Inspektion av den nytillträdde Militärbefälhavaren för Östra militärområdet, generallöjtnant Nils Sköld den 5 december 1974 Inspektion av utbildningsverkstadens utbildning. Bild 1 Med händerna på ryggen, förste armétekniker Ronnie Strand och framför honom en intresserad MB Bild 2 Frv. överstelöjtnant Björn Bernroth, MB följebefäl, MB, chef centrala befälsgruppen överstelöjtnant Uno Hällkvist, överste Ragnar Tauvon, chefen utbildningsverkstaden förste arméverkmästare Börje Jönsson samt kompanichefen major Håkan Waernulf.

Från 299 kr

Längst t.v. ledaren förste postassistent K.A.R. Lundin. Främre ledet: Förste revisor K.A.R. Lundin, Gps bankavdelning; S. Johansson, nu i privat tjänst; S.O. Andersson, nu i privat tjänst; G. Jurdell, nu i privat tjänst; E. Lindkvist, nu i privat tjänst. Bakre ledet: G.J. Blüchert; Postiljon K.G.T. Sjöblom, Gps bankavdelning; F.postiljon B. Carlsson, Gps bankavdelning; K.G. Wredert, nu i privat tjänst.

Från 299 kr

Längst t.v. ledaren förste postassistent K.A.R. Lundin. Främre ledet: Förste revisor K.A.R. Lundin, Gps bankavdelning; S. Johansson, nu i privat tjänst; S.O. Andersson, nu i privat tjänst; G. Jurdell, nu i privat tjänst; E. Lindkvist, nu i privat tjänst. Bakre ledet: G.J. Blüchert; Postiljon K.G.T. Sjöblom, Gps bankavdelning; F.postiljon B. Carlsson, Gps bankavdelning; K.G. Wredert, nu i privat tjänst.

Från 299 kr

Fraktgodsexpedition i Ljusdal , Stationskarl? oläsligt namn,(i dörren) Förste stationsskrivare Huga Sandberg född 1859 (sedemera stins i Bispgården ö. Näsviken), kontorsbiträde Carl Gusaf Kling född 1842, Stationsskrivare Einar Blomen(sitt andra) Stationsskrivare Olof Samuel Rogberg född 1877sedemera förste stationsskrivare i Söderhamn, utanför omkom en trafikant 1919

Från 299 kr

Fotoalbum är upprättat av Walter Gustafsson och innehåller en blandning av motiv från kustartilleriet och privata bilder. Dessutom finns ett antal samlarbildar från idrottare. Albumets blad och inbandet i brun läderimitat är inbunden med ett snöre. Pä forsta sida finns ett visitkort med hans namn. Albumet saknar helt text.

