I början av 1600-talet beboddes Möckelsnäs av Isak Liljesparre. Denne lät göra gården till säteri och på 1620-talet övergick detta till Arvid Pedersson Stierna. 1675 inlöstes Möckelsnäs av Germund Palm, som sedan han adlats och bytt namn till Cederhielm startade en ny, glansfull period i Möckelsnäs historia. Cederhielm blev landshövding i Skaraborgs län och upphöjdes till friherre 1718. Han påbörjade stora nybyggnader på Möckelsnäs. Han tillförde dessutom Stenbrohults kyrka allehanda gåvor och medel till en ny altartavla. Carl Linneus besökte ofta Möckelsnäs och fick stort stöd av Cederhielm för att utveckla sitt intresse för botanik och läkekonst. Så småningom köpte Cederhielms svärson Abraham Falkengren gården för 2000 daler silvermynt. (Han och hans fru ligger för övrigt begravda på Stenbrohults kyrkogård.) Dennes son, Germund Abraham Falkengren, brukade Möckelsnäs fram till 1785. 1878 köptes Möckelsnäs av kammarherren och vice häradshövdingen Carl Eduard von Horn. 1906-1908 lät han bygga ett nytt, större hus utanpå den gamla byggnaden. De små annexen byggdes på 1920- och 30-talen. Möckelsnäs stannade i familjen von Horns ägo fram till början av 1990-talet, men användes allt mer sällan.
Från 299 kr
Bruket startades i Flygsfors av Otto Hammargren år 1863 som en hammarsmedja. Med sämre konjunkturer för de små småländska järnbruken startades 1888 Flygsfors glasbruk. Det utarrenderades 1889 till bruksägare C.A. Svensson och fabrikör Janne Elgqvist, vilka snart köpte bruket och inom kort blev Svensson ensamägare. Svensson avled 1914, och 1919 såldes bruket för att 1920 läggas ner. Det återuppstod 1930 då ett nytt bolag under Gustav och Oskar Rosander övertog bruket och fick det på fötter. Under de första 30 åren tillverkades endast fönsterglas, men man gick senare över till belysningsglas och prydnadsglas. Produktionen har varit stor; på 1950-talet var bruket Europas största tillverkare av belysningsglas och hade ca 200 anställda. Inom konstglasproduktionen är bruket mest känt för Paul Kedelvs (1917-1990) coquilleglas, formgivet under 1950-talet. År 1965 formades Flygsforsgruppen med Gadderås och Målerås glasbruk och sammanlagt cirka 300 anställda. Bruken övertogs 1974 av Orrefors och lades ned 1979. År 1985 prövade Elving Conradsson från Bergdala glasbruk under några månader att på nytt blåsa liv i hyttan, men försöket misslyckades. 1992 återupptogs verksamhet i brukslokalerna på nytt i mycket liten skala, och i dag tillverkas flerfärgat konstglas av krossat glas. Källa: Wikipedia Orten ligger 2 km öster om Orrefors, 3 km väster om Gadderås och 16 km norr om Nybro. Den är framför allt känd för sitt glasbruk som var i drift 1888-1979. Under brukets historia framställdes bland annat fönsterglas, belysningsglas, servisglas, flerfärgat konstglas och pressglas.
