Skurkvarn vid Jordhamn. Några kilometer norr om Sandvik ligger Jordhamn. Här står Ölands enda bevarade vinddrivna skurkvarn. Intill kvarnen finns även lämningar av äldre kreatursdrivna skruvandringar. Sedan lång tid tillbaka har ölänningarna använt sig av kalksten. Den blev också tidigt en viktig handelsvara. I städerna runt Östersjön finns byggnader som innehåller både obearbetad och slipad kalksten från Öland. För att kunna slipa stenen byggde man ett s.k. skurverk (skurkvarn). Ölands äldsta kända skurverk framkom vid arkeologiska undersökningar av den gamla handelsplatsen i Köping. De visar att man redan under tidig medeltid slipat sten på ön. Till en början drogs skurverken av oxar eller hästar s.k. hästvandring. I mitten av 1800-talet kom så skurkvarnen där man utnyttjade vinden som kraftkälla. Att sköta skurkvarnen var mestadels en kvinnosyssla medan männen seglade runt för att sälja stenen. Skurverk har funnits över hela Öland, de stora flertalet återfanns dock på norra delen av ön längs den s.k. "Stenkusten". I Persnäs socken fanns under en tid ett ca. 20-tal verk. Gamla fotografier visar att det fanns 4-5 verk i Grönhögen på södra Öland omkring år 1905. (Hämtat från www.olanningen.com)

Från 299 kr

En grupp män och kvinnor iklädda äldre folkdräkter från Härjedalen. Männen håller varsin käpp. Uppgifter från hembygdsforskaren Erik Bergström via Ulla Oscarsson i samband med bildbeställning: "(...) Fotot är publicerat i Modins ortnamnsbok, tredje upplagan, vinjett under Hede. Framtill fr.v: Jo-Pers-Ola, dvs. Olof Halvarsson f.1839 från gården JO-Pers i Hede. Hustrun Gölin Månsd:r, f.1849 Oviken, Halvar Halvarsson f. i Tännäs och arrendator i Hede prästgård. Baktill fr.v: Dotter till Östback-Erik, dvs. Erik Olsson Nääs från Bruksvallarna ingift i Östbacken Hede, dotter endera Sigrid f.1869 eller Emma Johanna f. 1876. Sedan Ry-Johanna från ett fattigt torp nåla berget i Funäsdalen. Hon erbjöds gifte av gamle pastor Wikström som blivit änkling och ville pungslå änkekassan. Men hon avböjde, ville inte bli änka efter den ca 55 år äldre prästen! Så hon gifte sig med Halvar Halvarsson som var dräng i prästgården där de sedan blev arrendatorer. Så Sigrid Jönsd:r f.1869 i Storsjö, gift med bonden Halvar Jonsson i Frubacken Hede. Många socknar således inblandade, med olikheter i klädedräkterna? Jo-Pers-Ola och fru kom på obestånd, de flyttade 1906 till Oviken. Halvar och Johanna köpte hemman i Hallen."

Från 299 kr

Arbetsstyrkan vid Varberg Mekaniska Verkstad omkring år 1900 samlad ute på gården. Med sig har männen olika verktyg som visar på deras profession; passare, tänger, klubbor, hammare, rubank med mera. Två män sitter dessutom på ett stort kugghjul. Här tillverkade man på beställning, främst redskap och maskiner som behövdes främst inom jordbruk och mejerinäringen men vissa produkter lagerhölls också. Förutom maskinavdelning fanns även snickeri- respektive plåtslageridel. Verkstaden startades på 1850-talet (då Ungewith & Co, spistillverkning) och drevs av olika personer fram till 1890-talet då Hugo Gerlach övertog företaget och brodern ingenjör Edmund Gerlach (död 1902) blev disponent. Verkstaden hade anlagts tämligen isolerat norr om den gamla trästaden, men vid det laget låg den mellan järnvägsstationen och den nya stenstaden, granne med de s k Tvillinghusen. Såsom ingenjörsdriven verksamhet fanns utöver gjuteri, maskinverkstad, smedja, magasin och koksbod även en ingenjörsbostad inom anläggningen. Enligt uppgift började arbetarna kl 6 och slutade 18.30. Maten fick de om vintern sitta och äta på ångpannan. (Se även bildnr VMA8141_1) Sittande fr v: Skoog, Johan Svensson Bua, ?, Masen, Algot Svensson, Börje Ågren, Kastberg, Hillerström, Holmström, "Döven" Bengtsson, Hammarling, ?. Stående fr v: "Ingeniören" ( E. Gerlach?), Lövkvist, Maskinist Nilsson, Severin Svensson, Carlsson (farbror till boktryckare Carlsson), Nils på Lassabacka Andersson, ?, Julius Svensson, Gustaf Andersson, ?, Plåtslagare Carlsson, Eliasson Träslöv, Kalle Nia Karlsson, Söderlund, Gjutare Karlsson Träslöv, Bengtsson bror till Elisabeth Svensson, Kontorist Bengtsson (i hatt).

