Spegeldammen i Trädgårdsföreningens park. Linköpings Trädgårdsförening, anlades 1859 av ett bolag på ett av Serafimerordensgillet arrenderat område. Den välskötta anläggningen utvidgades 1871 och är upplåten för allmänheten mot det att staden till bolaget årligen erlägger ett belopp av 300 rdr. Flyglarna vid entrén uppfördes 1864 av byggmästaren Jonas Jonsson.
Från 299 kr
Orig text: Trädgårdsföreningen, 3 maj 1925. Linköpings Trädgårdsförening, anlades 1859 av ett bolag på ett av Serafimerordensgillet arrenderat område. Den välskötta anläggningen utvidgades 1871 och är upplåten för allmänheten mot det att staden till bolaget årligen erlägger ett belopp av 300 rdr.
En domarring, anläggning 5, som undersöktes i samband med en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Domarringen var fyra meter i diameter och längs kanten fanns tre resta stenar ställda i en halvcirkel. Vid undersökningen syntes avtryck efter ytterligare två större stenar som ingått i konstruktionen. Mellan de större stenblocken fanns en välbevarad kantkedja av mindre stenar. Stenarna bildade närmast raka sidor mellan de större stenblocken så anläggningen hade en femsidig form. I anläggningen gjordes fynd av brända ben, keramik, ett järnbeslag, harts och ett opar oidentifierade järnföremål. Inom domarringen fanns även en brandgrop spom innehöll brända ben, ett kamfragment av horn, en kniv och ett oidentifierat järnföremål. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en individ som var mellan 18 och 64 år. Datering 320-430 e.Kr.
Två stensättningar, anläggning 10 (nere) och 11 (uppe till vänster) som framkommit vid en arkeologisk undersökning av ett gravfält i Byarum i Vaggeryds kommun. Anläggning 10 var en rund stensättning, 3,2 meter i diameter, som bestod av en gles, fragmentarisk kantkedja av kantställda stenar, varav flera rubbade ur ursprungligt läge. Inom stensättningen fanns spridda brända ben, keramiskärvor, en nål av järn samt harts. I anläggningen fanns även en brandgrop med fynd av brända ben och keramik. Den osteologiska analysen visade att benen kom från en individ mellan 10 och 44 år gammal. Datering 480-540 e.Kr. Anläggning 11 var en rektangulär stensättning, 1,4x1,2 meter stor. Den bestod av en kantkedja av ett tiotal stenar lagda i en närmast kvadratisk stenkrets. Fynd gjordes av keramik och inom anläggningen fanns en grop med ett närmast intakt lerkärl och spridda brända ben. Dessutom framkom ett kamfragment av horn.
Arbogautställningen. En liten husmodell murad i tegel, med pelare i entrén och med takpannor på. Arboga Tegelbruks monter. De tillverkar både murtegel och taktegel. På väggen finns bilder på hus som är byggda med deras tegel. Arboga Tegelverk AB grundades 1882 och låg söder om Trädgårdsgatan och väster om Gäddgården. Företaget bytte namn till Arboga Tegelbruk 1890. Tegelbruket levererade murtegel till bland annat Arboga Bryggeri och Arboga Margarinfabrik, mycket skeppades till Stockholm. År 1938 flyttades verksamheten till området Stenlöpet. Teglet transporteras nu med lastbil. En omfattande brand, 1940, orsakade stopp i produktionen. Anläggningen byggdes upp och var snart igång igen.Tegelbruket lades ner på hösten 1970. Anläggningen eldhärjades 1971 och hela bruket lades i aska. Läs om Arboga Tegelbruk i Hembygdsföreningens Arboga Minnes Årsbok 1999, varifrån ovanstående är hämtat.
Kungsgådens herrgård i Ovansjö. Bostad för Per Eriksson och Hedvig Ulfsparre. 1925 köptes Kungsgården av brukspatronen i Hofors, Per Eriksson. Den framstående industrimannen hade ett starkt intresse för jordbruk vilket tog sig i uttryck i anläggningen omkring gården. Efter brukspatron Erikssons död 1928 övergick Kungsgården till fröken Hedvig Ulfsparre. Genom hennes testamente kom egendomen i slutet av 1967 att försäljas till Gävleborgs läns hushållningssällskap. Sällskapet hade sedan 1949 arrenderat åkerjorden och uppfört en studiegård i avsikt att här koncentrera sin kursverksamhet.
Industrianläggningen vid forna Lundbergs Läderfabriks AB i Valdemarsvik 1988. Lädertillverkningen var då sedan länge nedlagd och detsamma gällde för den möbeltillverkning som hade tagit vid i början av 1960-talet. Den överblivna anläggningen blev därefter ett huvudbry för kommunen, tills en vändning kunde skönjas med nya verksamheter i renoverade lokaler. Sedan bildens tillkomst har delar av det så kallade Sjöhuset till höger rivits och Garvaregatans sträckning ombildats i en ny dragning av Storgatan.
