En sekund av livet på och runt Stora torget i Linköping. Fotografiet togs omkring förra sekelskiftet och trots sin klumpiga utrustning tycks fotografen hanterat den obemärkt och gav oss ett för tiden intimt ögonblick i människors vardag. En vandring i bilden stannar vid mannen till vänster som blickar ut över torget invid sin bycicle, kanske en Gripen tillverkad i staden. Sökte han månne någon bekant eller var han bara ute och finåkte? Rakt mot betraktaren möter oss två myndiga herrar i höga stövlar och kravatter. Något väcker deras intresse mot hållet av Jonn O Nilsons pampiga hus. Närmast utbyter väninnor tankar och de tycks förtroliga, fotografen får inget höra. På torget i bakgrunden reser sig skacklar mot himlen och markerar en blygsam torghandel. Vid ett av salustånden skymtar en försäljerska som hastigt stillar hungern. Undra vad hon fick till livs.
Från 299 kr
Hovfotograf Walter Olson, Kalmar, tillsammans med två tyska SA-män vid ett monument nära Sommerbachskopf i Tyskland. Monumentet är ett gravkomplex på den 931 m höga Sommerbachskopf, byggt av handelsråd Oskar Will, ägare till Venus vapenfabrik, till minne av hans söner Hugo Will 1914 och Fritz Will 1914 som dog i första världskriget. Den byggdes av byggmästare Lange från Mehlis och företagen Bieräugel från Zella St Blasii och Günther och Wendel från Suhl. Begravningen ägde rum den 22 augusti 1915 med stort deltagande från befolkningen. Gravkomplexet har en bred trappa och en matt, starkt lysande sandstenspyramid, som bär bibelversen krönt med eklöv: Ingen har större kärlek än denna, att han ger sitt liv för sina vänner. . Ev. Joh 15 v. 13 Vila i frid., inskriptionen med de fallnas namn och en relief som visar lejonet från Thermopylae syns. 1998 totalrenoverades graven av staden Zella-Mehlis.
Lars Alström kör på vägen intill Lau kyrka med skvackvagn, det är inte uppenbart att det är fråga om gödsel han skall köra. Sidolämmarna, de s k fjälarna, ligger troligen på vagnbotten och kanske ligger en grep t v om L.A. Han kör i riktning mot hemmet som han byggt 1905 på Sunnkörke grund just där vägen mot Lausmyr går. Lars Alström är 55 år gammal på bilden. Han kör med hästar i tvåspann plus att ett föl går bredvid. Han är klädd i arbetskläder med träskor. Miljön bilden är tagen i är intressant. De omkring 1880 planterade askarna på kyrkogården har vuxit sig ganska stora. I bakgrunden t h skymtar sockenmagasinet. Det stod förut på södra sidan om vägen mitt för stigluckan, men flyttades till denna plats 1897 när skolan byggdes. Man ser att magasinet är det gamla i bulteknik, men att det har fått papptak med lodstående vådor och det står på höga stenplintar. Landsvägen är förvånansvärt smal och liten.
Korets sydportal kallas konfirmandporten. Här går konfirmanderna in vid konfirmationen, då de genom bekräftelse på dopet upptas i den kyrkliga gemenskapen. Portalen är från 1200-talets slut i gotisk stil och den är kyrkans rikast utsmyckade. Den är byggd av omväxlande grå, gul och röd kalksten. Portalen är avtrappad och i varje av de 4 inre vinklarna står det kolonnetter, vilande på urnformade baser med hörnblad och under dessa baser prydda med växtornamentik. Kolonnetterna bär rikt skulpterade kapitälband med stiliserad växtornamentik. På den höga tröskelstenen står portalens inre poster, som avslutas med rikt dekorerade konsoler. Dessa bär upp den s k tympanonskivan ovanför dörren. Denna skiva täcks delvis uttill av en s k mantel, vilken är prydd med växtslingor och liljeformade "droppar". Upptill skyddas portalen av en takformad vimperg. Kyrkogården har inga grusgångar, utan gräsmattan växer ända fram till väggen.
