Hovfotograf Walter Olson, Kalmar, tillsammans med två tyska SA-män vid ett monument nära Sommerbachskopf i Tyskland. Monumentet är ett gravkomplex på den 931 m höga Sommerbachskopf, byggt av handelsråd Oskar Will, ägare till Venus vapenfabrik, till minne av hans söner Hugo Will 1914 och Fritz Will 1914 som dog i första världskriget. Den byggdes av byggmästare Lange från Mehlis och företagen Bieräugel från Zella St Blasii och Günther och Wendel från Suhl. Begravningen ägde rum den 22 augusti 1915 med stort deltagande från befolkningen. Gravkomplexet har en bred trappa och en matt, starkt lysande sandstenspyramid, som bär bibelversen krönt med eklöv: Ingen har större kärlek än denna, att han ger sitt liv för sina vänner. . Ev. Joh 15 v. 13 Vila i frid., inskriptionen med de fallnas namn och en relief som visar lejonet från Thermopylae syns. 1998 totalrenoverades graven av staden Zella-Mehlis.
Från 299 kr
Bönde lucka är en ursprunglig stiglucka vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Den ser idag malplacerad ut, det finns ingen väg utanför. Men det sägs att på medeltiden gick stora vägen mot Garde på denna sida om kyrkan och att det här var huvudluckan till kyrkan. Luckan är byggd av kalksten med huggna hörnkedjor och portomfattningar. På sydöstra hörnkedjan finns ornament i form av ett pentagram inhugget. Portomfattningen mot kyrkogårdssidan är omgjord, den medeltida fint huggna bågen är borttagen, delar av den ligger på kyrkogårdsmuren. I stället har man gjort en rak avslutning med en bjälke som bär upp gavelspetsens murverk. Idag är här insatt en brädvägg med dörr, så att stigluckan bildar ett rum, i vilket man har förråd för kyrkogårdens skötsel.
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Enligt Lauboken är smedjan helt i bulkonstruktion med faltak byggd 1880. Om det stämmer är det väldigt sent för en så pass gammalmodig byggnad. Särskilt anmärkningsvärd är stolpen, mittsulan, på gaveln, vilken bär upp nockåsen. Det här är ett förhistoriskt sätt att bygga på, vilket har levt kvar i enklare byggnader långt fram i tiden. Att en byggnad med en sådan konstruktion finns kvar är unikt. Dess proportioner vittnar också om äldre förebilder. Smedjan ligger öster om gårdens övriga byggnader i kanten av beteshagarna. Man ansåg att smedjor var brandfarliga och därför placerades de ofta en bit från övriga byggnader. Denna byggnad förföll sakteliga, men revs tack och lov inte bort. 2007 (?) mättes smedjan upp av studenter på Högskolans byggnadsvårdsutbildning och därefter gjorde man en exakt kopia av den, det ursprunliga virket var så murket, att det inte gick att återanvända. Fastighetsägaren stod för framtagningen av virket.
Direktör Carl Lorichs majestätiska hus i Linköping. Platsen på stadens högre höjder bär en komplicerad historia som här inte är platsen att närmare gå in på. Vi börjar istället med nämnde Lorich och med upplysningen att han inflyttade till Linköping 1903 för att raskt involvera sig i stadens näringsliv. Redan samma år lät han förvärva den tingsgård som tidigare låg på tomten till hans blivande huskomplex. Tingsgården hade förr fungerat som privatbostad och var herrgårdslik, om än stadd i visst förfall. Lorich önskade i ett första skede att renovera huset. Byggnadsnämnden ansåg dock att Lorichs förslag var så genomgripande att den var att betrakta som nyproduktion. Som sådan stipulerades för Storgatan att byggnaden skulle ha stomme av sten. Då den gamla byggnadens kärna var timrad, såg sig Lorich ingen annat råd än att riva den vackra bygganden. Den avrivna tomten gav den förmögne Lorich fria händer att uppföra en av Linköpings mest påkostade privatbostäder. Här en vy från Storgatan mot husets västfasad. Fototid 1916.
