Denna bodlänga stod mellan manbyggnadens bakbygge och ladugården, se Bild 988. Byggnaden verkar ha varit uppförd i trä och pinnmursteknik (en klen bulstomme med tunna stenväggar), av fönstren att döma omkring 1880, då nyromanska fönster av denna typ var omtyckta. Vilka funktioner de 5 bodarna innehållit är okänt, men längst t v var det nog dass. Någon av de stora dubbeldörrarna ledde troligen till en vedbod. Längst t h bör någon form av verkstad eller hantverkslokal ha varit inrymd med tanke på de stora fönstren. Loftet har vädringsluckor, vilket visar att man här haft spannmålsmagasin. Bodlängan revs troligen 1939 då en flygel byggdes på samma plats. Framför t v är en brunn. T h skymtar trappan upp till bakbygget.
Från 299 kr
Den här är en av Masses tidigaste bilder. Det visar att han redan från början hade ett dokumentationssyfte med sitt fotograferande. Många av hans äldsta bilder visar byggnader eller företeelser som han visste var hotade och att det var bråttom med att ta en bild. Flistaksbyggnaden på Sunnkörke blev dock kvar, men inte med flisen i behåll, se Bild 1109. Men 2008 fick huset tillbaka sitt flistak efter en grundlig restaurering av hela takkonstruktionen. Så nu har Sunnkörke "varaktige Torsburgsflis" på taket! Det är obetydlig skillnad på huset idag jämfört med bilden. Luckan uppe på gaveln har dock bytts ut mot ett större fönster och vädringsluckorna har försetts med glasrutor. I bakgrunden skymtar brygghuset i sitt äldre utseende med bla faltak, se Bild 1110.
Denna kvällsbild visar ladugården sedd från hagen intill vägen Bandeläins kväiar. Den vänstra delen är äldst och troligen härstammande från denna boplats tillkomsttid vid 1800-talets mitt, en inpanelad bulladugård som höjts med ett foderloft. I mitten är ett portlider, den lilla gårdens infart. Till höger står en lada i resvirke från 1912 och alltså bara 2 år gammal på bilden. Ingen av byggnaderna har några fönster här på baksidan, det är bara ladan son har portar. På ladugården finns en minimal gödsellucka mitt på. Båda halmtaken verkar vara nylagda. Allra längst till vänster finns ett märkligt tillbyggt skjul, se Bild 817-819! I bildens vänstra kant skymtar taket på granngårdens ladugård och till höger syns bostadshuset.
Denna präktiga ladugård byggdes 1896 i en för bygden främmande stil, hög och bred med mängder av högsmala fönster stående två och två i små nisher. Liknande ladugårdar finns vid Kyrkeby i Etelhem och Skote (?) i Lojsta. Foderloftet har nästan samma höjd son fähusdelen. Stora spåntak täcker ladugården. Utbygget mitt på är troligen ett tröskhus med magasinsloft, något av det största i sitt slag på hela Gotland, tyvärr sedan länge rivet. T v ser ladugården ofärdig eller riven ut. Det beror troligen på att grannpartens ladugård var sammanbyggd med denna ladugård och när denna revs blev gaveln stående så här en tid. På Bild 792 visas grannpartens ladugård, men det går inte att se ifall de var sammanbyggda.
Manbyggnaden från 1876 är en rätt lång och hög parstuga med källare under hela huset. De stora rummen på varje gavel har två fönster vardera på framsidan, vilket är rätt ovanligt, se dock Fie Bild 729 mfl. Fönstren har välformade foder, vilket var brukligt vid denna tid. Ytterdörren är av 1700-talstyp med överljusfönster. Taket är flackt och täckt med papp. Invändigt är byggnaden välbevarad. Detta hus ersatte ett äldre stenhus som Hans Larsson och Catarina Larsdotter byggde 1795. I bakgrunden skymtar en mycket stor flygel under flistak, sannolikt äldre än manbyggnaden. Möjligen var den en äldre manbyggnad från början. Den har för flistakshus den karaktäristiska förkrymta vindsvåningen. Vad den innehöll förutom brygghus är inte känt.
