Karlevistenen är Ölands äldsta och en av Sveriges märkligaste runstenar. Den står på en åker i Karlevi bys sjömarker i Vickleby socken, nära Kalmarsund. Stenen är ett 130 centimeter högt flyttblock av grå kvartsporfyr, troligen från trakten väster om Oskarshamn. Den är rest omkring år 1000 (trol. slutet av 900-talet e.Kr.) efter en dansk hövding, Sibbe den gode eller Sibbe den vise, Foldars son, och står på sin ursprungliga plats. Av en teckning från 1600-talet framgår det att den varit omgiven av två nu bortodlade gravhögar. Enligt inskriften har den döde gravsatts i en av dem. Inskriften består av en kortare del på prosa som namnger hövdingen: "Denna sten blev satt efter Sibbe [den] gode, Foldars son, men hans följe satte på ön [detta minnesmärke]". Sedan finns en längre del i form av en konstfull skaldestrof: Fulkin likr hins fulkþu flaistr uisi þat maistar taiþir tulka þruþar traukr i þaimsi huki munat raiþ uiþur raþa ruk starkr i tanmarku aintils iarmun kruntar urkrantari lanti som i översättning lyder: "Dold ligger den som de största dåd följde, det visste de flesta, 'stridernas Truds arbetare' i denna hög. Ej skall en rättrådigare, kampstark 'Vagn-Vidur' på sjökonungens väldiga mark råda över land i Danmark." Skaldedikten är skriven på versmåttet dróttkvætt, och dikten på Karlevistenen är den enda skaldestrof på detta versmått som har bevarats i original. I dikten finns flera kenningar. Trud är namnet på en gudinna, och "stridernas Truds arbetare" betyder hövding eller härförare. Vidur är ett av Odens namn, som här används om den döde hövdingen, och den vagn man färdas på är skeppet. Vagn-Vidur skall alltså tolkas som skeppshövding. "Sjökonungens väldiga mark" är havet. Att stenen står avlägset på en öde strand tyder på att Sibbe avlidit på färd förbi och höglagts på land av sitt följe. Vissa menar att stenen har rest av danskar som var på väg hem efter att ha deltagit i slaget vid Fyrisvallarna utanför Uppsala omkr. år 985. Under runinskrifterna finns på stenen en kort medeltida inskrift med okänd innebörd (NINONI+ EH + ). Möjligen kan det betyda "i Jesu namn". (Hämtat från Wikipedia)
Från 299 kr
Porträtt av Hjalmar Hazelius i uppskattningsvis 35-årsåldern omkring 1865. Medlem av Hassela-släkten som bland andra fostrat kusinen Artur Hazelius, grundaren av Nordiska museet och Skansen. Även Hjalmars far var i sin tid en mycket omskriven person. Under sin levnad medlem i det moraliskt och patriotiskt inriktade Manhemsförbundet, i eftervärlden ännu hågkommet inte minst genom författaren med mera Carl Jonas Love Almqvists ledande roll. Likt Almqvist sökte Hjalmars far en tid att leva bondeliv i Värmland. Han dränkte sig senare i Edsviken tillsammans med en tjänsteflicka som Almqvist fört med sig från Värmland. Händelsen ska influerat Almqvist till romanen "Drottningens juvelsmycke". Den avporträtterade Hjalmar Hazelius var även för egen del omskriven för främst sitt starka religösa intresse. En tidig studieresa till Skottland och kontakten med frikyrkopionjären James Lumsden fick betydelse den svenska frikyrkorörelsens framväxt. Hjalmar var till yrket lantbruksdirektör och godsägare till Haddorp säteri i Slaka socken. År 1873 förvärvade han Stensnäs egendom i Ukna. Efter tio år i på Stensnäs bröt han och makan Anna Erika Segerbrand upp för nytt boställe i Klackeborg säteri i Järstad socken.