Ett riktigt gammalt vittnesmål av Storgatan i Linköping. Vy från gatans krön vid Järntorget med blicken vänd österut. Till vänster en skymt av stadens läroverk, sedermera stadshus, som sedan 1860-talets mitt utgjort ett självklart inslag i gatubilden. Huset mitt över gatan, Risellschöldska gården, revs redan omkring år 1880 och bär omvänd kännedom genom att sällan blivit avbildat. Lagmanskan Vendla Risellschöld hade som änka köpt gården 1835 och besatt den till sin död 1851. Därefter utbröt en långvarig arvstvist som hade grund i att hon i förstone testamenterat gården till staden som bostad för dess landskamrer, men ändrat till förmån för stadens borgmästare. Först efter närmare tio år kunde högsta domstolen avkunna dom till landskamrerarnas fördel. Gården benämns därefter Landskamreraregården och sedan 1880-talets första år står där gårdens efterföljande gatuhus i italiensk renässansstil. Odaterad bild som kan beläggas till 1870-talet.
Hospitalstorget 2 i Linköping, uppförd av byggmästaren Anders Ohlsson med 1914 som annonserat slutdatum. För husets ritningar stod den för Linköping så betydelsefulle Axel Brunskog. Bilden är odaterad men bär tydlig prägel av att ha tillkommit kort efter färdigställandet. Tomten för det imposanta huset hyste tidigare stadens hospital inklusive Hospitalskyrkan, som revs redan 1897. I samband med saneringen av det gamla sjukhusområdet lades upplysningsvis Hospitalsgränd ut vid sidan av Ohlssons hus och förbinder sedan dess Hospitalstorget med Drottninggatan. En uppgift direkt knuten till huset är att fasaden kom att förenklas efter en eldsvåda 1960 med en nödtvungen renovering som följd. Märk väl att glasnegativ i realitet är itusprucket, och att digital bearbetning utförts för den presenterade bilden. Detta sagt som förklaring för de skevheter som kan uppfattas i fotografiet.
Fotografiet visar en militär ceremoni på kasernområdet i Karlskrona. Centralt i bilden befinner sig en fanbärare som håller en tretungad örlogsflagga framför sig. Han bär marinens mässdräkt komplett med handskar, skärmmössa samt sabel på den vänstra höften. Strax bakom honom till höger syns medlemmar ur marinens musikkår med sina instrument, bland annat en man med en trombon och en puka skymtar också fram bakom fanbäraren. Totalt syns nio av medlemmarna i musikkåren där de står i enskild ställning. Framför dessa står flaggtrumslagaren, till höger om fanbäraren. Till höger om fanbäraren ses också fem högre officierare som står spritt över kaserngården: två i mellangrunden och tre i bakgrunden. Samtliga gör honnör. I bakgrunden ses också yngre rekryter stå uppställda - samtliga längsmed kasernbyggnaden.
Rumsinteriör, tre personer. En kvinna med ett spädbarn i knät sitter med en större pojke i en s.k. "inventionssoffa". Lars (givaren) känner inte igen henne eller pojken med säkerhet, men när Maria Wistrand nämner att det i lådan med glasplåtar fanns en lapp med namnet "Börje Ramqvist" säger han att bilden skulle kunna föreställa hans faster hans faster Elin som var gift med byggmästare Gösta Ramqvist. Hon var samtidigt sjuksköterska och föreståndarinna för ålderdomshemmet i Västerås. I sånt fall är den större pojken hennes son Börje Ramqvist och spädbarnet hennes son Gösta Wilhelm. Lars (givaren) kollar i sin släktbok och berättar att Börje var född 1912 och Gösta Wilhelm 1915. Den lille dog dock redan 1917 alltså skulle bilden vara tagen någon gång mellan dessa årtal, troligen närmare 1915 eftersom barnet bär dopdräkt.
En äldre man och fyra barn utomhus. Mannen bär det yngsta barnet på axlarna. Deb yngsta barnet är Bertil Andersson, äldste sonen till givarens morbror Evert som bodde på Ridön i Mälaren. Den äldre mannen är barnens morfar Karl Johan Andersson. De äldre barnen är, från vänster till höger: Britta Andersson (givarens syster), en pojke vid namn Fridolf och Per Andersson (givarens bror). Lars givaren antar att Britta bör vara ca 7 år och då bör bilden vara tagen ca 1923. Han tror att bilden kan vara tagen på Ridön i Mälaren. Men enligt kompletterande uppgifter från givarens släkting Marianne Kindgren är bilden tagen vid gården Karlshem på Barkarö i Mälaren, troligen 1926. Fridolf var en kusin till de övriga barnen på bilden.
