LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för gång

Antal träffar: 2471
Den här nya boplatsen i Lau, därav namnet Nybygget, kom till genom ett beslut av kronan att avskedade soldaten Erik Larsson Granat född 1721 från Lövberga i Småland skulle få bosätta sig här. Erik var gift med Maria Hansdotter född 1720. De fick två söner som delade gården, så sonen Erik Granat född 1767 byggde en ny part uppe vid Käldvägen, se Bild 1031-1035, och Petter Granat född 1758 övertog föräldrahemmet beläget vid de öppna markerna halvvägs ner mot Nybro.

Petter gifte sig 1779 med Anna Persdotter från Autsarve i Rone och de fick sonen Erik 1781. Anna dog tidigt och Petter gifte om sig 1787 med Maria Nilsdotter född 1760 från Småland. De fick 3 barn varav äldsta dottern Anna Maria Granat född 1797 ärvde gårdsparten omkring 1823. Hon gifte sig 1824 med Niklas Petter Henriksson Fagerberg född 1801 från Klinte. De fick 3 barn och dottern Margareta Maria Fagerberg född 1829 gift 1858 med Carl Jöns Närström född 1834 blev näste ägare.

Carl och Margareta fick 6 barn och även nu blev det en dotter som tog över, Anna Brita Carlsdotter född 1864, gift med Johan Hansson född 1871 från När. De fick 5 barn och ännu en gång blev det en dotter som ärvde gården. Linda Hansson född 1901 gifte sig med Erik Johansson född 1903 från Norrlanda och de fick sonen Harry Johansson 1924. Redan 1927 dog båda föräldrarna. Markerna arrenderades ut och gården blev öde. Brankåren brände ned manbyggnaden som ett släckövningsobjekt. Ladugården står kvar än idag.

På bilden ser vi manbyggnaden, en parstuga troligen från 1700-talet, men det finns ingen stenhusresolution. Brygghusflygeln är ovanligt nog sammanbyggd med manbyggnaden. På flygelgaveln står ett dass med oregelbundet takfall.

Familjen Hansson står troligen 1904 vid vägen som går förbi huset ner till Nybro. Det är Johan Hansson 33 år, frun Anna Brita 40 år och barnen Anna 7 år, Charles 6 år och Desideria 2 år på armen. Dottern Linda 3 år är inte med.

Den här nya boplatsen i Lau, därav namnet Nybygget, kom till genom ett beslut av kronan att avskedade soldaten Erik Larsson Granat född 1721 från Lövberga i Småland skulle få bosätta sig här. Erik var gift med Maria Hansdotter född 1720. De fick två söner som delade gården, så sonen Erik Granat född 1767 byggde en ny part uppe vid Käldvägen, se Bild 1031-1035, och Petter Granat född 1758 övertog föräldrahemmet beläget vid de öppna markerna halvvägs ner mot Nybro. Petter gifte sig 1779 med Anna Persdotter från Autsarve i Rone och de fick sonen Erik 1781. Anna dog tidigt och Petter gifte om sig 1787 med Maria Nilsdotter född 1760 från Småland. De fick 3 barn varav äldsta dottern Anna Maria Granat född 1797 ärvde gårdsparten omkring 1823. Hon gifte sig 1824 med Niklas Petter Henriksson Fagerberg född 1801 från Klinte. De fick 3 barn och dottern Margareta Maria Fagerberg född 1829 gift 1858 med Carl Jöns Närström född 1834 blev näste ägare. Carl och Margareta fick 6 barn och även nu blev det en dotter som tog över, Anna Brita Carlsdotter född 1864, gift med Johan Hansson född 1871 från När. De fick 5 barn och ännu en gång blev det en dotter som ärvde gården. Linda Hansson född 1901 gifte sig med Erik Johansson född 1903 från Norrlanda och de fick sonen Harry Johansson 1924. Redan 1927 dog båda föräldrarna. Markerna arrenderades ut och gården blev öde. Brankåren brände ned manbyggnaden som ett släckövningsobjekt. Ladugården står kvar än idag. På bilden ser vi manbyggnaden, en parstuga troligen från 1700-talet, men det finns ingen stenhusresolution. Brygghusflygeln är ovanligt nog sammanbyggd med manbyggnaden. På flygelgaveln står ett dass med oregelbundet takfall. Familjen Hansson står troligen 1904 vid vägen som går förbi huset ner till Nybro. Det är Johan Hansson 33 år, frun Anna Brita 40 år och barnen Anna 7 år, Charles 6 år och Desideria 2 år på armen. Dottern Linda 3 år är inte med.

Från 299 kr

Denna part kom till omkring 1830 när den ursprungliga gårdsparten av Hallsarve delades ännu en gång, nu mellan bröderna Nils och Johan Mattsson, se Bild 833. Johan Mattsson född 1815 fick denna part och han gifte sig 1839 med Greta Stina Persdotter född 1816 från Botvide. De fick fyra barn, varav enda dottern övertog gårdsparten. Anna Cajsa Johansdotter född 1842 gifte sig 1863 med Jakob Niklas Gardell född 1836 från Östergarn. De fick en dotter, Anna Margareta Gardell född 1862, som gifte sig 1884 (?) med Jakob Nilsson född 1859 från Fie. De fick två döttrar, men ingen tog över och modern dog 1910.

