Sölvesborg - Olofström - Älmhults Järnväg öppnades 1901 för allmän trafik. Samma år anlades station. Då byggdes en- och enhalvvånings stationshus i trä. Järnvägen förstatligades 1942. I slutet av 1950-talet ersattes stationshuset med en nybyggnad öster om banan. Stationen och hela bangården är anpassade efter industriomgivningen bland annat Svenska stålpressnings, plåtpressverk, emaljeringsverk, träullfabrik, såg, kvarn och kraftverk. Persontrafiken lades ned 1984 och bandelen Sölvesborg - Olofström revs upp. Idag trafikeras bandelen Olofström - Älmhult med godståg från Volvo till Göteborg och gent samt tåg med skrot från Volvo av Stena Metall. Stationen har hela spårområdet inhägnat med staket för Volvo-Olofströmsverken. På bilden syns SJ Y7 1237 och SJ Y7 1096 bland annat.
Från 299 kr
fotografi
Frukostdags - Hanna Pauli
arkitektur, i staden
Ateljéporträtt av Bib Adelsköld. Hennes egna kommentar om bilden: "Stockholm 1900 "Amaranthen". Vitt siden, mjukt blankt guldskärp af "min brors uniformsskärp", hvita cgiffonärmar, hvit chiffonkjol med volang under klänningenm små guldskor. Tappade nästan underkjolen då jag just skulle niga för "Farfar" = kung Oscar. Jag klef ur underkjolen och tog den på armen och då spelade musiken upp: "Lotta, Lotta tappar kjolen, laga att hon inte tappar mer" - och alla sjöng!!! Så dansade vi fram till "Farfar Oscar" och öfrig Kunglighet, stannade och bockade och neg. Det var i Grand Hotells fästvåning. Bib Adelsköld 18 år. Detta foto togs när jag satt mellan tagningarna. Då jag såg copian till detta profkort köpte jag plåten och slog sönder den."
Ungdomsporträtt av fröken Alida Larsdotter. Född 1857 och uppvuxen på Kottebo rusthåll i Ulrika som dotter till rusthållare Lars Magnus Olofsson och makan Margaretha Larsdotter. Likt de flesta före vår tid var hennes barndom kantad av dödsbud. I dagarna runt hennes egen födelse dog två systrar, sannolikt i den rödsotsepidemi som drog över Östergötland 1857. Den yngre systern, 7-åriga Christina Sofia, dog blott två dagar efter Alidas nedkomst. Den äldre systerns hemkallan lät vänta på sig i ytterligare några dagar. Dessförinnan hade två bröder i späd ålder insomnat med något års mellanrum. Tidsskillnaden gav föräldrarna för övrigt möjlighet och vilja att ge dem samma namn, Nils Victor. Åter till fotografiet har vi skäl att se en tillitsfull Alida. För hennes överlevande syskon hade det ordnats respektabla yrken och själv såg hon fram mot det egna bröllopet. I december 1887 beseglades det tillsammans med Anders Gustaf Olsson, hemmansägarson i Lilla Farsbo.
Entusiastiska ungdomar vid vilohemmet Mors Vila i trakten av Brokind. Initiativtagaren till hemmet var komministern i Sankt Lars församling Bror Odling. Denne var bördig från Göteborg men hade kommit till Linköping 1924 i landsförsamlingens tjänst. Om Olding har det sagts, och finns beskrivet, att han var en särskilt engagerad människa med oräkneliga engagemang i smått som stort. Som verkande i Linköpings landsförsamling såg han nöd och lidande i umbäranden på landsbygden, slitet i de stadsnära industrierna, likväl som missförhållanden i församlingsbors hemförhållande. Ett konkret initiativ mot en del av detta var att skapa en stunds vila för dåtidens utarbetade kvinnor, en stilla nåd för den tidens kvinnor i smålantbruks- eller arbetarklass. Hemmet invigdes fotoåret 1926 och möjligtvis togs fotografiet i samband med högtidligheten. I rutig klänning ses Karin Granlund och längst till höger i bild står hennes syster Anna. Hon var nog ännu inte medveten om att hon knappa tio år senare skulle komma att gifta sig med den uniformsprydde Erik Niklasson.
Granbomska gården kallade samtiden fastigheten Storgatan 54 i Linköping. Uppkallad efter handlarfamiljen som från mitten av 1800-talet drev artikelbutik från platsen. I samtid med bilden upplyser tidningen Östgöten hösten 1896 att man flyttat rörelsen till gatuhuset väster om bildens hörn mot Apotekaregatan. Det något anonyma huset kvarstår in i vår tid -granne med Stenhusgården- men med en förenklad fasad. Den som då stod på Storgatan såg firmans huvudsakliga inriktning i texten "Glas, Porslin och Lampaffär". Av vad som lediggjordes med flytten, och i övrigt rymdes, räknar nämnda tidningsartikel upp en förvånansvärd mängd verksamheter i gården; Pianifabriken C G Söderbergs Eftr, Webers ångbageris filial, Lina Hallbergs cigarrhandel, Maria Åbergs blomsterhandel och en skohandel samt en ölkrog. Männen på trappan är oss okända men någon Granbom är trolig. Defekt.
