Lars Eriksson m. fl., K3 Skövde år 1936. Mitt i översta raden: Knut Evert Tollerud, Ölme i Värmland, död ung. Längst ner t.v. Bertil Dahm, född 1919, död 2001. Livregementets husarer, K3, kavalleriregemente i Karlsborg. Livregementet organiserar jägar- o fallskärmsjägarförband. I regementet ingår bl.a. Fallskärmsjägarbataljonen, FJS. och leder sitt ursprung från Livregementet till häst, vilket 1791 delades i bl.a. en lätt kavallerikår, från 1893 benämnd Livregementet. Denna övades på Utnäs löt, från 1846 på Sanna hed, flyttades 1905 till Skövde och 1984 till Karlsborg. http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=243281
Från 299 kr
Porträtt av järnhandlare Edward Molander. Född i Västra Stenby 1824 som son till kronolänsman Eric Gustaf Molander och dennes maka Hedvig Blomberg. Redan under sitt födelseår flyttade familjen emellertid till Åtvidaberg där fadern erbjudits tjänst som inspektor vid baroniets lantbruk. I vuxen ålder inflyttade Molander till Linköping för att tjäna som bodbetjänt hos handlare Otto Gustaf Kjellman, i dennes butik invid Stora torget. Efter några år i lära etablerade han sig 1854 i Motala för att som egen driva järnhandel. Från 1861 var han gift med Regina Henrietta Carlsson.
Skofabriksnedläggelse 18 februari 1966 På bilden syns det en man som sitter på en kontorsstol och stödjer sin vänstra armbåge mot bordet bredvid. På bordet står en askkopp, en ask med tändstickor, flera kuvert, en telefonapparat, en kartong med skor, en pärm samt papper. Mannen är klädd i en rock, under rocken har mannen en mörk kostym, en ljus skjorta och en mörk slips. Han har också en hatt på sitt huvud och skor på sina fötter. På golvet vid väggen skymtar ytterligare det pärmar, papper etc.
Skönhetsvård, 3 mars 1966 Inne i en skönhetssalong ägnar sig en yrkeskvinna eller kosmetolog åt att ge personlig skönhetsvård åt en kunds ansikte. Yrkeskvinnan i fråga är klädd i vit rockklänning. Kvinnans hår är uppsatt i knut. Hon har ett armbandsur på sin vänstra handled. Hennes händer och naglar ser vårdade ut och hon har målade ögonbryn samt läppar. Kunden har en handduk virad runt sitt hår och ligger på en brits. I bakgrunden står ett bord med en ask fylld med kosmetikatuber. På väggen hänger ett diplom. Ovanför kosmetologens huvud finns en lampa.
Hemma hos Karasko, 24 december 1965 Familjen Karasko bestående av mor, far och två döttrar firar jul. De är en romsk familj. Modern är klädd i traditionell romsk dräkt. De befinner sig i sitt vardagsrum. Far i huset står upp och håller sin vänstra hand på den dekorerade julgranen. Modern sitter i soffan med en nätförpackning med frukt i knät. På golvet sitter den ena dottern med en nötknäckare i handen. Den andra dottern sitter närmast kameran med en skål fylld med nötter och andra godsaker.
Längst upp i backen skymtar gamla sjukstugan, f.d polishuset och där Mölndals museum tidigare låg (1986-2002), Norra Forsåkersgatan 19 år 2001. Närmast till vänster ses "Börje-Magnus", ett bostadshus från 1700-talet som byggdes ut på 1930-talet. Huset har fått sitt namn efter Börje Magnus Andersson som arbetade på Korndals fabriker. Nästa byggnad är "Pannemans" som byggdes av en tysk man som drev ett sockerbruk. Efter detta ligger "Kiste-Pers". Här bodde en man som kallades Kiste-Per och som byggde likkistor åt Korndals fabriker. När en arbetare avled fick familjen en kista av fabriken. På höger sida ses Papyrusområdets fastighet.