Från 299 kr

Skurkvarn vid Jordhamn. Några kilometer norr om Sandvik ligger Jordhamn. Här står Ölands enda bevarade vinddrivna skurkvarn. Intill kvarnen finns även lämningar av äldre kreatursdrivna skruvandringar. Sedan lång tid tillbaka har ölänningarna använt sig av kalksten. Den blev också tidigt en viktig handelsvara. I städerna runt Östersjön finns byggnader som innehåller både obearbetad och slipad kalksten från Öland. För att kunna slipa stenen byggde man ett s.k. skurverk (skurkvarn). Ölands äldsta kända skurverk framkom vid arkeologiska undersökningar av den gamla handelsplatsen i Köping. De visar att man redan under tidig medeltid slipat sten på ön. Till en början drogs skurverken av oxar eller hästar s.k. hästvandring. I mitten av 1800-talet kom så skurkvarnen där man utnyttjade vinden som kraftkälla. Att sköta skurkvarnen var mestadels en kvinnosyssla medan männen seglade runt för att sälja stenen. Skurverk har funnits över hela Öland, de stora flertalet återfanns dock på norra delen av ön längs den s.k. "Stenkusten". I Persnäs socken fanns under en tid ett ca. 20-tal verk. Gamla fotografier visar att det fanns 4-5 verk i Grönhögen på södra Öland omkring år 1905. (Hämtat från www.olanningen.com)

Från 299 kr

Knaparydsstugan - Onsalas äldsta ryggåsstuga, sannolikt uppförd under 1600-talet. Knaparydet betecknade en gång de skoglösa och bergiga markerna mellan Vikaholm och Gjövik ägda av Råö säteri/Knapagårdarna. Över seklerna hände det att delar av den bördigare marken "intogs", d v s inhägnades för nyodling, och att små bostäder uppfördes på ofri grund. Det var fattiga som bebodde dessa "lägenheter". Lägenheten med Knaparydsstugan var minst, men var redan under 1600-talet ett torp kallat Lyckerij eller Ryet, lydande under säteriet. Den lilla ryggåsstugan var sammanbyggd med ladan och taken täcktes med långtång och senare med torv (tegeltaket tillkom före 1920). Hushållet bestod av ca 6-8 personer, men männen gick på sjön så kvinnor och barn fick sköta om det lilla man hade av odling och djur. Dessa "backhussittare" på Knaparydet fick understöd av socknens fattigkassa för att klara livhanken. Sally Therese Andersson (f 1879) och hennes dotter Ethel blev de sista av fyra generationer av samma sjömanssläkt att bebo Knaparydsstugan. Sally Therese hade löst in tomten 1937 och sålde den på 1950-talet. Nordhallands Hembygdsförening och Onsala Hembygdsgille köpte stugan och flyttade den med inventarier till Utholmen i Gottskär. Uthuslängan kortades då av med ca 1/3. Dessvärre blev byggnaden vandaliserad och därför flyttad 1985 till en plats vid kyrkstallarna intill Onsala kyrka där den fortfarande (2022) står kvar.

