Övertorneå 142:1

Från 299 kr

Fotot är taget ute i Åbyggeby, där Adde och Hildur Holmstedt hade sitt sommarställe vid brofästet vid gamla bron som gick över Testeboån. Till vänster sitter David Brundin, bakom honom dottern Karin, i knät dottern Eva och vid sidan om dottern Ingrid. De två männen till höger är Adde Holmstedt, som hade Holmstedts litografiska tryckeri, och hans svåger John Hedman, som var gift med Ester, en halvsyster till David. Han hade också ett litografiskt tryckeri i Hemlingby. Till höger om honom ses dottern Lisa Hedman. Vid stammen står Davids syster Kerstin, till vänster om henne Davids syster Märta, därefter Ester Hedman med Sören Brundin i famnen. Framför Ester sitter Hildur Holmstedt med Lilian Holmstedt i famnen. Till vänster om henne Davids syster Anna och svägerska Marta samt en okänd dotter.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

fotografi, bilder, tavla

Från 299 kr

Anderstorp i Lindome, ca 1900. Detta är den s k gamla "byggningen" som låg vid bron. Stolparna som syns t.v är en port som leder till gamla fabriken vilken ligger strax intill ån. "Byggningen" var i 3 vån. Det var 17 rum i varje våning. Från början var det meningen att de skulle upplåtas för flickor, men efter hand gifte de sig och hela familjen fick bo i detta enda rum. Köket måste delas av många och det fanns bara en öppen spis. Varje husmor måste ha sin egen brandring att laga mat på. Det kunde hända att upptill sju kvinnor åt gången måste samsas vid spisen och mestadels var sämjan god. De som hade en brandring längst in brände sig. Det blev påfrestande med trätor som följd. I huset fanns ett par 2-rumslägenheter med kök. Omkring 135 personer bodde i byggningen. Barnen fick börja arbeta på fabriken när de var 12 år. Dagen började kl. 6 och först kl. 18 upphörde arbetet. Det var hårt att stå instängda i så många timmar för liten lön. En fullgod arbetare, en karl, hade 7:50 kr i veckan.

Från 299 kr

Invigning av bandel Engelsberg-Vansbro 2/11 1907 kl.10.43-11.30. Fotot är från bron över Dalälven mellan Björbo och Nås. SWB C/C3 27. Lokförare Frans Gustaf Adamsson född 3/4 1874 död i Västerås 17/10 1918 i "spanska sjukan", Lokeldare Carl Fredrik Lundin född 11/9 1881, Damen på resgodsvagnens plattform är fröken Siri Lindell gift Dahlström född 1890 (klädd i Dala Floda dräkt), I resgodsvagnens dörr står tågets befälhavare Överkonduktören Sven Gustaf Malmsten med tjänste nr 4 född 23/7 1848 död i Stockholm 26/2 1923, extra kontorsvakt Karl Erik Hugo Lindblad född 16/4 1889 död i Spånga 7/2 1959. Bland deltagarna vid jubileet märkes nr 1 främre rad i hög hatt lokförare Anders Gustaf Forss född 29/12 1857 död 3/3 1930 i Bromsten, nr 7 främre rad Trafikinspektor Knut Moberg född 7/4 1877, nr 2 rad 2 med mörkt skägg Stationsmästare Måns Nilsson Spånga född 9/12 1852 död i Spånga 24/8 1930, nr 3 rad 2 med höger hand i fickan Stationskarl nr 123 P.E. Kropp Västerås född 7/3 1850. Ekegren 61B

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr

Den olycksaliga natten mot den 15 november 1875. Den här natten möttes de båda nattsnälltågen mellan Stockholm och Malmö front mot front vid Lagerlunda. Olyckan inträffade strax före bron över Lagerlundaån. Det sydgående tåget nr i från Stockholm till Malmö och det norrgående tåget nr 2, skulle enligt tidtabellen mötas i Linköping klockan 00,27. Vid midnatt fick tågledaren i Linköping telegrain från Tranås som meddelade att tåg nr 2, från Malmö, var cirka en timma försenat. Han bestämde därför att flytta mötet mellan tågen till Bankeberg. Order skickades till Bankeberg där stationsinspektorn personligen mottog och kvitterade ordern om den nya mötesplatsen I Linköping fick personalen på tåg nr 1 personlig order av tågledaren att fortsätta till Bankeberg och där möta det försenade tåg nr 2. Tåget avgick från Linköping klockan 01,10 och tågledaren anmälde "tåg ut" till Bankeberg där det mottogs av stationsinspektorn. Under tiden hade stationsinspektorn i Bankeberg förberett mötet genom att tjänstgörande stationskarlen hade lagt om norra växeln till spår 2 så att tåg nr 1 skulle gå in sidospåret. Därefter gick stationskarlen till semaforen för att där lyssna till ankomstsignalen från tåg nr 2. Han hade även stränga order att under inga som helst omständigheter ställa semaforen till "kör", utan han skulle bara meddela stationsinspektorn när tåg nr 2 hördes. Strax efter det att stationsinspektorn kommit ut på plattformen gav tåg nr 2 ankomstsignal. Han sade till stationskarlen att ge sig iväg till norra växeln. Semaforen stod på stopp och ställdes inte till "kör varsamt" förrän tåg nr 2 hunnit innanför den södra växeln. Detta för att inte lokomotivföraren skulle komma in med för hög hastighet. Stationsinspektorn antog att tågpersonalen hade blivit informerade om att de skulle möta tåg nr 1 här, (vilket de inte hade blivit) men han tyckte ändå att tåget hade för hög fart varför han visade stopp med handsignallyktans gröna sken redan då tåget var vid södra ändan av plattformen. Sannolikt uppfattades signalen av lokföraren då han "blåste" upprepade bromssignaler. Tågets hastighet var dock så hög att det inte fick stopp förrän det passerat den norra växeln. Stationsinspektorn antog att lokföraren uppfattat stoppsignalen och skulle backa tillbaka till plattformen. Stationskarlen som inte hade hunnit fram till norra växeln passerades av det avstannande tåget. Tågbefälhavaren ropade en fråga ull honom om väggrindarna strax norr om stationen, en fråga som även besvarades. Nu hände något helt oväntat tåget som nästan hade stannat ökade plötsligt farten och fortsatte. Detta iakttogs från plattformen både av stationsinspektorn och en banvakt som uppehöll sig där. Banvakten skyndade efter tåget och visade upprepade stoppsignaler med sin handsignallyktas röda sken, även stationskarlen gjorde samma sak. Dessa signaler uppfattades inte från tåget, mycket på grund av den snöyra som rådde för tillfället Några minuter senare inträffade olyckan, strax före bron över Lagerlundaån. Båda tågen bestod av A-lok, packvagn, postvagn, en andra klass-, två första klass-, två andraklass personvagnar samt ytterligare en packvagn. Vid kollisionen reste sig tåg nr 1: s lok "SVEA" och nr 2:s lok "EINAR" upp mot varandra. "Sveas" tender kilade in sig under loket medan "Einars" tender kastades åt sidan. Båda loken totalförstördes tillsammans med två första och två andra klass personvagnar samt två post- och två packvagnar. På tåg 1 dödades lokeldaren, vagnssmörjaren samt en sta

Från 299 kr