Från 299 kr

På 1680-talet var Hemmor en odelad gård som ägdes av Anders Olofsson född 1615. Omkring 1690 klövs detta stamhemman i två parter mellan sönerna Hans och Olof Andersson. Hans fick denna part och Olof den part som flyttades ut vid skiftet, se Bild 886-888. Hans Andersson gifte sig 1687 med Maria Thomasdotter från Mickels i Vall och de fick 3 barn. Hans dog redan 1693 och gården togs över av Jacob Larsson, hans ev släktskap med Hans eller Maria är okänt. Jacob var gift två gånger och hade sammanlagt 5 barn. Men dessa tog inte över, utan gårdsparten gick tillbaka till Hans´och Marias släkt 1716 iom att deras yngsta dotter Gertru Hansdotter född 1693 tog över parten tillsammans med sin man Nils Persson från Fröjel. De brukade gårdsparten till 1725, då de flyttade till Puser i Fröjel och sålde parten till Nils´ bror Jacob Persson född 1684 från Mulde i Fröjel. Jacob var gift med Maria Larsdotter född 1690 från Bogs i Stånga där de bodde fram till 1726. Jacob och Maria fick 6 barn, varav sonen Zakris Jacobsson född 1716 blev näste ägare. Han gifte sig 1742 med Helena Jacobsdotter född 1715 från Bandlunde i Burs och de fick döttrarna Gertrud 1743 och Maria 1752. Jacob dog redan 1755 och Helena gifte om sig året därpå med Lars Mattsson från Sunnkörke och de brukade gårdsparten till 1777, då Lars förolyckades vid Gannor kvarn. Zakris och Helenas dotter Maria gifte sig 1774 med Thomas Larsson född 1749 från Folkedarve i Garde och de tog över parten några år efter det att Helena blivit änka andra gången. De fick 4 barn och den äldste sonen Lars Thomsson född 1775 blev näste ägare 1810. Han var gift två gånger. Första frun Brita Perdotter från Alvare på När dog nästan genast och Lars gifte om 1816 med den blott 19-åriga Maria Greta Jakobsdotter från Fie och de fick hela 8 barn. 1840 överlämnade Lars och Maria gårdsparten till dottern Anna Greta Larsdotter född 1821 gift 1849 med Olof Johannes Larsson född 1823 från Husarve. Av deras 4 barn tog ende sonen Lars Olofsson född 1850 över parten 1879. Han gifte sig 1876 med Greta Maria Carlsdotter född 1850 från Kauparve och de ägde gårdsparten till 1919 då sonen Gunnar Larsson född 1883 tog över. Han var gift första gången 1913 med Emma Nilsson från Kauparve och andra gången 1917 med Gerda Sigrid Lovisa Karlsson från Gannor, med vilken sistnämnda han fick 4 barn. Yngste sonen Evert Larsson född 1925 blev näste ägare, gift med Ingrid Danielsson född 1931 från Hallbjäns. Gården brukades till 1980, varefter den arrenderades ut. 1990 blev sonen Göran Larsson född 1959 ägare, sambo med Inger Pettersson född 1967 från Levide. De har barnen Henrik född 1993 och Linnea född 1994. Nyårsdagen 1904 besökte Masse Hemmor och tog den här bilden av husbondfolket Greta Maria Carlsdotter och Lars Olsson (Olofsson) båda 54 år. Den unga kvinnan är okänd. Den stora manbyggnaden med dubbla fönster är uppförd 1871 av Olof Larsson och Anna Greta Larsdotter. Troligen håller man på att lägga tät börding av spån under teglet.

