Vykort, " Lugnarohögen, Hallands-ås" Gravhögen med omgivande lantgårdar och åsen i bakgrunden. Torpet framför högen från yngre bronsåldern (ca 900–800 f. Kr) kallas ibland "Mor Johannas stuga". Det kommer sig av att här bodde fru Johanna och hennes dotter Clara då Victor Ewald, kyrkoherde i Östra Karup, och Riksantikvarieämbetets representant i Höks härad på våren 1926 for förbi Lugnarohögen och fann den förfallen. Uppbragt över detta tillstånd kontaktade Ewald riksantikvarien Sigurd Curman, vilket ledde till en utgrävning 1926. Då upptäcktes att högen dolde en 8 meter lång skeppssättning - den första i landet som hittats under jord. Sensationen gjorde att Riksantikvarieämbetet blev intresserad av att köpa stugan och tomten. Johanna accepterade budet om 1000 kronor med löfte om att få bo kvar till sin död och fick uppdraget att se efter högen. Den skulle nämligen bli en sevärdhet för allmänheten. Från torpet byggdes en gång in i graven, vilken övergöts med en kupol på initiativ av Rudolf Abelin, grundare Norrvikens trädgårdar i Båstad, och Ludvig Nobel (broson till Alfred Nobel), som var en av projektets största finansiärer. Invigningen skedde den 11 juni 1927 under medverkan av kronprins Gustav Adolf.
Från 299 kr
Gundestrupkitteln är ett offerfynd, en silverkittel med 13 reliefplattor som en gång varit sammanfogade. Kitteln har en diameter av nära en meter och blev hittad i samband med torvtäcktsarbete i Rävmossen vid Gundestrup 1891 i norra Jylland, Danmark. Fyndet är ett av de mest storslagna importföremålen i Skandinavien från det keltiska området under förromersk-, romersk järnålder. På plattorna finns över 100 reliefbilder på olika föremål och djur- och människofigurer. Många av motiven återfinns också på hällristningar i form av bl.a vagnshjul, ormar, lurblåsare och människor i procession. Gundestrupskittelns utsmyckning liknar i mångt och mycket en rad keltiska gudar och gudinnor. Man tycker sig ha kunnat tyda bl.a. gudarna: Cernunnos; den behornade, (figuren bär hjorthorn och håller en halsring i ena handen och en orm i den andra). Dock är inte mycket är känt om Cernunnos, men han finns gestaltad på många konst- och kulturföremål, eftersom han då ofta är omgiven av djur antar man att han kan ha varit en slags djurens konung. Taranis; hjulets gud, som förknippades med föränderlighet och omväxlingar. Utöver kittelns religiösa innehåll framstår den med den tidens klädesdräkter, vapen, smycken och hela föreställningsvärlden för den förromerske eller germanske mannen och kvinnan. Kittelns motiv har även påverkats av den hellenistiska och etruskiska föreställningsvärlden, vilket kan tyda på starka band med de östra medelhavsländerna. Gundestrupkitteln kan dateras till mellan ca 300 f.Kr. - 300 e.Kr., d.v.s. till tiden för förromersk järnålder eller romersk järnålder. Idag står kitteln på det danska nationalmuseet i Köpenhamn.
Beslag till remtyg? Fornfynd från båtgrav. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Fynd från båtgrav i Nabberör, från vendeltid. Ett trearmat toppbeslag av förgylld brons med en runt kanten pånitad bård av niello-inlagt silver. Djurornamenten gjutna och efteråt något uppskurna, silverbården däremot har ett mönster, som har skurits i det tunna silverblocket sedan detta anbringats på bronsbelsget: där silverbeslaget nu är skadat syns nämligen hur verktyget ibland skurit ned även i bronsen. Alla försänkta fält och cirkellinjer på silvred har en gång varit helt utfyllda med niello. Mitt på beslaget ett försänkt runt fält utan förgyllning, vilket helt täckts av toppknappen. För dennas stift är uttaget ett stort hål i entrum och intill detta finnes hål efter tre små järnstift, varmed toppbeslaget varit fästat: ett stift sitter kvar. Ett liknande stift finnes vid ytterändan av varje arm. Beslaget är starkt förböjt och har flera huggmärken, varav ett tvärs över en arm gående torde vara gjort med finare eggredskap, möjligen ett svärd, andra sannolikt med en spade. Armarnas längd (från centrum räknat) 6,5 cm; bredd vid ytterändarna 1,8 cm, beslagets tjocklek 0,1 cm.