Bruket startades i Flygsfors av Otto Hammargren år 1863 som en hammarsmedja. Med sämre konjunkturer för de små småländska järnbruken startades 1888 Flygsfors glasbruk. Det utarrenderades 1889 till bruksägare C.A. Svensson och fabrikör Janne Elgqvist, vilka snart köpte bruket och inom kort blev Svensson ensamägare. Svensson avled 1914, och 1919 såldes bruket för att 1920 läggas ner. Det återuppstod 1930 då ett nytt bolag under Gustav och Oskar Rosander övertog bruket och fick det på fötter. Under de första 30 åren tillverkades endast fönsterglas, men man gick senare över till belysningsglas och prydnadsglas. Produktionen har varit stor; på 1950-talet var bruket Europas största tillverkare av belysningsglas och hade ca 200 anställda. Inom konstglasproduktionen är bruket mest känt för Paul Kedelvs (1917-1990) coquilleglas, formgivet under 1950-talet. År 1965 formades Flygsforsgruppen med Gadderås och Målerås glasbruk och sammanlagt cirka 300 anställda. Bruken övertogs 1974 av Orrefors och lades ned 1979. År 1985 prövade Elving Conradsson från Bergdala glasbruk under några månader att på nytt blåsa liv i hyttan, men försöket misslyckades. 1992 återupptogs verksamhet i brukslokalerna på nytt i mycket liten skala, och i dag tillverkas flerfärgat konstglas av krossat glas. Källa Wikipedia: Orten ligger 2 km öster om Orrefors, 3 km väster om Gadderås och 16 km norr om Nybro. Den är framför allt känd för sitt glasbruk som var i drift 1888-1979. Under brukets historia framställdes bland annat fönsterglas, belysningsglas, servisglas, flerfärgat konstglas och pressglas.
Luck och Co, Drottninggatan 18, Gävle. Augusti 1945. Percy Frére Luck, född 14 februari 1844 i Brighton i England, död 22 december 1915 i Stockholm, var en engelsk importör och grosshandlare, som var verksam i Sverige under större delen av sitt liv. Efter studier vid Eton anställdes Luck vid Englands största trävarubolag och kom som dess representant till Sverige och Sundsvall. Där gifte han sig med en sågverksägardotter, och startade 1874 egen firma inom trävarubranschen, med kontor i Stockholm. Hans affärsvänner uppmanade honom att införskaffa det engelska te han bjöd på under sina affärsresor, vilket inte fanns att köpa på den svenska marknaden. Han öppnade därför den så kallade Theboden i Cervinska huset vid Malmtorgsgatan. Affärerna gick bra och sortimentet utökades till andra specerier och konserver. Ett handelsbolag med kontor i London bildades 1880, tillsammans med två landsmän och butiken flyttade till Jacobsgatan 18. Kompanjonerna köptes ut 1890 då bolaget omvaldes till Percy F Luck & Co handelsaktiebolag. Samtidigt startade man egen fabrikation och förädling av importerade råvaror som choklad, torkade och färska frukter, men även konserver av grönsaker från egna odlingar runt om huvudstaden. Man expanderade även på landsorten, så som Gävle 1897. Tack vare goda förbindelser med välkända utländska firmor kunde Luck introducera flera nya artiklar för den svenska marknaden, bland annat bananer på 1890-talet. Inom firman arbetade flera kvinnliga befattningshavare på olika nivåer, vilket var ovanligt för tiden
Luck och Co, Drottninggatan 18, Gävle. Augusti 1945. Percy Frére Luck, född 14 februari 1844 i Brighton i England, död 22 december 1915 i Stockholm, en engelsk importör och grosshandlare, var verksam i Sverige under större delen av sitt liv. Efter studier vid Eton anställdes Luck vid Englands största trävarubolag och kom som dess representant till Sverige och Sundsvall. Där gifte han sig med en sågverksägardotter, och startade 1874 egen firma inom trävarubranschen, med kontor i Stockholm. Hans affärsvänner uppmanade honom att införskaffa det engelska te han bjöd på under sina affärsresor, vilket inte fanns att köpa på den svenska marknaden. Öppnade därför den så kallade Theboden i Cervinska huset vid Malmtorgsgatan. Affärerna gick bra och sortimentet utökades till andra specerier och konserver. Ett handelsbolag med kontor i London bildades 1880, tillsammans med två landsmän och butiken flyttade till Jacobsgatan 18. Kompanjonerna köptes ut 1890 då bolaget omvaldes till Percy F Luck & Co handelsaktiebolag. Samtidigt startade man egen fabrikation och förädling av importerade råvaror som choklad, torkade och färska frukter, men även konserver av grönsaker från egna odlingar runt om huvudstaden. Man expanderade även på landsorten, så som Gävle 1897. Tack vare goda förbindelser med välkända utländska firmor kunde Luck introducera flera nya artiklar för den svenska marknaden, bland annat bananer på 1890-talet. Inom firman arbetade flera kvinnliga befattningshavare på olika nivåer, vilket var ovanligt för tiden