Den nya ladugården är här 1-4 år gammal. Det var en stor förändring ladugårdarna genomgick på några årtionden. De flesta var av trä till framemot 1860-70, långa smala med höga branta tak täckta med ag eller halm. Det fanns inga fönster förrän efter 1870-80 och i regel inte mycket vägg ovanför fähusen till foderloft. Efter omkring 1880 kom spåntaken, vilka gjordes flackare än stråtaken. Och från förra sekelskiftet byggdes breda ladugårdar med foderloft i trä och mängder av fönster. Gott om djur har man i denna ladugård, gödselhögarna är stora. Det ser ut som om man kör in hö eller halm från en stack och in i ladan. I förgrunden står en s k räcktun, en gles tun som man hade där betestrycket var lågt, den kunde tom vara av rätt tillfällig karaktär.
Smiss vät låg mellan åkrarna vid Käldvägen (Käldkväiar) och Lausvikens strand, ungefär mitt för Backvägen. Väten var en grund insjö som omgavs av betade strandmarker. Se bild 517. En bit bakom betesmarken vid väten syns bandtunarna mot åkrarna som går upp till Käldvägen. Efter dessa ses Backvägen gå upp för Bogs backe och där uppe ligger Masses stuga med oxeln t h, se bild 1398-1399. T h skymtar ladugården och träden på Söderlunds ställe. T v om Masses syns höga popplar, pilar kallade i Lau. Dessa var omtyckta på 1800-talets andra hälft och planterades på nästan alla gårdar, de syns på mängder av Masses bilder. Vad det legat för boplats där popplarna står på bilden är okänt. Det har legat åkrar här uppe, men om det varit boplats är oklart. Byggnaden som skymtar bland träden t v bör vara Nybygget.
I Linköping likt övriga större städer i Sverige växte med 1800-talets industralisering nya stadsplaneideal fram. En gatubild med ett tätare och mer monumentalt uttryck blev eftersträvansvärt. Omoderna och brandfarliga timmerhus revs för att ge plats åt höga stenhus, ofta karaktärsfulla och med rik putsdekor mot gatan. Många av dessa stadsmässiga byggnader kom att kvarstå en påfallande kort tid. Under 1900-talet växte raskt önskan om bättre bostadsstandard och lämpligare funktionalitet, något som ansågs problematiskt att nå med dessa robust byggda hus som i en mångfald därav revs. Huset som fram till det revs 1973 hade adressen Kungsgatan 32 och var ett typiskt exempel. Den moriskt inspirerade jugendbyggnaden uppfördes 1902 efter ritningar av den för Linköpings stadsbild så betydelsefulla arkitekten Janne Lundin. Här en vy från 1903, således kort efter att huset färdigställts.
Redan 1883 började anläggningsarbeten på Svartön vid Luleå för järnvägen Luleå Gällivare - Luossavaara - Victoriahamn. Det tog nästan 6 år innan det första malmtåget kom ned till Luleå 1888. Banan byggdes av Sverige & Norge Järnväg. Det visade sig dock snabbt att banans standard var alltför dålig och kostnaderna höga. Finansieringarna från ett engelskt bolag räckte inte till för att förbättra det. Banan togs därför över av staten redan i februari 1891. Året därpå startade åter malm- och persontrafik på hela sträckan. Exploateringen i malmgruvorna började öka. Kapaciteten har successivt också ökat genom förstärkning av bana, broar, mötesstationer och elektrisk drift. Malmbanan hade både politiska och kommersiella betydelse för landet. På senare tiden den uppmärksammades av turism och har varit destination för dollartåg, biltåg och enklare tåghem. På bilden syns tungbelastad malmtåg på väg mot Svartön.
