Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975.
Från 299 kr
Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975. Källa Wikipedia.
Emsfors bruk är ett pappersbruk, som ligger på ön Krokö vid en fors i Emån. Det första bruket var ett handpappersbruk som startades som Skrufshult 1731 av löjtnanten Eric Rappe på södra sidan av Emån i Mönsterås socken. Det var ett av de första i Småland. 1814 anlades Emsfors handpappersbruk av köpmannafamiljen Callerström, som verkade i trakten i ungefär 170 år. Emsfors var från början även det ett enkelt handpappersbruk, men i och med industrialismen byggdes det om till maskindrift. På 1890-talet installerades sulfitkokare och sulfitbruket startades 1907. Innan sekelskiftet köpte Emsfors bruk Skrufshults pappersbruk, då revs byggnaderna och ett nytt träsliperi byggdes på samma plats. Bruket drevs sedan 1914/1915 av familjen Örn, som drev det med stor framgång. Det köptes av Klippans bruk 1965 och Södra Sveriges Skogsägares Förbund 1972, som i sin tur 1980 sålde bruket till Oskarshamns Industrilo¬kaler AB då Oskarshamns kommun gick i borgen för köpet. Beslutet att köpa och gå i borgen för bruket överklagades och Regeringsrätten fastslog att kommuner inte kan driva någon verksamhet utanför den kommunala verksamheten. Bruket var verksamt till 1989. I dag bedrivs endast en liten verksamhet på bruket i moderna lokaler, medan det gamla bruket förfaller som ett gammalt minnesmärke över industrihistorien. Efter bruket finns också ton med pappersmassa i skogen samt en förorenad fjärd, Nötöfjärden, där kemikalierna och massan dumpades. Från bruket gick en två kilometer lång industribana med spårvidden 600 mm till hamnen i Påskallavik. Banan öppnades 1920 och lades ner 1975. Utsläppet som var problemet, (reningen).
Porträtt av Oskar Andersson. Efter en svår barndom blev han med tiden färgaremästare och rådman i Linköping. Han föddes 1845 i Örberga som son till hemmansägaren i Ullnäs Anders Eriksson och dennes maka Maja Jansdotter. Redan 1848 återfinns familjen boende i en backstuga under Örberga murgård. Förfallet eskalerar. Från 1851 är familjen utan fast bostad, de är som källorna kallar det "skriva på socknen". Fadern döms även för stöld. I 12-års åldern tar Oskar drängtjänst i på Östra Starby utanför Vadstena. Efter ett par år flyttar han till Linköping för att gå i lära hos färgmästaren Erik Johan Berg. Efter ett tiotal år hos Berg följde ytterligare tio år som färgare på Råby fabrik i Ljung. År 1879 kom han åter till Linköping och blev mästare och sedermera även rådman. Hans verkstad låg vid Storgatans östra ände i nuvarande kvarteret Druva. Han dog ogift 1925.
Arbetslag vid Pannebo stenbrott när Glommens hamn byggdes om 1914. Dansken L C Olesen hade fått entreprenaden för bygget och köpt berget i Pannebo (Morups Hallar) ca 2 km norr om hamnen, på villkor att stenen enbart användes till hamnarbetet. Hamnpirens stenblock höggs huvudsakligen av danska stenhuggare. För att forsla stenen anlade Olesen en godsjärnväg längs stranden mellan brott och hamn. På bilden ses ångloket "Anders Hansson" som med vagnar köptes från Falkenbergs Mekaniska Verkstad, medan syllar och räls hyrdes från Falkenbergs Järnväg. Hamnens vågbrytare från 1880 hade ganska snart visat sig vara för klena mot hårda vindar och grov sjö i Glommen. Stormar frestade på ytterligare så i januari rasade stora delar av vågbrytarna samman och lastbryggan inne i hamnen förstördes liksom flera båtar. Olika försök att skaffa medel och stöd för en upprustning gick om intet, så förfallet fortsatte och fler båtar skadades med tiden. Bättre och säkrare hamnar behövdes för de allt större fiskebåtarna och efter att Hallands Hushållningssällskap utövat påtryckningar lyckades både Glommen och Träslöv få statliga anslag till hamnförbättringar beviljade vid 1912 års riksdag. Arbetena startade 1913 och avslutades inte förrän 1919 och därpå muddrades hamnbassängen fram till 1922.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.