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Gerlachska huset stod klart 1891 i korsningen Västra Vallgatan-Bäckgatan, kv Trädgården. Byggherre var den förmögne ingenjör Hugo Gerlach. Nilsson anställdes som förman till bygget, snart efter att han kommit till Varberg. Arkitekter var Hans Hedlund och Yngve Rasmusson (som även ritat det s k Tomtehuset i Göteborg). Fasaden mot Bäckgatan uppvisar tysk nyrenässans med rusticering, kraftfulla gesimser och portik runt huvudentrén samt piano nobile, dvs den övre vånings fasad har ett mer nobelt utseende än bottenvåningen. Tidstypiskt är fönstrens t-indelning och att även andra arkitekturstilar blandas in, såsom barock och klassicism. Nedanför den stora trädgården ligger Gerlachs stallar. På vänster sida ligger kyrkoherdebostället, kv Prästgården, och nedanför det skymtar Gerlachs elverk. Hugo Gerlach köpte 1895 tomten mitt emot stallarna för att uppföra sitt andra elverk. Det första hade han installerat i sin mekaniska verkstad och därifrån ledde han ström för att lysa upp hemmet. Ritningen till elverket på Bäckgatan är signerad C A Ljungqvist 1895 och i maj 1896 var anläggningen testad och i funktion, enligt en notis i Varbergsposten. Där uppges också att Gerlach inte hade för avsikt att leverera el till andra än sig själv.
Vykort, "Halmstad. Ekebo." Villa Ekebo byggdes 1878 på Slottsmöllans fabriksområde åt fabrikören Alfred Wilhelm Wallberg (Wallbergs Fabriks AB). I samband med att han 1904 blev verkställande direktör uppfördes den norra tillbyggnaden. Där bodde han med fru och 10 barn till sin död 1930. Utifrån sitt stora intresse för kulturhistoria och passionerad samlare av gamla ting tog han initiativet till att grunda Hallands museiförening 1886, som utvecklats till Hallands Konstmuseum av idag. Villa Ekebo blev efter sekelskiftet en sevärdhet med en välvårdad, anslående park. 1893 kom en glaskupol från Norre Katts park till Ekebo och ett tempelliknande åttakantigt glashus uppfördes, även fungerande som orangeri, med kupolen som tak. Frukt, grönsaker och blommor odlades i växthus och överskottet försåldes. Exotiska fruktträd fanns i en vinterträdgård. I trädgården fanns statyer, fästningskanoner, svandamm, tennisbana, krocketplan och ett japanskt tehus. Från övre terrassen bjöds utsikt över Nissan, Snöstorps slätter, Österbro och delar av hamnen. Området var ohägnat fram till 1910 då en tegelmur byggdes med ett torn, vilket revs på 1970-talet när nya norra infarten till Halmstad anlades.
Några får vid Gråborg. Ölands största fornborg, anlagd under järnåldern men i bruk ända in i historisk tid. Intill borgen finns en medeltida kapellruin och byn Borg med ett välhävdat odlingslandskap. Gråborg är Ölands största fornborg och även en av Sveriges största anläggningar i sitt slag. Liksom Ismanstorp är den belägen centralt på ön. Borgen har tidigare benämnts Backaborg men denna benämning har efter hand flyttats över till den närliggande byn Borg. Borgmuren omsluter en yta på 210 x 160 meter och ringmurens höjd varierar 4-7 meter. Murens ursprungliga höjd har uppgått till cirka 8-10 meter med en tjocklek på cirka 10 meter. I nordväst finns en port med ett medeltida valv som förstärkt med kalkbruk. Borgen har tidigare haft ytterligare två portar, en i norr och en i söder. Enligt äldre källor har den befintliga porten tidigare krönts av ett mindre torn, även den södra porten har haft ett torn. Arkeologiska fynd Borgens betydelse under medeltid har utan tvekan varit ansenlig och bekräftas delvis av det ganska omfattande lösfyndsmaterialet, där det medeltida materialet överväger. Borgens funktion har troligen förändrats från en försvarsborg i riktning mot handelsplats och kanske ett slags administrativt centrum. När borgen 1450 tillhörde Vadstena kloster skattades i salt, vilket tyder på handelsaktiviteter. Källa Länsstyrelsen i Kalmar län.