Från 299 kr

En grupp män och kvinnor iklädda äldre folkdräkter från Härjedalen. Männen håller varsin käpp. Uppgifter från hembygdsforskaren Erik Bergström via Ulla Oscarsson i samband med bildbeställning: "(...) Fotot är publicerat i Modins ortnamnsbok, tredje upplagan, vinjett under Hede. Framtill fr.v: Jo-Pers-Ola, dvs. Olof Halvarsson f.1839 från gården JO-Pers i Hede. Hustrun Gölin Månsd:r, f.1849 Oviken, Halvar Halvarsson f. i Tännäs och arrendator i Hede prästgård. Baktill fr.v: Dotter till Östback-Erik, dvs. Erik Olsson Nääs från Bruksvallarna ingift i Östbacken Hede, dotter endera Sigrid f.1869 eller Emma Johanna f. 1876. Sedan ”Ry-Johanna” från ett fattigt torp ”nåla berget” i Funäsdalen. Hon erbjöds gifte av gamle pastor Wikström som blivit änkling och ville pungslå änkekassan. Men hon avböjde, ville inte bli änka efter den ca 55 år äldre prästen! Så hon gifte sig med Halvar Halvarsson som var dräng i prästgården där de sedan blev arrendatorer. Så Sigrid Jönsd:r f.1869 i Storsjö, gift med bonden Halvar Jonsson i Frubacken Hede. Många socknar således inblandade, med olikheter i klädedräkterna? Jo-Pers-Ola och fru kom på obestånd, de flyttade 1906 till Oviken. Halvar och Johanna köpte hemman i Hallen."

Från 299 kr

Masse har tagitt en fantastisk gruppbild på sina vänner på backen, stående och sittande framför staketet mot lillgården med det lilla bostadshuset och brygghuset i bakgrunden. Vilka alla personerna är har ännu nte gått att utröna. Längst upp t v står i alla fall Jakob Söderlund. Kvinnan i hatt är troligen Masses dotter Maja. Masses fru Majken sitter i mitten av de fem kvinnorna och till vänster om henne sitter Lina Jacobsson, ägare till denna boplats och änka efter Jakob Söderlunds son Lars Johannes. Kvinnan jämte Majken skulle kunna vara Linas 15-åriga dotter Elin som gifte sig till Bjärges i Garde. Flickan i gräset kan vara Linas andra dotter Hulda 9 år, som tog över men sen sålde stället 1945. Vem var Emilie Björkander? Vilka är de andra? Grannar? Närmast bodde de på fattighuset, vilket Lau kommun köpte in till just fattiga samma år som denna bild togs. Familjen Öberg från stället under Bjärges där nu Gumauskas bor? En av kvinnorna skulle i så fall kunna vara Ada Karolina Öberg 18 år.

Från 299 kr

Masse har tagit en bild både av en gotländsk idrott och av en gårdsmiljö. Familjen Karlsson på Hallsarve var Masses vänner och det finns många bilder från denna gårdspart. Här spelar man pärk, ett mycket gammalt bollspel med två lag, en föregångare till tennis. Mannen längre bort i mitten skall serva och med handen slå bollen in i rutan, pärken, som ligger utlagd framför den främre mannen, som står beredd och ska ta emot serven. Uthusbyggnaderna på denna Hallsarvepart är från olika tidsåldrar. Byggnaden längst till vänster innehåller flera bodar och har magasin på loftet, därav alla små vädringsgluggar. Den är troligen byggd fram emot 1800-talets slut. Nästa byggnad med låga stenväggar och högt brant faltak är gammal, kunde nästan vara från 1700-talet, okänd funktion. Sedan följer ett tröskhus under faltak från 1800-talets andra hälft. Ladugården är byggd eller ombyggd till det här skicket på 1880-talet av fönstren att döma. Den innehåller lada bakom tröskhuset, därefter fänhus med hoimd, hoimdluckan syns tydligt mitt på väggen.

Från 299 kr

Mathilda Zander fotograferad i Linköping under något av 1880-talets år. Hon var född i Varv 1852 men uppvuxen i Hogstad, Vinnerstad och Västra Stenby, där föräldrarna arrenderade gårdar. I sistnämnda församling dog fadern 1873 och en tid därefter utflyttade Mathilda till Stora Åby och en tjänst som lärare i kyrkskolan. Efter några år öppnade sig möjlighet för Mathilda att få undervisa i Linköping, vid stadens flickskolor. I förstone var hon i tjänst vid det då nyligen uppförda skolhuset på tomten nr 75 i S:t Kors kvarter, invid Trädgårdsföreningen. Från läsåret 1886 var hon stationerad vid stadens egentliga flickskola, som låg vid korsningen S:t Larsgatan-Drottninggatan. Efter tio lyckosamma år vid skolkatetern ville ödet något annat för Mathilda. Hon hade en tid haft problem med njursvikt och den 22 januari 1896 nådde hennes tid på jorden sitt slut. Enligt Östgöta-Posten, som noterade hennes begravning, bevistades den av "en till tusental uppgående menniskomassa". Vid sidan av anhöriga och vänner var skolrådets ledamöter inklusive folkskoleinspektören närvarande, jämte stadens samtliga folkskollärare och lärarinnor samt en mångfald skolbarn.