I museets särskilt sorterade porträttsamling över äldre tiders östgötar återfinns detta för 1860-talet typiska ateljéporträtt. Kvinnans namn var enligt påskriften Hilma Gradman, född Bäck, och dessa uppgifter ger liv åt en kvinna vars liv som här gärna beskrivs men med en ringa anknytning till Östergötland. I sanning endast ett fåtal år som boende i systerns hushåll i Malma säteri i Västra Ryd församling. Hilma var född i Stockholm 1825 som dotter till krigsrådet Johan Ludvig Bäck och hustrun Aurora Sahlin. Således in i ett välstånd som hon i någon mån bibehöll genom äktenskapet med häradshövdingen Theodor Gradman. Parets liv tillsammans tilldrog sig i Åmål där maken hade tjänst till sin död 1865. Som änka fann Hilma sin lösning genom att ansluta sig till en systers hushåll, Ida Bäck som gift in sig i släkten Fleetwood med ekonomiska resurser. Det var även som del i det fleetwoodska hushållet Hilma var bosatt i Östergötland som ovan beskrivits. Efter familjens nedslag i Östergötland följde Hilma med deras flytt till Noble herrgård i Kronoberg. Sin ålders höst tillbringade hom emellertid i Stockholm där hon dog 1896.
Porträtt av Ebba Rudebeck. Dotter till kyrkoherden i Vist och sedermera i Stora Åby, Petter Eric Rudebeck och dennes maka Sigrid Gustava Brydolf. Makan/Modern avled i barnsäng 1841 och kvarlämnade fadern med den då 5-åriga dottern Ebba och hennes sex syskon. Fadern kom som brukligt och så hastigt seden stipulerade att gifta om sig. Han behövde inte söka den nya hustrun med någon större insats. Demoiselle Beata Charlotta Duvaer hade tjänstgjort i familjens hushåll i nära 10 år när paret eklaterade den nya alliansen. För Ebbas del kom vuxenlivet att dröja. Efter fadrens död flyttade hon med svärmodern och sina kvarboende syskon till släktingar i Sandby rusthåll i Hagebyhöga socken. Först till sommaren 1873 fann hon livspartner i köpmannen Hugo Hjalmar Napoleon Blomqvist, ägare av Hamra Mellangård i Västra Stenby. Bröllopet stod i Hagebyhöga kyrka i slutet av juli månad och därefter installerade hon sig i makens gård söder om Motala. Några egna barn följde inte med äktenskapet men paret tog till sig den i Västra Stenby och utomäktenskapligt födda Anton Hjalmar som fosterbarn. Gossens far tillkännagives inte i kyrkans rullor men hans dopnamn Hjalmar, likt Ebbas make, väcker frågor och kanske svar på adoptionen. Efterhand flyttade familjen till Mjölby och vidare till Karlstad. Efter makens bortgång i början av 1900-talet flyttade Ebba till Linköping. Här avled hon i sviterna av en hjärnblödning, då boende på dåvarande adressen Drottninggatan 43. Här portätterad omkring 1865.
Fru Hulda Bergentz porträtterad omkring 1865. Bördig från uppländska Ununge och en tid boende i Stockholm, var det sannolikt för henne och i Östergötland hon uppfattade sitt mest minnesvärda levnadsskede. Modern, Sara Maria Hagtorn, hade 1836 gift om sig med Carl Fredrik Ridderstad, senare medutgivare och vidare ägare till tidningen Östgöta Correspondenten. Styvfaderns engagemanget förde famlijen till Linköping år 1840. Fru Hagtorn/Ridderstad avled redan 1844 men Hulda och hennes syskonskara hölls intakt inom familjen även efter Carl Fredrik Ridderstads hastiga omgifte med Emilie Amalia Widoff. Upplysningsvis kom det sistnämnda äktenskapet bära sonen Anton Ridderstad, grundare av Östergötlands museum. För Huldas del väntade vid tiden eget giftemål med kamrer Carl Bergentz. Paret kom att bo på ett flertal adresser i Linköping. Den sista tillsammans var dåvarande Nygatan 32, där maken avled vid nyåret 1864/65. Makarna hade 1848 respektive 1850 fått barnen Carl och Anna. Hulda flyttade efterhand till Stockholm men skulle återkomma till länet och Norrköping. Där avled hon 1903, då boende i kvarteret Lärkan.