Jakob Nilsson gifte om sig 1912 med änkan Josefina Johansson från Botvide. De sålde gårdsparten 1918 till Karl Lindström född 1882 och hans hustru Amanda född Pettersson 1879 båda från Grötlingbo, Nilssons flyttade till Ljugarn. Deras son Nils Lindström född 1919 övertog gårdsparten, gift 1948 med Maj Larsson född 1926 från Botels. De fick tre söner, varav mellansonen Bo Lindström född 1953 tog över parten, gift 1980 (?) med Eva Lindman född 1956 från Stockholm. De fick döttrarna Anneli 1982 och Tove 1984. Bo och Eva separerade 2004 (?), varvid Bo behöll gårdsparten och brukar den vidare.

På bilden ser vi från vänster troligen Jakob Nilsson 44 år, svärfadern Jakob Gardell 67 år, döttrarna Anna 18 år och Elin 16 år, samt hustrun Anna 39 år.

Det var Jakob och Anna Gardell som uppförde manbyggnaden på bilden omkring 1870 och spåntaket på bilden är troligen det ursprungliga. Några år senare täcktes det med papp, se Bild 846. Till vänster syns bostadsfygeln från omkring 1890 som Jakob och Anna Nilsson byggde. Brygghuset till höger är äldre, troligen byggd omkring 1860.

Denna part kom till omkring 1830 när den ursprungliga gårdsparten av Hallsarve delades ännu en gång, nu mellan bröderna Nils och Johan Mattsson, se Bild 833. Johan Mattsson född 1815 fick denna part och han gifte sig 1839 med Greta Stina Persdotter född 1816 från Botvide. De fick fyra barn, varav enda dottern övertog gårdsparten. Anna Cajsa Johansdotter född 1842 gifte sig 1863 med Jakob Niklas Gardell född 1836 från Östergarn. De fick en dotter, Anna Margareta Gardell född 1862, som gifte sig 1884 (?) med Jakob Nilsson född 1859 från Fie. De fick två döttrar, men ingen tog över och modern dog 1910. Jakob Nilsson gifte om sig 1912 med änkan Josefina Johansson från Botvide. De sålde gårdsparten 1918 till Karl Lindström född 1882 och hans hustru Amanda född Pettersson 1879 båda från Grötlingbo, Nilssons flyttade till Ljugarn. Deras son Nils Lindström född 1919 övertog gårdsparten, gift 1948 med Maj Larsson född 1926 från Botels. De fick tre söner, varav mellansonen Bo Lindström född 1953 tog över parten, gift 1980 (?) med Eva Lindman född 1956 från Stockholm. De fick döttrarna Anneli 1982 och Tove 1984. Bo och Eva separerade 2004 (?), varvid Bo behöll gårdsparten och brukar den vidare. På bilden ser vi från vänster troligen Jakob Nilsson 44 år, svärfadern Jakob Gardell 67 år, döttrarna Anna 18 år och Elin 16 år, samt hustrun Anna 39 år. Det var Jakob och Anna Gardell som uppförde manbyggnaden på bilden omkring 1870 och spåntaket på bilden är troligen det ursprungliga. Några år senare täcktes det med papp, se Bild 846. Till vänster syns bostadsfygeln från omkring 1890 som Jakob och Anna Nilsson byggde. Brygghuset till höger är äldre, troligen byggd omkring 1860.

Från 299 kr

Karaktärsfullt porträtt av Axel Sparre. Född på Vinäs slott i Västra Ed 1839 som son till baron Casimir Sparre och dennes hustru, grevinnan Carolina Lewenhaupt. Familjen fick östgötsk anknytning genom faderns förvärv av Lambohovs säteri söder om Linköping år 1850 och rusthållet Hjälmsäter i Örtomta socken år 1856. När föräldrarna bröt upp från länet för att flytta till Västervik 1859 var Axel redan inskriven som kadett vid Karlberg och därmed utflugen och egen. Efter sin militära utbildning tjänstgjorde han från sommaren 1861 en kortare tid vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Redan 1862 förflyttades han till Andra livgardet i Stockholm, nådde löjtnants grad och begärde avsked 1875, vilket han sedermera beviljades med kaptens grad.
Hans håg stod ändå till konsten. Vid sidan av sitt militära arbete var han från år 1866 inskriven vid Konstakademien. Efter examen följt av studieresor till Düsseldorf och Paris kom han att bli erkänd inom främst genre- och historiemåleri samt porträttkonst. Under perioden träffade han sin blivande hustru, Emma Munktell, som även hon bedrev konststudier i nämnda studieorter.
Efter en period som ägare av Tranbygge gård i Uppland blev Axel Sparre från 1880 ånyo boende i Östergötland. Platsen var godset Sörby i Örtomta socken och här blev han kvar tillsammans med hustrun och dottern Märta tills de år 1885 bröt upp för ny tillvaro i Göteborg och vidare åter till Stockholm. Efter makarnas skilsmässa 1891 återfinns Axel på ett flertal bostadsadresser i Stockholm tills han i mars månad 1906 flyttade till Linköping för en plats i en yngre brors hushåll. I slutet av år 1909 bröt denne kringflyttande man upp en sista gång och bosatte sig i Östra Eneby församling i Norrköping. Här avled han den 23 oktober 1910. Han var då skriven som boende på Leonardbergs pensionat.

