Danmark 93:1
Från 299 kr
Göteborg. Viadukt för Västkustbane- och Boråsjärnvägarna. BroprovningsvagnI bakgrunden tronar Skansen Westgötha Leijon, i dagligt tal Skansen Lejonet eller äldsta benämning Gullberg Skantz. Den ligger på Gullberget vid Gullbergsvass i Göteborg. Uppfördes av Erik Dahlbergh och stod klar år 1694. Den var en viktig del av Göteborgs försvar fram till 1822. Därefter blev den förråd för den kruttillverkning som då bedrevs på Lejongatan, nuvarande Kruthusgatan. Då man borrade vid Gullbergsvass, cirka 400 meter från Skansen Lejonet, upptäcktes en hälsokälla som innehöll ämnen som klornatrium, jod och bromsalter. Källan hade uppmärksammats redan av Carl von Linné vid hans Västgötaresa 1746. Skansen gick ur militär tjänst 1942, renoverades på 1970-talet och blev förbundsborg för Götiska Förbundet 1974
Gånggriften Hjelmarsrör. Wetterlinsgårdens ägor. Gånggrift kallad Hjelmars rör. Uppförd under den yngre stenåldern, ca 3 000-1 500 f. kr. Kammaren har vanligen en närmast rektangulär form. I denna grav bildar dock ena långväggen och en kortsida en båge. En helt oval kammare har Åttagårdens gånggrift, som är belägen 200 m söder om denna. Graven undersöktes 1868 av B.E. Hildebrand. Förutom ben av människor och djur påträffades 3 flintskärvor och närmare ett fyrtiotal bärnstenspärlor. De flesta av dessa är formade som dubbeleggade yxor och dubbelspetsade klubbor. Pärlorna bars som halsband. Fynden förvaras i Statens Historiska Museum. Skrift på anslagstavla. Linné skriver i sin Västgötaresa 1746: "Hjelmarsrör eller Hjelmrör, som det kallas, så det större som det mindre, lågo uppå Falan nordost om staden, Hvardera ett bysseskått från hvartannat, och var en liten rundad ätteplats."
[från fotobeskrivningen:] "Började sjömansbanan år 1854 på skonerten HERTA från Gävle och gjorde sedan resor med följande Gävlefartyg: barkskeppet THYFON, briggen GIDEON, barkskeppet WALLERI, skonertskeppet SVALAN, barkskeppet ADELAIDE och fregattskeppet INDIAMAN, på vilket han först var styrman för att år 1869 övertaga befälet. På resa med INDIAMAN från Melbourne till Calloa år 1872 sprang fartyget läck i Stilla Oceanen och förlista [sic] vid Påskön i mars månad nämnda år. Här vistades han omkring 5 månader bland öns urinvånare. Hemkommen från denna resa övergick han till ångbåtsflottan och blev befälhavare på ångaren LINNÉ i Hamburgtrade. År 1874 övertog han befälet på Lloydångaren DANMARK i trade på medelhavshamnar och år 1875 Uddevallaångaren AVENA i trade på London med sommarresor på Archangelsk. År 1878 ingick han i ångbåtsaktiebolaget Bohusländska Kusten som befälhavare på ångaren UDDEVALLA i fast trade Göteborg - Kristiania för att år 1891 övertaga ångaren GÖTEBORG i samma trafik. Denna befattning skötte han till år 1919, då han lämnade sjön. Riddare av Vasaorden 1901."
Flygbild över området kring Femsjö kyrka, vilken ses centralt i bild till vänster. Till höger om den ligger folkskolan och småskolan (den mindre byggnaden). Upptill ses sjön Södra Färgen. Vägen från skolorna går rakt ned till prästgården, där den store vetenskapsmannen inom mykologi, Elias Fries, växte upp. Idag inryms ett museum till hans ära i den lilla byggnaden som skymtar precis ovanför prästgårdstaket. Nederst i bild ligger Dullagård. Elias M. Fries levde 1794-1878 och räknas näst efter Linné som den främste inom botaniken i vårt land. Hans fokus var svampar och "Systema Mycologicum- svampsystemet" av Fries blev normgivande gällande svamparnas namngivning. Elisas Fries var professor i Uppsala och ledamot av Svenska Akademien 1847–1878 (stol 14) samt rector magnificus för Uppsala universitet 1839 samt 1853–1854. Han arbetade för att få folk att börja äta svamp och skrev 1836 den första svenska boken om matsvampar.
