Stubbetorps Kontrollhönseri, lastbil och två personer. Byggnad.
Från 299 kr
Insamlade gåvor till arbetarnas familjer vid AB Johan Thermaenius & Son, lastade på släde. Februari 1920.
Stubbetorps Kontrollhönseri, lastbil och två personer. Byggnad i bakgrunden.
Nöigärde var ett litet fiskeläge längst in i Lausviken en bit söder om Botvide, det finns ännu två bodar kvar men fisket är sedan länge borta. Fiskeläget användes mest för strandfiske efter abborre, gädda och flundror, sik och lax på höst och vinter. Skulle man fiska strömming och torsk var det Nabbu som gällde. Här syns två rätt nya bodar i resvirke och en gammaldags bulbod som har något så ålderdomligt som en s k mittsula, stolpen på gaveln som bär upp nockåsen. Den ålderdomligaste boden är dock den längst t h, vilken som byggnadstyp går tillbaka till äldre järnålderns kämpgravshus! Både i förgrunden och uppe vid bodarna ligger s k släkdöiar, högar av tång som skall ligga och brinna ihop som gödsel, för att sedan köras ut på åkrarna som gödning.
Bron över Ljusnan ungefär vid Exelan och över till Röstebo. Mannen med cykeln är Nils Dahlin, född 1893 och död 1968. Han bodde i Röstebo utanför Bollnäs. Mannen på broräcket är okänd. Cykeln som står till höger tillhörde fotografen Per Lindberg. Foto ca 1915. Ny väg byggdes 1878-79 från Växbo mot Bollnäs i västlig riktning, över skogen till Röstebo och över Ljusnan och järnvägen fram till landsvägen Bollnäs-Arbrå. Vid Röstebo byggdes med hjälp från Ljusne älvs flottningsförening samt byarna Röstebo-Röste och Växbo bro över Ljusnan. Bron stod färdig våren 1879 och avprovades då synnerligen effektivt. Det var nämligen Ljusnan själv som utförde provet. Bron bestod inte provet, varför den delvis måste byggas om påföljande vinter. Underhållet av bron blev dock betungande, varför vägen omlades 1898 till sin nuvarande sträckning på östra sidan av Ljusnan ner till älvbron vid Rehn. Den forna byvägen är nu allmän väg och underhålles av vägdistriktet. Bron revs 1930.
Familj (?) utanför hus. Enligt notering Sebergs gård.
Bild 1:Familjen Wikander från Borås köpte tomt i Digesgård 1975. Bild 2 o 3:Hösten 1976 var bygglovet klart och lantmäteriets folk utstakade för huset. Bild 4:Under byggtiden bodde familjen Wikander i husvagn på tomten. Sommar som vinter. Här tar Lars Wikander det allra första spadtaget på det som ska bli ett sommarparadis. Bild 5:Det börjar med raka diken där grunden ska gjutas. Familjens hund Simon hjälper till. Bild 6:Rätsnörena spänns för att alla vinklar ska bli exakta. Bild 7:Nu är det klart för gjutning. Vila med fika då gäster dyker upp. Bild 8:Lars Wikander passar till armeringsjärnen för grundsulan Bild 9:Den beställda betongen har kommit. Sonen Johan inspekterar. Bild 10:Grundsulan är gjuten och kontrollmäts. Lars Wikander verkar nöjd med dess höjd. Bild 11:Nu är det dags för att mura upp några varv av grunden. Birgitta Wikander har kört fram stenar. Bild 12:Birgitta blandar cement till grundmuren. Bild 13:Lars murar färdigt grundmuren med assistans av dottern Kajsa. Bild 14:Under februarilovet 1977 väntar vi på det monteringsfärdiga materialet från Västkuststugan. Bild 15:Västkuststugans lastbil anländer och förbereder avlastning. Bild 16:Här lyfts väggarna ner från lastbilden. Bild 17:Många detaljer till huset är det. Bild 18:Tjärpapp läggs på grundmuren. Bild 19:Syllarna läggs på och passas in. Bild 20:Bottenbjälklaget är klart och kontrollmäts. Innan dess hade snickarna från Västkuststugan kontrollmätt alla vinklar på grunden. Det var så exakt att de utbrast: "Det var så noga utfört att det måste ha varit en amatör som gjort det!" Bild 21:De första väggarnas reses. Bild 22:Huset tar form. Bild 23:Takstolarna på plats med hjälp av Västkuststugans två montörer. Bild 24:Väggarna stagas. Bild 25 o 26:Ena gavelspetsen är på plats och fästes. Bild 27:Bengt Bäck, granne i Digesgård, hjälpte till med snickerierna. Bild 28:Takteglet kommer på. På insidan läggs isolering, golv och innertaket får bräder. Bild 29:Inredningen väntar på att bäras in och monteras. Bild 30:Resultatet. Senare monterades också garaget. År 2011 bor familjen fortfarande i huset.
Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.