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Dövblinda på utflykt till Gripsholm. Galten och Suggan är två likartade, men inte identiska, kanoner som sedan den 22 augusti 1623 förvaras på Gripsholms slott vid Mariefred, där de står uppställda på den yttre borggården. De båda kanonerna har även kallats Rysseulvarna och har dessutom gått under namnen Vargen och Varginnan. Den ena av dem togs som krigsbyte vid Narva av Pontus de la Gardie år 1581. Den andra beslagtogs av Evert Horn vid Ivangorod år 1612. De båda kanonerna är rikt utsmyckade med beslag och inskriptioner på ryska. Den större av dem göts 1579 och den mindre år 1577. Flera gånger under 1700-talet, 1722, 1734 och 1764, var de hotade eftersom det fanns planer på att smälta ned dem och gjuta nya pjäser. I boken Gripsholm, slottet och dess samlingar, 1537-1937 tecknar kapten Sten Djurberg de båda kanonernas historia. I essän Till Galtens och Suggans historia skriver han att "blott ingripandet av några för våra stolta historiska troféer intresserade personer ha vi att tacka för att de undgingo förgängelsen". Han konstaterar avslutningsvis att "från sin plats på den gamla vasaborgen minna de alltjämt besökaren om tider, då Sverige i kamp och umbäranden och blott genom att spänna krafterna till det yttersta lyckades hävda sin självständighet och lägga grunden till sitt stormaktsvälde." (Hämtat från Wikipedia)
Firande av Barnens Dag i Kalmar 1935 Karnevalståg Barnens Dag är namnet på en svensk välgörenhetsorganisation, som har sitt ursprung i en satsning på barnkolonier sommartid för fattiga stadsbarns möjlighet till en tids sommarvistelse på landsbygden i Roslagen från 1884 på initiativ av folkskollärarinnan Agnes Lagerstedt efter schweizisk förebild. Året därpå, 1885, bildades på initiativ av kronprinsessan Victoria Föreningen för skollovskolonier. För att möjliggöra fler sommarkolonier på fler platser började man på olika orter arrangera festligheter och aktiviteter för att få in medel till detta. En första Barnens Dagsfest anordnades 11-12 maj 1901 i Casselska parken i Grängesberg och för pengarna inköptes en fastighet på Öddö i Strömstad, dit grängesbergsbarn kunde åka sommartid. Efterhand växte flera lokala Barnens Dag-föreningar fram runtom i Sverige och 1941 bildades Sveriges Barnens Dags ledares förening för samverkan mellan lokalföreningarna. 1967 ombildades föreningen till det samordnande Barnens Dags Riksförbund. Namnet Barnens Dag är varumärkesskyddat av Barnens Dags Riksförbund (BDR). Föreningarna anordnar Barnens dags-firanden, talangjakter med mera och har program för uppmuntran av sjuka eller problemtyngda barn i familjer med dålig ekonomi.
Edvard Martinsson, Södra Kärnberg. Född i slutet av 1800-talet, död 1970-talet. Edvard blev enbent genom en huggarolycka i skogen. Per Jonsson stoppade blodflödet genom att lägga en kortlek över såret. Edvard begav sig så snabbt som möjligt med hästfärd till doktor Oskar på gamla sjukhemmet i Torsby. Han öppnade såret som började blöda igen. Då bands ettt hårt tryckförband över såret och Edvard blev förd med hästskjuts till Myra järnvägsstation i N:a Råda i Klarälvdalen för vidare befordran till lasarettet i Karlstad. Det visade sig då att tryckförbandet varit för hårt och det hade hunnit bli kallbrand i benet och det måste amputeras. Men han lärde sig snabbt att ta sig mycket bra fram med krycka. Han fick en protes men den tyckte han var så klumpig att han egenhändigt gjorde en stövel av den. Han blev utbildad till skomakare pga sitt handikapp. Men han hade alltid bråttom och det när han lagade skor också, så laggen hamnade ibland brevid hålet. När detta påpekades svarade han: - Ja, det blev bara så. Så det blev skogsarbete som blev den egentliga inkomstkällan. Han byggde en evighetsmaskin och även fiolen, trots att han inte spelade själv.