Från 299 kr

På denna idylliska bild ser vi familjen framför manbyggnaden och brygghuset. Manbyggnaden skall enligt Lauboken vara uppförd 1825, men det avser nog endast nedervåningen. Övervåningen är troligen tillkommen som brygghuset omkring 1850. Men det kan vara fel iom att nedervåningen innehåller två väggskåp, och sådana tillhör 1700-talet. Det finns ingen stenhusresolution på gården, så nedervåningen kan vara tillkommen på 1780-talet iom att de flesta resolutionerna från denna tid saknas. Möjligen skule övervåningen vara redan från 1825, men det verkar mycket tidigt. 1570 ägdes gården av Olluff Huggellsarve och 1648 av Peer Husarffwe, 1653 hade brodern Knut Jacobsson ärvt den. 1670 var Rassmus Husarffve ägare och 1681 Joen Olofsson, varefter den ärvdes av Rassmus son Lars Rassmusson. Hans son Anders Larsson ärvde gården, han var gift 1701 med Catarina Olofsdotter från Smiss. De fick 4 barn och äldste sonen Lars Andersson född 1702 tog över gården omkring 1730. Han gifte sig 1728 med Gertrud Michaeldotter född 1708 från Hageby i Etelhem. De fick två söner och den yngste Michael Larsson född 1730 blev näste ägare. Han gifte sig 1755 med Catarina Andersdotter född 1735 från Hemmor. Michael och Catarina fick hela 8 barn, varav äldste sonen Lars Michaelsson född 1756 ärvde gården. Han gifte sig 1790 med Greta Hansdotter född 1758 från Utalskog, men ingen av deras två söner tog över, utan gården övertogs av Lars syster Gertrud Michaelsdotter född 1772. Hon var gift första gången 1802 med Olof Larsson född 1778 från Botels och andra gången 1810 med Johan Michaelsson från Hageby i Etelhem. Obs att Gertruds farmor, som också hette Gertrud, kom från Hageby och att med henne kom Michaelsnamnet in på gården. Äldste sonen från första äktenskapet Lars Olofsson född 1803 ärvde gården. Han gifte sig 1822 med Eva Lovisa Hansdotter Född 1799 från Ollaivs i Alskog och de fick 4 barn. Dottern Maria Larsdotter född 1826 och gift med Lars Larsson Häglund född 1820 från Hemmor blev näste ägare och de fick 3 döttrar. Lars dog tidigt och Maria gifte om sig 1864 med den 14 år yngre Lars Ahlqvist född 1840 från Stenstugu i Alskog och fick med honom sonen Edvard Larsson 1867 och han övertog gården 1901. Edvard Larsson gifte sig 1892 med Anna Catarina Pettersson född 1868 från Hallbjäns och av deras 4 barn blev det yngste sonen Gustav Larsson född 1903 som blev näste ägare 1935. Han gifte sig 1930 med Signe Ebba Dorothea Sundberg född 1905 från Lojsta. De fick inga egna barn, utan tog hand om systersonen Lars Olof Bertil Håkansson född 1934 när hans mor Edit Helny dog 1939. Gården såldes till Marie-Louise Rudolfsson (?) som sedan sålde den till Bosse och Bitte Carlgren och deras 3 barn. Carlgrens byggde upp ett hantverkscentrum kallat Svinhuset med månfacetterad verksamhet, både under sommaren och året runt. De sålde Husarve 1989 till Hans och Tina Gustafsson och deras 4 barn.

Från 299 kr

Masse har stått intill staketet inne på grannpartens tomt och avbildat norra partens manbyggnad och flygel så att det går att skymta manbyggnadens gavel och därmed dess utseende. Manbyggnaden är en parstuga, möjligen med ursprung i ett flistakshus och kraftigt ombyggt till ett stilmässigt snickarglädjepåverkat hus 1887. Om bakgrunden stämmer, höjdes bjälklaget och man grävde ur en källare, ett stort tak drogs ut över gavlar och långväggar och stora fönster togs upp, medan den gamla dörren med överljusfönster återanvändes. Taket täcktes med spån, ett rätt nytt material på 1880-talet. Flygeln under faltak är troligen lite äldre och innehöll brygghus och drängkammare med ovanpåliggande magasin, den revs på 1980-talet (?). Grindarna är av typisk sort för socknen. På marken ligger två karlar, men vilka de är har ännu inte gått att utröna, troligen drängar. Botvide brukades 1670 av Christoffer Botwede och var då en part. 1681 var gården delad i två parter mellan Peer Hansson och änkan Margareta. I början på 1700-talet var gården en part igen och brukades då av Christoffer Christoffersson, gift första gången 1708 med Gertrud född Larsdotter 1688 från Smiss död 1722, gift andra gången 1723 med pigan Berta. Christoffer och Gertrud fick två barn, Maragreta och Lars och Botvide delades mellan syskonen 1744. Ägare av denna part blev Margareta född Christoffersdotter 1712, gift första gången 1731 med Per Persson och andra gången1739 med Hans Persson från Uggårde i Rone. Margareta fick fyra barn, varav dottern Clara Hansdotter född 1740 övertog parten 1776 med sin man Johan Johansson född 1753 i Alskog. Det var Clara och Johan som byggde nytt hus i sten på gården 1792. De fick tre barn, där sonen Johan Johansson född 1783 ärvde gårdsparten, gift 1804 med Elsa Cajsa född Thomasdotter 1785 från Hallsarve. Deras äldste son Johannes född 1807 tog över parten, gift 1833 med Cajsa Lena född Hansdotter 1810 från Gumbalde och deras äldste son Johannes Johansson född 1834 tog i sin tur över, gift 1863 med Anna Cajsa född Danielsdotter 1837 från Gannor. Dottern Josefina född 1866, gift 1885 Johan Niklas Johansson född 1860 från Bönde blev husbönder 1893. Johan Niklas dog 1903 och Fina gifte om sig 1912 med Jakob Nilsson på Hallsarve och flyttade dit. Gårdsparten sålde hon till Herman Larsson från Fie född 1887, gift 1913 med Anna Mattison född 1889 från Bjärges lilla boplats vid Snausarve. De fick fyra döttrar, varav dottern Annie Larsson född 1916 blev näste ägare, när hennes man Albert Engström född 1916 från Folke i När köpte parten 1947 av sin svärfar. De fick två söner. Gårdsparten köptes (?) av Birgit Lundin född 1944 från Snausarve och hennes man Rolf Ebbesson född 1943 (?) från Skåne och slogs ihop med Birgits föräldragård. De brukade den sammanslagna gården till 2003 (?), varefter den arrenderades ut.

