Marstrand 10:1
Från 299 kr
På väggen hänger ett par träskostövlar på tork. Det är rymliga träskor som klätts med höga skaft av läder, skaften gick upp på halva låren. Dessa använde man vid uthavsfiske som skydd för väta och för värme, särskilt på vinterhalvåret. Boden är en bulbod, där de otäta bularna på långväggen tätats genom påspikning av bräder. Gavelfältet är utbytt med moderna bräder och boden har kostats på papptak. Den har en lucka i stället för fönster, vilket var det vanliga om man överhuvudtaget hade något ljusinsläpp i boden.
Stegeborg har ruvat på Slottholmen sedan 1200-talet. Borgens gamla namn -Stäkeborg- syftar på de förekommande pålsystem i vattnet, som vid funktion effektivt spärrade av Slätbaken som skydd för Söderköping och vidare delar av landet. Efter ut- och påbyggnader nådde borganläggningen en glansperiod som kungligt slott under 1500- och 1600-talen. Mot slutet av eran svalnade hovets intresse för Stegeborg alltmer och vid 1700-talets början var ett tilltagande förfall ett faktum. Under seklet revs rent av delar av anläggningen för åtkomst av byggnadsmaterial. Från 1901 är borgen emellertid fridlyst som statligt byggnadsminne.
Grottstugan på Kinnekulle. Bebodd av tjuvskytten Lasse med fru och barn. Med länsmans hjälp blev Lasse tre gånger driven ur socknen - men kom alltid tillbaka. Vistades så i sju år inom kommunen utan att bönderna kunde utfundera var han höll hus om natten. Till sist blev hans vistelseort upptäckt på själva länsmansbostället, där han i en otillgänglig grotta i berget uppförde sin bostad. Då länsmannen fick spörja detta sade han till bönderna: "Har Lasse sökt skydd hos mig, får han också stanna till dödagar." Lasse var så skicklig skytt och kände skogarna så väl att, vad vilt som än önskades till en bestämd dag, kunde han leverera redan tidigt på morgonen.
Delvis akvarellerad handteckning av J W Wallander. Kvinnodräkt från Leksand, Dalarna 1857. "Flick hufvudbonad om Söndagen" samt "hvardagsdrägt". Sekundär påskrift: " å baksidan div. dräktstudier fr. Rättvik". Nordiska museet inventarienummer57339j. På bilden finns tre människor avbildade. Kvinnan till vänster bär hvardagsdräkt. På huvudet har hon rödhätta och gulluva eller yrvädershätta som den också kallas. Denna huvudbonad bars över hatt eller hätta som skydd mot kyla och väta. Vidare överdel, skinnliv, blommigt halskläde och rödrandig majd (förkläde). Kvinnan till höger bär flick huvudbonad om söndagen dvs. roshätta. En huvudbonad för ogift kvinna av bomullstyg eller yllemuslin med tryckt mönster. Mannen i mitten bär svartrock och hatt.
Den gamla kyrkan i Å upphörde att fungera som församlingens ordinarie kyrkorum när den nya kyrkan stod klar 1849. Som annars brukligt revs inte den äldre upplagan, den stod i själva verket orörd fram till en förstörande brand våren 1878. Först då blev den ruin och över tid stadd i alltmer framskridet förfall. Det skulle dröja till 1970 innan en genomgripande räddningsinsats sattes in. Ett av flera problem man stod inför var att kyrkan inte grundlagts på frostfritt djup. Nya grundmurar måste till för att stabilisera gavelväggarna och själva gavelröstena stadgas med strävor. Gavlarna gavs även pågjutet skydd mot väta. Här några exempel ur dokumentationen som gjordes kort före arbetets början.
Gatubild vid Norre Port i Halmstad, sedd från Storgatan. Flera män i olika munderingar står längs vägen, vända mot fotografen. Den norra stadsporten ingick i det befästa Halmstad och stod klar 1601, alltså under danskt styre. Dess sneda vinkel gentemot Storgatan lär ha funktionen att förhindra beskjutning in mot staden. Varje natt stängdes alla stadsportarna till skydd åt invånarna. Stadsfullmäktige beslöt 1879 att riva portbyggnaden, men dåvarande riksantikvarien sa nej. Istället inrättade Hallands Museiförening (bildad 1886) där ett museum som öppnades 1899 och stängdes 1933. Norre Port blev byggnadsminne 2007.
Delvis akvarellerad handteckning av J W Wallander. Kvinnodräkt från Leksand, Dalarna 1857. "Flick hufvudbonad om Söndagen" samt "hvardagsdrägt". Sekundär påskrift: " å baksidan div. dräktstudier fr. Rättvik". Nordiska museet inventarienummer57339j. På bilden finns tre människor avbildade. Kvinnan till vänster bär ”hvardagsdräkt”. På huvudet har hon rödhätta och gulluva eller yrvädershätta som den också kallas. Denna huvudbonad bars över hatt eller hätta som skydd mot kyla och väta. Vidare överdel, skinnliv, blommigt halskläde och rödrandig majd (förkläde). Kvinnan till höger bär ”flick huvudbonad om söndagen” dvs. roshätta. En huvudbonad för ogift kvinna av bomullstyg eller yllemuslin med tryckt mönster. Mannen i mitten bär ”svartrock” och hatt.