Uppspänt tält på kälke s.k. tältkälke i snöigt fjällandskap. Forskningsresan som leddes av meteorogen Johan Wilhem Sandström i beskrivs av den då 19-åriga systerdottern och medhjälparen Thea Ahlberg i STF.S Årsbok 1928: " ...Men det gällde dessutom att finna ett sätt att bekvämt och tryggt färdas i fjället under vintern. För detta ändamål läto vi göra en kälke av björkfaner, som fastgjordes på ett par lätta skidor och som, tillsammans med ett tält av råsiden, vägde endast 10 kg. Kälken hade formen av en bred ackja med liggplats för två personer, och tältet, som var fast-spikat i dess kanter, var tillräckligt stort för att två kunde laga mat och äta därinne. Sängkläderna bestodo av Svenska turistföreningens lätta ejderdunssovsäckar, helt och hållet insydda i vattentät batist för att icke suga till sig det kondensationsvatten, som alltid uppstår under kaffekokning och matlagning inomhus vid låg temperatur. Dessutom fanns en anordning, genom vilken det mesta av ångan fick sitt utlopp i ett vinkelböjt rör av bleckplåt uppe vid taket. ..."
Papyrus i Mölndal. Pappersmaskin. Med denna maskin, som du ser på bilden, tillverkas papper i långa breda remsor, som samlas upp på en axel till en stor pappersrulle. Papper har tillverkats här i Mölndal i ett par hundra år. Förr gjorde man papperet av linnelump, som man fick av gamla utslitna linnekläder. Senare lärde man sig att göra papper av trä. I en maskin höggs trästockarna sönder till träflis, som kokades tillsammans med kemikalier i stora behållare. Träflisen liksom smälte sönder. Därefter samlades träfibrerna på en bred filtremsa, och vatten pressades ur, så att det blev sammanhängande papper i långa breda remsor. På Papyrus tillverkas många olika sorters papper, t.ex. skrivpapper, som vi använder här i skolan, tryckpapper, som ni har i era läroböcker, kartong, som man använder till papplådor och emballage. Papyrus har fått sitt namn av en växt, som förekom rikligt vid Nilens stränder i Egypten. Papyrus-växten är ett manshögt gräs och liknar vår vass. Av växtens märg kunde folket i Egypten tillverka ett vackert papper (papyrus), som de kunde rulla ihop. På detta papper skrev egyptierna sina bildtecken (hieroglyfer) med svart sot, som lösts i vatten (ett slags tusch).
Lindome industriområde. Hällesåkersstugan. Lindome är en gammal jordbruksbygd. Man har här funnit många boplatser från stenåldern. Ett förnämligt fornminne är "Dvärgahuset" i Dvärred, som är en hällkista från stenåldern. Ortnamnet Lindome lär vara fornsvenskans ord "lynge" (=ljung) och "ome" (=hem) och betyder alltså Ljunghem. Sedan gammalt är lindomeborna kända för sin skicklighet i tillverkning av möbler och smide. Det var i regel småbönder som bedrev dessa yrken vid sidan om jordbruket. På senare tid har flera industrier uppstått i Lindome. Äldst är August Werner & Co AB i Annestorp (textilfabrik). Platzers Bygg AB har elementfabrik för trähus. Lindverk i Lindome tillverkar plåtradiatorer. Mest känd är kanhända tillverkningen av "Hällesåkersstugan" i Lindome. Det är en monteringsbar stuga, som man köper liksom i ett paket, lastar den på en bil och kör iväg med den till den plats, där man vill bygga sitt hus. I förgrunden ser du några typer av den färdiga Hällesåkersstugan. Det stora huset i bakgrunden är ett lagermagasin för färdiga "Hus i paket", Till anläggningen hör en snickerifabrik, som ej syns på bilden.
Gustav III - 1771-1792
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.