Långlöts kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Gärdslösa, Långlöt och Runstens församling. Den ursprungliga klövsadelkyrkan tillkom i etapper under 1100-talet fram till mitten av 1200-talet. Under 1100-talet uppfördes en romansk absidkyrka som försågs med ett västtorn som byggdes i tre etapper. Den stora förändringen av kyrkan ägde rum under 1200-talets första och mittersta del. Byggmästaren Håkan Tanna som verkade på Öland och Gotland byggde om den till en försvarskyrka av klövsadeltyp. Allra först förhöjdes långhusets och korets murar. Senare slogs valv i kyrkorummet och en övervåning med skottgluggar tillkom. Kordelen byggdes om på höjden till ett östtorn. Genom denna ombyggnad blev kyrkan en klövsadelkyrka med den dubbla funktionen att vara gudstjänstrum och försvarsanläggning. Nästa genomgripande ombyggnad genomfördes 1795-96 av Henrik Wermelin då kyrkan fick sitt nuvarande utseende. Västtornen med sina romanska ljudöppningar och sitt medeltida krön bevarades medan övriga delar av kyrkan med sina valv och sitt östtorn raserades. Till det kvarvarande västtornet fogades ett långhus med rakslutande kor av salkyrkotyp med höga fönster och trätunnvalv enligt tidens moderiktning. Sakristian byggdes 1855. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Gräsgårds kyrka är en kyrkobyggnad i Gräsgårds socken , Växjö stift. Kyrkan är församlingskyrka för Sydölands församling på Öland. Gräsgårds kyrka består av ett rektangulärt kyrkorum med kor och utbyggd sakristia i öster, torn i väster och vapenhus i söder. Stilmässigt tillhör kyrkan exteriört och interiört en historicerande blandstil. Äldsta delarna av kyrkan är från cirka 1100-talet. Av den medeltida kyrkan kvarstår västtornet; även i östmuren återfinns medeltida murar. 1823 fogades salkyrkan till tornet. 1884 - 1886 tillkom vapenhuset, tornets övre del förhöjdes och försågs med lisener och rundbågefriser, och den nuvarande tornöverbyggnaden tillkom; den ersatte en 1700-talslanternin. Exteriört präglas kyrkan helt av den stilmodernisering som då genomfördes. De vitputsade, sadeltäckta byggnadskropparna genombryts av rundbågiga fönsteröppningar; ingångar i väster och i vapenhuset leder in i kyrkorummet. Även kyrkans inre vittnar om renoveringen vid slutet av 1800-talet, om än något av det enhetliga i renoveringen har gått förlorad i och med senare förändringar. Tunnvalvet har gördelbågar; läktare, orgelfasad, predikstol, altaruppsats och andra inventarier har nygotisk prägel. Läktarunderbyggnad installerades 1980 . (Uppgifterna är hämtade från WIkipedia)
Slåtterarbetet utfördes i regel som en ating, dvs en arbetsfest. Man samlade så många från bidlaget, grannlaget, som behövdes för att kunna slå den mark som var aktuell på en dag. Någon ersättning utgick inte, men gårdsfolket skulle bjuda riklig förtäring under dagen. Nästa dag gick man till grannens änge och slog och så höll man på tills allas marker var slagna. Genom atingsformen var slåtter lite av fest och många var lite finare klädda, se vita skjortor och svarta västar på en del karlar. 14 karlar behövdes för att slå Körkänge på en dag. Man kan tycka att de hade inte mycket gräs att slå. Men ogödslade marker gav inte mycket, fick man en tugga gräs per slag så fick det duga. Det behövdes därför stora arealer slåttermark för att täcka gårdens behov av foder, ofta hade man mer slåttermark än åker. Kyrkänge ligger ett par hundra meter norr om kyrkan nedanför bakarna. Den långsmala byggnaden med flistak (?) är troligen en linbastu, sedan länge riven.
Det här är en intressant bild som visar ladugårdens modernisering. På äldre vis står ladugården med långsidan mot vägen och gårdsplanen nås via ett portlider. Byggnaden har sannolikt varit den vanliga för socknen med brant agtak. De kilförsedda bjälkändarna sticker ut genom väggen. Men här har man moderniserat i etapper och byggt ut ladugården med en sektion till höger, så att bodlängan blivit sammanbyggd med ladugården. Agtaket har rivits bort och man har byggt ett foderloft i resvirke och lagt spåntak, vilket delvis blivit täckt med papp. Foderloftet har fått moderna fönster och man har huggit upp hål i murarna för att sätta in nya fönster där. I sitt äldre skede hade man bara små sidofönster vid dörrarna, de finns kvar till vänster om portlidret, men har murats igen vid dörrarna till höger. Ytterligare till höger har en ny dörr tagits upp och mellan dörrarna har en hoimdlucka murats igen. Vad bodlängan ursprungligen innehållit är inte känt. Av bjälkändarna med kilar att döma var också denna byggnad gammal och hade troligen agtak. Dess vänstra del ser ut att delvis vara ombyggd av putsen att döma och den breda porten. Av de två andra äldre dörrarna med sidoljus var nog den högra ett lammhus. Dubbeldörrarna ledde nog till vagnbodar. Till vänster syns en modern slåttermaskin.
