En vårkväll har masse gått ner och tagit denna härliga bild av Olssons ställe. I bildens mitt ser vi bostadshuset med vardagsfarstun och till höger Oles snickarbod. Till vänster står en äldre bod, kanske i bulteknik, något höjd i senare tid och försedd med spåntak, okänt vad den använts till. Längst till vänster står ladugården med fähus i den högra delen och lada i den vänstra. Här har Ole byggt en väderkvarn av märkligt slag! Kvarnen har en hätta som automatiskt vrider upp sig i vind med hjälp av den åt höger utstickande vindhästen. 6 vingar är helt unikt. Det finns en klar likhet med Södergrens kvarn och frågan är vem som har påverkats av vem, eller om det var Ole som rentav byggde båda, se Bild 614. Till höger om ladugården står en liten bod.
Från 299 kr
Masse har tagit en bild av dessa hus som stod i vinkel mot ladugården, tröskhuset längst till höger slöt an mot ladugårdens lada. Småbodarnas ålder är svar att avgöra, det går inte att se om de är inpanelade bulhus eller om de är byggda av resvirke. En sektion av spåntaket har förnyats, då bör bodarna ha varit omkring 30 år och då är vi nere på omkring 1885 och det är i tidigaste laget för resvirkesbyggnader i Lau. Men dasset på gaveln är nog i resvirke. Vad övriga småhus använts till är oklart, en del har säkerligen varit vedbod, se Bild 896. Dörren med svaip tyder på en fähusdel, kanske gris- eller lammhus. Framför står en modernitet, en slåttermaskin!
Här ser vi Lars Olssons (Olofssons) ladugård. Den har troligen haft agtak en gång, men senast omkring 1890 blivit ombyggd med foderloft och spåntak. Just att taket blivit så dåligt och lappats överallt med nya istuckna spån, visar att taket (och hela foderloftet) bör vara minst 25 år gammalt. Det var vanligt att man provisoriskt lagade spåntak så här, då kunde det hålla 5-10 år till. Annars bytte man ut en sektion i taget, vilket man kan se på ett spåntaks mörkhet. Ladugården innehöll lada längst till vänster, bara ladportarna är med här. Därefter följer en hoimd, luckan syns i väggen ovanför fjäderharven, och tillhörande kohus. I mitten med dubbeldörrarna var det nog stall med hoimd till höger. Längst till höger var det kanske ungnötshus, grishus mm.
Detta är bruden Anna Jakobssons (Jakobsdotter?) barndomshem, där hon växte upp med föräldrarna Jakob Larsson och Maria Larsdotter, 4 syskon, farbrodern Lars och kanske också farfar och farmor Lars Jakobsson och Anna Olofsdotter. Anna gifte sig vid 27 års ålder med Hallsarve Vilhelm Karlsson, 28 år, och flyttade till hans gård. Vilhelm förekommer på en mängd Massebilder och Anna skymtar också på några. Denna part av Kauparve liksom grannparten flyttade upp från Kauparvegrannlaget neråt Hallsarve genom ett skifte mellan parterna. Manbyggnaden och flygeln på bilden uppfördes 1870. Men boplatsen var nog egentligen gammal. Här lär det ha legat en till två gårdar på medeltiden som hette Hannare (Hanarve?) respektive By och de sista murarna av dessa revs när Kauparve flyttade hit upp. Markerna bakom gården heter ännu By ängsbackar. Man kan se att manbyggnadens tegeltak förlängts i senare tid för att bli moderiktigt. Snickarglädjeverandan bör vara rätt ny på bilden.
Rågen skars med lie. Det var viktigt att slå med jämna tag, så man kunde lägga av den skurna rågen jämnt och snyggt med alla strån liggande parallellt. Efter varje karl gick en kvinna som tog hand om den skurna rågen. Hon tog ett fång och band ihop det med en näve strån till en kärve, skäupä på gotländska. Skäuparna ställdes sedan upp i rader på åkern för att torka. Här ser man att arbetet är lite högtidligt, kvinnorna är ganska finklädda och har särskilt fina hattar, medan karlarna är mera vardagligt klädda. Damerna snyggade kanske till sig särskilt för fotografen? Personerna är Christian Petter Persson, 68 år, t v av karlarna. Vidare hans hustru i andra äktenskapet Elisabet, 43 år, t h av kvinnorna. T v står Elisabets mor Eva Sofia Jacobsdotter, 72 år, som flyttade till Smiss när hon blev änka. T h står fostersonen Artur Fredrik Karlsson, 18 år. Bilden är tagen på åkern väster om gården mot Käldvägen.
