tryckförbandet varit för hårt och det hade hunnit bli kallbrand i benet och det måste amputeras. Men han lärde sig snabbt att ta sig mycket bra fram med krycka. Han fick en protes men den tyckte han var så klumpig att han egenhändigt gjorde en stövel av den. Han blev utbildad till skomakare pga sitt handikapp. Men han hade alltid bråttom och det när han lagade skor också, så laggen hamnade ibland brevid hålet. När detta påpekades svarade han: - Ja, det blev bara så. Så det blev skogsarbete som blev den egentliga inkomstkällan. Han byggde en evighetsmaskin och även fiolen, trots att han inte spelade själv.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde. Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden. Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga. Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen. På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Från 299 kr

Tveta kyrka. Kyrkogården utvidgad mot väster 1948. Västra muren revs då. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

Kärrängen (Prästängen). August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås. Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten. Skola: August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos "Pese-Karl" (Myrhult) och Elges. Skolan varade 2 månader på året. Nödår: Nödåret 1868 åt man bl.a. havrebröd. I Nässtugan (Orrholmen) dog en flicka av svält. Många åt rovor. Tiggandet var vanligt. Vid ett tillfälle kom 14 barn samtidigt till Bålerud och tiggde. Kyrkan: Från det August Ek var 6 år till sitt 17:e bodde familjen i Sjömarken. Därifrån gick man varje söndag till kyrkan. Endast EN fick vara hemma. Mellan kyrkan och vägen var förr en björkdunge. Detta område, som låg något djupare, var August Ek med att fylla upp. Han körde i jord med ett par stutar. Skogen: Som ung arbetade August Ek bl.a. i bolagsskogen (6år) med att bryta stubbar och köra till tjärbruket. Järnvägen: Under 15 dagar exercerade han i Axvall. Han tillhörde den första kontingenten som fick använda tåg vid inryckningen. Tidigare fick man gå till Axvall, vilket brukade ta 3 dagar. Arbetade en tid vid järnvägen och hade då 1.52 för arbetsdagen på 12 tim. August Ek hade jordbruk, men var också byggmästare. Reparerade och byggde till Hova ålderdomshem 1905. Inredde småskolan i Bredebolet 1906. Förfärdigade en tid träskor och fick 1 krona per par. Snickrade också möbler (I G.B:s ägo en byrå, som en gång gjordes åt Augusts svägerska Mathilda Storm, lärarinna i Nockerud). Från sin uppväxttid i Sjömarken mindes August Ek när klövern kom till Älgarås. I Småfalla fanns fyra ängslador, där höet bars in. En skogsbrand på 2-3 tunnland gick fram över Småfallamarker, men stoppades av sjön. Sme'n i Rännefallet gjorde plogar. (Efter anteckningar av Oscar Hagman). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tveta kyrka. Kyrkogården utvidgad mot väster 1948. Västra muren revs då. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

Kärrängen (Prästängen). August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås. Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten. Skola: August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos "Pese-Karl" (Myrhult) och Elges. Skolan varade 2 månader på året. Nödår: Nödåret 1868 åt man bl.a. havrebröd. I Nässtugan (Orrholmen) dog en flicka av svält. Många åt rovor. Tiggandet var vanligt. Vid ett tillfälle kom 14 barn samtidigt till Bålerud och tiggde. Kyrkan: Från det August Ek var 6 år till sitt 17:e bodde familjen i Sjömarken. Därifrån gick man varje söndag till kyrkan. Endast EN fick vara hemma. Mellan kyrkan och vägen var förr en björkdunge. Detta område, som låg något djupare, var August Ek med att fylla upp. Han körde i jord med ett par stutar. Skogen: Som ung arbetade August Ek bl.a. i bolagsskogen (6år) med att bryta stubbar och köra till tjärbruket. Järnvägen: Under 15 dagar exercerade han i Axvall. Han tillhörde den första kontingenten som fick använda tåg vid inryckningen. Tidigare fick man gå till Axvall, vilket brukade ta 3 dagar. Arbetade en tid vid järnvägen och hade då 1.52 för arbetsdagen på 12 tim. August Ek hade jordbruk, men var också byggmästare. Reparerade och byggde till Hova ålderdomshem 1905. Inredde småskolan i Bredebolet 1906. Förfärdigade en tid träskor och fick 1 krona per par. Snickrade också möbler (I G.B:s ägo en byrå, som en gång gjordes åt Augusts svägerska Mathilda Storm, lärarinna i Nockerud). Från sin uppväxttid i Sjömarken mindes August Ek när klövern kom till Älgarås. I Småfalla fanns fyra ängslador, där höet bars in. En skogsbrand på 2-3 tunnland gick fram över Småfallamarker, men stoppades av sjön. Sme'n i Rännefallet gjorde plogar. (Efter anteckningar av Oscar Hagman). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr