Utsikt från Tornehamn. Bogserbåten "Laila" på Torneträsk under byggen av Riksgränsbanan. Att bygga järnväg i ödemark och i synnerhet så isolerade områden som dessa norr om Kiruna krävde omfattande insatser för transport av personal, förnödenheter, materiel och material. Upp till Kiruna klarade man transporterna genom att snabbt bygga ett körbart spår från Gällivare. När rälsläggningen på hösten 1900 nått fram till Torneträsk började man att forsla huvuddelen av det behövliga godset den vägen och vidare med motorbåten Laila längs linjen eller vintertid med slädforor.
Från 299 kr
Hallsarve Oskar Karlsson, 26 år, lägger på en nysågad trole på tunen. I förgrunden ligger en hög gamla trolar som man avser att återanvända. Det heter inte bygger eller sätter upp en tun, man töinar. I det öppna landskapet skymtar långa tunsträckor i bakgrunden. Det är den 22 maj, ändå ser det ut som kvarvarande snödrivor mot tunarna.
Theodor och troligen någon bror från grannparten bygger ny ladugård i resvirke med liggande panel, sonen Hugo 4 år är med. Till vänster skall det bli fähus och till höger lada. Närmast till vänster skymtar travar med takspån. Därefter står dasset och sedan en gammal bulbyggnad under agtak från den försvunna parten.
Här bygger troligen Jakob Petter Ödahl, 67 år, och sonen Johan Petter, 42 år, en fiskebåt, tvåmänning, på ladan hemma på gården. Det var vanligt att man byggde sina båtar själv, det tillhörde allmänbildningen. Här har man fått klar kölen, stävarna och de första borden. Utanför ladporten syns tröskhuset och i bakgrunden manbyggnaden.
Hamnen sedd mot söder tv på bilden ovan. Tv motorgaleasen Vernadia. Skjulet i mitten är Råå Båtvarv, som bygger livbåtar och andra småbåtar. Skjulet th därom har varit ett annat nu nedlagt småbåtsvarv. Th en finsk fd 3-mast-skonare, utanför den en gammal skuta, som nu går med sportfijksare ut i sundet. Längst th skymtar Holms skeppsvarv. Skåne, Malmöhus län, Råå.
J. Offenbach: Orfeus i underjorden. Anton Salmsons Operettsällskap 1905-1906. Anton Salmson. Född 1870, död 1926. Operasångare, teaterledare. Jacques Offenbach. Född 1817, död 1880 i Paris. Kompositör. Orfeus i underjorden en operett i två akter. Handlingen bygger på myten om Orfeus och Eurydike ur den grekiske mytologin.
'Svanbo, på avstånd. Ute i vattnet. Vy över sjön. :: Text på baksidan: ''Svanbo som bekräftar regeln att svanen alltid bygger i vass. Ehuru blott nio bon byggdes i vår placerades detta mitt ute i sjön byggt av material från botten. Ofta lågo båda fåglarna uppkrupna på boet.'' :: :: Ingår i serie med fotonr. 2305-2346.'
Några män bygger stommen till en tillbyggnad av en gammal ladugård. En man sitter uppe på takåsen och under honom står en man med såg på stege. Övriga tre håller också i olika verktyg som yxor och sågar. Nedtill sitter en pojke i kubb. Den äldre byggnaden har stomme av skiftesverk och halmtak, medan tillbyggnadens stomme blir av resvirke.
Arboga Tidning, personal och interiör. En ung man arbetar i tryckeriet. Han bygger en tidningssida. På bordet, framför honom, ligger typer i olika storlekar. Bakom ryggen har han ett fönster. Det syns att han arbetar på andra våningen i huset. Fotografens assistent håller i blixten och dennes hand syns i bildens övre, vänstra hörn.
Skioptikonbild från Institutionen för fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan. Använd av professor Helmer Bäckström som föreläsningsmaterial. Bäckström var Sveriges första professor i fotografi vid Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1948-1958. Filmprojektorns huvuddelar. A=Filmhjul, B=Bildfönster, C=Upptagningsfilmhjul, D=Intermittens-mekanism, E=?, F=Film, H+M=Matarehjul med anliggare, K=Kondensor, L=Lampa, O=Objektiv, S=Slutare. Tolkning av figuren bygger på figur 1432 i Bäckström, Helmer. Fotografisk Handbok. Andra omarbetade upplagan. Natur och Kultur. Stockholm. 1948. s. 1346.