Flygfoto över Spenshults Sanatorium, Johansfors. Den långsträckta byggnaden, ritad av arkitekt Ivar Tengbom, har en svängd fasad som vetter mot en park med anlagda gångstigar och en damm. Spenshults kronopark går tätt inpå anläggningen. Spenshults sanatorium var ett av de så kallade jubileumssanatorierna som uppfördes med medel från konung Oskar II:s jubileumsfond. Sanatoriet invigdes 1913 som det fjärde av jubileumssanatorierna. 1953 upphörde sanatorievården vid Spenshult och byggnaden överläts till Riksförbundet för reumatism och blev Spenshults reumatikersjukhus.
Flygbild över Spenshults sjukhus med ån Nissan i förgrunden. Anläggningen ligger i Spenshults kronopark och var ursprungligen ett av de så kallade jubileumssanatorierna som uppfördes med medel från konung Oskar II:s jubileumsfond. Sanatoriet ritades av arkitekt Ivar Tengbom och invigdes 1913 som det fjärde av jubileumssanatorierna. 1953 upphörde sanatorievården vid Spenshult och byggnaden överläts till Riksförbundet för reumatism och blev Spenshults reumatikersjukhus. Verksamheten avvecklades 2014.
Flygbild över Spenshults Reumatikersjukhus med personalbyggnader nere till höger. Anläggningen ritades av arkitekt Ivar Tengbom och ligger i Spenshults Kronopark. Spenshults sanatorium var ett av de så kallade jubileumssanatorierna som uppfördes med medel från konung Oskar II:s jubileumsfond. Sanatoriet invigdes 1913 som det fjärde av jubileumssanatorierna. 1953 upphörde sanatorievården vid Spenshult och byggnaden överläts till Riksförbundet för reumatism och blev Spenshults reumatikersjukhus. Verksamheten avvecklades 2014.
Ladugården till Slattefors herrgård var del i en komplett ekonomianläggning som vid sidan av sina naturliga funktioner bar stora kulturhistoriska värden. Ladugården från mitten av 1800-talet kom att eldhärjas i en anlagd brand 1988 och därefter förföll anläggningen och sedermera revs det unika och intilliggande vagnslidret. Komplexets vackra magasin räddades dock och har efter förflyttning erhållit ny placering och funktion närmare gårdens huvudbyggnad. Foto 1982.
Den gamla teaterbyggnaden som tills den revs bar adressen Kungsgatan 6. Uppförd 1884-85 i tidstypisk italiensk renässansstil på initiativ av entreprenören Anders Peter "Bonn på Druvan" Andersson. Vid tiden var han ägare till platsens nöjesetablissemang Wernerska trädgården och måste ansett att bildens byggnad kompletterade anläggningen. Tiden som teater-, varieté- och även cirkuslokal blev dock kort. Efter Anderssons bortgång 1886 disponerades byggnaden av Frälsningsarmén och därefter som militärförläggning, möbelaffär med mera. Foto 1976.
År 1922 stod det nya kasernetablissemanget färdigt i Linköping. Anläggningen uppfördes med dubbla kansernområden för I 4 (tidigare Första livgrenadjärregementet) respektive I 5 (tidigare Andra livgrenadjärregementet), där det förstnämnda regementet förlades vid anläggningens östra del och det senare på den västra sidan. Genom försvarsbeslut 1925 kom regementena att slås samman och bilda I 4. Bilden från omkring 1930 visar det ursprungliga kanslihuset till I 4, som efter sammanslagningen hade övergetts till fördel för den västra mässen som tjänat I 5.
Det forna nunneklostret i Vadstena är i grunden en medeltida kungsgård. Vid mitten av 1300-talet testamenterades anläggningen till Birgittas klosterstiftelse som kort därpå startade sin klosterverksamhet. Efter reformationen inleddes en avveckling och från slutet av 1500-talet kom huvudbyggnaden istället att användas som så kallat krigsmanshus och vidare hospital. År 1954 övertogs klosterområdet ånyo av Birgittastiftelsen, som efter omfattande restaureringar fick ny funktion som gästhem med mera. Här ett nedslag från nämnda omgestaltning 1958.
Medfaren men unik vy över den, vad tiden kallade, Karlssons säkerhetsbana i Linköping. Anläggningen var säker på så vis att den var spolad på torra land och gav trygg nöjesåkning runt förra sekelskiftet. Isbanan var belägen norr om det så kallade Miljonpalatset och i intill Järnvägshotellet. Bakom isbanan och namnet Karlsson döljde sig Skridsko-Kalle, den förre poliskonstapeln och vidare målarmästaren Karl Adolf Karlsson Grön (1847-1937).
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.