Sydöstra delen av Växjö Centrum samt Söder i Växjö, sett från kyrktornet, 1910-talet.
Text på kortet: "Gustafsberg". "Gustafsberg vid Uddevalla är inte endast Sveriges äldsta badort utan dess ryktbarhet härleder sig i minst lika grad från den för tiden unika internatskolan, som år 1776 där inledde sin verksamhet till gagn för "Bohusläns fattiga pojkar". Gustafsberg hette före 1774 Baggetofta och ägdes av skeppsredaren och handelsmannen Anders Knape Hansson och hans hustru Catharina, född Hegardt. Makarna var barnlösa och testamenterade hela sin betydande egendom till en barnhusstiftelse. Konung Gustaf III stadsfäste donationsbestämmelserna och förlänade platsen namnet Gustafsberg. Barnhusskolan började sin verksamhet 1776 och meddelade undervisning i latin, moderna språk, matematik o.s.v. samt även musik. Såsom internatskola med egna lärare upphölls verksamheten till 1924. Numera är den förvandlad till skolhem, och eleverna undervisas i Uddevalla läroverk. På 1720-talet upptäcktes Baggetofta hälsobrunn, och den besöktes 1746 av Carl von Linné, som därom berättar i sin Wästgöta-resa. Såsom badort anses Gustafsberg kunna räkna sina anor från 1774, och därmed är den vårt lands äldsta. Sin glanstid upplevde badorten under förra hälften av 1800-talet, då kungligheter, adel och andra framstående kvinnor och män besökte Gustafsberg, och där drack hälsa ur surbrunnen. Efter att under många år ha legat gömd under badrestaurangens golv har brunnen nu gjorts tillgänglig, och idag kan man åter "dricka brunn" på Gustafsberg. Numera är den 200-åriga badorten livligt frekventerad. Den bjuder modern komfort i historisk mjljö och är en kostbar västkustens pärla, som skyddas inte endast av Barnhusdirektionen utan också av vårt lands högsta kulturvårdande myndigheter".
Gettlinge gravfält är en fornlämning i Södra Möckleby socken på södra Öland. Gravfältet är ett av de största på Öland, med en längd av nästan två kilometer. Det är beläget längs öns västra väg mellan byarna Gårdstorp, Gettlinge och Klinta. Gravfältet beskrevs av historikern Johannes Haquini Rhezelius i hans "Monumenta runica", från 1634. Han ritade av skeppssättningen i sin resedagbok. Carl von Linné undersökte en grav 1741. Landskapsskildraren Abraham Ahlqvist skrev om platsen 1825. Han intresserade sig särskilt för de båda drygt tre meter höga stenarna i Klinta. Raden med förhistoriska kulturlämningar börjar norr om Gettinge by. Många har blivit förstörda genom stenbrott eller av skattsökare. På gravfältet fanns omkring 250 gravar. Idag återstår mer än 200. De flesta är stensättningar från yngre bronsålder och järnålder. I kvadratiska eller runda stensättningar har man funnit stenkistor med obrända skelett. Fältets norra del är mest varierande. De stora kalkstenshällarna där har rests för att märka ut platsens betydelse. På en imponerande, 30 meter lång skeppssättning, som består av 23 resta granitblock intill varann, finns ett tjugotal skålgropar. Skålgropar är ett ständigt återkommande motiv på stenar från bronsåldern. På öns västsida finns flera gravfält. Det största, med omkring 300 gravar, ligger i Ås vid Ottenby. Ett annat stort fält finns vid Mysinge.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.