Karaktärsfullt porträtt av Axel Sparre. Född på Vinäs slott i Västra Ed 1839 som son till baron Casimir Sparre och dennes hustru, grevinnan Carolina Lewenhaupt. Familjen fick östgötsk anknytning genom faderns förvärv av Lambohovs säteri söder om Linköping år 1850 och rusthållet Hjälmsäter i Örtomta socken år 1856. När föräldrarna bröt upp från länet för att flytta till Västervik 1859 var Axel redan inskriven som kadett vid Karlberg och därmed utflugen och egen. Efter sin militära utbildning tjänstgjorde han från sommaren 1861 en kortare tid vid Första livgrenadjärregementet i Linköping. Redan 1862 förflyttades han till Andra livgardet i Stockholm, nådde löjtnants grad och begärde avsked 1875, vilket han sedermera beviljades med kaptens grad. Hans håg stod ändå till konsten. Vid sidan av sitt militära arbete var han från år 1866 inskriven vid Konstakademien. Efter examen följt av studieresor till Düsseldorf och Paris kom han att bli erkänd inom främst genre- och historiemåleri samt porträttkonst. Under perioden träffade han sin blivande hustru, Emma Munktell, som även hon bedrev konststudier i nämnda studieorter. Efter en period som ägare av Tranbygge gård i Uppland blev Axel Sparre från 1880 ånyo boende i Östergötland. Platsen var godset Sörby i Örtomta socken och här blev han kvar tillsammans med hustrun och dottern Märta tills de år 1885 bröt upp för ny tillvaro i Göteborg och vidare åter till Stockholm. Efter makarnas skilsmässa 1891 återfinns Axel på ett flertal bostadsadresser i Stockholm tills han i mars månad 1906 flyttade till Linköping för en plats i en yngre brors hushåll. I slutet av år 1909 bröt denne kringflyttande man upp en sista gång och bosatte sig i Östra Eneby församling i Norrköping. Här avled han den 23 oktober 1910. Han var då skriven som boende på Leonardbergs pensionat.

Från 299 kr

Enligt påskrift porträtt av fröken Anna Wiström, Öjebro. Tolkat vara Anna Wiström, född i Öjebro backekvarn 1844 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Åren gick till synes sin gilla gång för familjen. Först i november månad 1869 bröt Anna upp för att flytta till Lommaryd i Jönköpings län, där hon som mamsell kom att ingå i kyrkoherdeparet Wiströms hushåll, rimligtvis släktingar till Anna. Efter ett år i Linköping var hon tillbaka i Öjebro lagom till årskiftet 1976/77. Fortfarande som mamsell men nu hos en äldre syster och hennes make i Solbergakvarnen. Ännu en lång period löper i Annas liv utan att källorna anger något anmärkningsvärt, förutom en kort notis om att hon vistas i Ramstorp i Bjälbo utan att vara skriven i socknen. En förklaring kommer 1895, då hon verkligen skriver sig i Bjälbo och tar tjänst, eller troligtvis fortsätter sitt arbete, som hushållerska hos hemmansägare Adolf Fritz Peterstrand i Ramstorps västergård. Denne var sedan en tid änkling men även till åren kommen för lantbruksarbete. År 1902 sålde han därför gården och bröt upp för ett mindre ansträngt liv i Skänninge. En hushållerska ansåg han sig alltjämt behöva så Anna flyttade med. I stadens gård nummer 10 framlevde de vidare till Annas bortgång den 17 mars 1913.

Enligt påskrift porträtt av fröken Anna Wiström, Öjebro. Tolkat vara Anna Wiström, född i Öjebro backekvarn 1844 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Åren gick till synes sin gilla gång för familjen. Först i november månad 1869 bröt Anna upp för att flytta till Lommaryd i Jönköpings län, där hon som mamsell kom att ingå i kyrkoherdeparet Wiströms hushåll, rimligtvis släktingar till Anna. Efter ett år i Linköping var hon tillbaka i Öjebro lagom till årskiftet 1976/77. Fortfarande som mamsell men nu hos en äldre syster och hennes make i Solbergakvarnen. Ännu en lång period löper i Annas liv utan att källorna anger något anmärkningsvärt, förutom en kort notis om att hon vistas i Ramstorp i Bjälbo utan att vara skriven i socknen. En förklaring kommer 1895, då hon verkligen skriver sig i Bjälbo och tar tjänst, eller troligtvis fortsätter sitt arbete, som hushållerska hos hemmansägare Adolf Fritz Peterstrand i Ramstorps västergård. Denne var sedan en tid änkling men även till åren kommen för lantbruksarbete. År 1902 sålde han därför gården och bröt upp för ett mindre ansträngt liv i Skänninge. En hushållerska ansåg han sig alltjämt behöva så Anna flyttade med. I stadens gård nummer 10 framlevde de vidare till Annas bortgång den 17 mars 1913.

Från 299 kr

Lundberg i

Lundberg i "Alperna", botanisk trädgård öster om prästgården. Spänstigheten och ungdomligheten han besatt ända till sin död tillskrev han själv allt det friluftsliv han idkat särskilt i sökandet efter sällsynta växter. Somliga hade väl svår att förstå L:s intresse för spiritism, men f. ö. hördes aldrig några andra omdömen om filantropen än "den snälle L". Se: Kjell Kolthoff: "Mitt liv i naturen". Skara Gilles årsbok 1970, sid 21 om skräddareåldermannen B. Lundberg. En söndag då Bernhard L. lämnade prästgården efter Gustava, kom ett par av vägens vandringsmän uppför prästgårdsbacken, hälsade och undrade om det möjligen gick att få något ätbart. Lundberg var sent ute, men sade åt dem att ta för sig i skafferiet, om det fanns något. Efter gudstjänstens slut var matgästerna försvunna, så också söndagsköttbullarna. Men potatis och "krösamos" fanns förstås! Som exempel på hur "prästen" Lundberg sällan försummade att ge "vetenskapsmannen" Lundberg tillfälle att göra observationer och samla, kan berättas om ett dop i Mäloset. Så snart förrättningen var över fick Gustava hjälpa sin make att rulla upp byxorna och ta på honom stövlar för att han skulle kunna ge sig ut på Kroksjöns mader och stränder. Till Jenny Lundberg (maka till Jonas L. Töreboda) yttrade B. L. en gång : "Du ska inte gå till kyrkan för att höra mig predika. Det är nog bättre att du går ut i naturen och tar emot den predikan som där bjuds". Vid sin avskedspredikan uppehöll sig L. vid livet efter detta och berörde tydligen också de "kontakter" han haft med de hädansovna. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Johan Bernhard Lundberg.
Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås.
Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866.
Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884.
1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889.
    Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A.
    Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande.
    Ester Helena f. 1883. Dog ung.
    Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska.
    John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist.
2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter
     Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås.
(Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur

Johan Bernhard Lundberg. Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås. Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866. Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884. 1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889. Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A. Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande. Ester Helena f. 1883. Dog ung. Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska. John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist. 2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås. (Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur "Skaraborgsbygden" årg. 1919, Cederbom-Friberg: Skara stifts herdaminnen 1850-1930 samt husförhörslängd i Älgarås.) Ivrig botanist. Hade stora samlingar insekter, fågelägg, snäckor och växter. Det berättas att L. på väg till en examen i skolan upptäckte en sällsynt fjäril, som fladdrade förbi. Denna raritet kunde han inte låta gå sig ur händerna, utan en vild jakt började. Efter en längre språngmarsch, varunder prästrocken åkt av, lyckades han fånga fjärilen. Vid gott humör, men utan prästrock kom han någon timme försenad till skolan, varifrån utgick skallgång efter rocken. Lundbergs samlingar och botaniska trädgård tillvann sig både svenska och utländska fackmäns intresse. L. var mycket barnkär. Det var också en from barnasjäl, som lyste fram bakom de tjocka glasögonen, något hjärtegott, som inte lämnade någon oberörd. Han var uppskattad för sitt goda, vänsälla väsen och sitt givmilda och uppoffrande sinnelag. Hans predikan var lågmäld. Mystiker och spiritist. Samtal med andevärlden "våra bröder från vägen". I Hova prästgård fanns en salssoffa i vars vänstra hörn L. aldrig ville sitta, emedan det var den avlidne kyrkoherdens, Anders Lexell, plats. Han påstod sig utan slagruta kunna förnimma vattenådrornas gång i jorden. Ifråga om vardagliga ting glömsk och opraktisk. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Fr.v:
1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, 
    född 1858, död 1928.
2. Gustav Persson, Karlstorp
3. Matilda Jansson, 
    född 26/2 1873, död 14/4 1956
4. Stina Jansson, syster till nr 3. 
    Hushållerska åt nr 1.
5. August Turesson, 
    född 15/1 1841 i Undenäs,    
    inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927.
6. 
7. Herman Gustafsson, 
    född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950.

Foto: Hugo Tived 1923.

Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture:

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Fr.v:
1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928.
2. Gustav Persson, Karlstorp
3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. 
     Betlehemsresenär
4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1.
5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs,    
    inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927.

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Fr.v:
1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928.
2. Gustav Persson, Karlstorp
3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. 
     Betlehemsresenär
4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1.
5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs,    
    inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927.