Knaparydsstugan - Onsalas äldsta ryggåsstuga, sannolikt uppförd under 1600-talet. Knaparydet betecknade en gång de skoglösa och bergiga markerna mellan Vikaholm och Gjövik ägda av Råö säteri/Knapagårdarna. Över seklerna hände det att delar av den bördigare marken "intogs", d v s inhägnades för nyodling, och att små bostäder uppfördes på ofri grund. Det var fattiga som bebodde dessa "lägenheter". Lägenheten med Knaparydsstugan var minst, men var redan under 1600-talet ett torp kallat Lyckerij eller Ryet, lydande under säteriet. Den lilla ryggåsstugan var sammanbyggd med ladan och taken täcktes med långtång och senare med torv (tegeltaket tillkom före 1920). Hushållet bestod av ca 6-8 personer, men männen gick på sjön så kvinnor och barn fick sköta om det lilla man hade av odling och djur. Dessa "backhussittare" på Knaparydet fick understöd av socknens fattigkassa för att klara livhanken. Sally Therese Andersson (f 1879) och hennes dotter Ethel blev de sista av fyra generationer av samma sjömanssläkt att bebo Knaparydsstugan. Sally Therese hade löst in tomten 1937 och sålde den på 1950-talet. Nordhallands Hembygdsförening och Onsala Hembygdsgille köpte stugan och flyttade den med inventarier till Utholmen i Gottskär. Uthuslängan kortades då av med ca 1/3. Dessvärre blev byggnaden vandaliserad och därför flyttad 1985 till en plats vid kyrkstallarna intill Onsala kyrka där den fortfarande (2022) står kvar.
En ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera, se även JMF.00303-2. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades.
Ett lossbrutet stycke av en bottenplatta till en ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades. Se även JMF.00303-1.
Johannes Larsson. Betty. Rönnängen. Karl Ek berättar om en väldig krusbärsbuske som han och syskonen åtskilliga gånger fått lov att plocka av. Maken Johannes, som det alltid var fart på, hade också en särskild stil att gå under täta frustanden. Bl.a. kunde man om söndagarna få se honom komma på detta vis på hans särskilda kyrkstig mellan Björkullasjöarna. Han hade ett potatisland på en inäga, som f. ö. låg kringgärdad av grannen Gustaf Åkessons mark. Den senare utförde körhjälp åt andra, men skulle då också ha brännvin. En gång då Johannes, som var nykterist, sköv sin tunga skottkärra med gödsel förbi Åkessons och fick någon gliring, skall han ha svarat:"Den som ente har flaska får arbeta sjölver!" 9 mars 1835 överlåter och försäljer Lars Andersson till sin son Johannes Larsson och hans hustru Lotta Pettersdotter 1/4 mantal kronoskattehemmanet Åsen. Dels genom köp, dels genom arv avstår de (hållningskontrakt 1873, köpebrev jan 1874) nämnda hemman till mågen Frans Teodor Jonsson och dottern Johanna. Undantogs: västra ändan av gamla manbyggnaden, vilken låg något nv om nuvarande i öst-västlig riktning. (Denna flyttades senare till Kyrkängen -"Edgrens"). På hösten 1873 har J. L. och Lotta P. köpt 1/8 mantal av berörda hemman (hälften) av skolläraren L. J. Otter och hans hustru Stina Kajsa, vilken är dotter till J. L. och Lotta P. En tredje dotter, Maria Charlotta var gift Björk. De båda döttrarna utvandrade till Nordamerika. Johannes Larsson död 15/4 1882. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Ester Sofia - farmor - 4/2 1886 - 5/2 1931. Helmer - farfar - 27/4 1887 - 7/9 1969. Fotot taget i bostaden, en 1-rumslägenhet i ett s.k. landshövdingehus - Klockaregården B2B2 i Lundby - nuvarande Lantmätaregatan, troligen 1914 eller 1915. "Farfar Helmer Andersson Född i Värmland 1887 Arbetade i Bofors 1902-1903 Till sjöss 1907-1910 Rosengrens 1910-1914 SKF 1914-1954 Smedmästare Adolf Gustafsson född 1877 Verkmästare på Rosengrens kassaskåpsfabrik. Sångare i kör. Har gjort den smidda ljusstaken som gesällprov. Berättelsen om den fina stärkskjortbröstet men undertröjan hade hål som ett fisknät då han under festen tog av sig kavajen. Gösta Andersson var dubbelkusin med farfar. Var född i Värmland 1875 och var kanske den som fick farfar att söka sig till Göteborg. Gösta gjorde den gamla ångmaskinsmodellen i början av 1900-talet. Arbetade som maskinist på Keillers, Götaverken. Ångmaskinen var inmonterad i en bogserbåtsmodell och när den under provturen kördes ut i Göta Älv med ångmaskinen i gång gick inte allt som planerat. Svallvågorna frå ett förbipasserande fartyg sänkte hela härligheten, men ett rep fastbundet i ångmaskinen gjorde att ångmaskinen räddades när man försökte dra in farkosten till land. Båten blev kvar i älven. Nedskrivet 2001 i december Sune I."
Helmer med Ivar och Inge i hemmet Klockaregården B2B2, troligen taget 1917. Obs! den praktfulla sängen (hemmets klenod?) vidare liljeväxten som sköttes så att den aldrig(!) vissnade och den huvudstora kaktusen nederst på piedestalen. "Farfar Helmer Andersson. Född i Värmland 1887. Arbetade i Bofors 1902-1903, till sjöss 1907-1910, Rosengrens 1910-1914, SKF 1914-1954, Smedmästare Adolf Gustafsson född 1877 Verkmästare på Rosengrens kassaskåpsfabrik. Sångare i kör. Har gjort den smidda ljusstaken som gesällprov. Berättelsen om den fina stärkskjortbröstet men undertröjan hade hål som ett fisknät då han under festen tog av sig kavajen. Gösta Andersson var dubbelkusin med farfar. Var född i Värmland 1875 och var kanske den som fick farfar att söka sig till Göteborg. Gösta gjorde den gamla ångmaskinsmodellen i början av 1900-talet. Arbetade som maskinist på Keillers, Götaverken. Ångmaskinen var inmonterad i en bogserbåtsmodell och när den under provturen kördes ut i Göta Älv med ångmaskinen i gång gick inte allt som planerat. Svallvågorna frå ett förbipasserande fartyg sänkte hela härligheten, men ett rep fastbundet i ångmaskinen gjorde att ångmaskinen räddades när man försökte dra in farkosten till land. Båten blev kvar i älven. Nedskrivet 2001 i december Sune I."
Ester, Helmer och Ivar i en ren(ande) familjeangelägenhet 1913. "Farfar Helmer Andersson Född i Värmland 1887 Arbetade i Bofors 1902-1903 Till sjöss 1907-1910 Rosengrens 1910-1914 SKF 1914-1954 Smedmästare Adolf Gustafsson född 1877 Verkmästare på Rosengrens kassaskåpsfabrik. Sångare i kör. Har gjort den smidda ljusstaken som gesällprov. Berättelsen om den fina stärkskjortbröstet men undertröjan hade hål som ett fisknät då han under festen tog av sig kavajen. Gösta Andersson var dubbelkusin med farfar. Var född i Värmland 1875 och var kanske den som fick farfar att söka sig till Göteborg. Gösta gjorde den gamla ångmaskinsmodellen i början av 1900-talet. Arbetade som maskinist på Keillers, Götaverken. Ångmaskinen var inmonterad i en bogserbåtsmodell och när den under provturen kördes ut i Göta Älv med ångmaskinen i gång gick inte allt som planerat. Svallvågorna frå ett förbipasserande fartyg sänkte hela härligheten, men ett rep fastbundet i ångmaskinen gjorde att ångmaskinen räddades när man försökte dra in farkosten till land. Båten blev kvar i älven. Nedskrivet 2001 i december Sune I."
På en gård strax intill Olsbacka f. d. järnvägsstation i Aspeboda bodde i början av 1500-talet en av Dalarnas rikaste och mäktigaste män. Det var bergsfogden vid Kopparberget Måns Nilsson av Svinhufvudsätten. Vid den tid då Gustav Vasa kom til Dalarna för att be om skydd och hjälp mot danskarna, samt under Gustavs första tid som kung, lär Måns och han varit goda vänner. Men när Gustav Vasa sedan ville ta Dalarnas kyrkklockor i skatt och vanhelgade tingsfriden i Tuna med en blodig räfst, fick han Måns Nilsson till dödsfiende. Måns blev en av ledarna för de s. k. kockupproret, vilket ledde till att han på våren 1534 avrättades i Stockholm. Minnet av detta och legenderna om Mån Nilsson har fortlevt i Aspeboda genom seklerna. En historieintresserad stins lät 1907 resa en minnessten över Måns vid "Fläskkällaren", platsen där han herresäte en gång låg. På stenen kan man läsa: "Måns Nilsson Svinhufuvd, frihet jag älskat, sanning och rätt". Namnet Fläsk källaren kommer av en uthuggen håla i den klippa som gården vilar på. Legenden berättar att detta var en källare som Måns Nilsson lät bränna ut med hjälp av fettet från 150 svin.
Det ursprungliga Kauparve delades mot slutet av 1600-talet i två parter mellan Per Larsson, som blev anfader till Petterssons part, och Bengt Hansson, som fick den andra parten. Han delade sedan sin part med sin bror Lars Hansson född 1657 gift 1692 med Butvi Andersdotter född 1674. Lars dog redan 1695 och Butvi gifte om sig 1696 med Jacob Olofsson från Botels. Deras son Anders Jacobsson född 1700 tog över gårdsparten, gift första gången 1723 med Catarina Jacobsdotter och andra gången med Butvi Jacobsdotter från Hablingbo. Parten togs över av dottern i första giftet Butvi Andersdotter född 1724 och gift med Jacob Eskilsson. Gårdsparten delades 1760 ännu en gång, nu mellan Butvi och hennes halvbror Anders Andersson, som fick denna part. Anders född 1741 gifte sig med Juditta Larsdotter och de fick 6 barn, varav äldste sonen Anders Andersson född 1767 blev näste ägare. Han byggde en ny manbyggnad i sten 1795 och fick 20 års skattebefrielse för detta. Anders gifte sig 1803 med Anna Maria Tomasdotter från Hemmor och av deras 4 barn ärvde sonen Lars Andersson född 1805 parten 1830. Han blev gift samma år med Anna Maria Karlsdotter född 1806 från Gannor. De fick också 4 barn, vilka alla gifte sig och kom till andra boplatser. Lars Andersson kom på obestånd omkring 1850 och sålde jorden i smålotter till olika personer. Manbyggnaden och en liten bit jord köptes 1883 av Lars Jakobsson född 1850 från Hallsarve och han uppförde nya ekonomibyggnader. Han blev dock tvungen att flytta ut efter skiftet och sålde boplatsen omkring 1904 till Hans Karlsson på Hallsarve, som rev byggnaderna. Lars Jakobsson flyttade till Amerika, men kom tillbaka 1907 och köpte Glansens Båtsmanstorp och byggde nytt hus där, se Bild 593-594. Huset på bilden skulle kunna vara den manbyggnad som Anders Andersson uppförde 1795, men moderniserad med bla stora fönster. Personerna på bilden skulle kunna vara Masses fru och ena dotter.