Det här är nog den längsta flygelbyggnad som funnits i Lau. Vad som funnits i den är oklart. Närmast manbyggnaden låg nog en drängkammare och därefter ett brygghus, det är dessa utrymmen som hade de båda skorstenarna. Sedan följde två hus med små fönster invid dörrarna. Det ena kan ha varit snickarbod, den andra kan också ha varit något slag av hantverksutrymme. Hela det stora loftet har varit sädesmagasin, det ser man på de jämnt utplacerade vädringsluckorna. Flygeln verkar vara uppförd i en enda etapp och den ser ut att vara i gott skick. Märkligt nog revs de yttre 2/3 bort 1928 och resten byggdes om. På gaveln ses ett dass. På gården står ett stort brunnshus.
Sonen Arvid har tagit över gården, rivit de gamla uthusen och byggt en stor ny ladugård. Eller är allt nytt? Den står på samma ställe som den gamla, är lika lång och bred. Således kan man ha återanvänt stenväggarna, men lagt in en mängd fönster, dörrar och portar. Ladugården är helt i tidens stil med fähus i sten och foderloft i trä, de många småspröjsade fönstren stående ovanför varandra på jämna avstånd, allt färgat i vitt, rött och troligen brunt. Det är dock lite märkligt att halm ännu är ett gångbart taktäckningsmaterial, men det finns troligen inte tillräckligt mycket skog att såga spån av. T v har man gjort 3 fähus varav två troligen är dubbla, t h är det lada.
Det var inte bara manbyggnaden och brygghuset som var ålderdomligt på denna part, det var delvis uthusen också. Fähuset t v i bulteknik med agtak är riktigt gammalt, så här smala och låga var ladugårdarna på 1600-talet. Troligen är den en rest av en större ladugårdslänga. Den innehöll två fähus, eftersom dörrarna är smala är det nog fråga kohus, möjligen kan det ena vara lamm- och grishus. I senare tid har man lagt in små fönster invid dörrarna. Utanför ligger en höhög. Men vad "lådan" är för något är inte lätt att veta, en bruklave? Tröskhuset är en ung byggnad med halmtak, sannolikt byggd på den plats där bulfähusets förlängning stått. Man ser att vandringshjulet ännu är kvar.
1880 köpte Johan Allmodin från Havdhem och hans hustru Anna född Hemström från Fröjel en bit jord från Bjärges Jakobssons, den gård som revs och styckades upp vid skiftet. Allmodins uppförde då denna manbyggnad, vilken de måste ha köpt och inte nybyggt, för det är ett bulhus av sen 1700-talstyp, men med moderna fönster, flackare tak än ursprungligt, veranda och nytt köksbakbygge. Det här var ett ställe med ungefär 10 hektar mark och man bör ha behövt försörjning utifrån för att klara sig. Allmodins sålde stället 1904 till Karl Johansson från någon mindre boplats under Mattsarve och hans hustru Rebecka född Danielsson från Gannor, troligen dotter till Johan Allmodins syster. Johanssons fick 6 barn, sonen Algot tog över föräldrahemmet och bodde där till sin död 200? Stället är nu fritidshus.
Nässja kyrka uppfördes vid slutet av 1100-talet eller möjligen omkring år 1200 och i avgörande betydelse kom kyrkan att behölla sitt ursprungliga uttryck i århundranden. Kyrkan var då tornlös men när den fristående klockstapeln dömdes ut år 1695 påbörjades tillägget med ett i byggnaden integrerat klocktorn. Nästa större byggnadsarbete utfördes i mitten av 1700-talet då bland annat större fönster upptogs och kyrkan vitmenades. Under påföljande sekel väcktes flertalet gånger frågan om kyrkan borde dömas ut och rivas. Ett långt framskridet förslag var att bygga nytt och gemensamt för Örberga och Nässja. Församlingen motsatte sig förslaget och även jämnlöpande planer på genomgripande ombyggnad av kyrkan i Nässja. Oenigheten löstes omsider till församlingens fördel och efter en nödtorftig reparation år 1853 fick kyrkan kvarstå.