Bredestads kyrka vars skyddspatron är Sankt Laurentius har troligen anor från tidig medeltid. Absiden, koret och östra delen av långhuset tillhör byggnadens ursprungliga delar. 1690 utökades långhuset mot väster. Samtidigt uppfördes tornet med en sin karaktäristiska hjälmformad huv och höga spira. Kyrkan är byggd av gråsten medan sakristian på norra sidan och vapenhuset i väster som tillkommit senare har uppförts i tegel. Kyrkorummets innertak är ett plant brädtak försett med målningar från 1700-talet. Bredestads kyrka kallas för "offerkyrka". Det finns inga belägg att den ursprungligen varit det. Troligen har traktens dåvarande sed att kalla den för offerkyrka sin grund i 1600-talet. Då vallfärdade man till Erkestorps källa i Flisby socken. Källans vatten ansågs hjälpa mot sjukdomar. Efter besöket vid källan passerade man Bredestad och offrade till kyrkan för att ytterligare förstärka källvattnets effekt. Altaruppsatsen från 1697 på norra långhusväggen har troligen tillkommit och bekostats av offergåvor till kyrkan. (Hämtat från Wikipedia)
Kyrkan är till sina äldsta delar från 1200-talet och bestod från början av litet långhus med rakt avslutat lägre kor. Under slutet av 1400-talet slopades koret och långhuset förlängdes. Samtidigt tillkom det ännu bevarade vapenhuset. En brand 1773 i klockstapeln spred sig till kyrkans höga sadeltak som sedan ersattes av ett brutet tak med valmade taknockar. Mitt på taket uppsattes en klockbock försedd med ljudluckor och avslutad med en lökkupol. På denna är fästad en takryttare med flöjeln från den gamla klockstapeln med dess tillkomstår 1730. Den uppåt avsmalnande innerporten med sin smidesornamentik och dörrkläpp av bysantinsk utformning är den äldsta i Ångermanland (1200-tal). Omkring 1500 försågs innertaket med stjärnvalv, vilka dekorerades med målningar i Tierpskolans stil. Fönstren förstorades på 1750-talet. Inredningen präglas av 1600- och 1700-talen, då även de båda över varandra placerade läktarna byggdes. År 1854 ersattes den gamla kyrkan av en ny.
Den låga byggnaden i förgrunden med formarna är betongpelare och balkar till garagen och övriga ytterväggar, som var av fasadtegel och mellanväggar halvstensw murtegel. De sju garagen var placerade över panncentralen. Den höga ställningen var arbetsställning för skorsten till panncentralen. Stegen på hörnet var för persontrafik, sådana förekom på alla trähissar och ska vara försedda med ryggskydd. Materialet till skorsten hissades upp med ett hisspel på marken och en galge i toppen på ställningen. Kärrorna fick styrning mot ställningen av vertikala brädor som är synliga vid hörnet på andra sidan ställningen. Ställningsplankan flyttades upp allteftersom murningen blev färdig och översta ställningslaget är helt "inplankat", vilket visar att skorstenen är färdigmurad. De mörka partierna i mitten av ställningen är skorstensmuren. Byggnaden till vänster har beteckningen Hus C och är murad av "Durox" gasbetongblock och två trappuppgångar med 12 lägenheter i första och andra våning samt fyra på vindsvåningen.
Den gamle brukspatronen, inspektorn och jordbruksreformatorn Adolf Blüm har samlat sina nära i trädgården till hemmet invid Barnhemsgatan i Linköping. Trots sin höga ålder är han ännu sekreterare i Östergötlands hushållningssällskap och vi ser honom här sittande till bords. I övrigt ser vi från vänster sonen Henrik Blüm med sin syster Ellen intill sig. Följande, äldre man är Gustaf Blüm, bror till nämnda Adolf Blüm. På ömse sidor om värden sitter hans svärdöttrar Charlotta (Lotten) och Amanda (Minnie), gifta med Henrik respektive Gösta Blüm. Den sistnämnde står med pipa i mun intill sin hustru. Följande herrar är kamrer Titus Setterberg och Berndt Blüm, ännu en son till Adolf Blüm. Kvinnan framför dem är Hildur Setterberg, syster respektive maka till senast nämnda herrar. Barnet i Ellens knä är inte identifierad men är rimligtvis någon av Berndts och Hildurs döttrar. Enligt påskrift dateras bilden till 1890-talets mitt.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.