Nätra kyrka, interiör. Byggmästare Simon Geting. Vitputsad stenkyrka med torn. Nyklassicistisk stil. Inredning i början av 1800-talet. Altarväggen utformades 1847-48 av Olof Hofrén. Predikstol från 1814. Vid kyrkans första större reparation, som ägde rum redan 1847-1848 under ledning av Lars David Geting, fick altarväggen den utformning som den fortfarande har, komponerad och utförd av Olof Hofrén i samarbete med Gustav Mauritz Kjellström. Korväggen indelas i fält åtskilda av tunna lisener som utgår från en bröstpanel. Bakom och över altaruppsatsen, som består av två släta halvkolonetter som bär upp ett entablement, målades dels illusoriska draperier, dels en perspektivisk kolonngång med kassetterat tunnvalv målat grått i grått. Över dörrarna på var sida om altarpartiet utförde Kjellström dekorativa målade reliefer i antikiserande stil. Till vänster skildras Jesus och barnen och till höger äktenskapsbryterskan inför Jesus. Ytterst på var sida rundlar med änglahuvuden.
Själevads kyrka. Kyrkan uppfördes efter ritningar av Axel Fr. Nyström vid Överintendentämbetet. Vitputsad stenkyrka byggd som centralkyrka med åttkantig plan i senklassicistisk stil. I varje väderstreck har exteriören en kolonnportik som bär upp en triangelgavel. Kyrkan har åttsidig lanternin försedd med klocktorn och spira med förgyllt kors och kula. Invändigt orgelläktare i öster där entrén finns. En skärmvägg i väster avskiljer sakristian från koret och kyrkorummet. 1922-23 gjordes en restaurering där ett kassettak byggdes under lanterninen och gjutjärnskolonnerna inkläddes. Predikstolen fick ljudtak och den gamla altaruppsatsen återinsattes. Färgskalan blev rokokoinspirerad. Vid nästa restaurering 1957-58 fick sakristian två våningar och dekormålningar utfördes runt kupolen. Fasaderna har putsats om 1968 och 1976 målades med olämplig färg. En ny omputsning utfördes 1985.
Skogs kyrka i Ångermanland vid E4 ca 1 mil norr om Sandöbron är medeltida med rektangulär grundplan och rakslutet kor. Experter hävdar att uppförandet påbörjades vid slutet av 1200-talet. Klockstapeln är av sk bottnisk typ, uppförd under1700-talet. Den mindre är daterad 1350-1400-talet. Inredningen bär vittnesbörd om traktens verksamma konsthantverkare. Predikstolen i senbarock, skuren av Christian Kramm. Altaruppsatsen i kraftig rokoko utförd 1783 av Jon Göransson/Westman. Målad och förgylld 1786 av mäster Wagenius från Sundsvall. Korfönstret signerat Bengt Hamrén insatt vid restaureringen 1935. Triumfkrucifix från 1300-talet. Dopfunten i kalksten är från 1300-talet medan ljusstaken därintill är från 1400-talet. Kyrkans äldre inventarier, Madonna från omkring 1300, ett altarskåp från början på 1500 talet och en S:t Mikaelsbild från 1300-talet är deponerade på Länsmuseet Västernorrland.
Uppsala, Arméns Underofficersskola (AUS) 1948 Bild 1: Pansaravdelningen framför B-kasernen. Furirerna bodde i A-kasern som syns i bakgrunden. Eleverna från P 3 i Strängnäs ser vi längst längst till höger i mittraden; tredje man från höger Rune Yngström , näste man Karl-Åke Bergström och Anders Bäck längst till höger. Sittande fr v Sven-Ingvar "SIA" Andersson P 2 - S 1, Joel Thynell P 2 - S 1 och Jan-Erik "Jeppa" Persson P 2. Kurshefen, kapten Carl-Fredrik "Figge" Follin sitter på bänken och bär ridstövlar, till höger om Follin sitter stf avdch sergeant Erik Aldrin P 1 - P 4. Bild 2-3: Omslag och insida med namnteckningar. K-Å Bergström blev senare kapten vid regementet och stannade där hela sitt militära yrkesliv. Bergström fyller 99 år detta år (2020).
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.