Text i guld på etuiets lock: "MINNEN FRÅN GUSTAFSBERG". Text i guld på framsidan av fotografiet: "Maria Lundbäck UDDEVALLA Filial: Trollhättan. Text i guld på baksidan av fotografiet: "Maria Lundbäck UDDEVALLA filial: TROLLHÄTTAN. Plåten förvaras för efterbeställning". Handskriven text: "Gustafsberg" på baksidan fotografiet. Detta brev fanns med i etuiet med Kabinettfoton. Herr Dr. Kristiansson. Vid genomgång av div. kuvert och portföljer fann jag dessa fotografier, som kanske kan vara av intresse för Museets porträtt-samling. På baksidan av dem har min make identifierat en del av de avkonterfejade, som på den tiden vistades i Gustafsberg. Damernas klädedräkter med helt ansiktsflor och handskar, pojkarnas 2-hjulingar samt de unga herrarnas pampiga skägg borde kunna roa även nutida besökare. Dessutom en del fotos från Marstrand, Lysekil, Lyckorna samt några siluetter klippta i Gustafsberg. Med vänlig hälsning Ebba Wittenström. Måste få uttrycka min livliga förtjusning över den utomordentligt vackra och värdefulla tavelsamlingen i Museet. Skulle bara vilja sätta upp en ordentlig reklam-affisch i Hotellen för denna pärla i turistavseende.

Från 299 kr

Text i guld på etuiets lock: MINNEN FRÅN GUSTAFSBERG Tryckt text i grått mot ljus botten, fältet inramat av jugendslingor på framsidan fotografiet: "Rob. Lindahl Lyckorna" Handskriven text på baksidan fotografiet: "Bazar i Lyckorna 1901. Nils Stolpe Carl Wittenström Agnar Häger" Detta brev fanns med i etuiet med Kabinettfoton. Herr Dr. Kristiansson. Vid genomgång av div. kuvert och portföljer fann jag dessa fotografier, som kanske kan vara av intresse för Museets porträtt-samling. PÅ baksidan av dem har min make identifierat en del av de avkonterfejade, som på den tiden vistades i Gustafsberg. Damernas klädedräkter med helt ansiktsflor och handskar, pojkarnas 2-hjulingar samt de unga herrarnas pampiga skägg borde kunna roa även nutida besökare. Dessutom en del fotos från Marstrand, Lysekil, Lyckorna samt några siluetter klippta i Gustafsberg. Med vänlig hälsning Ebba Wittenström. Måste få uttrycka min livliga förtjusning över den utomordentligt vackra och värdefulla tavelsamlingen i Museet. Skulle bara vilja sätta upp en ordentlig reklam-affisch i Hotellen för denna pärla i turistavseende.

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från WIkipedia)

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från WIkipedia)

Från 299 kr

Stenåsa kyrka är en kyrkobyggnad i Växjö stift. Den är församlingskyrka i Hulterstad-Stenåsa församling. När den nuvarande kyrkan i Stenåsa restaurerades 1956 påträffades rester av flera tidigare kyrkor under golvet. Den första kyrkan vars byggnadstid troligen var under 1000-talet var en träbyggnad. Denna ersattes under 1100-talet av en stenkyrka som byggdes i etapper med början av kor och absid i öster i anslutning till träkyrkans östra långhusgavel. Senare uppfördes ett nytt långhus av sten. Mitt i långhuset murades en kraftig pelare och på denna lät man västtornets östra mur vila. Vid 1200-talets mitt förlängdes kyrkan till dubbel längd med ett kor med rak östvägg .Koret var välvt med två kryssvalv. I koret fanns ett tredelat fönster med glasmålningar. Under slutet av 1700-talet aktualiserades frågan om man skulle bygga om kyrkan eller bygga en helt ny. Kostnadsaspekten var allt annat än oväsentlig. Stenåsa var inte den enda församlingen där det tog tid innan slutligt beslut fattades. 1829 tog planen om ny kyrkobyggnad form. Arkitekt Samuel Enander vid Överintendentsämbetet gjorde upp ritningarna till en empirestils inspirerade kyrkobyggnad . Grundläggning ägde rum 1830 på den medeltida kyrkans plats. Kyrkbygget fullbordades 1831 av Petter Ekholm och Peter Isberg. Invigdes ägde rum 1838 och förrättades av kontraktsprost Pehr Dahlström. Kyrkan som är byggd i kalksten består av ett långhus med rakslutande kor i öster samt sakristia i norr och torn i väster. Tornet avslutas av en åttakantig lanternin där kyrkklockorna har sin plats. Kyrkan har ingångar i väster och mitt på sydfasaden. Dörrarna blev kopparbeklädda 1956 .Interiören som är av salkyrkotyp präglas av trätunnvalvets rika dekormålningar som tillkom 1902. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia).