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Lundberg i

Lundberg i "Alperna", botanisk trädgård öster om prästgården. Spänstigheten och ungdomligheten han besatt ända till sin död tillskrev han själv allt det friluftsliv han idkat särskilt i sökandet efter sällsynta växter. Somliga hade väl svår att förstå L:s intresse för spiritism, men f. ö. hördes aldrig några andra omdömen om filantropen än "den snälle L". Se: Kjell Kolthoff: "Mitt liv i naturen". Skara Gilles årsbok 1970, sid 21 om skräddareåldermannen B. Lundberg. En söndag då Bernhard L. lämnade prästgården efter Gustava, kom ett par av vägens vandringsmän uppför prästgårdsbacken, hälsade och undrade om det möjligen gick att få något ätbart. Lundberg var sent ute, men sade åt dem att ta för sig i skafferiet, om det fanns något. Efter gudstjänstens slut var matgästerna försvunna, så också söndagsköttbullarna. Men potatis och "krösamos" fanns förstås! Som exempel på hur "prästen" Lundberg sällan försummade att ge "vetenskapsmannen" Lundberg tillfälle att göra observationer och samla, kan berättas om ett dop i Mäloset. Så snart förrättningen var över fick Gustava hjälpa sin make att rulla upp byxorna och ta på honom stövlar för att han skulle kunna ge sig ut på Kroksjöns mader och stränder. Till Jenny Lundberg (maka till Jonas L. Töreboda) yttrade B. L. en gång : "Du ska inte gå till kyrkan för att höra mig predika. Det är nog bättre att du går ut i naturen och tar emot den predikan som där bjuds". Vid sin avskedspredikan uppehöll sig L. vid livet efter detta och berörde tydligen också de "kontakter" han haft med de hädansovna. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Johan Bernhard Lundberg.
Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås.
Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866.
Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884.
1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889.
    Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A.
    Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande.
    Ester Helena f. 1883. Dog ung.
    Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska.
    John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist.
2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter
     Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås.
(Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur

Johan Bernhard Lundberg. Född 15/10 1844 i Skara. Död 29(5 1920 i Älgarås. Intagen vid Skara skola 1854. Studentexamen i Uppsala 1866. Prakt. teol. ex. 1872, prästvigd samma år. Tjänstgjorde i Husaby, Götene, Varnhem och N. Ving. Komminister i Hova pastorat 1884. 1. Hustru Anna Sofia Bergenson, f. 1856, d. 1889. Anton Bertil f 1876 26/8 i Stenum. Farmare i U.S.A. Konrad Emanuel f. 1877 18/11 i Stenum. Handlande. Ester Helena f. 1883. Dog ung. Nanny Maria f. 1885 28/5 i Stenum. Sjuksköterska. John Samuel f. 1887 14/1 i Älgarås. Kontorist. 2. (1890) Gustava Lindén f. 10/5 1856 i Acklinga, soldatdotter Hildur Gustava f 1892 10/3 i Älgarås. (Ovanstående uppgifter liksom följande hämtade ur "Skaraborgsbygden" årg. 1919, Cederbom-Friberg: Skara stifts herdaminnen 1850-1930 samt husförhörslängd i Älgarås.) Ivrig botanist. Hade stora samlingar insekter, fågelägg, snäckor och växter. Det berättas att L. på väg till en examen i skolan upptäckte en sällsynt fjäril, som fladdrade förbi. Denna raritet kunde han inte låta gå sig ur händerna, utan en vild jakt började. Efter en längre språngmarsch, varunder prästrocken åkt av, lyckades han fånga fjärilen. Vid gott humör, men utan prästrock kom han någon timme försenad till skolan, varifrån utgick skallgång efter rocken. Lundbergs samlingar och botaniska trädgård tillvann sig både svenska och utländska fackmäns intresse. L. var mycket barnkär. Det var också en from barnasjäl, som lyste fram bakom de tjocka glasögonen, något hjärtegott, som inte lämnade någon oberörd. Han var uppskattad för sitt goda, vänsälla väsen och sitt givmilda och uppoffrande sinnelag. Hans predikan var lågmäld. Mystiker och spiritist. Samtal med andevärlden "våra bröder från vägen". I Hova prästgård fanns en salssoffa i vars vänstra hörn L. aldrig ville sitta, emedan det var den avlidne kyrkoherdens, Anders Lexell, plats. Han påstod sig utan slagruta kunna förnimma vattenådrornas gång i jorden. Ifråga om vardagliga ting glömsk och opraktisk. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Fr.v:
1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, 
    född 1858, död 1928.
2. Gustav Persson, Karlstorp
3. Matilda Jansson, 
    född 26/2 1873, död 14/4 1956
4. Stina Jansson, syster till nr 3. 
    Hushållerska åt nr 1.
5. August Turesson, 
    född 15/1 1841 i Undenäs,    
    inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927.
6. 
7. Herman Gustafsson, 
    född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950.

Foto: Hugo Tived 1923.

Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture:

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Intervju med kyrkvärden Hjalmar Andersson (f. 1862) i Västerlösa, där han 1935 berättar om sitt egenhändigt inrättade hembygdsmuseum. Som utfrågare hör vi lektor Anders Teodor Ålander.
ATÅ: Den där lilla stugan, ryggåsstugan där nere ---
HA: Jaa, jaa!
ATÅ: Var är den ifrån?
HA: Hon är ifrån Egeby mä. Förr, inna hon flôttes, då låg ho utmä vägen där nere eller kanske räktorn så nån gång där nere, vi va visst å såg på na, minns ja. Å sen har ho ligget där hemmä ve gården. Se dä va hele bynn lå där ôppe, så dä va mellagårn, kalles dä där. Å sen --- dä vart --- han feck lâv å å å å gå ifrå sin gårl, å då feck han bygge där nere å fick jorl utav min farfar. Så han flôtte dit å så ---, dä har stått rysligt länge. Dä finns --- dä va gamlä bräder sôm va sôm står på fjortonhunnretalet årtal.
ATÅ: Fjortonhundratalet?
HA: Jaha dä va dä dä, så gammelt, men dä har nog flôtt, följt mä. Men dä va i ett uthus, sôm a inte ville, att dä skulle mä, utan dä va i ett brä --- e plankä sôm va inhugget. Ja har den där la jag för sig hemmä, så den finns hemmä, fast dä inte är bare tyret.
ATÅ: Bodde det folk i den, innan den kom hit?
HA: Jaha, dä gjorde dä, men ho sto öde en nåra år. Han va tôrpärä hemmä han där --- å å å så han geck å arbetede, men sen do ho gumma, hans husträ, å sen feck han flôtte te, te en sôn, å sen vart ho öde, så ropa ja in na, ga hunnra banko, hunnrafämti kroner för den. Å sen jorl ja na i årning. Så ho va där sôm ett museum mä. Ja hade lite gamle möbler, för dä va lösöreauktion där, å där köpte ja in de gamle möblera där. Dä va bare te ställä in. Så dä va likedant, sôm dä vart förut.
ATÅ: Den där loftboden, såm finns därnere, var är den ifrån?
HA: Ja, dän ä ifrån ---, dä har ejäntlien dän där äldste, Anders Pärssân har, --- så dän ä nog âppsatt i början på sjuttonhunnratalet.

Intervju med kyrkvärden Hjalmar Andersson (f. 1862) i Västerlösa, där han 1935 berättar om sitt egenhändigt inrättade hembygdsmuseum. Som utfrågare hör vi lektor Anders Teodor Ålander. ATÅ: Den där lilla stugan, ryggåsstugan där nere --- HA: Jaa, jaa! ATÅ: Var är den ifrån? HA: Hon är ifrån Egeby mä. Förr, inna hon flôttes, då låg ho utmä vägen där nere eller kanske räktorn så nån gång där nere, vi va visst å såg på na, minns ja. Å sen har ho ligget där hemmä ve gården. Se dä va hele bynn lå där ôppe, så dä va mellagårn, kalles dä där. Å sen --- dä vart --- han feck lâv å å å å gå ifrå sin gårl, å då feck han bygge där nere å fick jorl utav min farfar. Så han flôtte dit å så ---, dä har stått rysligt länge. Dä finns --- dä va gamlä bräder sôm va sôm står på fjortonhunnretalet årtal. ATÅ: Fjortonhundratalet? HA: Jaha dä va dä dä, så gammelt, men dä har nog flôtt, följt mä. Men dä va i ett uthus, sôm a inte ville, att dä skulle mä, utan dä va i ett brä --- e plankä sôm va inhugget. Ja har den där la jag för sig hemmä, så den finns hemmä, fast dä inte är bare tyret. ATÅ: Bodde det folk i den, innan den kom hit? HA: Jaha, dä gjorde dä, men ho sto öde en nåra år. Han va tôrpärä hemmä han där --- å å å så han geck å arbetede, men sen do ho gumma, hans husträ, å sen feck han flôtte te, te en sôn, å sen vart ho öde, så ropa ja in na, ga hunnra banko, hunnrafämti kroner för den. Å sen jorl ja na i årning. Så ho va där sôm ett museum mä. Ja hade lite gamle möbler, för dä va lösöreauktion där, å där köpte ja in de gamle möblera där. Dä va bare te ställä in. Så dä va likedant, sôm dä vart förut. ATÅ: Den där loftboden, såm finns därnere, var är den ifrån? HA: Ja, dän ä ifrån ---, dä har ejäntlien dän där äldste, Anders Pärssân har, --- så dän ä nog âppsatt i början på sjuttonhunnratalet.

Från 299 kr

Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa.
Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland.  
Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här.
 
Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet.
Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet  återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare.
 
Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad.
Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret.
Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan.
I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. 

(Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

Tveta kyrka. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till  Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa.
Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland.  
Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här.
 
Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet.
Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet  återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare.
 
Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad.
Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret.
Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan.
I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. 

(Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Tveta kyrka. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa.
Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland.  
Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här.
 
Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet.
Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet  återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare.
 
Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad.
Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret.
Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan.
I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. 

(Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

Tveta kyrka. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till  Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa.
Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland.  
Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här.
 
Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet.
Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet  återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare.
 
Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad.
Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret.
Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan.
I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. 

(Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Tveta kyrka. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

När Snausarve delades någon gång efter 1600-talets mitt, blev Anders Hansson 1610-1690 ägare av den här ursprungsparten, vilket år är inte känt, men han ägde parten 1670. Sonen Hans Andersson född 1661 gifte sig 1699 med Anna Larsdotter och de fick 3 barn, varav äldste sonen Anders Hansson född 1700 blev näste ägare. Anders gifte sig omkring 1725 med Anna Olofsdotter Hummelbos i Burs och eftersom Anders var sjuklig, var det hon som stod för gårdsparten. De fick också 3 barn och även nu var det äldste sonen son ärvde parten, Hans Andersson född 1726 gift 1752 med Margareta Larsdotter född 1729 från Botels.