På självaste nyårsaftonen 1908 begav sig linköpingsfotografen Maria Tesch hem till änkerfru Adelaide Steinnordh i hennes våning invid Apotekaregatan i Linköping. Hon var kallad med anledning av änkefruns 90-årsdag som förflutit dagen före. Ljusförhållandena för fotografering var som synes svåra, ett fönster mot gatan fick rädda situationen så gått det gick. Mest ljus faller som sig bör på jubilaren. Adele, som hon familjärt kallades, var en välbekant person i Linköping. Det märks inte minst på alla gratulationer som inkommit med blommor. Från 1850 hade hon varit gift med filosofie och teologie doktor J H W Steinnordh, en i ännu högre grad känd karaktär i staden. Ett porträtt av honom hänger för övrigt på väggen. Nu var Adelaide dock änka sedan dryga tio år. I rummet har hon sällskap av dottern Emma och svärsonen Hjalmar Liedberg.
S:t Knuts kapell, 200 meter norr om Gråborg, tyder på att borgen har haft en stor betydelse under medeltiden. Kapellet, ursprungligen cirka 18 x 7 meter, uppfördes under 1100-talet utan torn och var försedd med absidkor. Koret avsmalnar något åt öster och var försett med fönster med rundstav och skråkantsockel. Kapellet breddades under gotisk tid och förseddes med spetsbåge. Kapellet, övergavs redan under 1500-talet, och dess enda klocka konfiskerades till kronan 1560. Idag finns endast den västra gaveln och triumfbågen kvar. En stavkorshäll finns numera i Algutsrums kyrka liksom ett altarskåp som är ett av Ölands största. Kapellbyggnaden har troligen omgivits av en mindre kyrkogård, såväl skelett som gravstenar har påträffats i närheten. Kapellet har varit helgat åt den danske helgonkonungen Knut som blev dödad i ett uppror i Odense år 1086 och som senare blev skyddspatron hos den danska handelsorganisationen Knutsgillet. Källa Länsstyrelsen.
Resmo kyrka är det medeltida Sveriges äldsta bevarade kyrkobyggnad som alltjämt är i bruk. Den är den bäst bevarade av de kvarstående öländska medeltidskyrkorna och har genom byggnadsantikvariska undersökningar dokumenterats till 1000-talet. De äldsta delarna - koret med absid, långhuset, delar av västtornet - daterar sig från 1000-talets slut. Västtornet färdigställdes vid mitten av 1100-talet och omkring år 1200 uppfördes också ett östtorn. En sakristia tillbyggdes vid 1740-talets början. Stora spetsbågiga fönster höggs upp 1784 och det plana innertaket ersattes med ett tunnvalv av trä. Östtornet, som förvandlat kyrkan till en klövsadelskyrka, revs vid 1826 års ombyggnad ned till något över det ursprungliga korets nivå, och kyrkan erhöll i huvudsak sitt nuvarande utseende. Vid samma tillfälle försågs tornet med lanternin; kor och långhus täcks av ett gemensamt sadeltak; korets takfall dock något kortare. Ytterligare förändringar av tornets utseende gjordes 1890. År 1923 förändrades exteriören enligt förslag av arkitekt A. Roland. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Övervåningen, sal. Taklisten en hålkäl, däröver en tunn list med utskuren förtunnad pärlstav. Under hålkälen en vulst och en tandsnittslist. I hålkälen är klistrad en tryckt palmettlist i grått och rödbrunt. På vulsten en smal grå bård, pärlstav. Väggpilastrarna målade grå med vit marmorering. Kapitäl och baser påklistrade, tryckta i grått och rödbrunt. Väggfälten målade på papper i marmorering i gult med ådring i rött. Bröstpanelen papper, målat grått med stänk i vitt, rött och svart. Dörröverstycken tre stycken tryckta på papper i grått och rödbrunt, alla tre är varierade, möjligen något skuggade för hand. Allt snickeri målat gråvitt. Dörrar med tre fyllningar. Finskurna listverk över dörrar och fönster liknande taklistens. I taket en tunn trälist, lagd i en kvartscirkel i hörnen. (Anteckning av S. Wallin, augusti 1925)
Tändsticksarbetarbostaden. Utställningen består av en miljöinteriör med kök och rum för en tändsticksarbetarfamilj i Jönköping omkring 1900. I miljön är dockor placerade med tidsenliga kläder. I köket utför två av familjens äldre barn hemarbete åt Jönköpings Tändsticksfabrik i form av tillverkning av tändsticksaskar. I taket hänger nätramar där de nyklistrade askarna ligger på tork. I fonden sysslar modern med torkning av disken. Tändsticksarbetarbostaden är uppbyggd utifrån en verklig arbetarbostad från en fastighet i Jönköping, som tillhörde Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). Jönköpings läns museum fick möjlighet att förvärva en lägenhet när byggnaden skulle rivas 1971. Köksskåp, fönster, dörrar, golv, järnspis och järnvask med rör nedmonterades i bostaden, och överfördes till länsmuseet. Museilektor Eva Londos producerade basutställningen. Tändsticksarbetarbostaden visades på länsmuseet under åren 1971-1990. År 1994 överfördes den till Tändsticksmuseet i Jönköping. De ursprungliga dockorna var skyltdockor från butiker. Tändsticksmuseet ersatte dem omkring 2009 med dockor tillverkade av dockmakare Oscar Nilsson.
