Utsikt genom koröppningen i S:t Knuts kapell med Gråborg i bakgrunden. Gråborg är Ölands största fornborg. Den består av en rund ringmur, cirka 4 meter hög. På utsidan ligger stenarna delvis i murbruk, vilket gör att muren genom tiderna har kunnat bevaras ganska väl. Gråborg har tre öppningar varav en har varit försedd med en tornöverbyggnad, som konstruerades under medeltiden. Inne i själva borgen har man inte funnit några rester av hus eller andra byggnader. Borgens storlek visar dock att den varit en central punkt i äldre tider, kanske en handelsplats. I äldre tider kallades borgen för "Backaborg" eller "Borg". På borgens område har man gjort rikliga arkeologiska lösfynd vilka nu förvaras på Länsmuseet i Kalmar. De äldsta delarna av fornborgen är sannolikt från 500-talet. Sin nuvarande storlek fick borgen under 1100-talet, efter att ha byggts ut i etapper. Det inre av borgen är numera gräsbevuxen, borgens form är elliptisk och med en storlek av ungefär 210 gånger 160 meter. Enligt en sägen är Gråborg starkt förknippad med motkungen Burislev Sverkersson, som jämte sin halvsyster Sofia av Minsk hade sin uppväxt här. Strax intill Gråborg ligger ruinerna av Sankt Knuts kapell.
Från 299 kr
Hemmansägare Ernst Nilson visar inskrift som upplyser om när kvarnen flyttades till platsen.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Arkeologisk undersökning på Nybyåsen 18/9 1958.
Genomskärning av jordskiktet vid brandgrav i Bredsättra.
Ragnhild Boström vid Ottenby kapell. Ruinen efter S:t Johannes kapell är belägen en halvmil söder om Ås kyrka, intill vägen mot fyren Långe Jan. Kapellet uppfördes under 1200-talets senare del och övergavs vid 1500-talets slut. Kapellruinen mäter 25x13 meter med intill fem meter breda murar och omges av en enkel kyrkogårdsmur. Vid uppförandet av fyren på 1780-talet, revs de då ännu stående murarna för att användas som byggnadsmaterial. I anslutning till ruinen ligger den så kallade Rosenkinds källa. Linné benämner för övrigt 1741 platsen Rosenkinds kapell. (Uppgifterna är hämtade från Länsstyrelsen)
Vägarbete på Köpingsviks väg mot norra Öland.
Utgrävningar vid Ormöga 23/9 1963, K-G Petersson. Man hittade mycket djurbensmaterial här och kunnat konstatera att nötboskap har varit Ormögas viktigaste köttproducent. Jakt och fiske utgorde ett betydelsefullt inslag i befolkningens dagliga livsföring. Grönlandssäl har för första gången påträffats i förhistoriskt benmaterial från Öland.
Situationsplan för Löttorps ålderdomshem under byggnad.
En arkeologisk undersökning i Ytterby, maj 1963.
K-G Petersson vid Klinta 1957.
Slutet fynd (betyder att fyndet är bestående av flera fynd påträffade på en och samma plats) vid utgrävningen i Skedemosse.
Runorna, och rimligtvis även futharken, skapades troligen under de två första århundradena efter Kristus och har troligen påverkats av både det romerska och det grekiska alfabetet. Det finns en mängd olika teorier kring runornas uppkomst, och någon absolut säker teori är antagligen svår att fastställa. Vad man vet är att runorna uppkom bland germanstammar på kontinenten. Uppkomsten tycks vara starkt knuten till den ökade kontakt som germanerna hade med Romarriket runt år 0 och den folkvandringsperiod som följde. De äldsta runfynden har daterats till ungefär 150 e.Kr. till 200 e.Kr. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Fornfynd efter en arkeologisk utgrävning. Krukskärvor.
Bommar nedmonteras 11/10 1961.
Teater, Klockmakarens dotter. Medverkande: Britt Ångström, Åke Svensson, Liljan Bäck, Gerd Peters, Ingrid Lindström 27/10 1957.
Brand i Norra Möckleby, Hagby. Sökhunden tar en paus i arbetet.
Brand i Norra Möckleby, Hagby.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.