Med alla tecken på 1880-talets uttryck fryser porträttet Amalia (Amy) Brakel i 15-årsåldern. Född 1868 under familjens tid som boende i Edsberga i Landeryds socken, men redan från barnaåren var Linköping hennes hemort. Familjen bodde på ett flertal adresser i Linköping, den sista för Amalia i föräldrahemmet var en fashionabel våning i dåvarande Repslagaregatan 27. Hennes föräldrar bar båda adliga anor och faderns taxerade inkomst visar på ett välstånd i stadens övre skikt. När tiden var mogen för giftemål kan vi räkna med att Amalia kom att möta tidens allt större svårighet för kvinnor att finna partner inom adelsståndet. Utan att på något vis värdera den blivande makens anseende eller det blivande parets viljor, kom hon under alla omständigheter att erhålla ekonomiskt skydd med maken inom den krouthénska handelsfamiljen.
Utställning, dukat julbord på Göteborgs bank. (Se även bildnr G930-931.) Julbord i allmogestil där bröd, gröt, korvar och potatis är uppdukat i skålar och fat av trä. Även tallrikar, stop, bägare och andra föremål är av trä. På golvet står en stor kopparpanna och till höger en höj- och sänkbar piedestal. Över bordet hänger en "oro", en sorts takkrona av halm eller vass. Bild 1: Museichef Bengt-Arne Person t h räcker potatisen till bankdirektör Hans Reich t v. Bild 2: Fyra ungdomar kring julbordet. Oroar tillverkades som skydd mot onda andar och hängdes förr över bordet eller barnens sängar. Man gjorde också särskilda kronor till bröllop. Bäst var att hänga upp oron i ett kvinnohår så den kom i rörelse vid minsta drag och därmed snärjde in eventuella onda andar. Oron dekorerades på olika sätt med vad man råkade ha, t ex tygbitar, garn eller papper. I Finland kallas denna hantverkstradition för Himmeli.
Julbord i allmogestil på Göteborgs bank. Bröd, gröt, korvar och potatis är uppdukat i skålar och fat av trä. Även tallrikar, stop, bägare och andra föremål är av trä. På golvet står en stor kopparpanna och till höger en höj- och sänkbar piedestal. Över bordet hänger en "oro", en sorts takkrona av halm eller vass. Bild 1: Museichef Bengt-Arne Person t h slår upp i snapsglasen åt bankdirektör H Reich t v. Bild 2: Fyra ungdomar kring julbordet. (Se även bildnr G1036-1037.) Oroar tillverkades som skydd mot onda andar och hängdes förr över bordet eller barnens sängar. Man gjorde också särskilda kronor till bröllop. Bäst var att hänga upp oron i ett kvinnohår så den kom i rörelse vid minsta drag och därmed snärjde in eventuella onda andar. Oron dekorerades på olika sätt med vad man råkade ha, t ex tygbitar, garn eller papper. I Finland kallas denna hantverkstradition för Himmeli.
En närbild på en idryssja på åbrinken nedanför Nybro. Ryssjan har dubbla kammare, det främre för större fisk och ett inre för mindre. Bredvid ligger arm- och stjärtstakar. Man ser hur stolparna är arrangerade, så det genom stjärtstakens ring går att skjuta ut och ner ryssjans stjärt i vattnet och sen binda staken i stolparna. På andra sidan ån syns flera anläggningar för ryssjor. Bilden är tagen i april när iden som bäst gick upp i ån för att leka. I bakgrunden ses en mycket enslig boplats. Här nere nära stranden måste det ha varit extremt stormutsatt utan ett enda träd som skydd. Troligen har någon fattig fått bygga sin bostad här av ett gammalt bulhus med en liten ladugård.
Omkring mitten av 1940-talet började allmänt grävmaskiner användas vid schakt av husgrunder. Grävmaskinen på bilden utför schakt till panncentralen i kvarteret Lien, Wettterlinsgatan 19. Panncentralen betjänar 260 lägenheter i kvarteren Plogen, Harven, Lien och Räfsan med värme och varmvatten. Under ett tunnare lager av matjord var det 3,5 meter djup pinnmo ned till kalk-berget. Ytan ovanpå kalkberget var i allmänhet plan med horisontala och vertikala sprickor. Grävmaskinen lösgjorde och lastade jorden på lastbilar. Två män följde grävmaskinen och skyfflade fram den jord som maskinen inte kunde få med i skopan. Kalkberget borrades sedan och sprängdes ytterligare 3 meter djupare, varefter kalkstensskrotet med grävmaskinen lastades på lastbilar. En del av detta material användes som underlag till vägar och gator. Till vänster på bilden en halv meter under markytan är brädor synliga. De utgjorde skydd över rikskabel från Stockholm och söderut.
Utan Masses dokumentationssinne hade en bild på så här enkla uthus aldrig har blivit tagen. Nu får vi en god insikt om människornas levnadsvillkor för 100 år sedan bara genom att se på bilden. Den större byggnaden är en liten bulladugård, förlängd med en resvirkesdel t h där det större fönstret sitter, skarven går också att se i faltaket. Ladugården är också höjd genom ett påbyggt foderloft. Ladugården skulle kunna innehålla en ko, en kalv och ett par grisar eller lamm. Den fallfärdiga mindre bulbyggnaden t h skulle kunna vara gris- eller lammhus. Skjulet längst t h är vedbod, det ligger ved utanför. Den påbyggda boden t v kan vara ett hönshus. Framför vedskjulet ser det ut att ligga en större båt under skydd av lämmar. Bilden är tagen i slutet av oktober och kanske hade man tagit hem båten över vintern. Var Jakob Södergren fiskare? Sonen Arvid var i alla fall det. Nils var mjölnare med egen kvarn (?), se Bild 609, 611, 612, 613 och 614. Masse uppger att även Arvid var mjölnare. Masse har nog skrivit fel: det här är nog uthusen till Liven Lagergrens boplats!
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.