Från 299 kr

På en gård strax intill Olsbacka f. d. järnvägsstation i Aspeboda bodde i början av 1500-talet en av Dalarnas rikaste och mäktigaste män. Det var bergsfogden vid Kopparberget Måns Nilsson av Svinhufvudsätten. Vid den tid då Gustav Vasa kom til Dalarna för att be om skydd och hjälp mot danskarna, samt under Gustavs första tid som kung, lär Måns och han varit goda vänner. Men när Gustav Vasa sedan ville ta Dalarnas kyrkklockor i skatt och vanhelgade tingsfriden i Tuna med en blodig räfst, fick han Måns Nilsson till dödsfiende. Måns blev en av ledarna för de s. k. kockupproret, vilket ledde till att han på våren 1534 avrättades i Stockholm. Minnet av detta och legenderna om Mån Nilsson har fortlevt i Aspeboda genom seklerna. En historieintresserad stins lät 1907 resa en minnessten över Måns vid "Fläskkällaren", platsen där han herresäte en gång låg. På stenen kan man läsa: "Måns Nilsson Svinhufuvd, frihet jag älskat, sanning och rätt". Namnet Fläsk källaren kommer av en uthuggen håla i den klippa som gården vilar på. Legenden berättar att detta var en källare som Måns Nilsson lät bränna ut med hjälp av fettet från 150 svin.

Från 299 kr

På en gård strax intill Olsbacka f. d. järnvägsstation i Aspeboda bodde i början av 1500-talet en av Dalarnas rikaste och mäktigaste män. Det var bergsfogden vid Kopparberget Måns Nilsson av Svinhufvudsätten. Vid den tid då Gustav Vasa kom til Dalarna för att be om skydd och hjälp mot danskarna, samt under Gustavs första tid som kung, lär Måns och han varit goda vänner. Men när Gustav Vasa sedan ville ta Dalarnas kyrkklockor i skatt och vanhelgade tingsfriden i Tuna med en blodig räfst, fick han Måns Nilsson till dödsfiende. Måns blev en av ledarna för de s. k. kockupproret, vilket ledde till att han på våren 1534 avrättades i Stockholm. Minnet av detta och legenderna om Mån Nilsson har fortlevt i Aspeboda genom seklerna. En historieintresserad stins lät 1907 resa en minnessten över Måns vid "Fläskkällaren", platsen där han herresäte en gång låg. På stenen kan man läsa: "Måns Nilsson Svinhufuvd, frihet jag älskat, sanning och rätt". Namnet Fläsk källaren kommer av en uthuggen håla i den klippa som gården vilar på. Legenden berättar att detta var en källare som Måns Nilsson lät bränna ut med hjälp av fettet från 150 svin.

Från 299 kr

Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges. Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten. Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna. På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.

Från 299 kr

Gunnebo slott med parken. Bilden visar Gunnebo slott från söder, med den i fransk stil ordnade parken. Slottet byggdes under åren 1784 - 1796 av den rike göteborgsköpmannen John Hall d.ä. Denne lät egentligen uppföra slottet såsom ett sommarställe för sig och sin familj. I familjen föddes en son, som också fick förnamnet John. Han kallades med tiden John Hall d.y. Sonen var föräldrarnas "ögonsten". Som liten fick hann sova i en silvervagga, och den stolte fadern betygade, att sonen skulle bli så rik, att han aldrig någonsin skulle kunna bli fattig. Här på Gunnebo fördes på den tiden ett festligt liv. Många fina herrskap kom hit från Göteborg för att roa sig och njuta av det lyxiga livet. Här fanns bl.a. stora växthus (orangerier), där man odlade vindruvor, apelsiner och andra sydfrukter. Fadern hade stor affärsverksamhet i Göteborg, men sonen, som en gång skulle övertaga sin fars affärsrörelse, var inte intresserad av sådan sysselsättning. Han tyckte det var mera intressant att ströva omkring i skog och mark och studera naturen. Särskilt var han fängslad av att studera ormarnas liv. Han hade t.o.m. en "ormgrop" på Gunnebo. Efter faderns död måste dock sonen överta skötseln av affärerna. Det lyckades dåligt. Hans medarbetare lurade honom, affärerna gick i konkurs och till slut måste t.o.m. Gunnebo säljas. John Hall d.y. for då till Stockholm för att övervaka rättegången, som blev en följd av konkursen. Han sökte hjälp hos sina vänner att återfå sin egendom, men ingen var villig att bistå honom, och han blev nu alldeles utfattig. Det berättas, att han strövade omkring på gatorna och fick tigga sitt bröd. Till slut dog han utarmad och glömd i ett brygghus i Stockholm. Gunnebo såldes på auktion 1833 och gick sedan genom många ägares händer och råkade då i förfall. År 1889 inflyttade friherre Carl Sparre och hans maka Hilda Sparre på Gunnebo. Dessa makar försökte återställa Gunnebo i sitt ursprungliga skick. Efter deras död inköptes egendomen av Mölndals stad år 1949, och slottet och parken vårdas nu såsom ett särskilt kulturminne från gången tid.