Uppenbarligen var inte Jakob Karlsson och Alfred Olsson på Fie intresserade av smide, det ser ut som om man låtit smedjan förfalla. Som byggnadstyp är smedjan mycket ålderdomlig, så här såg järnålderns och vikingatidens bostadshus ut till formen och med ingång mitt på gaveln, fast de var större och var av trä. I denna smedja är sannolikt ässjan placerad i bakre högra hörnet med bälgen t v. När man öppnade luckan fick man ljus in till städet framför ässjan. Dubbeldörrar behövdes så man kunde få in stora saker som tex slädar. Denna smedja låg troligen i beteshagen söder om gårdstomten utanför bebyggelsen iom att smedjor ansågs som brandfarliga. Gässen har gått ut från tomten på en betesrunda i hagen.
När Gotland under 1700-talet blivit allt skogsfattigare, blev man på 1800-talet tvungna till att gå över till hägnader av sten. Hade man tillgång till sten var det inte särskilt besvärligt, men det tog mycket längre tid att lägga en stentun. Fast det fanns också en praktisk sida: hade man en åker som innehöll mycket sten som man ville bli av med, kunde man med fördel nyttiggöra den stenen i en stentun runt hela eller delar av åkern. Det blev vanligt att man baxade och plockade av det material som stod till buds och la en stentun av det, all sten skulle användas. Det här gav upphov till mycket personliga stentunar, dels beroende på hur materialet såg ut, dels på skickligheten och lusten hos den som gjorde arbetet. Här är en gråstenstun av hopplockad sten i olika storlekar hemma hos Fie Jakob Karlsson, där hans väderbitna kvarn som blev reparerad året därpå skymtar.
En ankommen vy från Linköping som i sin exklusivitet är väl värd att sprida. Den till synes dubbla dateringen i bildens nedre hörn, 1900 och 1903, stämmer båda väl med vad tidens Linköpingsbor såg från Hospitalstorget med blick vänd mot Bokhållaregatan och vidare Stora torget. Bildens vänstra del upptogs ännu av Westmanska gårdens gytter av trähus. Gårdens huvudbyggnad var av förnämare karaktär och låg med fasad mot Stora torget. En del av byggandens tak och gavel ses bortom huset med brutet takfall. Kort efter bildens tillkomst revs all bebyggelse för att ge plats för Centralpalatset, inflyttningsklart 1909. Till höger ses del av Schenlingska gården, uppkallad efter slottsbokhållaren Petter Schenling. Urmakare Evert Lundbergs långa verksamhet i huset skulle dock med tiden fördunkla det gamla gårdsnamnet.
Direktör Carl Lorichs majestätiska hus i Linköping. Platsen på stadens högre höjder bär en komplicerad historia som här inte är platsen att närmare gå in på. Vi börjar istället med nämnde Lorich och med upplysningen att han inflyttade till Linköping 1903 för att raskt involvera sig i stadens näringsliv. Redan samma år lät han förvärva den tingsgård som tidigare låg på tomten till hans blivande huskomplex. Tingsgården hade förr fungerat som privatbostad och var herrgårdslik, om än stadd i visst förfall. Lorich önskade i ett första skede att renovera huset. Byggnadsnämnden ansåg dock att Lorichs förslag var så genomgripande att den var att betrakta som nyproduktion. Som sådan stipulerades för Storgatan att byggnaden skulle ha stomme av sten. Då den gamla byggnadens kärna var timrad, såg sig Lorich ingen annat råd än att riva den vackra bygganden. Den avrivna tomten gav den förmögne Lorich fria händer att uppföra en av Linköpings mest påkostade privatbostäder. Här en vy från Storgatan mot husets västfasad. Fototid 1916.
Enligt uppgift porträtt av förre knekten Carl Vilhelm Lund framför sitt undantag i Kärrebo i Börrums socken. En dispyt kring hans undantagsbostad och allt mindre arrendejord gav den siste oktober 1905 upphov till ett gräl mellan Lund och dennes efterträdare i det ordinarie knekttorpet, Karl Johan Walter. Grälet urartade och Lund sköt Walter och hotade även att döda hans hustru och barn. För en stund såg situationen ut att utvecklas till en massaker men efter sin hustrus böner gick Lund istället fram till gärdesgården där han kilade in bössans varbygel i en kvist, fattade händerna runt pipan och ryckte till. Hagelsvärmen träffade honom i bröstet och han avled omedelbart. Som genom ett under överlevde Walter. Fyra hagel hade gått rakt mot hans hjärta men stoppats av ett fickur i hans västficka.
