Bälgkoppling, med så kallade svulstbälgar
Från 299 kr
kyrkhelg, gruppbild
kafferep, gruppbild, svenska kyrkan
mejeri
Gravkapellet på Kustsanatoriet Apelvikens kyrkogård som stod klart 1927, samma år som kustsanatoriets arkitekt Rudolf Lange i Göteborg avled. Han upprättade alla byggnadsritningar till sanatoriet. Kyrkogården är ca 4000 kvm stor, omgärdad av en stenmur och i mitten på östra långsidan står gravkapellet i så kallad 20-talsklassicism (stiliserad, antik stil) med gavelfält (fronton) på fyra kolonner och glest tandsnitt (guttae) runt takfoten. Där finns också ett bårhus där svepning och bisättning skedde; ibland även obduceringar. Patienter som avled och vars anhöriga inte hade råd med liktransporten, som fick ske på järnväg, gravsattes här (tidigare på kyrkogården i Varberg). Även om de anhöriga sällan kunde delta hade man alltid en begravningsgudstjänst som familjen sedan fick ett referat ifrån. Psalmer, bibelord och präst redovisades och man bifogade ett fotografi på kistan och blomstergärden vid graven. Varje grav försågs med ett vitt träkors, men under andra världskriget byttes dessa ut mot små låga gravstenar. Där höggs namn, årtal och hemort in. Märkligt nog blev den förste att gravsättas på kyrkogården grundaren till sanatoriet, dr J S Almer, den 25 augusti 1927 (död den 13 maj samma år). Totalt blev 136 personer begravda här och trots många var vuxna kallas området numera ofta ”Barnens kyrkogård”. (Läs mer i artikeln här på DigitaltMuseum "Kustsanatoriet Apelviken")
Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.
Årsberättelse 1955. Papeteri, Tre rosor, Ballad, Comtebae?, Sonata.
Årsberättelsen 1955. Papeterier: Ballad, Camtesse, Sonata, Tre Rosor
Vy över planen framför Linköpings domkyrka med blicken vänd mot nordväst. Till vänster gymnastikhuset till stadens läroverk, uppfört under åren 1880-81. I fonden den så kallade Konsistoriegården med säte för domkapitlet. Husets östra del uppfördes ursprungligen som skolbyggnad, så kallad trivialskola, under 1820-talets senare del. Tidigare skall här legat ett äldre stenhus, vars grundmurar i delar bär upp huset. I sin år 1834 utgivna "beskrifning öfver Linköping", ger oss författaren Jacob Philip Tollstorp en kort karaktärisering av byggnaden, vilken här presenteras i följande utdrag; "På stället stod förut ett gammalt stenhus, der biskop Brask stundom skall hafva bott". Vidare; "Detta hus är med omsorg byggdt, innehåller vackra och glada lärorum. I öfra våningen är en större sal, der skolungdomen emottages och afskedas, äfven begagnas det vid hvarje högtidlighet deri alla classerna kunna deltaga, liksom till sången. Ynglingarnas antal är vanligen omkring 200". Slutligen en intressant uppgift om gymnastikhusets föregångare; "Gymnastiksalen är belägen på vestra sidan om skolhuset och blef färdig till hösten 1824, för en summa af 7000 R:dr b:co". Konsistoriegården förlängdes under 1870-talet för att inrymma stiftsbiblioteket. Odaterad bild från 1890-talet eller kort därom.
Porträtt Christina Reuterswärd, familjärt kallad Stina. Född i Örebro 1884 som dotter till överste Wilhelm Reuterswärd och hustrun Carolina Robson. År 1890 utsågs fadern till chef över Första livgrenadjärregementet i Linköping och med anledning av detta inflyttade familjen året därpå till staden. Passande nog kom de att bosätta sig i det så kallade Överstehuset invid Järnvägsgatan. Tiden för porträttet är 1910 och inom kort ska hennes liv ta form. Hösten 1912 flyttade hon till Stockholm och i stadens högborgliga sällskapsliv kom hon att möta kronprinsessan Margareta. Bland annat fick hon då den anmärkningsvärda frågan om hon tyckte om att spela hockey. Christinas svar ger en tidsbild som kan förtjäna att bli räddad från glömska: "Nej inte alls. Jag spelade hockey i Linköping med pojkarna Uggla och andra men de var lite hårdhänta och mycket skickliga, så jag tyckte inte om spelet". Hennes rättframma svar speglade rimligtvis en personlighet som passade kronprinsessan, ty inom kort erbjöd hon Christina att bli hennes hovfröken. Detta kom att bli starten på en lång tid vid hovet. Christina kom efter Margaretas plötsliga död 1920 att ta tjänst vid prinsessan Ingrids hov, följt av samma tjänst för kronprinsessan, sedermera drottning, Louise. Sammantaget gav det henne ett spännande liv fyllt med intressanta möten och resor världen över. Christia Reusterswärd fick inte bara ett fascinerande liv, utan även ett långt sådant. Hon avled som ogift 1969. Hon var då skriven på Kommendörsgatan.
Knappnålstillverkning och knappnålsstubbe vid J.H. Tidbeck Metallduksväveri och Metalltrådsvarufabrik. Knapparna fästs på skaften i så kallade pass, som utgörs av en över- och understans. Träarmen högst upp kallas "svängel". Trästocken till höger kallas "ställjungfru" och används för att justera knappnålsstansarna, som sker med så kallade "ärstämplar". Järnstången där blyklumpen sitter kallas "vippa".
Ingrid Kallas från Marma, Alunda socken, Uppland
Jordtorpsåsen, den del som kallas Kvarnbackarna.
"Tändsticksasken" lär detta hus vid Bäckebro kallas
Femte Kompaniet på Godtemplarträdgården även kallas Sommarteatern
Jättadansen kallas den domarring som finns här.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.