Från 299 kr

Manbyggnaden är en stor parstuga med källare, därför de rätt höga väggarna. Det brutna tegeltaket med frontespis är typiskt för tiden 1835-1850, se den andra Böndeparten, Liffride och Anderse. Teglen ligger jäms med gavlarna, även på frontespisen. Huset är asymmetriskt, vilket kan tyda på etapper i byggandet. Dörren med överljusfönster är av 1700-talstyp. Enligt Lauboken är både manbyggnaden och brygghuset uppförda 1860, men den uppgiften stämmer nog bara för brygghusets tillbyggnad. Kan murstumpen t v vara en byggnadsrest? Längst tv står ett enkelt dass. Enligt Lauboken kom denna part till på 1840-talet, men det finns 4 stenhusresolutioner, en 1771 och tre 1810, till var och en av parterna. Således måste denna part vara äldre. Lars Jacobsson ägde denna part och byggde stenhus på den 1810, vilket skulle betyda att manbyggnaden härstammar från denna tid och att den senare höjts och försetts med brutet tak, så som troligen skett på granngården Liffride. Sonen Jakob Larsson född 1808 tog över denna part, gift 1832 med Christina Olofsdotter född 1805 från Burs. Deras äldsta dotter Greta född 1840, gift 1861 med Karl Johan Levander från Liffride i Alskog ägde gården fram till 1898 och därefter ärvdes den av Karl Johans brorson Reinhold Levander. Reinhold sålde en del mindre delar av gården, men huvuddelen köptes 1916 av August Jakobsson född 1877 gift 1905 med Hilma Karlsson född 1878 från Bönde, se Bild 670. Dottern Margit Jakobsson född 1907 och hennes man Karl Ahlgren född 1899 från Alskog tog över 1949, men Karl försörjde sig huvudsakligen som snickare. Margit sålde gården 1987 till Gunlög Pettersson född 1956 från Kauparve. Gunlögs dotter Jorun är född 1990.

Från 299 kr

Det verkar som om Masse 1904 medvetet valt ut att fotografera miljöer som han uppfattade som särskilt hotade av rivning eller annan förändring. Uppenbarligen var han ute i sista stund på många ställen, eftersom det visade att byggnaderna och annat som han avbildade i många fall försvann strax efteråt. Här har han fotograferat uthusbyggnaderna på Kauparves södra part medan de ännu stod ute mot vägen. Kanske var han sur på sig själv att han missade ladugårdarna på grannparten när de revs året innan. Vi ser ekonomibyggnaderna från trädgården. Till vänster står en bulbod under faltak med en tillbyggd redskapsbod (?) på gaveln. Vad bulboden innehållit är oklart, men dubbelportarna under foderluckan tyder på att där har det varit vagnbod. Högra delen kan ha innehållit lammhus och andra utrymmen för smådjur. Ladugården innehöll ett fähus till vänster om portlidret, dörrarna är skymda av bulboden. Utrymmet närmast portlidret rymde en hoimd, hörum, luckan sitter i vägen. Det var den enda delen av uthusbyggnaderna som var i sten. Efter portlidret fanns ytterligare ett fähus, troligen för nöt, som har en sommardörr av spjälor isatt. Mellan foderluckorna var det troligen en hoimd. Under och till höger om den dubbla foderluckan syns portarna till ladan och till höger därom skymtar tröskhuset. Ladugårdens tak är täckt med halm, tröskhusets med falor. På gårdsplanen står en höhäck. Tvätt torkar på staketet. Masse har glömt sin kameraväska. Det är svårt att tro att dessa byggnader bara skulle vara drygt 30 år gamla. Man kan nog ifrågasätta uppgiften om att parterna flyttades 1870, det verkar som om boplatsen fanns redan innan.