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Gärdslösa kyrka är en kyrkobyggnad i Gärdslösa på Öland. Den är församlingskyrka i Gärdslösa, Långlöt och Runstens församling i Växjö stift. Kyrkan brukar ses som Ölands bäst bevarade medeltidskyrka och var länge något av Ölands kyrkliga centrum. Prinsessan Margaretha och John Ambler gifte sig i Gärdslösa kyrka 1964. Under sommarmånaderna är kyrkan ett mycket populärt turistmål. Kyrkan består av ett långhus, ett rakslutet kor av ungefär samma bredd i öster, två korsarmar som skjuter ut från långhusets västra del, sakristia vid korets norra sida samt ett torn i väster. Långhusets västparti och det något yngre tornet är från 1100-talet. Kyrkan utvidgades vid mitten av 1200-talet med korsarmar med skulpterade portaler. Kryssvalven från omkring 1240 är slagna av den så kallade Gärdslösamästaren. Längre fram under 1200-talet byggdes ett nytt kor - med den originella trappgaveln - ett stycke öster om det gamla, vilket fick stå kvar tills långhuset under 1300-talets första hälft förlängdes och förenades med det nya koret. Något senare tillkom sakristian. Förändringar som påverkat kyrkans yttre, som det nu ter sig, inskränker sig därefter i stort sett till upptagandet av rundbågiga fönsteröppningar och uppförandet av tornlanterninen 1845, fritt efter de uppgjorda ritningarna. Murarna är sedan 1957-58 års renovering slammade och vitkalkade, med undantag för norra korsarmen, vars färgskiftande murverk är blottat. Även interiören - med kalkmålningar från 1200-talet och senmedeltid på väggar och valv och skulpterade kolonnkapitäl och konsoler - är mycket välbevarad i sitt medeltida skick. Bland de eftermedeltida tillskotten interiört märks, vid sidan av inredning från 1600- och 1700-tal, korets kalkmålningar från 1642. Kyrkorummet domineras av den altaruppsats som, inspirerad av uppsatsen i Kalmar domkyrka, tillkom 1764-1766. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från WIkipedia)

Från 299 kr

Gettlinge gravfält mot norr. Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. Omkring år 1900 undersöktes 15 gravar i Gettlinge. Det var enbart mansgravar, några innehöll vapen men de flesta var plundrade. Den bäst bevarade graven bestod av tio kalkstenshällar och ett dubbelt lager täckstenar. Den döde hade lagts i graven tillsammans med sin hund, två spjut, en sköld och sporrar. Denna gravform är från första århundradet efter Kristus. Gravfältet utnyttjade under 2000 år från 1000 före Kristus till 1050 efter Kristus. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.som hos järnålderns skeppssättningar. Hämtat från http://sv.wikipedia.org/wiki/Gettlinge_gravf%C3%A4lt

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från WIkipedia)