Det har ännu inte gått att komma på vem Albasmor var och vad stället har för bakgrund. Möjligen kan stället hänga samman med Anders Hansson född 1806 kommen från Snausarves ursprungspart. Han fick en bit jord av sin far och bosatte sig vid nya landsvägen intill den andra snausarveparten. Vid skiftet flyttades boplatsen till nuvarande platsen snett över vägen, se Bild 1107. Men det finns ingen som haft något namn som kan förknippas med "Albas". Huset är något av det äldsta som Masse har avbildat. Det är troligen en ofullständig parstuga från 1700-talets första hälft, bestående av ett rum på var sida om skorstensstocken och troligen ett synnerligen litet fönsterlöst kök mitt på baksidan, se Bild 1106. Huset skulle ursprungligen kunna ha haft flistak innan det fick faltak, långväggara är så pass höga att det kan förhålla sig så. Fönstren är extremt hörnplacerade, vilket är ett mycket gammalt tecken och som kan göra huset ännu äldre. Huset har bara 3 fönster, ett till salen på bortre gaveln och två på denna inpanelade del, som troligen var vardagsstugan. Rester av ett sekundärt fönster sitter uppe i gavelspetsen. Om det här var Anders Hanssons hus, måste han ha köpt det begagnat. Det kan också ha varit manbyggnad på föräldrahemmet och att han fick det när man byggde nytt stenhus hemma och han flyttade hit på 1830-talet. När man flyttade till den nya boplatsen 1908, blev tydligen det gamla huset stående en tid innan det revs bort. Kanske bodde någon annan i det kallad "Albasmor".
Vid 1700-talets mitt bodde artilleristen Mattias Mattson Lyström och hans hustru Catarina född Hansdotter här inhysta i en stuga under Anderse. Deras son salpetersjudaren Lars Mattsson Lövgren född 1757, gift 1786 med Anna Mallena född Larsdotter 1765 från Garde tog över stugan. Sonen Lars Löfgren född 1798 blev Lau sockens skräddarmästare och föregångare till Hans Laurin, se Bild 647. Han gifte sig 1828 med Helena Elisabet född Hansdotter 1811 från Frendarve i Garde och fick på 1850-talet arrendera tomten på 50 år. De fick 8 barn, varav sonen Jakob född 1839 gift med Helena född Johansdotter 1836 från Silte tog över. Deras ende son Johan "Janne" Löfgren född 1870 och gift 1901 med Olivia född Jakobsson 1872 från När friköpte tomten och fick köpa till några tunnland jord. De fick barnen Annie 1904 och Gunnar 1907. Janne dog 1912, Annie 1939 och Gunnar flyttade till Canada. Liva bodde här som änka, och sedan stod fastigheten obebodd. Den är nu åretruntbebodd av en familj kommen från fastlandet. På bilden ser man manbyggnaden, vars äldsta del är ett inpanelat bulhus, kanske byggt av skräddaren Lars Löfgren på 1820-talet. Till det är fogat ett yngre bakbygge i sten innehållande kök och brygghus. Pojken som skymtar är Gunnar Löfgren 8 år, som sedan bosatte sig i Canada.
Linköpings fasta brandkår framför stadens dåvarande brandstation i den vad tiden kallat fröken Westrings gård invid Ågatan. I grunden fast brandkår hade staden haft sedan år 1891, då sex man anställdes mot en årlig lön av 100 kronor. Man hade tidigare stött sig mot en frivillig brandkår, som en tid avlösts av en värnpliktig, och som år 1881 landat i en organisation gemensam med polisen. Efter de svåra stadsbränderna i Sundsvall och Umeå 1888 krävde brandförsäkringsbolagen att brandberedskapen ytterligare måste skärpas i landets trästäder, och i Linköping skapades den ovan ständiga brandkår. Efter Maria Sofia Westrings död 1872 hade Linköpings stad erhållit gården som donation för bildande av ett så kallat arbetshus för stadens fattiga. Stadsfullmäktige kom vidare att döma ut gården såsom varande olämplig för ändamålet, och valde istället att låta en i sammanhanget skapad fond växa för en bättre lösning. Efter reparationsarbeten på gården kom den istället att från 1892 fungera som stadens brandstation, och var i funktion tills ny och mer ändamålsenlig station stod klar 1915. Upplysningsvis lät den nämnda fondens medel vänta på sig. Först 1928 beslutades att medel skulle utlösas som del i byggkassan för uppförandet av Hjälmsäters ålderdomshem.