Den lilla vagnen till vänster trafikerade Eskilstuna-Kvicksund år 1905 och drevs av en ångmaskin. När det var höst, så fick passagerarna stiga av och skjuta på vid stigningar, det enligt lokföraren Elis Larson. Eskilstunas första järnvägsstation stod klar år 1876, då järnvägen invigdes från Oxelösund-Flen-Eskilstuna till Valskog och Kolbäck i Västmanland - OFWJ. När Norra Sörmlands järnväg öppnades år 1895 med Norra och Södra stationerna fick OFWJ:s station namnet Centralstation. År 1924 revs det gamla huset och den nya stationsbyggnaden fick sitt nuvarande utseende.
Ritning. Avkopplingsvagn. Kafe: för dem som efter några timmar känner sig sittrötta och vill ha lite omväxling på ett enklare sätt än vad som bjuds i resturangvagnen. Kaféet är inrett med 3 st höga bord vid vilka man intar sitt kaffe stående eller stödjande mot "rumpstöd". För dem som vill sitta finns pallar vid en lång väggfast bordskiva. 2 st varuautomater. Kiosk: med sortiment av kalla drycker, kex, frukt, choklad och cigarretter, tidningar, böcker, kartor, vissa leksaker, sanitetsvaror mm... PLANER SEKTIONER skala 1:20 maj .70 AGNETA TORNBERG 1-8
Panorama över Falköping och Mösseberg (färglagt foto). Mellan Apoteket (S:t Olofsgat. 7) och Jungmarkerska huset är det endast planteringar. Här byggde Skaraborgsbanken 1911-13 sitt storslagna bankhus. Byggnadsarbetena tog 1 1/2 år och banken inflyttade i okt. 1913. Byggnaden var, som syns på nedre bilden, större än de flesta husen i staden. Mången ansåg också, att den var för "vräkig". Den byggdes synnerligen stabilt. Exempel härpå är att de då införda luftfunktionerna fungerar ännu (1973). Först 1967 flyttade banken därifrån och då till S:t Olofsgat. 1. Därefter följde inre ombyggn., innan Apoteket flyttade från 7 till 9.
Tornbergska gården även kallad Götahuset vid korsningen Storgatan/S:t Larsgatan. I slutet av 1940-talet breddades S:t Larsgatan och den lägre delen av huset togs bort. Huset flyttades till Gamla Linköping från Storgatan 38. Byggnaden uppfördes efter den svåra branden år 1700 av rektor Simon Löfgren (d 1723). 1762 köpte Zacharias Lindberg (1727-86), denne drev en manufakturaffär och grundade stadens första industri, en bomulls- och linnefabrik. 1792 köpte guldsmeden Nils Tornberg huset och gav byggnaden dess nuvarande utseende genom att putsa den och ge den sin fronton. Dock behöll byggnaden ännu vid mitten av 1800-talet sitt spåntak.
Vykort, "Bäckgatan - Warberg". Gerlachska elektricitetshuset på Bäckgatan 2 i dåvarande kvarteret Prästgården, numera Kyrkoherden. Bakom syns Missionshuset som uppfördes 1906 efter ritningar av Gottfrid Ljunggren, och mellan kvarteren gick Slottsgatan. Där gavs 1920 järnvägen söderut en ny sträckning. Bilden är tagen mot väster. Hugo Gerlach köpte 1895 tomten mitt emot sina stallar för att uppföra sitt andra elverk. Det första hade han installerat i sin mekaniska verkstad och därifrån ledde han ström för att lysa upp sitt pampiga hem i korsningen Bäckgatan-Västra Vallgatan. Ritningen till elverket på Bäckgatan är signerad av C A Ljungqvist 1895 och i maj 1896 var anläggningen testad och i funktion, enligt en notis i Varbergsposten. Där uppges också att Gerlach inte hade för avsikt att leverera el till andra än sig själv. Han hade åtagit sig att anlägga planeteringar vid byggnaden och till vänster ses granar innanför gjurjärnsstaketet. Byggnaden var av tegel i två våningar, med apparaturen sannolikt i den låga bottenvåningen och på övervåningen ser en bostadsvåning ut att vara inredd. Fasaden har en ovanlig vågrät randning med en tidstypisk blandning av dekorationer från olika äldre arkitekturepoker, exempelvis renässans och barock.
Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.
Anders Petter Danielsson riksdagsman Dyestad Runsten sn Öland född 1/12 1839 död 18/12 1897. Hans föräldrar var hemmansägaren Daniel Jonsson och Kajsa Larsdotter. Han gifte sig vid 21-års ålder och övertog då föräldranas hemman i Dyestad. Hemmanet blev under årens lopp betydligt förbättrat och tillökat. Redan som ung man anlitades Danilsson livligt av ortsbefolkningen när skrivhjälp behövdes, han åtog sig bouppteckningar, värderingar och auktioner samt uppträdde även som rättegångsombud. Han var från 1862 till sin död kommunalstämmans ordförande i sin socken. Invaldes 1865 i landstinget och 1872 i andra kammaren, där han blev en inflytelserik ledamot. Vice talman 1891-94 samt 1897 statsrevisor. Sitt medfödda sparsamhetsnit frångick Danielsson , då det gällde anslag till fornminnesvård på Öland eller statsinköp av Linnés Hammarby. Eljest röstade Danielsson vid votering om anslag mot lantmannapartiets ledning. Vid 1885-års riksdag var Danielsson en av de hätskaste motståndare till nya värnpliktslagen. Men under senare år gjorde sig en viss omsvängning hos honom märkbar i förhållande till försvaret. Vid 1892-års urtima riksdag stödde Danielsson livligt det Boströmska förslaget till försvarsreform, som då äntligen kunde föras i hamn. Hösten 1894 angreps Danielsson av kallbrand och måste låta amputera sitt ena ben. Han lyckades därefter ej helt återvinna sin gamla ledarställning i riksdagen. Personligen var Danielsson en duglig, flädfri, omtänksam och vänsäll man. John Falk.
Porträtt av trafikdirektör Jonas Didrik Simonsson. Född 1849 i Bankestad, Hägerstad socken som son till Simon Simonsson och Johanna Lovisa Jonsdotter. I vuxen ålder inledde han sin karriär som stationsskrivare vid järnvägsstationen i Norrköping. År 1875 gifte han sig med den närmare 20 år äldre Brita Cecilia Harlingzon och paret bosatte sig vid Östra Deje järnvägsstation i Värmland där Simonsson fått tjänst som stationsinspektör. År 1881 flyttade paret till Göteborg där Simonsson efterhand lät sig uppgraderas till trafikdirektör vid Bergslagernas station. Karriären förde honom vidare till Stockholm där han som verkställande direktör blev änkling 1914. Ny livskamrat fann han i sångpedagogen Anna Katarina Bergström. Paret gifte sig 1916 och var i förstone bosatta på Lidingö för att senare flytta till en våning på adressen Strandvägen 35. Han avled i sitt hem den 27 mars 1923.
Bokhandlare Marcus Werner Wallberg ägde och drev Norrköpings mest långlivade bokhandel under perioden 1852 till 1875. När han tillträdde boklådan på Drottninggatan var den redan närmare 20 år, grundad som den var av Simon Jacob Nissen redan 1843. År 1875 lämnade han över rörelsen till Erik Hultberg och Axel E. Andersson för att själv bli bokförläggare. Långt senare kom rörelsen att övertas av Wilhelm Andersson som under firmanamnet Anderssons Bokhandel kom att driva och vidare överlämna den för norrköpingsborna så välbekant butiken till den slutliga nedläggelsen år 2017. I sitt privata liv var Wallberg gift en första gång från 1855 med Ida Kraft, bördig från Tingstad. Det barnlösa äktenskapet nådde sin ände vid makans bortgång 1863. Året därpå gifte han om sig med den i Örebro födda Regina Augusta Stenbom. Även det äktenskapet blev barnlöst. Wallberg avled i mars månad 1901 i sviterna av kronisk bronkit.