Tändsticksarbetarbostaden. Utställningen består av en miljöinteriör med kök och rum för en tändsticksarbetarfamilj i Jönköping omkring 1900. I miljön är dockor placerade med tidsenliga kläder. I bostadens rum ligger morfar, tidigare tändsticksarbetare, sjuk i utdragssoffan och hostar. På golvet sitter familjens yngsta dotter och leker med kottedjur. Hon känner sig övergiven och gråter. På matbordet ligger bland annat en medlemsbok för Svenska Grof- och Fabriksarbetareförbundet. Tändsticksarbetarbostaden är uppbyggd utifrån en verklig arbetarbostad från en fastighet i Jönköping, som tillhörde Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). Jönköpings läns museum fick möjlighet att förvärva en lägenhet när byggnaden skulle rivas 1971. Köksskåp, fönster, dörrar, golv, järnspis och järnvask med rör nedmonterades i bostaden, och överfördes till länsmuseet. Museilektor Eva Londos producerade basutställningen. Tändsticksarbetarbostaden visades på länsmuseet under åren 1971-1990. År 1994 överfördes den till Tändsticksmuseet i Jönköping. De ursprungliga dockorna var skyltdockor från butiker. Tändsticksmuseet ersatte dem omkring 2009 med dockor tillverkade av dockmakare Oscar Nilsson.
Tändsticksarbetarbostaden. Utställningen består av en miljöinteriör med kök och rum för en tändsticksarbetarfamilj i Jönköping omkring 1900. I miljön är dockor placerade med tidsenliga kläder. I bostaden pågår bland annat hemarbete åt Jönköpings Tändsticksfabrik i form av tillverkning av tändsticksaskar. Tändsticksarbetarbostaden är uppbyggd utifrån en verklig arbetarbostad från en fastighet i Jönköping, som tillhörde Svenska Tändsticksaktiebolaget (STAB). Jönköpings läns museum fick möjlighet att förvärva en lägenhet när byggnaden skulle rivas 1971. Köksskåp, fönster, dörrar, golv, järnspis och järnvask med rör nedmonterades i bostaden, och överfördes till länsmuseet. Museilektor Eva Londos producerade basutställningen. Tändsticksarbetarbostaden visades på länsmuseet under åren 1971-1990. År 1994 överfördes den till Tändsticksmuseet i Jönköping. De ursprungliga dockorna var skyltdockor från butiker. Tändsticksmuseet ersatte dem omkring 2009 med dockor tillverkade av dockmakare Oscar Nilsson.
Vykort, "Tylösands Restaurang." Kvinnor och barn är på väg uppför trapporna till byggnaden på berget. Naturstenspartierna i husgrunden uttrycker den tidens tankar inom arkitekturen att byggnaden ska verka sprungen ur sin miljö. Gäster sitter på verandan och ses även i ett upphissat fönster. Nedanför står trädgårdsmöbler. Det var hovfotograf Johan Hallberg som 1915 lät uppföra denna restaurang med matsal, serveringsverandor och tio gästrum. Badliv vid havet hade då de senaste decennierna skjutit fart, inte minst i Skånska Mölle på andra sidan Hallandsåsen. Hallberg såg, tillsammans med några kompanjoner, potential för badtursism även på Halmstads fina stränder. Valet föll på området väster om Tylöudden: Tylösand. Området däromkring var då ett stort flygsandsfält utan vare sig växtlighet eller bebyggelse. Inga vägar ledde dit, så turisterna fick färdas med båt till stranden och Hallbergs restaurang. Satsningen blev precis den framgång Hallberg hade hoppats på, trots att det dröjde till 1929 innan en väg anlades till Tylösand.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.