Motiv ur linköpingsfotografen Didrik von Essens samling som länge var oigenkänt men som lyckligtvis lokaliserats. Berga slott i Linköping innan det kunde bära så stolt epitet. "Slottets" kärna består av bildens huskropp som uppfördes av färgaren Jakob Widoff 1832. Färgarens dotter kom att gifta sig med tidningsmannen Carl Fredrik Ridderstad och så långt i historien användes huset som sommarviste för ägarna. Med makarna Ridderstads son Anton Ridderstad som ägare, följde förändringens vindar. Vid mitten av 1880-talet hade den historieintresserade militären grundat Östergötlands fornminnes- och museiförening och i hans planer fanns vidare att förlägga ett Östergötlands museum på gårdens ägor. Av detta blev som bekant en annan lösning men längre bar tanken att vid Berga skapa ett östgötskt friluftsmuseum, vari det ännu existerande Berga minnespark var en del i. Men slottet då! Jo, både ägaren, hans samlingar och idéer tarvade en större och mer ståndsmässig byggnad på platsen. År 1896 lät han därför bygga ut sommarbostaden till den slottsliknande byggnad som ännu består. Bilden är odaterad men 1894/95, möjligen 1896, är tänkbart som en beställning kort före ombyggnaden.
Trots att den så kallade Westmanska gården invid Stora torget i Linköping revs så sent som 1907, har påfallande få fotografier av huvudbyggnaden bevarats för eftervärlden. Här hade den i övrigt så skicklige fotografen Didrik von Essen uppenbara bekymmer med det sena kvällsljuset, men hans vy från 1901 ger oss ändå en god föreställning om hur bebyggelsen i torgets sydvästra del tog sig ut vid tiden. Gatuhuset mot torget torde uppförts kort efter den stora stadsbranden i Linköping år 1700, som för övrigt startade i just denna gård. Gården blev under det sena 1700-talet säte för familjen Westmans blomstrande handelsrörelse och huvudbyggnaden bär tydliga spår av senare utförda om- och tillbyggnader för att bättre passa den förmögna släkten. Vid tiden för bilden ägdes stadsgården ännu av en Westman, den för Linköpings kulturliv så betydelsefulle Henric Westman, men han höll huset uthyrt och bodde själv på sin gård Valla väster om staden. I gatuplanet drevs i det centralt belägna huset som brukligt handel. Störst yta upptogs av AB Sundquists & Co, en snus- och tobaksaffär som drevs av änkefru Mathilda Ekström. I husets andra ände hade Tannefors Nya Valskvarn handel med mjöl, gryn och torrjäst, men plats gavs även för systrarna Lovisa Charlotta och Johanna Augusta Johanssons kaffeservering. I den storslagna montern mot hörnet av Bokhållaregatan gjorde fotografen Swen Swenssons reklam för sina alster. Gården revs 1907 för att ge plats för det så kallade Centralpalatset.
Edith Billstén i Linköpingsfotografen Maria Tesch ateljé. Ytans krackelering är orsakad av vattenskada men förtar inte porträttets högtidliga stämning. Året är 1909 och Edith i tonåren. Hon var född i Linköping sommaren 1894 som förstfödd i makarna August och Emma Billsténs äktenskap. Fadern var vad som närmast kan betecknas journalist och hade en tid varit korrespondent från London för Norrköpings Tidningar. Under Ediths barndom kom han istället att öppna eget boktryckeri i Linköping. Modern var apotekardotter född Carlberg. Källorna visar en del svårigheter i Ediths liv. Under år 1919 beslutade Linköpings rådhusrätt att omyndigförklara henne. Omständigheterna är oklara men det visar sig att hon vid sidan av annat bar på ett barn utan att vara förlovad. Situationen gav henne rimligtvis skälet att samma år flytta till Stockholm. Dottern, som bortadopterades, nedkom i Örebro i oktober månad. Ediths fortsatta liv i Stockholm tycks fortgått utan större avtryck tills hon gifte sig Schwieler sommaren 1928 men var skild redan hösten samma år. Hon avled i sviterna av cancer på Stureby vårhem 1939.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.