Från 299 kr

Gärdslösa kyrka är en kyrkobyggnad i Gärdslösa på Öland. Den är församlingskyrka i Gärdslösa, Långlöt och Runstens församling i Växjö stift. Kyrkan brukar ses som Ölands bäst bevarade medeltidskyrka och var länge något av Ölands kyrkliga centrum. Prinsessan Margaretha och John Ambler gifte sig i Gärdslösa kyrka 1964. Under sommarmånaderna är kyrkan ett mycket populärt turistmål. Kyrkan består av ett långhus, ett rakslutet kor av ungefär samma bredd i öster, två korsarmar som skjuter ut från långhusets västra del, sakristia vid korets norra sida samt ett torn i väster. Långhusets västparti och det något yngre tornet är från 1100-talet. Kyrkan utvidgades vid mitten av 1200-talet med korsarmar med skulpterade portaler. Kryssvalven från omkring 1240 är slagna av den så kallade Gärdslösamästaren. Längre fram under 1200-talet byggdes ett nytt kor - med den originella trappgaveln - ett stycke öster om det gamla, vilket fick stå kvar tills långhuset under 1300-talets första hälft förlängdes och förenades med det nya koret. Något senare tillkom sakristian. Förändringar som påverkat kyrkans yttre, som det nu ter sig, inskränker sig därefter i stort sett till upptagandet av rundbågiga fönsteröppningar och uppförandet av tornlanterninen 1845, fritt efter de uppgjorda ritningarna. Murarna är sedan 1957-58 års renovering slammade och vitkalkade, med undantag för norra korsarmen, vars färgskiftande murverk är blottat. Även interiören - med kalkmålningar från 1200-talet och senmedeltid på väggar och valv och skulpterade kolonnkapitäl och konsoler - är mycket välbevarad i sitt medeltida skick. Bland de eftermedeltida tillskotten interiört märks, vid sidan av inredning från 1600- och 1700-tal, korets kalkmålningar från 1642. Kyrkorummet domineras av den altaruppsats som, inspirerad av uppsatsen i Kalmar domkyrka, tillkom 1764-1766. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).

Från 299 kr

Masse har tagit denna fina familjebild av Söderlunds och Jakobsssons framför stugan på backen. Första kända ägare var Mattias Niklas Olofsson född 1831 från Mattsarve, gift 1857 med Magdalena Elisabet Persdotter från Kauparve och de byggde det lilla stället här. Möjligen ägde Kauparve marken här före skiftet. Omkring 1896 köpte Lars Jakobsson född 1863 från Hallsarve försvunna ställe nere från vägen mot Nybro (?). Lars var gift 1896 med Lina Norrby från Hablingbo. Tydligen flyttade Lars föräldrar Jakob Petter Söderlund och Christina Maria Larsdotter med upp på backen. Lars och Lina fick två döttrar, varav Hulda Johanna Elisabet Jakobsson född 1903 tog över stället 1932 med sin man Gustav Ahlgren från Alskog. De sålde 1945 till Julius Olofsson född 1883. Han var gift två gånger och hade sammanlagt 6 barn, men inget tog över. Han sålde stället 1955 till William Södergren som först bodde här på sommaren, sedan permanent. 1980 köpte Sonya Lundberg född 1952 stället som fritidshus tillsammans med sin dåvarande man Tommy Larsson, båda med släkt från Lau. Sonya innehar fortfarande fastigheten. Det är inte lätt att veta vilka personerna på bilden är, men längst till höger sitter Jakob Petter Söderlund 80 år. Gissningsvis är den andre mannen Jakob Petters son Jakob Elias 41 år, som kanske behöll namnet Söderlund och bodde på Ljugarn. Han har ena dottern i knäet och bredvid sitter hustrun med den andra dottern. Kanske dog Lars Jakobsson tidigt, han finns inte med på bilden. Men den stående kvinnan kan vara hans änka Lina Jakobsson född Norrby och flickan bredvid kan vara deras dotter Hulda Johanna Elisabet Jakobsson, 11 år, som sen tog över stället och sålde det. Lina Jakobsson och Jakob Elias fru ser ut att kunna vara systrar.

Från 299 kr