Hans och Margareta fick 4 barn varav två hette Hans! Men det blev en son Anders Hansson född 1756 som blev näste ägare, gift 1781 med Brita Larsdotter född 1750 från Smiss och de fick 4 barn. Anders dog och Brita gifte om sig 1794 med Gabriel Jakobsson född 1767 från Pilgårds på När. Äldste sonen i första äktenskapet Hans Andersson född 1782 och gift 1802 med Dorotea Jakobsdotter Lyberg född 1778 från Lye tog över parten.

Hans och Dorotea fick 7 barn och det blev yngste sonen Hans Hansson född 1820 som blev näste ägare. Han gifte sig 1848 med Margareta Elisabet Nilsdotter född 1827 från Anderse och de fick 6 barn. 1879 tog sonen Jakob Niklas Hansson född 1849 över parten, gift 1887 med Anna Lovisa Hansdotter född 1855 från Hägdarve på När. De fick 5 barn och det blev dottern Hermanna Hansson 1894-1995 som blev näste ägare. Hon gifte sig 1927 med Ernfrid Södergren född 1900 från Hallbjäns och de tog samma år över parten. De fick inga barn, utan tog en fosterdotter, vilken inte tog över gårdsparten. Hermannas äldsta syster Nelly Helena född 1888 gifte sig till granngården Goks och det blev hennes dotterdotter Helena Kolmodin född 1968 som köpte den avstyckade parten 1994 av Helenas föräldrar Gunhild och Henry Nyroth med sin sambo Kent Jakobsson född 1966 från När. När de separerade såldes parten.

På bilden ser vi från väster: Harald Hansson 7 år, Hermanna Hansson 10 år, hon blev 101 år gammal, och Henrik Hansson 15 år. I bakgrunden ser vi manbyggnaden, en parstuga från 1800-talets första hälft och brygghuset.

När Snausarve delades någon gång efter 1600-talets mitt, blev Anders Hansson 1610-1690 ägare av den här ursprungsparten, vilket år är inte känt, men han ägde parten 1670. Sonen Hans Andersson född 1661 gifte sig 1699 med Anna Larsdotter och de fick 3 barn, varav äldste sonen Anders Hansson född 1700 blev näste ägare. Anders gifte sig omkring 1725 med Anna Olofsdotter Hummelbos i Burs och eftersom Anders var sjuklig, var det hon som stod för gårdsparten. De fick också 3 barn och även nu var det äldste sonen son ärvde parten, Hans Andersson född 1726 gift 1752 med Margareta Larsdotter född 1729 från Botels. Hans och Margareta fick 4 barn varav två hette Hans! Men det blev en son Anders Hansson född 1756 som blev näste ägare, gift 1781 med Brita Larsdotter född 1750 från Smiss och de fick 4 barn. Anders dog och Brita gifte om sig 1794 med Gabriel Jakobsson född 1767 från Pilgårds på När. Äldste sonen i första äktenskapet Hans Andersson född 1782 och gift 1802 med Dorotea Jakobsdotter Lyberg född 1778 från Lye tog över parten. Hans och Dorotea fick 7 barn och det blev yngste sonen Hans Hansson född 1820 som blev näste ägare. Han gifte sig 1848 med Margareta Elisabet Nilsdotter född 1827 från Anderse och de fick 6 barn. 1879 tog sonen Jakob Niklas Hansson född 1849 över parten, gift 1887 med Anna Lovisa Hansdotter född 1855 från Hägdarve på När. De fick 5 barn och det blev dottern Hermanna Hansson 1894-1995 som blev näste ägare. Hon gifte sig 1927 med Ernfrid Södergren född 1900 från Hallbjäns och de tog samma år över parten. De fick inga barn, utan tog en fosterdotter, vilken inte tog över gårdsparten. Hermannas äldsta syster Nelly Helena född 1888 gifte sig till granngården Goks och det blev hennes dotterdotter Helena Kolmodin född 1968 som köpte den avstyckade parten 1994 av Helenas föräldrar Gunhild och Henry Nyroth med sin sambo Kent Jakobsson född 1966 från När. När de separerade såldes parten. På bilden ser vi från väster: Harald Hansson 7 år, Hermanna Hansson 10 år, hon blev 101 år gammal, och Henrik Hansson 15 år. I bakgrunden ser vi manbyggnaden, en parstuga från 1800-talets första hälft och brygghuset.

Från 299 kr

Den förste kände ägaren av gården var Jacob Snouollsarve 1523. 1570 ägde Mickell Sneuoldzarve gården. 1648 var Oluf Snosarffwe ägare och 1653 Joen Peersson. Någon gång därefter delades Snausarve i två parter mellan Jacob Olofsson 1604-1699, troligen son till Oluf, och Anders Hansson 1610-1690, de stog som ägare både 1670 och 1681.