Hovkamreraren Gustaf Adolf Stockhaus i linköpingsfotografen Rydholm ateljé omkring 1865. Stockhaus var då i 75-årsåldern och kunde blicka tillbaka på ett innehållsrikt liv. Han såg dagens ljus redan 1792 som son till bruksinspektor Pehr Stockhaus och hustrun Charlotta Norberg. Fadern var vid tiden knuten till Hagby bruk i Nora. I vuxen ålder kom Stockhaus att delvis gå i faderns spår. Sin första tjänst utanför föräldrahemmet var som bokhållare vid Baggå bruk i Skinnskatteberg. Därefter följde arbete som bruksinspektor vid Gladhammars koboltgruva, varefter han via en tid i Västrum flyttade till Malma säteri i Västra Ryd, Östergötland. I samband med detta hade han 1828 ingått giftermål med Christina Maria Dandenell. Hustrun avled emellertid redan 1830 i sviterna av nedkomsten av makarnas första och enda barn. Ny hustru fann Stockhaus 1832 i Maria Wilhelmina Göhle. Makarna bodde på Malma tills de på ålderns höst sålde gården för ett något enklare hem i Tranberga i Torpa socken. Här slutade de sina dagar 1877 respektive 1878.
Briggen Tyrus av Västervik vid kajen i Västervik. Denna del av kajen kallas allmänt "Haket". Förr i tiden lastades fartyg nästan aldrig vid kajen utan på redden. Innan lastningen började, hörde det till att skutan skulle ligga på parad här vid haket, finputsad och med rårna fyrkantsbrassade (Squared). Under denna tid hade besättningen ledigt för att roa sig, kaptenen såg gäster ombord osv. - Tyrus gick runt Cap Horn, Alaska m.fl. platser. Från Västervik förde många fartyg plank på Rio. Hon var byggd i V. (?) På kajen alldeles bakom aktern ses det lilla hamnkontoret, rivet i slutet på 1870-talet. Det var ursprungligen byggt till kokhus, då skutorna för eldriskens skull ej fick göra upp eld, då de lågo vid kajen, utan fick laga maten i kokhuset. Uppgifterna lämnade av f. hamnkaptenen E.Holm, Västervik. MH 1939. Tillhörde 1875 Odelmark, Västervik. Uppges i skeppslistan vara byggd 1870 vid Cardingans och förbyggd 1873 - har förbyggnaden skett i Västervik? Saknas i skeppslistan 1885.
Ur byggmästare Johannes Nilssons fotoalbum från 1914. Varbergs stadshus och -hotell uppfört 1902 vid Kungsgatan längs torget under Nilssons ledning utifrån arkitekt Ola Andersons ritningar. Initiativet till byggnaden togs av politikern och organisten Alfred Lundgren som lämnade in en motion till Stadsfullmäktige 1898 om ett stadshotell. Med butiker i gatuplan skulle det kunna bli inkomstbringande, menade han och huset borde även rymma en stor festsal för olika möten och evenemang. Ingenjör Hugo Gerlach, ordförande i Stadsfullmäktige, såg till att stadens första offentliga elverk installerades i källaren. I Varbergsposten den 30 september 1902 återges att särskilt tack riktades ”[…] åt byggmästare Nilsson för det högst förtjänstfulla sätt varpå han fullgjort sitt åtagande, och ej minst för hans omtanke att för specialarbeten anlita de skickligaste fackmän”. Byggnaden benämndes som Stadshus fram till 1954, då stadsförvaltningen flyttade till det gamla Läroverket, och därefter har kallats Stadshotellet.
Vykort, "Tylösands Restaurang." Kvinnor och barn är på väg uppför trapporna till byggnaden på berget. Naturstenspartierna i husgrunden uttrycker den tidens tankar inom arkitekturen att byggnaden ska verka sprungen ur sin miljö. Gäster sitter på verandan och ses även i ett upphissat fönster. Nedanför står trädgårdsmöbler. Det var hovfotograf Johan Hallberg som 1915 lät uppföra denna restaurang med matsal, serveringsverandor och tio gästrum. Badliv vid havet hade då de senaste decennierna skjutit fart, inte minst i Skånska Mölle på andra sidan Hallandsåsen. Hallberg såg, tillsammans med några kompanjoner, potential för badtursism även på Halmstads fina stränder. Valet föll på området väster om Tylöudden: Tylösand. Området däromkring var då ett stort flygsandsfält utan vare sig växtlighet eller bebyggelse. Inga vägar ledde dit, så turisterna fick färdas med båt till stranden och Hallbergs restaurang. Satsningen blev precis den framgång Hallberg hade hoppats på, trots att det dröjde till 1929 innan en väg anlades till Tylösand.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.