Skissen på Apollo bygger på längdmåtten på balkarna, vilka i sin tur mättes in med ett längsgående måttband för att se fördelningen. Balken i aktern som mätte 7 meter var inte i full längd utan har uppskattats. Bogbandet gav formen i fören. Tillsammans med måttuppgifter angående bordläggning, spant och innergarnering är skissen sannolikt mycket nära skeppets originalmått. Det skrafferade området på vraket är helt täckt med sten, med breddförhållanden har den uppskattade längden ritats in. Akterkonstruktionens skepnad är baserad på Vasas utseende. Layout: Alexander Rauscher.
fotografi, photograph
Utställningen Digital Now#4: En kod som färndrar världen-#metoo Denna visualisering bygger bland annat på forskaren Christopher Kullenbergs insamlade data från Twitter, flera av de vittnesmål under #teknisktfel som visar på missförhållanden inom teknikbranschen och intervjuer med personer som har involverat sig i #teknisktfel. Hösten 2017 kunde vi bevittna hur vittnesmål om sexuella trakasserier intog sociala medier. Det som började i USA spred sig snabbt globalt. I ett ansett jämställt Sverige gick kvinnor i bransch efter bransch ut i gemensamma upprop under #metoo.
Vy mot "Byggena" och Rallarberget, sett från backen som går upp till Krokslättsskolan. Detta var arbetarbostäderna norr om Krokslätts industrier. Det fanns tio byggen, uppförda från 1880-talet fram till 1910, och de låg mellan nuvarande Dalhemsgatan och Gustavsbergsgatan. Utefter Dalhemsgatan låg (från Göteborgsvägen räknat): Lugnet, Fredås, Marielund, Oskarsborg "Kupan" och Karlsberg. Utefter Gustavsbergsgatan låg (från Göteborgsvägen räknat): Fridhem "Långbygget", Täppan, Dalhem, Anneberg och Solhem. // Text från: Mölndals gatunamn av Lars Gahrn. "Byggena" revs och i början av 1970-talet byggdes Fredåsområdet (Marielundsgatan, Fredåsgatan och Gustavsbergsgatan) på platsen. Gräsmattorna med träd-allén i mitten behölls. 19 maj 1969 bytte Vävaregatan namn till Gustavsbergsgatan (gatan längst till höger i bild). I nedre, vänstra hörnet ses Krokslätts gamla Folkets Hus som låg på Vävaregatan (idag: Gustavsbergsgatan 8). Huset revs och det byggdes en tvättstuga* istället. Längst ner till höger ses gamla Krokslättsvallens fotbollsplan med dess omklädningsrum. *Enligt uppgift från Ninnie Martin byggdes tvättstugan 1945 (efter kriget). Den gamla som kallades "Brygghuset", låg bakom Gustavsberg nr 1 (idag: Berghemsgatan) och där fick man elda under den stora grytan och skölja för hand. Jag kommer ihåg när mamma tvättade där. Det blev inte så ofta, mest om sommaren då tvätten fick hängas ute. Annars fick man hänga tvätten på vindarna som fanns högst upp i varje hus.
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr [1]. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Ales stenar eller Ale stenar (RAÄ-nummer Valleberga 20:1) är en skeppssättning vid byn Kåseberga i Valleberga socken i Ystads kommun vid Skånes sydkust. Skeppssättningen består av 59 kvartssandstenar, som var och en väger runt 5 ton. Hela skeppssättningen är ungefär 67 meter lång och 19 meter bred och är Sveriges största bevarade skeppssättning. Den är belägen 32 meter över havet på Kåsehuvud, med en magnifik utsikt över den branta kusten och Bornholm. Skeppssättningen uppfördes under vendeltiden, men begravningar kan ha också ha ägt rum på platsen tidigare under järnåldern. Denna uppfattning bygger på att stenarna inte står tätt intill varandra som de gör i bronsålderns skeppssättningar. Den bygger även på att sex kol-14-dateringar av organiska rester framgrävda kring och i skeppet, bl.a. under några av stenarna, alla ligger inom intervallet 400-900 e Kr. Dessa dateringar genomfördes under ledning av arkeologen Märta Strömberg i samband med hennes undersökningar på 1980- och 1990-talen. En sjunde kol-14-datering har bekostats av privatforskaren Bob Lind, och berörde kol från en eldstad som grävts ut utanför den nordvästra stävstenen. Detta prov visade sig vara 5300-5600 år gammalt, vilket tyder på att platsen var bebodd långt innan skeppssättningen byggdes. Funktionen hos järnålderns skeppssättningar är något oklar då man inte alltid finner spår av några särskilda aktiviteter när man gräver ut dem, men de betraktas i allmänhet som gravmonument. Ofta rör det sig om brandgravar med en urna full av brända ben begravd någonstans inom stenkretsen. I fallet Ales stenar har ingen grav identifierats, men anläggningen har ännu inte blivit totalutgrävd. 1916 restes 40 kullfallna stenar, i vissa fall utan att man visste om positionerna var de ursprungliga, och monumentet blev illa åtgånget vid avlägsnande av flygsand. Monumentet blev återigen hårdhänt restaurerat på 1950-talet utan arkeologisk undersökning, då jordmassor fördes bort och sand jämnades ut med bulldozer. (Informationen hämtad från Wikipedia.)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.