Här sitter Petter Boberg 80 år gammal på trappan till den lilla manbyggnaden, vilken han sålde efter det att bilden togs. Stället verkar lite övergivet, den nyare byggnaden till vänster innehållande brygghus, snickarbod mm (?) verkar aldrig ha blivit riktigt färdigställd och stod här oanvänd. Trädgården är obefintlig så när som på någon buske och träd, vilket var vanligt förr även på välmående gårdar, se de flesta bilder av manbyggnader eller gårdsmiljöer. Bostadshuset är en inpanelad bulstuga innehållande två rum, en liten vardagsstuga till vänster med kanske ett obetydligt kök på baksidan och en "sal" till höger, en s k ofullständig parstuga. Byggnadstypen var vanlig på mindre gårdar under 1700-talets andra hälft och levde kvar hos fattigare människor under hela 1800-talet. Huset stod kvar till 1923, då Gunnar Jakobsson rev bort det och byggde ett nytt. Huset till vänster finns ännu kvar, men hela boplatsen är flyttad närmare vägen, den låg förr längre ut.
Detta lilla hus är en mycket liten parstuga med ett rum på varje gavel, en farstu på framsidan mot landsvägen och en vardagsingång på baksidan genom en liten farstukvist direkt till köket. Huset är ett pinnmurshus: en enkel bulstomme håller samma tunna väggar av småsten och bruk, utvändigt klädda med brädpanel. Taket är täckt med spån. T v skymtar den lilla bulladugården, se Bild 751. Denna boplats kom till omkring 1875 när Lars Lyander född 1850, son till båtsmansdottern Greta Cajsa Bofred på När, gift 1878 med Johanna Alström född 1853 från Buttle byggde här. De fick sonen Edvin 1885, gift med Elna Maria Lindholm från Tveta. Edvin blev lokförare och bodde i Västerhejde. Lars dog tidigt och Johanna bodde kvar i huset till sin död 1937, då Edvin och Elna ärvde det. Fastigheten köptes till sommarbostad 1950 av Gösta Pettersson i Stockholm. Nya ägare Anette och Göran (?) Lövgren... Vem flickan är på bilden är inte känt. Kanske en sondotter till Hanna.
Oskar Jakobsson var son till Bjärges-mor Stina Jakobsson född Nilsdotter, se Bild 555-560. När gården styckades vid skiftet och revs, byggde Oskar, 39 år, och hans fru Laura, 36 år född Löfgren från Hemmor, detta torpställe vid Folkedarvevägen och kallade det "Fridhem". Det var ett vanligt namn vid förra sekelskiftet, kanske inspirerat av prinsessan Eugenies sommarresidens söder om Visby med detta namn. Huset är byggt i den tidens enkla stil med liggande troligen röd panel, vita foder och gröna fönsterbågar och dörrar. Taket är klätt med papp i lodstående i vådor på ett underlag av spån. Tegelskorstenen är tjärad. Det hela ser nytt och prydligt ut. Märkligt nog är Oskars och Lauras Fridhem sedan länge borta, bara några fruktträd återstår. Oskars och Lauras två barn Sven och Helfrid flyttade till Visby och Laura flyttade dit efter Oskars död. Ingen tog över "Fridhem".
Till brudparet Elin och Anton Olsson Anderse förärades denna port framför Lau kyrka till sitt bröllop denna dag. Det syns att det var en blåsig dag! Folk är på väg till kyrkan för att vara med om vigseln. Här ser man hur kyrkans gavel inte är färdigbyggd ända upp i sten, utan ifylld med provisoriska bräder, vilka måste ha förnyats åtskilliga gånger sedan kyrkan tillkomst på 1220-talet. Kanske blev inte heller taket färdigt, det är för flackt. 1958-60 byggde man upp det som fattades av gaveln med hålsten och putsade med cementputs. Tornet/takryttaren kom till på 1700-talet och byggdes märkligt nog lite utanför väggen. 1960 gjorde man en ny lite nättare takryttare. Åkern framför kyrkan heter Stavgardsakarn. Stavgard är ett vanligt namn på järnålderns helgedomar, vilket visar att denna plats använts mycket länge för socknens behov.
Kauparve var före partsklyvningens tid Laus största gård jämsides med Fie. Båda gårdarna delades sedan i 5-7 parter. 1870 genomfördes ett skifte vid Kauparve, då två parter vid den tätt liggande bebyggelsen nedanför Lausbackars sydöstra ände blev ålagda att flytta. Denna gårdspart samt grannparten flyttades då upp på backrönet vid Kotorget där ena vägen går mot När och den andra mot Lau kyrka. Denna boplats var nog egentligen inte ny. På medeltiden låg här kanske gårdarna By och Hanarve och ruiner efter den sistnämnda gården sägs ha funnits kvar ännu vid detta skifte. På bilden ser vi den stora manbyggnaden i parstugeform med källare, hög bostadsvåning samt vindsvåning under brutet tak med frontespiser. Köksbakbygget kom till efter 1906 och verandan vid sekelskiftet. Flygeln innehållande drängkammare och brygghus med sädesmagasin på loftet byggdes 1870 och är numera inredd till den liten permanentbostad.
