Nätra kyrka, interiör. Byggmästare Simon Geting. Vitputsad stenkyrka med torn. Nyklassicistisk stil. Inredning i början av 1800-talet. Altarväggen utformades 1847-48 av Olof Hofrén. Predikstol från 1814. Vid kyrkans första större reparation, som ägde rum redan 1847-1848 under ledning av Lars David Geting, fick altarväggen den utformning som den fortfarande har, komponerad och utförd av Olof Hofrén i samarbete med Gustav Mauritz Kjellström. Korväggen indelas i fält åtskilda av tunna lisener som utgår från en bröstpanel. Bakom och över altaruppsatsen, som består av två släta halvkolonetter som bär upp ett entablement, målades dels illusoriska draperier, dels en perspektivisk kolonngång med kassetterat tunnvalv målat grått i grått. Över dörrarna på var sida om altarpartiet utförde Kjellström dekorativa målade reliefer i antikiserande stil. Till vänster skildras Jesus och barnen och till höger äktenskapsbryterskan inför Jesus. Ytterst på var sida rundlar med änglahuvuden.
Från 299 kr
Detta klassiska visitkortalbum av mindre format är inbunden i präglad läder med messinglås. De tjocka kartongsidorna med guldkant har fickor för att skjuta in ett visitkort per sida, den dekorativa tryckta ramen är enkelt utformat. Albumet är ett tidigt exemplar ur engelsk eller amerikansk produktion med fotografier från 1860-talet. På första sida finns en påskrift på engelska - "The Photografic Album". Eftersom bilderna på de första sidorna visar medlemmar av familjen Ridderhjerta härstammar albumet förmodligen från denna familj som på den tiden var bosatt på Saint Barthélemy. Hur den kom till ägo av Kurt Nissen som skänkte den till Museet är inte dokumenterat. Dock var hans släkting Rudolf Nissen sjöofficer på fregatten Vanadis som hämtade hem öns invånare till Sverige år 1878.
Karvsnitt. Karvsnitt är en dekorativ träskärning i geometriska mönster. Karvsnitt skärs ofta med vanlig, mycket vass täljkniv eller med speciella karvsnittsknivar i breda, djupa skåror med släta sluttande snittytor. De enklaste karvsnitten är uddsnitt och nagelsnitt samt en blomma där blombladen tecknas av cirkelbågar från periferin på en cirkel med samma radie som bågarna, det vill säga den vanliga sexdelningen av en cirkel. Karvsnitten kan göras i mycket enkla men även i mycket konstfärdiga geometriska mönster. Karvsnitt var vanligt i Europa framför allt under gotiken och 1600-talets början, och hade en renässans under Nationalromantiken. Tekniken används fortfarande inom folkkonsten i bland annat Norden, Ryssland och Indien. Vanliga föremål som dekorerats med karvsnitt är kistor, svepaskar, andra askar och skärbräden. Beställare Alb. Friberg. St. Eriksgatan 10. Ur Walter Olsons negativsamling.
Gårdsinteriör från Wallenbergska trädgården i Linköping. Utifrån andra fotografier är år 1898 en rimlig datering. Inte lång tid före bildens tillkomst hade gården tillhört landssekreterare Adolf Wallenberg och dennes maka. Dessa och inte minst den tidigare ägaren, stadsläkare Johan August Åman, hade anlagt en ståndsmässig trädgård som vid sidan av nytto- och blomsterland kunde medräkna ruddamm, promenadstråk, dekorativa ekonomihus och mer därtill. Det märkliga lusthuset på bilden finns beskriven av Wallenbergs systerdotter Ulla Linder, som i sin barndom ofta besökte platsen. Grottan som det kallades var uppfört under Wallenbergs tid. Dess ytterväggar var klädda med granbark, utom framsidan som bestod av ostronskal. Huset innehöll två rum. Det första hade handmålade tapeter på väggar och tak och saknade fönster förutom små runda gluggar i taket. Det inre rummet hade rundad form och här var väggar och tak klädda med blå-och vitrandig bomullsväv. I byggnaden förvarades främst utrustning och redskap till sällskapsspel. Till höger om Grottan skymtar änden på den kägelbana som Adolf Wallenberg lät iordningställa 1868. Upplysningsvis kom den via en tid på Drabbisdal i Vreta kloster att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid tiden för bilden var fastigheten invecklad i en rad avstyckningar och ägobyten. Några personer som överensstämmer med bildens kvinnor har inte gått att finna.
När detta ställe kom till är oklart, men det kan ha skett så sent som 1907 efter skiftet då Annexens mark delades upp. Skomakaren Olof Olsson, född 1859 och hans hustru Helena född Pettersson 1865 båda från När, byggde detta moderna rätt stora hus med bakbygge. Stället innehade 16 hektar mark plus arrenden på 10 hektar, vilket gjorde det till en nästan bärkraftig gård. På bilden skymtar också en ladugård i trä med papptak. Manbyggnaden bestod troligen av farstu med bakomliggande kammare, sal t h och vardagsstuga t v, med kök i bakbygget. Huset vänder sin framsida mot vägen vilket blev vanligt vid 1800-talets slut. Här finns den inbjudande trappan upp till den eleganta snickarglädjeverandan, dit gästerna skulle gå, men som aldrig användes till vardags. Huset står på en hög sockel putsad i blockimitation, vilken bildar en källare, vilket var brukligt att bygga vid denna tid. Husets fasader är klädda med liggande hyvlad panel. Fönstren har foder med dekorativ utformning upptill. Husets skorstenar går ihop till en uppe på vinden och skorstenstoppen är murad i det moderna materialet silikattegel. Taket är spåntäckt, vilket är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.