Från 299 kr

Solhemsgatan 10 år 1925. Arvskiften efter dessa finns i arkivsamlingen. Den 30 april 1921 gifte sig änkan Hilda Börjesson om sig med den 16 år yngre Gustaf Adolf Hallgren. Lisa Hallgren var en gladlynt och snäll, alltid vänlig mot oss barn. Ett av herms nöjen var att spela på Åby. Hon var också en duktig sömmerska som anlitades både av privatpersoner, som av sin dotter och mågs firma. GA Hallgren arbetade hela sitt liv på Papyrus. Elna Börjesson utbildade sig till sömmerska och gifte sig med Paul Kristoffersson som var skräddare. Tillsammans ägde de ett Dam och Herrskrädderi som låg på Frölundagatan 20 i Mölndal. Elna och Paul Kristoffersson hade en son Tore född på 1940-talet. Åke Börjesson gick i Centralskolan i Mölndal som då var nybyggd. Hans betyg finns i arkivsamlingen. Sitt första arbete hade Åke hos JE Hillerströms speceriaffär Frölundagatan 49. Hans arbetsbetyg finns också bevarat. Därefter började han arbeta i Göteborgs Gardinfabriker AB i Getebergsäng, Göteborg. Åke blev kvar där till fabriken lades ner 1958, han var då appretyrmästare. Appretyr är en sorts tygbehandling som gör tyget stelare. På Gardinfabriken mötte han sin blivande hustru Ingalill Dahlberg f 9/8 1915 i Örgryte Göteborg. Ingalill var dotter till Gideon och Emma Dahlberg. Gideon var född 1888 i Göteborg och arbetade som förgyllare vid Göteborgs Guldlistfabrik i Getebergsäng. Emma var född 1888 i Fässberg. Hennes far var vid hennes födsel trädgårdmästare hos Baaz på Katrineberg. Gideon och Emma Dahlberg bodde på Rosenhill, ett bostadsområde i Getebergsäng. De fick 6 barn. Senare flyttade till en lägenhet i det då nybyggda Burås. Åke Börjesson hade många intressen. Han var friluftsintreserad och hade tillsammans med kamraten Yngve Karlsson (Koks-Karlsson) en kanot. Det finns många foton på utfärder med kanoten. Åke hade också en segelbåt "Laila" som låg vid Hängesten på Näset. Flera utfärder gjorde han och hustrun med motorcykel. Åke var också intresserad av språk och litteratur. Han berättade gärna om att författarinnan Ella Hillbäck bott på Solängen och att han hade träffat henne och hennes föräldrar. Elias böcker hade han i sin boksamling. Foto och framkallning var något som han tidigt började med. Ett rum i huset inreddes med framkallningsapparat (hemmabyggd). Han skaffade också på 1950-talet en filmkamera och tog mycket film. Favoritobjektet var alltid hustrun Ingalill! År 1945 hade Åke inköpt den halva delen av huset som ägts av Alfred Persson på Solhemsgatan 10. Åke började renovera och sammanslog lägenheterna till en trerumslägenhet. Lägenheten rustades upp och blev för tiden en mycket modern lägenhet. I resten av huset bodde hans mamma och styvfar. Till lägenheten flyttade han och Ingalill efter giftemålet i juli 1948. Bröllopsfoto finns i samlingen. De hade träffats på den gemensamma arbetsplatsen Gardinfabriken. Där hade Ingalill arbetat i provrummet där försäljarna utrustades med gardinprover inför försäljningsresorna i Sverige. Bröllopsresan 1948 gick till Norge och det finns många foton från denna resa. Nästan varje sommar reste Åke och Ingalill på semester i Sverige. Till en början med motorcykel men senare med bil. 1964 flög de till Visby och senare även till Rimini i Italien. De hade inga barn utan ägnade sig åt syskonbarnen i stället. Jag Staffan f 1953 och min syster Annika f 1948 var de yngsta av syskonbarnen