Det här är en typisk ladugård för mindre bemedlade. Den innehöll troligen ett litet föhus i mitten för kanske 2 kor, 1-2 kalvar, en gris och några höns. Till höger ser det genom luckan ut att vara en hoimd, ett hörum, men det tog nog bara halva husdjupet. Till vänster var det lada, men utrymmet användes nog till diverse ändamål, inte bara till förvaring av sädeskärvar eller efter tröskningen halm. Byggnaden är en bulbyggnad, sannolikt byggd när detta ställe kom till på 1830-talet. Man har samlat på sig ved. En kärra av vanlig modell står framför ladan. Sådana drog man för hand, tex när man gick till stranden för fiske eller till åkern, den fungerade som en större skottkärra.
Masse har tagit en morgonbild av den fantastiska ladugården hos Karlssons sedd från lillgårdsgrinden. Till vänster står troligen Johan Karlsson framför brunnshuset med tröskhuset skymtande i bakgrunden. I bildens mitt ses själva ladugården med hoimd, hörum närmast ladporten, som syns alldeles till höger om brunnshuset. Ladugårdsflygeln i sten har halmtak med en ovanligt vacker och kraftfull avslutning upptill på de breda vindskivorna. Gaveln har en ståtlig resning med ett fönster uppe i gavelspetsen, vilket inte var så vanligt. Dessutom finns ett troligen senare upptaget fönster bredvid foderluckan mitt på gaveln. Vad denna byggnad innhållit är osäkert. Längst bort är ett fähus, svaipen i dörren är öppen och bakom skymtar en hoimdlucka. Dubbeldörren skulle kunna gå till en vagnbod. Dörren närmast hörde kanske till en vedbod, med tanke på att det ser ut att vara vedbacke på gaveln. Man har två höhäckar och på den högra står troligen dottern Rosa Johanna Maria och modern Hedvig.
Man har byggt en ny modern ladugårdsdel på Smiss norra part och den gamla skall rivas. Högra delen, som troligen varit i bulteknik och innehållit lada med intilliggande tröskhus, är just riven, delarna ligger i en hög t h. Mellanväggen är i bulteknik med stagande strävor i hörnen. Den gamla ladugårdens utformning är typisk för 1800-talets tredje fjärdedel med rätt låga stenväggar, där bjälklagsändarna sticker ut och låses med stora kilar. Taket är täckt med ag, det gängse materialet innan agen försvann vid Lausmyrs utdikning och man fick gå över till halm. T v är ett dubbelt fähus med hoimd, hörum, t h, dörren därefter gick kanske till ett lammhus. Man har kört hem sand till brukblandning. Kan det vara en hundkoja bredvid?
Eftersom tomten är inklämd mellan Lasusbackars rasbrant och Käldvägen och därför är synnerligen långsmal, låg ladugården och manbyggnaden i rad. Vi ser många och stora uthus trots att det här var en liten gård. Längst t v skymtar en stor tvärställd bullada under faltak i gott skick, sannolikt betydligt yngre än ladugården t h. Mot ladan står ett lite äldre stenhus under faltak, som kanske innehöll vagnbod och gris/lammhus. T h är den gamla ladugårrden, inte från 1700-talet, men äldst av ladugårdsbyggnaderna. Den innehöll två fähus med hoimd längst bort. Hönshus fanns också här med tanke på luckan vid marken. Faltaket börjar bli rätt taget. Längst t h skymtar en bulbod. Ladugården stod kvar till 1925, då man rev alltihop och byggde en ny på ladans plats.
Masse har tagit två bilder av uthusen och satt ihop. Längst till vänster står en mycket gammal bulbod, den kan ha varit en strandbod tidigare. Taket har skjutit ut mycket längre utanför ingångsgaveln från början än vad det gör på bilden, se det utstickande hammarbandet på gavelns högra sida. Det är ett mycket ålderdomligt tecken. Om boden varit vedbod eller hönshus eller något annat är oklart. Sedan ser vi ladan och ladugården med portlider. Ladugården har haft en båsrad till höger respektive till vänster om dörren, med plats för 1-2 hästar, 2-3 kor, 1-2 ungdjur och någon kalv. Skjulet till höger tycks ha varit delat i två delar. Den vänstra skulle ha kunnat vara hönshus, den högra kanske dass. Kvinnorna har inte gått att identifiera, men de borde vara dottern Elin och modern Hanna.