Från 299 kr

Den här nya boplatsen i Lau, därav namnet Nybygget, kom till genom ett beslut av kronan att avskedade soldaten Erik Larsson Granat född 1721 från Lövberga i Småland skulle få bosätta sig här. Erik var gift med Maria Hansdotter född 1720. De fick två söner som delade gården, så sonen Erik Granat född 1767 byggde en ny part uppe vid Käldvägen, se Bild 1031-1035, och Petter Granat född 1758 övertog föräldrahemmet beläget vid de öppna markerna halvvägs ner mot Nybro. Petter gifte sig 1779 med Anna Persdotter från Autsarve i Rone och de fick sonen Erik 1781. Anna dog tidigt och Petter gifte om sig 1787 med Maria Nilsdotter född 1760 från Småland. De fick 3 barn varav äldsta dottern Anna Maria Granat född 1797 ärvde gårdsparten omkring 1823. Hon gifte sig 1824 med Niklas Petter Henriksson Fagerberg född 1801 från Klinte. De fick 3 barn och dottern Margareta Maria Fagerberg född 1829 gift 1858 med Carl Jöns Närström född 1834 blev näste ägare. Carl och Margareta fick 6 barn och även nu blev det en dotter som tog över, Anna Brita Carlsdotter född 1864, gift med Johan Hansson född 1871 från När. De fick 5 barn och ännu en gång blev det en dotter som ärvde gården. Linda Hansson född 1901 gifte sig med Erik Johansson född 1903 från Norrlanda och de fick sonen Harry Johansson 1924. Redan 1927 dog båda föräldrarna. Markerna arrenderades ut och gården blev öde. Brankåren brände ned manbyggnaden som ett släckövningsobjekt. Ladugården står kvar än idag. På bilden ser vi manbyggnaden, en parstuga troligen från 1700-talet, men det finns ingen stenhusresolution. Brygghusflygeln är ovanligt nog sammanbyggd med manbyggnaden. På flygelgaveln står ett dass med oregelbundet takfall. Familjen Hansson står troligen 1904 vid vägen som går förbi huset ner till Nybro. Det är Johan Hansson 33 år, frun Anna Brita 40 år och barnen Anna 7 år, Charles 6 år och Desideria 2 år på armen. Dottern Linda 3 år är inte med.

Från 299 kr

När Gumbalde delades i två parter omkring 1750 och Lars Mattsson och Mallena Danielsdotter fick grannparten, blev Lars Larssons son Jacob Larsson född 1738 ägare till denna part. Jacob gift sig 1763 med Brita Larsdotter född 1745 från Gannor och deras äldste son Lars Jacobsson född 1766 blev sedan arvinge. Han gifte sig 1791 med Greta Persdotter född 1769 och av deras 5 barn blev det mellansonen Lars Petter född 1797 som tog över. Han gifte sig 1822 med Gertrud Persdotter född 1800 från Kauparve. De fick tre barn, men ingen ville ta över gårdsparten, varför den såldes till Lars Andersson Laudin född 1789 från Snausarve och hans fru Christina Jonsdotter född 1789 frän Mattsarve. Av deras 4 barn blev det äldste sonen Jonas Larsson född 1818 som ärvde parten. Han gifte sig 1853 med Hedda Birgitta född 1820 från Snauvalds i Alskog. Även här blev det äldste sonen Lars Jonasson född 1855 som tog över, gift 1883 med Olivia Kristina Vedin född 1857 från När. De köpte år 1900 Goks och flyttade dit, medan äldsta dottern Elvira Larsdotter född 1884 gift med Adolf Johansson född 1878 från Bönde tog över gårdsparten 1915. Elvira bodde här sedan till sin död. Fastigheten köptes sedan av Kerstin och Allan Engdahl från Slite som fritidsfastighet, Kerstins pappa Jonas Larsson var bror till Elvira, så det fanns en naturlig koppling. De sålde sedan fastigheten 1995 (?) till Staffan Eriksson och Louise von Bahr som använder det som fritidshus. På bilden ser vi från vänster: Jonas 11 år, systern Elvira 20 år, systern Tekla Olinda 13 år, modern Olivia Kristina 47 år och fadern Lars 49 år. Manbyggnaden kan vara ett äldre hus som höjts, det saknar sockel, vilket ett yngre hus borde ha. Dörren är av 1700-talstyp. Det finns ingen stenhusresolution på gårdsparten, vilket borde betyda att det ursprungliga huset skulle vara byggt efter 1810 eller redan på 1780-talet, iom att resolutionerna från denna tid är förkomna..

Från 299 kr

Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.

Från 299 kr

Porträtt av Brita Rudling. Född 1854 i Jönköping som dotter till häradshövding Arnold Georg Rudling och Welly Holm. Föräldrarna flyttade från Jönköping och bosatte sig i Vreta klosters tingshus 1860. Från 1869 var familjens hemvist Linköping där modern vidare avled 1884 och fadern 1892. Det sistnämnda året flyttade Brita till Stockholm tillsammans med en bror och en syster. Redan efter ett par år var hon tillbaka i Linköping och välkomnades i familjen Lindgren-Seigbahns hem invid Magasinstorget. Som sysselsättning kom hon att engarera sig och sedermera förestå stadens så kallade soppkokningsanstalt, en bespisningsinrättning för fattiga barn. I familjen Rudling förekom psykisk ohälsa. En bror omnämns som "sinnessjuk" och Brita kom med åren att utveckla allt tydligare hinder. Tidningen Östgöten redogör 1905 för hennes slutliga, ohyggliga öde. I Glyttinge väster om Linköping hade Brita frågat boende efter vad klockan var och hur dags tåget från Mjölby skulle komma. Hon ska då ha uppträtt "mycket nervös, uppskakad och underlig" och begivit sig upp på banvallen. Från stugfönstret såg ett äldre par att hon gick fram och tillbaka på spåret och när tåget strax hördes störtade mannen ut till undsättning. Då Brita såg mannen hade hon rusat mot tåget och kastat sig framstupa över rälsen. När mannen nådde fram hade tåget redan rusat över Brita som i samma stund hade förlorat båda benen från låren, en arm och fått höften krossad. Ändå hade hon vid full sans ropat till honom att "gå efter yxan och slå ihjäl mig". Den olycklige fördes så snart det lät göras till Linköpings länslasarett där hon senare under dagen avled.

Från 299 kr

Lundberg i "Alperna", botanisk trädgård öster om prästgården. Spänstigheten och ungdomligheten han besatt ända till sin död tillskrev han själv allt det friluftsliv han idkat särskilt i sökandet efter sällsynta växter. Somliga hade väl svår att förstå L:s intresse för spiritism, men f. ö. hördes aldrig några andra omdömen om filantropen än "den snälle L". Se: Kjell Kolthoff: "Mitt liv i naturen". Skara Gilles årsbok 1970, sid 21 om skräddareåldermannen B. Lundberg. En söndag då Bernhard L. lämnade prästgården efter Gustava, kom ett par av vägens vandringsmän uppför prästgårdsbacken, hälsade och undrade om det möjligen gick att få något ätbart. Lundberg var sent ute, men sade åt dem att ta för sig i skafferiet, om det fanns något. Efter gudstjänstens slut var matgästerna försvunna, så också söndagsköttbullarna. Men potatis och "krösamos" fanns förstås! Som exempel på hur "prästen" Lundberg sällan försummade att ge "vetenskapsmannen" Lundberg tillfälle att göra observationer och samla, kan berättas om ett dop i Mäloset. Så snart förrättningen var över fick Gustava hjälpa sin make att rulla upp byxorna och ta på honom stövlar för att han skulle kunna ge sig ut på Kroksjöns mader och stränder. Till Jenny Lundberg (maka till Jonas L. Töreboda) yttrade B. L. en gång : "Du ska inte gå till kyrkan för att höra mig predika. Det är nog bättre att du går ut i naturen och tar emot den predikan som där bjuds". Vid sin avskedspredikan uppehöll sig L. vid livet efter detta och berörde tydligen också de "kontakter" han haft med de hädansovna. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Museifartyget Pommern 1903: Gick hon av stapeln vid varvet J. Reid & Co i Glasgow och fick namnet MNEME som är en förkortninga av Mnemosne, minnets gudinna i den grekiska mytologin. Beställare var rederiet B. Wencke & Söhne i Hamburg 1906: Bytte hon ägare två gånger. Först till Reederei -A.-G von 1896 och 10 månader senare till Reederei F. Laeisz, båda från Hamburg. Som brukligt var i det senare döptes hon om till ett P-namn, POMMERN, och seglade för detta rederi till första världskrigets slut. 1923: Efter första världskrigets slut delades den tyska handelsflottan mellan segermakterna varvid Grekland erhöll POMMERN som krigsskadestånd. Den åländske redaren Gustaf Erikson fick reda på att hon låg i Delfiz i Holland till salu. Han sände en kontrollant för att se på fartyget och ägarbytet var ett faktum. POMMERN hamnade under finsk flagg. 1939: POMMERN gör sin sista resa från Hull i England till Mariehamn och hinner hem innan andra världskriget bryter ut. I Mariehamn blir hon liggande nästan hela kriget. 1944: Hon bogseras till Stockholm för att bli spannmålsmagasin 1945: Efter freden mellan Finland och Ryssland bogserades hon till Åbo där lasten lossades varefter hon bogseras hem till Mariehamn igen. 1947: Gustaf Erikson avlider. POMMERN är till salu, men är gammal och sliten och kräver dyra repartioner för att kunna segla, dessutom börjar segelfartygens era vara förbi. 1952/ 1953: Edgar Erikson och systern Eva Hohentahl beslutar att donera fartyget till Mariehamns stad. 1984: Beslöts att gamla sk Cap Hornare skulle sy ett nytt segel till fartyget för att dokumentera segelsömmarhantverket. POMMERNS SEGELSÖMMARE var ett faktum. 1999: Ett segel blev flera. Ett komplett segelställ om 28 segel överlämnades till Mariehamns stad från stolta segelsömmare. 2003 POMMERN fyllde 100 år.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956. Betlehemsresenär 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. "Ture ve Åna". 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Skomakare i Hallerud. (Tiveds stuga). Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - "Ja, varför skulle jag inte göra det?" - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr

Lundberg i "Alperna", botanisk trädgård öster om prästgården. Spänstigheten och ungdomligheten han besatt ända till sin död tillskrev han själv allt det friluftsliv han idkat särskilt i sökandet efter sällsynta växter. Somliga hade väl svår att förstå L:s intresse för spiritism, men f. ö. hördes aldrig några andra omdömen om filantropen än "den snälle L". Se: Kjell Kolthoff: "Mitt liv i naturen". Skara Gilles årsbok 1970, sid 21 om skräddareåldermannen B. Lundberg. En söndag då Bernhard L. lämnade prästgården efter Gustava, kom ett par av vägens vandringsmän uppför prästgårdsbacken, hälsade och undrade om det möjligen gick att få något ätbart. Lundberg var sent ute, men sade åt dem att ta för sig i skafferiet, om det fanns något. Efter gudstjänstens slut var matgästerna försvunna, så också söndagsköttbullarna. Men potatis och "krösamos" fanns förstås! Som exempel på hur "prästen" Lundberg sällan försummade att ge "vetenskapsmannen" Lundberg tillfälle att göra observationer och samla, kan berättas om ett dop i Mäloset. Så snart förrättningen var över fick Gustava hjälpa sin make att rulla upp byxorna och ta på honom stövlar för att han skulle kunna ge sig ut på Kroksjöns mader och stränder. Till Jenny Lundberg (maka till Jonas L. Töreboda) yttrade B. L. en gång : "Du ska inte gå till kyrkan för att höra mig predika. Det är nog bättre att du går ut i naturen och tar emot den predikan som där bjuds". Vid sin avskedspredikan uppehöll sig L. vid livet efter detta och berörde tydligen också de "kontakter" han haft med de hädansovna. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Fr.v: 1. Johan Alfred Johansson, Nolgården, född 1858, död 1928. 2. Gustav Persson, Karlstorp 3. Matilda Jansson, född 26/2 1873, död 14/4 1956 4. Stina Jansson, syster till nr 3. Hushållerska åt nr 1. 5. August Turesson, född 15/1 1841 i Undenäs, inflyttad från Tived 1903, död 20/1 1927. 6. 7. Herman Gustafsson, född 22/4 1875 i Älgarås, död 17/6 1950. Foto: Hugo Tived 1923. Ture bröt stubbar åt kanalbolaget. En gång hade hans rep försvunnit. Han hade sina misstankar att Per (i Storrud) hade lagt beslag på det. Då de möttes en dag utbrast Ture: "Jaså, du lever än?" - Ja, varför skulle jag inte göra det? - "Jaa, jag trodde mest du hade gått och hängt dej". Rupert Gustavsson, född 1898, kallar det för os. "Ture vid Åna" hade sådana här bl.a. i Långaviken och ån. Kompletterade med granris och enbuskar. Sedan håvades fisken upp. I ån var det nog ofta mört. Om Ture tog fram brännvinet och bjöd någon gäst, förklarade han sig ofta med att han måste ha brännvin hemma för att smörja knäna med. Ture, som var från Tived, var en passionerad jägare i sin krafts dagar och hade givetvis "skjutetuja" (geväret) med sig även då han i tidiga vårmorgnar gick till tjäder- eller orrspel. Angående jakt på olovlig tid och mark, hänvisade Ture till en pastor med samma intressen, vilken tröstade sig med att "Djuren på marken äro mina, säger Herren". Det blev alltså en sak mellan Herren och jägaren, om den senare tog sig för att skjuta ett villebråd när tillfälle bjöds. Ture kunde även snara fågel. På äldre dagar ägnade han sig mera åt fiske. Var han hemma, då man kom på besök, fann man honom ofta i färd med att ordna sina fiskeredskap, laga nät osv. Då han en dag ansåg sig för gammal även för fisket högg han resolut sönder båten till spisved. Den bör ha brunnit bra, för tjärskiverna var bitvis mer än centimetertjocka.

Från 299 kr