och räknade nog Åke och Ingalill som våra extra föräldrar. Vi gjorde ibland resor tillsammans bl.a. till Öland, där Åke hyrde på WZ:s semesterhem i flera år. De gjorde även resor till Norrland och Skåne. Många foton finns från dessa resor. År 1958 lades Gardinfabriken ned. Den flyttades till Norge och både Åke och Ingalill blev arbetslösa. Deras arbetsbetyg finns med i samlingen. Åke köpte då in fabrikens lastbil och med den gjordes många söndagsutflykter. Ofta fick jag och min syster och mamma följa med. Turen gick ofta till Ingsjöarna och Nordsjön i Lindome. Hur vi fick plats förstår jag inte. Jag har ett minne av att min syster och jag satt på flaket! Efter en tid bytte Åke ut lastbilen mot en grön Volvo PV årgång 1953, om jag inte minns fel. Med den fortsatte utflykterna nu ofta med Ingalills mamma Emma med. Nu blev också sommarresorna längre när de hade personbil. Senare på 1960-talet byttes den gröna PV:n ut mot en modernare PV som var gråblå. Den hade Åke fram till sin död. Arbetet med att pyssla om bilen var en viktig för Åke sedan han blivit pensionär. Att resa och även göra dagutflykter var något av det bästa Åke och Ingalill visste. Åke fick nytt arbete efter Gardinfabriken, Papyrus men där trivdes han inte med skiftgången utan bytte efter några år till WZ Melin på Mölndalsvägen. Där var han kvar till pensionen. Ingalill fick arbete på Tempo i Mölndal. Där arbetade hon deltid som kassörska. "16 Börjesson" var hennes anställningsnummer. Oftast satt hon vid utgången mot Bergmansgatan. Hon brukade arbeta 2-3 dagar i veckan. Arbetet var tungt, kassörskorna satt inte utan stod hela dagarna. Men hon trivdes bra framförallt med arbetskamraterna. Det finns foto på en resa till Italien som arbetskamraterna gjorde på 1960-talet. Huset på Solhemsgatan sköttes mycket noggrant och trädgården var alltid i fin ordning. Trädgården med blommor och andra växter var ett gemensamt intresse som de hade. Även huset hölls i god ordning och på 1960-talet installerades badrum och toalett. De som bodde utefter gatan kände varandra väl men en ny tid började komma och när en ny granne byggde nytt hus på 1970-talet klagade han över de vedbodar som fanns på tomten hos Åke och gränsade till grannen. Men eftersom Åke eldade med koks i kökspannan behövdes dessa bodar. Handlingarna finns i samlingen. Åke övertog hela fastigheten och löste därmed ut sin styvfar GA Hallgren, som dock bodde kvar till sin död i slutet på 1980-talet. Åke dog 1983 och Ingalill bodde kvar på Solhemsgatan med sin svärfar som granne. När hennes hälsa började svikta och hon hade svårt att sköta huset sålde hon det och flyttade till ett nytt HSB hus på Fallströmsgatan. Där fick hon en modern tvårumslägenhet. Huset på Solhemsgatan revs av de nya ägarna. Hennes glädje för utflykter fortsatte. En dag bjöd hon min syster på picknick i bergen ovanför huset. Där bjöd hon på medhavd korv och bröd. Hon gillade att planera kalas och kräftskiva för sina systrar och syskonbarn. En gång var det även filmvisning av Åkes filmer. Men hon fortsatte även med resor. Vid jul och midsommar åkte hon gärna till pensionat runt om i Sverige. Med PRO-föreningen och Hjärt- och Lungsjukas förening åkte hon ofta till olika semestermål så länge hälsan tillät. Med telefonens hjälp höll hon kontakt med släkt och vänner livet ut. Hon dog i februari 2002 i sin lägenhet lugnt och stilla.

Från 299 kr