Lyanders hade som alla andra en ladugård, om än mycket liten. Fanns det bara någon liten möjlighet, så försökte man hålla sig med en ko, någon gris och lite höns för husbehovet av mjölk, smör, kött och ägg. Den här egentligen vackra bulladugården med brant faltak här innehållit en fähusdel t h och en laddel t v, den sistnämnda nog huvudsakligen använd som hoimd, hörum. Fähuset var här så stort att man kanske kunnat hålla två kor och någon kalv t v om dörren och grisstia och hönshus t h. Uppenbarligen har man inte hållit husdjur här på Lars sista år och under Vilhelminas tid. Mot gaveln står två flovedsstaplar och intill ligger okluven ved och ris, så ladugården fungerade här nog som ved- och redskapsbod, om den över huvud taget fungerade!
Dessa ladugårdsbyggnader lär ha byggts 1867 efter branden 1865. De korsspröjsade fönstren verkar lite för moderna för att vara från 1860-talet, de brukar inte uppträda förrän omkring 1880, men kanske var man ovanligt tidigt ute här på Botels. Byggnaderna har branta halmtak, vilket var det brukliga under 1800-talets andra hälft. När man från förra sekelskiftet började bygga foderloft i resvirke, flackade man ner taken. Halmtaken har nästan alltid breda vindskivor som avslutades med ett par stiliserade huvuden vid nocken. Ladugården till höger innehöll fr v ett fähus med hoimd, hörum, därefter en port, sedan ytterligare ett fähus, sedan troligen lada. Ladugården till vänster ser ut att innehålla idel fähus, varav det med dubbeldörrar skulle kunna vara stall.
Det ser ut som om Oskar (JO) Larsson har köpt denna moderna fjäderharv, en liten harv för två hästar. Oskar går bakom eller bredvid, så som man i stort sett alltid gjorde vid arbeten på åkern. Det blev väldigt mycket motion. Oskar har sina favoritkläder med den för Lau typiskt höga vegakepsen. Därtill har han höga läderstövlar. Det normala var annars träskor, men vid harvning blev jorden så lös och pösig, att skorna sjönk ner så mycket att jord rann in i dem, därav stövlarna. Annars slet man inte på lädervaror i onödan. Oskar är här 57 år. Det är svårt att avgöra var bilden är tagen i ett så här öppet landskap utan några hållpunkter. Kanske harvar Oskar hemma bakom gården.
En itusprucken glasplåt som måst få särskild omvårdnad. Motivet upphetsar måhända inte alla, särskilt inte som platsen är oss okänd. Men att det rör sig om ett högreståndshem i Linköping omkring sekelskiftet 1900 råder det få tvivel. Ett typiskt sådant vars ägare vid tiden gärna lät dokumentera av yrkesför fotograf. Väggarnas storblommiga mönster blev populärt under 1870-1880-talen och fungerade ännu väl för den konservative. Även möblemanget söker sitt ursprung i 1800-talet. Prydnadshyllan på svarvade ben mellan stolar i nyrokoko och på hjulstrissor hör i sanning dit. Likaså den lite äldre byrån till höger i Karl Johan-stil, kanske ett arvegods liksom spegeln däröver. Det orientaliska parasollet i bildens övre, högra hörn ligger även det rätt i tidens vurm för det österländska.
Porträtt av Gustaf R Andersson. Om initialbokstaven ska knytas till hans första eller andra mellannamn, Rudolf och Raginius, skall här inte närmare ordas om utan endast noteras då han tycks använt det för egen del. Under alla omständigheter föddes han i Linköping 1865 som son till pumpborraren Johan Andersson och dennes hustru Johanna Samuelsdotter. Uppväxten var till synes inte helt problemfri. Både fadern och en äldre bror blev under Gustafs barndom dömda för brott, misshandel respektive stöld. Fadern varnades även, för vad tiden angav, äktenskapsoenighet. Kanske påverkad av besvärligheter i barndomen, kom Gustaf att skriva in sig vid Uppsala universitet för teologiska studier. Efter studenten år 1885 påbörjade han, som inte sällan var nödtvunget för nyuteximinerade teologer, en rörlig tillvaro med kyrkliga tjänster i bland andra Risinge, Östra Eneby, Tjällmo och småländska Hult. Under året 1911 blev han erbjuden tjänsten som domkyrkokomminister i Linköping, och därefter kom hans tillvaro te sig mer stadig. Från 1902 var han gift med Elsa Törnblom, bördig från Eksjö.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.