Denna part ägdes fram till omkring 1690 av Jacob Olofsson, vars son Olof Jacobsson stod som ägare 1694, då han gifte sig med Margareta Christesdotter från Fie. De fick 5 barn, varav äldste sonen Jacob Olofsson född 1696 tog över parten. Han gifte sig första gången 1724 med Annika Jacobsdotter från Sjonhem, men hon dog efter två år. 1727 gifte Jacob om sig Maria Nilsdotter från Kauparve och de fick 7 barn. Dottern Beata Jacobsdotter född 1736 blev näste ägare, gift 1751 med Olof Andersson född 1728 från grannparten. Av deras 3 barn blev det ende sonen Anders Olofsson född 1764 som kom att bli ägare. Han gifte sig 1791 med Anna Lena Johansdotter född 1769 från Bosarve på När och de fick 6 barn. Deras äldste son Olof Andersson född 1793 tog över och gifte sig 1820 med Christina Rasmidotter född 1797 från Mattsarve. De fick 5 barn, men inget tog över och parten såldes till Lars Larsson på granngården Goks.

Lars Larssons dotter Catarina Christina Larsdotter född 1849 fick denna Snausarvepart i arv 1873 av sin far. Catarina gifte sig 1866 med Lars Hansson Lauström född 1843 från Sunnkörke. Av deras 3 barn blev det dottern Amanda Larsdotter född 1868 som tog över parten, gift 1894 med Elias Hansson 1863-1908 från Bofride i Alskog. De fick två barn och det blev sonen Ernst Hansson född 1896 som blev näste ägare. Han gifte sig 1920 med Olivia Paulin 1898-1844 från Linde och de fick 3 barn, varav dottern Elsa Hansson 1921-2010 blev näste ägare. Hon gifte sig 1939 med Sigvard Lundin 1915-1995 (?) från Flenvike i Hangvar och de fick 3 barn. Yngsta dottern Birgit Lundin född 1944 tog 1979 över parten, gift med Rolf Ebbesson född 1943 från Kristianstad och de är ännu ägare.

På bilden finns familjen Elias och Amanda Hansson med barnen Ernst och Annie, men vilka de är av dessa personer har ännu inte gått att bestämma.

Manbyggnaden höjdes nog och byggdes om till detta utseende 1883. Papptaket och veranda är nog nya på bilden. T v skymtar brygghuset.

Den förste kände ägaren av gården var Jacob Snouollsarve 1523. 1570 ägde Mickell Sneuoldzarve gården. 1648 var Oluf Snosarffwe ägare och 1653 Joen Peersson. Någon gång därefter delades Snausarve i två parter mellan Jacob Olofsson 1604-1699, troligen son till Oluf, och Anders Hansson 1610-1690, de stog som ägare både 1670 och 1681. Denna part ägdes fram till omkring 1690 av Jacob Olofsson, vars son Olof Jacobsson stod som ägare 1694, då han gifte sig med Margareta Christesdotter från Fie. De fick 5 barn, varav äldste sonen Jacob Olofsson född 1696 tog över parten. Han gifte sig första gången 1724 med Annika Jacobsdotter från Sjonhem, men hon dog efter två år. 1727 gifte Jacob om sig Maria Nilsdotter från Kauparve och de fick 7 barn. Dottern Beata Jacobsdotter född 1736 blev näste ägare, gift 1751 med Olof Andersson född 1728 från grannparten. Av deras 3 barn blev det ende sonen Anders Olofsson född 1764 som kom att bli ägare. Han gifte sig 1791 med Anna Lena Johansdotter född 1769 från Bosarve på När och de fick 6 barn. Deras äldste son Olof Andersson född 1793 tog över och gifte sig 1820 med Christina Rasmidotter född 1797 från Mattsarve. De fick 5 barn, men inget tog över och parten såldes till Lars Larsson på granngården Goks. Lars Larssons dotter Catarina Christina Larsdotter född 1849 fick denna Snausarvepart i arv 1873 av sin far. Catarina gifte sig 1866 med Lars Hansson Lauström född 1843 från Sunnkörke. Av deras 3 barn blev det dottern Amanda Larsdotter född 1868 som tog över parten, gift 1894 med Elias Hansson 1863-1908 från Bofride i Alskog. De fick två barn och det blev sonen Ernst Hansson född 1896 som blev näste ägare. Han gifte sig 1920 med Olivia Paulin 1898-1844 från Linde och de fick 3 barn, varav dottern Elsa Hansson 1921-2010 blev näste ägare. Hon gifte sig 1939 med Sigvard Lundin 1915-1995 (?) från Flenvike i Hangvar och de fick 3 barn. Yngsta dottern Birgit Lundin född 1944 tog 1979 över parten, gift med Rolf Ebbesson född 1943 från Kristianstad och de är ännu ägare. På bilden finns familjen Elias och Amanda Hansson med barnen Ernst och Annie, men vilka de är av dessa personer har ännu inte gått att bestämma. Manbyggnaden höjdes nog och byggdes om till detta utseende 1883. Papptaket och veranda är nog nya på bilden. T v skymtar brygghuset.

Från 299 kr

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus.

Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält.

Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen.

Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår