Viksjö kyrka. Kyrkan uppfördes 1927-28, sedan det gamla brukskapellet från Västanå brunnit ner till grunden den 8 februari 1926. Efter ritningar av arkitekt David Frykholm i Härnösand uppfördes den nuvarande kyrkan av timmer av byggmästaren J. Wiklander. Flera av de gamla kyrkstallarna finns bevarade. Kyrkan har en stomme av liggtimmer. Planen är åttkantig, med utskjutande vapenhus och sakristia. Det valmade taket är täckt med träspån. Fasaderna är klädda med vitmålad, stående träpanel. Klockstapeln har en lökformigt svängd kupol ovanpå ett fyrkantigt torn. Den inköptes 1789 på auktion och tillhörde tidigare Högsjö kyrka. Kyrkorummets väggar och tak är klädda med vitmålad träpanel. Bänkdörrarna och vissa detaljer är marmorerade. Golvet är brädlagt. Predikstol och altaruppsats är utförda av snickarmästare Erik Johan Näslund. Altartavlan är ett verk av Stig Bergh. På läkarkarriären finns tretton målningar av Arne Bohman.
Från 299 kr
Folket på Marbogård Jannes, Sällstorp 6, är samlat på den stenlagda gården utanför mangårdsbyggnaden. De är mörkt klädda och flera av dem har blommor fästade på kavajslaget eller blusen. De äldre sitter på stolar och övriga står, från vänster ses Karl, Nils, Anna Britta, Johanna, Ivar, Johan, Aron på stolen, Elis, Berta och Johanna sittande. De dubbla ingångarna antyder att byggnaden troligen är en s k loftgångsstuga, dvs en tidigare högloftsstuga där taket på ryggåsstugan i mitten har höjts upp i linje med de högre sidoloftens tak. Precis som här var det vanligt att man satte in lunettfönster (halvmåneformade) på det nu genomgående loftet. Sidoloften hade separata ingångar, som ledde till smala hallar varifrån både stuga och loft nåddes, och här har båda sparats efter ombyggnaden och getts likadan utformning med snickarglädje. Även takfoten försågs med en lambrekängformad list. (Negativet skadat i högra nedre hörnet. Se även interiör bildnr GEA025)
Övervåningen, sal. Taklisten en hålkäl, däröver en tunn list med utskuren förtunnad pärlstav. Under hålkälen en vulst och en tandsnittslist. I hålkälen är klistrad en tryckt palmettlist i grått och rödbrunt. På vulsten en smal grå bård, pärlstav. Väggpilastrarna målade grå med vit marmorering. Kapitäl och baser påklistrade, tryckta i grått och rödbrunt. Väggfälten målade på papper i marmorering i gult med ådring i rött. Bröstpanelen papper, målat grått med stänk i vitt, rött och svart. Dörröverstycken tre stycken tryckta på papper i grått och rödbrunt, alla tre är varierade, möjligen något skuggade för hand. Allt snickeri målat gråvitt. Dörrar med tre fyllningar. Finskurna listverk över dörrar och fönster liknande taklistens. I taket en tunn trälist, lagd i en kvartscirkel i hörnen. (Anteckning av S. Wallin, augusti 1925)
En tvåvåningsbyggnad med torn och en mindre byggnad på var sida alldeles vid sjökanten. Bakom skogen syns taket av en långsträckt byggnad, med frontespis och takkupor, samt en fladdrande flagga. "Tornvillan Hornsjön" säger bildförteckningen. Men sannolikt är det byggnader vid Helsjön, även kallad Hällesjö, som tillhörde f d Helsjöns gyttjebad och kuranstalt invigd år 1888, numera folkhögskola. Stora Hornsjön ligger ca femhundra meter nordöst om platsen. Tornvillan var ursprungligen ett varmbadhus, vars ångpanna exploderade 1904 och endast tornet blev kvar från den det gamla huset vid återuppbyggnaden. Huset bakom skogsridån är då sannolikt huvudbyggnaden från 1930 med badinrättning i källaren, restaurang och på övervåningen gästrum. Den gamla restaurangen brann 1929. (Läs hänvisning under Information och Referenser Se även bild nr EA1262)
En tidig bild av järnvägsstationen i Varberg som uppfördes av Varberg-Borås järnväg, invigd den 1 november 1880; stadens första järnvägsförbindelse. Alla stationshus på sträckan ritades av ingenjör J A Tistrand, men endast Varbers station uppfördes av sten och på entreprenad av byggmästare L Forsberg från Göteborg. Bangården anlades på en utfyllnad av havsviken så ursprungligen gick vattnet så här nära inpå. Även den lilla byggnaden till höger finns ännu kvar. T v syns Varbergs Mekaniska Verkstad, etablerad i mitten av 1800-talet. Tornet som reser sig bakom är lusthuset Malakoff uppfört av konsul P S Bagge i hans trädgård. Huset t h mellan järnvägsstationen och kyrkan är järnvägshotellet. Fastigheten med det valmade, höga taket är Torellska huset, nuvarande Gästis. Huset närmast framför, mittemot järnvägshotellet, är Wallmanska med rum för resande; ett hus som troligen även inhyste fotograf Birger Sjöbergs ateljé.
Dansskola, 15 februari 1966 På bilden syns två danspar konversera med varandra i en paus. Kvinnorna har korta frisyrer. Paret längst till vänster på bilden är klädda i ljusa färger. Kvinnan har vit blus och knäkort kjol. Mannen har vit skjorta, mörka byxor och mörka skor. Paret längst till höger på bilden är klädda i lite mörkare färger. Kvinnan är klädd i en klänning som slutar vid knäna. Inunder denna har hon en långärmad blus, mönstrade strumpbyxor samt mörka skor. Mannen är klädd i lång mörk tröja, vit skjorta, slips, mörka långbyxor och mörka skor. De befinner sig i en gymnastiksal med ribbstolar på väggarna samt gymnastikmattor framför. Till höger syns en dörr. En rislampa hänger i taket. På golvet syns det ett mönster av kontrasterande ljusare och mörkare kvadratiska rutor.
Elementarskolan i Trelleborg, firandet av Gustaf Adolfsfesten 1894, Södra skolgården med rektor, lärare och elever, foto fr. N mot S. den (6nov 1894?) i fonden hamnen. Skolgården begränsas av ett träplank, med portgrind. Till höger Rektor Sjövalls hönshus vid planket, därintill ett boketräd(Fagus) Husen: från vänster 1: Skolans hemlighus (under skiffertak) sammanbyggt med 2: ”Rektor Sjövalls tvättstuga”, m duvslag på taket. 3: ”Skräddare Ant. Nilssons hus” 1-vån. med 1st. skorsten, bel. Å tomt nr. 19 (59B) inom kv. Herkules. 4: ”Tryckarehusen” 2 våningsbyggn. Uppf. Av boktryckarna Sandberg och Jönsson å tomt nr 20 (61B) inom kv. Herkules. Äldre personer från vänster: 1: Rektor Hjalmar Sjövall, fil dr 2: Kollega Elof ,fil dr 3: Kollega John Smith, fil dr 4: Kollega Alexander Rydberg, pastor 5: Flickskolelärarinnan fröken Charlotte Jönsson i spetssammetshatt (nackhatt) 6:Lärarinnan fröken Mimmi Rosqvist i bred hatt med sidenband 7: Lärarinnan Emmy Ohklander dotter av Framför det förstnämnda huset, synas den med halm vinterinklädda träpumpen 5146 Axel Andersson.
Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.
När detta ställe kom till är oklart, men det kan ha skett så sent som 1907 efter skiftet då Annexens mark delades upp. Skomakaren Olof Olsson, född 1859 och hans hustru Helena född Pettersson 1865 båda från När, byggde detta moderna rätt stora hus med bakbygge. Stället innehade 16 hektar mark plus arrenden på 10 hektar, vilket gjorde det till en nästan bärkraftig gård. På bilden skymtar också en ladugård i trä med papptak. Manbyggnaden bestod troligen av farstu med bakomliggande kammare, sal t h och vardagsstuga t v, med kök i bakbygget. Huset vänder sin framsida mot vägen vilket blev vanligt vid 1800-talets slut. Här finns den inbjudande trappan upp till den eleganta snickarglädjeverandan, dit gästerna skulle gå, men som aldrig användes till vardags. Huset står på en hög sockel putsad i blockimitation, vilken bildar en källare, vilket var brukligt att bygga vid denna tid. Husets fasader är klädda med liggande hyvlad panel. Fönstren har foder med dekorativ utformning upptill. Husets skorstenar går ihop till en uppe på vinden och skorstenstoppen är murad i det moderna materialet silikattegel. Taket är spåntäckt, vilket är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet.
Masse var tydligen osäker på vem som ägt detta hus, trots att det borde ha varit uppenbart i bygden, särskilt som hans vän Hans Karlsson på Hallsarve köpte in detta av skiftet utdömda ställe och rev byggnaderna. Siste ägaren Lars Jakobsson från Hallsarve köpte stället 1883 av Lars Andersson som kommit på obestånd. Lars hade en son Anders Larsson Laurin född 1833, gift 1857 med Catarina Maria Larsdotter Ahlström från Bjärges. De byggde ett hus vid Allmänningen på 1850-talet, det som sen blev fattigstugan, och de var grannar till Masse och hans familj. Så det är mycket konstigt att Masse inte hade kläm på ägoförhållandena. Eller så har ägoregistret till bilderna gjorts långt efteråt när man inte längre mindes hur det var. Manbyggnaden på bilden kan vara det hus man fick skattebefrielse för 1796. Det har dock fått nya stora fönster vid 1800-talets mitt och taket har ändrats till spåntak. Huset var dömt till rivning pga skiftet och stod övergivet när Masse tog denna och förra bilden. Bakbygget kan ha innehållit ett litet brygghus. Huset med boplats var beläget mitt emot familjen Skoog på vägen mot Nybro, se Bild 868-870.
Masses titel är fel! Det är Anton Perssons måg Vilhelm Larssons! Här ser vi norra partens manbyggnad och flygel från baksidan, samt några av partens invånare. Huset är sannolikt höjt. Den finns en stenhusresolution för parten från 1773 och det kan vara det huset som byggts om med höjt bjälklag så man kunnat gräva ur en källare, få en bostadsvåning och en vindsvåning under brant tegeltak. Av döma av fönstren och det lilla modefönstret i gavelspetsen, bör denna om byggnad ha skett på 1840-talet. I början på 1900-talet har man gett huset ett modernare uttryck genom att förlänga taket ut över gaveln. Köksfarstun bör ha kommit till då också. Brygghuset med sina vädringsluckor till magasinsloftet bör ha byggts på 1870-talet. Bilden är tagen från åkern i norr. Människorna är inte lätt att identifiera. Flickan och kvinnan med den stora moderniteten cyklar borde vara besökare. Mannen på stegen borde vara Vilhelm Larsson, måg på parten, pojken ovanför en son. Hustrun Lorentina står troligen t h.
Detta ställe, som en liten gård kallas på Gotland vars avkastning inte är tillräcklig att leva på, bytte ägare omkring 1916, då Lars Östman sålde det till Gottfrid Tingström från Ardre, vars fru kom från Snausarve Södergrens part. Om alla Östmans 10 barn var utflugna när stället såldes är oklart, yngsta barnet var då 15 år. Sonen Emil och hans hustru Emma köpte granngården Gumbalde 1915 och Lars Östman flyttade med dit, kanske också fler ur familjen. På bilden ser man att den ofärdiga skorstenen på bakbygget från 1912 på Bild 586 är uppbyggd. Kanhända var bakbygget ett bulhus som Östmans flyttade med sig från Snausarve när de byggde här 1877 och att de först bodde i det medan de uppförde stenhuset? Skorstenarna behövde kanske bara lagas, men biten ovanför taket är helt förnyat med silikattegel enligt tidens mode och det är gjort här. Man har tätat vid skorstenarna med plåt. I övrigt ser miljön mycket torftig ut. Kvinnan på bilden måste vara Gottfrid Tingströms hustru Anny född Hansson från Snausarve, 26 år och deras son med hittills okänt namn som sitter på slantunen.
Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Detta ställe kom till 1892 då möbelsnickaren Johan Lingvall född 1853 från Fole, gift 1888 med Margareta Maria Bolin född 1867 från Hallsarve, uppförde manbyggnaden på ofri grund tillhörigt kyrkan. Genom skiftet övergick denna mark till Karl Danielsson Fie, som ägde mark vid Gumbalde och av Karl fick man köpa fri tomten. Dottern Anna Lingvall född 1894 övertog stället 1920, gift 1919 med Oskar Pettersson född 1889 från Hallsarve på När. De köpte 1921 10 tunnland jord av Vilhelm Karlsson Sunnkörke och senare ytterligare jord och skog och bedrev jordbruk. Deras dotter Ellen Pettersson född 1921 ärvde stället 1951, gift med Ingvar Olsson född 1920 från Bjärges drev gården vidare till 1985 samtidigt som Ingvar var klockare i Lau. 1980 tog yngsta dottern (?) Anne-Marie Olsson född 1957 över fastigheten, vilken hon alltjämt innehar tillsammans med sin man Göran Storm. På bilden ser vi manbyggnaden, ett modernt snickarglädjehus stående på en låg källarvåning i sten. Huset har en välarbetad veranda i tidens stil. Taket är troligen belagt med papp.
Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus. Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen. Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.
Gårdsinteriör från Wallenbergska trädgården i Linköping. Utifrån andra fotografier är år 1898 en rimlig datering. Inte lång tid före bildens tillkomst hade gården tillhört landssekreterare Adolf Wallenberg och dennes maka. Dessa och inte minst den tidigare ägaren, stadsläkare Johan August Åman, hade anlagt en ståndsmässig trädgård som vid sidan av nytto- och blomsterland kunde medräkna ruddamm, promenadstråk, dekorativa ekonomihus och mer därtill. Det märkliga lusthuset på bilden finns beskriven av Wallenbergs systerdotter Ulla Linder, som i sin barndom ofta besökte platsen. Grottan som det kallades var uppfört under Wallenbergs tid. Dess ytterväggar var klädda med granbark, utom framsidan som bestod av ostronskal. Huset innehöll två rum. Det första hade handmålade tapeter på väggar och tak och saknade fönster förutom små runda gluggar i taket. Det inre rummet hade rundad form och här var väggar och tak klädda med blå-och vitrandig bomullsväv. I byggnaden förvarades främst utrustning och redskap till sällskapsspel. Till höger om Grottan skymtar änden på den kägelbana som Adolf Wallenberg lät iordningställa 1868. Upplysningsvis kom den via en tid på Drabbisdal i Vreta kloster att flyttas till friluftsmuseet Gamla Linköping. Vid tiden för bilden var fastigheten invecklad i en rad avstyckningar och ägobyten. Några personer som överensstämmer med bildens kvinnor har inte gått att finna.