Porträtt av änkefru Fanny Åman. Här påfallande elegant i Carl Roséns ateljé i Norrköping. I de flesta andra avseenden var Linköping hennes plats i livet. Där född i ett borgarhem och vidare staden trofast till sin död vid 88 års ålder. Däremellan gift med lasarettsläkaren Ludvig Åman och mor till fyra barn som alla nådde vuxen ålder. Efter makens bortgång 1886 flyttade hon från tjänstebostaden vid länslasarettet till egen våning på Platensgatan 7. De första åren bodde även yngste sonen Carl Adolf till och från hos sin mor men från 1902 var hon ensamboende, dock höll hon sig med både kokerska och piga. Sista delen av sitt liv var hon dock boende längre norrut på Platensgatan, i ett då nyligen uppfört bostadshus i Vasastaden.
Porträtt av stadsarkitekt Edvard von Rothstein. Född 1821 vid Erikssund i Sankt Pers socken, Sigtuna som son till konsul Gustaf von Rothstein och Anna Christina von Rothstein, född Thollander. Vidare gift med Christina Elisabeth von Knorring, född 1837 i Asby socken i Östergötland. Han genomgick studier i Hamburg och vid byggnadsakademin i Berlin 1843-1848. Efter studierna blev han extra ordinarie arkitekt vid Överintendentsämbetet i Stockholm. Han var anställd som arbetschef för Stockholms stads vattenbyggnader 1849-1875 varvid han uppgjorde ritningar och förslag till Karlsbergskanalen, kajerna på Blasieholmen, Strandvägen, Vasabron och Veterinärinstitutet. von Rothstein var även lärare vid Konstakademin inom byggnadslära en tid och 1871 blev han professor inom arkitektur. Genom sitt testamente gjorde han en donation till Serafimerlasarettet där en minnestavla om honom finns och instiftade samtidigt von Rothsteinska stipendiet för arkitekturstuderande. Edvard von Rothstein dog den 29 november 1890 i Stockholm. Anm: De biografiska uppgifterna på arkets baksida är delvis felaktiga. Avser möjligtvis Fredrik Edvard Rothstein, född i Börrum 1822.
Typografer och annan teknisk personal på tidningen Östgöten omkring förra sekelskiftet. Rimligtvis har de ställt upp sig på gården till tidningens tryckeri och redaktion på Storgatan i Linköping. Ynglingen i mitten av främre raden är känd till namnet. Han hette Erik Andersson och var född i Ledberg 1884. Hans föräldrar var då inhysta i socknens fattighus. Kanske var denna lägsta boendesituation tillfällig för familjen, ty efter ett par år fick de till synes något bättre som inneboende i ett antal stugor i Kaga socken. År 1895 flyttade familjen till Linköping och efter ett sista skolår fick han vidare plats vid tidningen som tryckarlärling. I september månad 1903 blev han uppsagd från Östgöten på grund av arbetsbrist. Kort därefter flyttade han till Norrköping och vidare till Stockholm, där han kom att framleva sitt liv.
Dukade bord i Grand Hotells matsal. Ett av Värmlands mera kända hotell var Grand Hotell som låg i Karlstad vid Drottninggatan/Västra Torggatan. Hotellet hade 45 rum med rinnande varm- och kallvatten, privata toaletter, telefon med mera. Några av rummen hade egna badrum. Hotellets festvåning och klubbrum vilka låg på andra våningen bör ha varit landsortens största och modernaste i sitt slag och rymde omkring 500 personer. Dessa lokaler var elegant inredda, väggarna var klädda med mahognypaneler i ljusa färger och dekorerade med vackra målningar. Det mest iögonenfallande var dock de stilfulla draperierna i handtryckt siden utefter festsalens ena långsida. Den välkända sommarrestaurangen i Stadsträdgården ägdes och drevs av Grand Hotell. Källa: Nyblom-Svanqvist, Näringsliv i Värmland, 1945.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.