Den här nya boplatsen i Lau, därav namnet Nybygget, kom till genom ett beslut av kronan att avskedade soldaten Erik Larsson Granat född 1721 från Lövberga i Småland skulle få bosätta sig här. Erik var gift med Maria Hansdotter född 1720. De fick två söner som delade gården, så sonen Erik Granat född 1767 byggde en ny part uppe vid Käldvägen, se Bild 1031-1035, och Petter Granat född 1758 övertog föräldrahemmet beläget vid de öppna markerna halvvägs ner mot Nybro. Petter gifte sig 1779 med Anna Persdotter från Autsarve i Rone och de fick sonen Erik 1781. Anna dog tidigt och Petter gifte om sig 1787 med Maria Nilsdotter född 1760 från Småland. De fick 3 barn varav äldsta dottern Anna Maria Granat född 1797 ärvde gårdsparten omkring 1823. Hon gifte sig 1824 med Niklas Petter Henriksson Fagerberg född 1801 från Klinte. De fick 3 barn och dottern Margareta Maria Fagerberg född 1829 gift 1858 med Carl Jöns Närström född 1834 blev näste ägare. Carl och Margareta fick 6 barn och även nu blev det en dotter som tog över, Anna Brita Carlsdotter född 1864, gift med Johan Hansson född 1871 från När. De fick 5 barn och ännu en gång blev det en dotter som ärvde gården. Linda Hansson född 1901 gifte sig med Erik Johansson född 1903 från Norrlanda och de fick sonen Harry Johansson 1924. Redan 1927 dog båda föräldrarna. Markerna arrenderades ut och gården blev öde. Brankåren brände ned manbyggnaden som ett släckövningsobjekt. Ladugården står kvar än idag. På bilden ser vi manbyggnaden, en parstuga troligen från 1700-talet, men det finns ingen stenhusresolution. Brygghusflygeln är ovanligt nog sammanbyggd med manbyggnaden. På flygelgaveln står ett dass med oregelbundet takfall. Familjen Hansson står troligen 1904 vid vägen som går förbi huset ner till Nybro. Det är Johan Hansson 33 år, frun Anna Brita 40 år och barnen Anna 7 år, Charles 6 år och Desideria 2 år på armen. Dottern Linda 3 år är inte med.
Denna part kom till omkring 1830 när den ursprungliga gårdsparten av Hallsarve delades ännu en gång, nu mellan bröderna Nils och Johan Mattsson, se Bild 833. Johan Mattsson född 1815 fick denna part och han gifte sig 1839 med Greta Stina Persdotter född 1816 från Botvide. De fick fyra barn, varav enda dottern övertog gårdsparten. Anna Cajsa Johansdotter född 1842 gifte sig 1863 med Jakob Niklas Gardell född 1836 från Östergarn. De fick en dotter, Anna Margareta Gardell född 1862, som gifte sig 1884 (?) med Jakob Nilsson född 1859 från Fie. De fick två döttrar, men ingen tog över och modern dog 1910. Jakob Nilsson gifte om sig 1912 med änkan Josefina Johansson från Botvide. De sålde gårdsparten 1918 till Karl Lindström född 1882 och hans hustru Amanda född Pettersson 1879 båda från Grötlingbo, Nilssons flyttade till Ljugarn. Deras son Nils Lindström född 1919 övertog gårdsparten, gift 1948 med Maj Larsson född 1926 från Botels. De fick tre söner, varav mellansonen Bo Lindström född 1953 tog över parten, gift 1980 (?) med Eva Lindman född 1956 från Stockholm. De fick döttrarna Anneli 1982 och Tove 1984. Bo och Eva separerade 2004 (?), varvid Bo behöll gårdsparten och brukar den vidare. På bilden ser vi från vänster troligen Jakob Nilsson 44 år, svärfadern Jakob Gardell 67 år, döttrarna Anna 18 år och Elin 16 år, samt hustrun Anna 39 år. Det var Jakob och Anna Gardell som uppförde manbyggnaden på bilden omkring 1870 och spåntaket på bilden är troligen det ursprungliga. Några år senare täcktes det med papp, se Bild 846. Till vänster syns bostadsfygeln från omkring 1890 som Jakob och Anna Nilsson byggde. Brygghuset till höger är äldre, troligen byggd omkring 1860.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.