Kyrkan ritades av slottsarkitekt Nicodemus Tessin d.ä. Det har antagits att Tessin i utformningen av exteriörarkitekturen har inspirerats av kyrkobyggnaderna Il Gesù, Sant'Agnese in Agone och Santa Susanna i Rom. Den är byggd i modifierad barockstil, utan kupol och med höga fönsteröppningar. Kyrkobyggnaden är uppförd i långsträckt korsform med absider i öster och väster och korsarmar i norr och söder. Korsarmarna med sina tempelgavlar krönta med kandelabrar flankeras av fyra lanterninförsedda torn. Fasaden är rikt utformad med pilastrar. Byggnaden vilar på en hög sockel av granitblock med inslag av kalksten. Materialet i murverket består av ölandskalksten med gotlandskalksten i detaljer och dekorationer. Valven och portaler samt fönsteromfattningar är utförda i tegel. De fyra sidotornens lanterniner är byggda av trä. I det sydvästra sidotornet som fungerar som klockvåning hänger de tre kyrkklockorna gjutna i början av 1600-talet och överförda från den gamla kyrkan. Taket är beklätt med kopparplåt liksom lanterninernas karnissvägda huvar som kröns av eldurnor. Ingångar är belägna i norr ,söder och väster med portaler i olika utformningar. Södra och västra portalerna tillhör kyrkans byggnadstid. Den norra härrör från 1834. Yttermurarna har kalk och spritputsade fasadpartier i gult. Omfattningarna kring öppningarna har en ljusgrå färgton medan pilastrar och listverk är oputsade. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Högby fyr. Högby fyr är en fyrplats belägen på en udde cirka tre kilometer öster om Löttorp på norra Öland. Den tidigare fyrvaktarbostaden och fyren uppfördes 1898 efter ritningar av Johan Höjer. Fyrvaktarbostaden är uppförd av tegel. Källarvåningens fasader är klädda med arbetad granit, huggen på Blå Jungfrun. I övrigt är fasaderna klädda med huggen kalksten. Taket är täkt med svart skiffer. Fyren är byggd i järn och vitmålad. Konstruktionen är unik för Sverige och är byggd på Bergsunds Mek. Verkstad. Fyren hade innan den monterades upp på udden visats på Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Både fyrvaktarbostaden och fyren är byggnadsminnesmärkta sedan slutet av 1970-talet. Idag har fyrvaktarbostaden inretts till ateljé och utställningslokal. Huset är privatägt, medan Sjöfartsverket fortfarande äger fyrtornet. Fyrtornet var från början utrustat med en roterande Fresnel-lins av tredje storleken som drevs av ett urverk med lod. Fyrljuset kom från en fotogenlampa. Denna uppdaterades med luxlampa 1908. 1945 blev fyren eldriven och fick en 1000 watt-lampa. Den blev automatiserad 1967. Numera är originallinsen utbytt mot en modernare lins tillverkad av AGA, och lysvidden är sänkt då belysningen är en 60 watt-lampa. Högby fyr byggnadsminnesförklarades 1978. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Mortorps första kyrka byggdes av allt att döma i 1200-talets mitt. Under följande århundraden har den förändrats genom renoveringar och tillbyggen, vilket fått till följd att spåren av medeltid är ytterst få. Kanske kan det konsekrationskors som påträffats vid renoveringen 1988-89 på kyrkorummets västra mur, sprida lite ljus över dess medeltida ursprung. Korset som daterats till 1400-talet har med all sannolikhet tillkommit vid en kyrkoinvigning efter en ombyggnad under medeltiden. Enligt medeltida tradition skulle tolv kors, lika med apostlarnas antal, tecknas i kyrkorummet när detta togs i bruk. Om långhusets murar har medeltida anor, så har det rakslutna koret förmodligen tillkommet under 1600-talet. Sakristian som först legat i söder flyttades 1791 till norra sidan. Det nuvarande vapenhuset uppfördes så sent som 1988-89. Interiören präglas av olika stilarter med dominans av rokoko. Taket i kyrkorummet blev vid restaureringen 1988-89 prytt med kopierad 1800-tals dekor. Kyrkans som är tornlös har en klockstapeln belägen sydväst om kyrkan. Den uppfördes 1737 och har två klockor. Äldst är Lilla klockan som göts 1659 och den Stora klockan göts 1710. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.