På en gård strax intill Olsbacka f. d. järnvägsstation i Aspeboda bodde i början av 1500-talet en av Dalarnas rikaste och mäktigaste män. Det var bergsfogden vid Kopparberget Måns Nilsson av Svinhufvudsätten. Vid den tid då Gustav Vasa kom til Dalarna för att be om skydd och hjälp mot danskarna, samt under Gustavs första tid som kung, lär Måns och han varit goda vänner. Men när Gustav Vasa sedan ville ta Dalarnas kyrkklockor i skatt och vanhelgade tingsfriden i Tuna med en blodig räfst, fick han Måns Nilsson till dödsfiende. Måns blev en av ledarna för de s. k. kockupproret, vilket ledde till att han på våren 1534 avrättades i Stockholm. Minnet av detta och legenderna om Mån Nilsson har fortlevt i Aspeboda genom seklerna. En historieintresserad stins lät 1907 resa en minnessten över Måns vid "Fläskkällaren", platsen där han herresäte en gång låg. På stenen kan man läsa: "Måns Nilsson Svinhufuvd, frihet jag älskat, sanning och rätt". Namnet Fläsk källaren kommer av en uthuggen håla i den klippa som gården vilar på. Legenden berättar att detta var en källare som Måns Nilsson lät bränna ut med hjälp av fettet från 150 svin.
Från 299 kr
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 i en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Antikvarie Ulf Erik Hagberg vid Störlinge 4/11 1964 bakom en hällkista. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
En hällkista funnen vid en arkeologisk undersökning. Hällkistor är kända från Västeuropa, Medelhavsländerna och Orienten, till Sverige kommer gravtypen troligen via England. Gravar liknande de nordiska förekommer i nordvästra Tyskland. En yngre form helt under jordytan kan följas ned till Ukraina. I Danmark har hällkistorna sitt huvudområde på östra Jylland. Från Norge känner man till ett 10-tal, alla på Östlandet. Hällkistor förekommer i Sverige främst i Götalandskapen med en koncentration till södra Småland, Värmland och Närke. Gravtypen är även vanlig i Dalsland och Uppland, och så långt norrut som i Ångermanland känner man till hällkistor, om än yngre än de mer sydligt belägna. Antalet torde uppgå till inemot 2 000. Det råder en stor svårighet att klassificera många fornlämningar i fält, vilka berör denna typ. Många kallas stenkammargravar, där de ofta antas vara hällkistor ifall de inte kan påvisas vara dösar eller gånggrifter. Enligt Riksantikvarieämbetets fornminnesregister finns det 649 sådana hällkistor i Västergötland, 129 i Dalsland, 97 i Bohuslän, 70 i Halland och runt 100 i Värmland. Därtill finns ett mycket stort antal i Småland, samt ett visst antal i Skåne och övriga landskap i södra Sverige. (Uppgifterna hämtade från Wikipedia)
Emy Ågren. Balettflickor. Juni 1951. Arbetarbladet 26 februari 2005. Hovfotografens balettbild överraskade Margitta Rydh, Gävle. -Jag är tredje flickan från vänster i raden längst fram på bilden. Jag var 9 år när bilden togs vid en uppvisning på Norra Gymnastikhuset. Emy Ågren var dansös i klassisk balett vid Kungliga Operabaletten i Stockholm innan hon flyttade till Gävle och öppnade balettskola i klassisk balett. Skolan låg i ett gammalt hus på Kyrkogatan, ungefär där förvaltningshuset nu ligger. Man gick upp för en trång stentrappa för att komma till skolan. - Vad jag kommer ihåg fick vi gå igenom tester för att se om vi hade fallenhet för dansen innan vi fick börja. Träningen var hård och genomfördes på klassiskt sätt vid stång och med alla balettens grunder, de fem grundpositionerna, som sitter kvar i ryggmärgen fast jag nu är 62 år, berättar Margitta, som då hette Björklund i efternamn. -Just när det här kortet togs så föreställde vi holländska träskodans-flickor med blåvitrutiga förkläden och spetskantade mössor med långa öronsnibbar. Jag har för övrigt sparat de attiraljerna i alla år. (Balettskolan flyttade sedan till Södra Kansligatan)
Kommentar till bild A 78822: Albin hette Gustavsson i efternamn. Hans far hette Gustaf Johansson och Albin tog som brukligt var på den tiden sin fars förnamn och lade till âson. Bilden är tagen vid knuten av torpstugan på gården Nyborg i Enåsa socken. Albin var i sin ungdom rallare och var med och byggde västgötabanan. Han hade tre syskon: Ivar som emigrerade till Amerika 1897, Sofia som gifte sig med Anton Andersson i Eken i Hassle församling och Anna som arbetade i olika mejerier i sin ungdom. När föräldrarna blev gamla och orkeslösa flyttade Anna hem och hjälpte till på gården. Vid faderns frånfälle tog Albin över gården och drev den tillsammans med syster Anna till 1950 då han sålde gården till David Andersson i Enåsa Sörgården. De sista aktiva åren före pensionen arbetade Albin som lantarbetare på Fålebergs gård. Albins syster Anna dog 1968. Då flyttade Albin till äldreboendet i Hasslerör där han bodde till sin död 1976. Han och systern ligger begravda på Enåsa kyrkogård. Jag kommer väl ihåg Albin från min barndom. Jag har många gånger dragit slipstenen åt honom när han slipade lien. Då var det 25 öre att tjäna. Det var inte lättförtjänta pengar. Han gav sig inte förrän lien var så vass att han kunde raka sig med den. // Kjell Dahlén
Ark med monterat vykort och text: "Ljósm. Gunnar Rúnar. Glaumbaer. Byggdarsafn Skagfirdinga. Vykort inköpt 1958. Foto från nordost mot prästgårdens framsida, som vetter mot dalen. Dörren till långa gången syns i förgrunden. Längst i bakgrunden smedjan. Den har direkt ingång och ingen förbindelse med övriga rum. Bälgen i smedjan är av den vanliga ovala typen. Bälgens handsnöre har en örnfot som handtag. enligt Gísli Gestsson på pjodminjasafn Islands i Reykjavik var det "en slags brandförsäkring", dvs. örnfoten skulle skydda mot eld. han berättade det när han demonstrerade den utställda smedjan på museet i Reykjavik. Nästa hus är ett skjul som likaså har direkt ingång och ingen förbindelse med övriga hus. Här förvaras sadlar, torvsadlar, hörep samt 3 bord med snaror. likadana flakar med tegelsnaror fanns på museet i Reykjavik. de användes till att fång asjöfågel med. Låg och flöt på vattnet på kvällen och vittjades på morgonen. Ytterligare nästa hus är ett likadant skjul. Här förvaras klöv-redskap för gödsel, kransåg och nabbespadar. Vidare torvjärn och torvklövjedon. Sen följer stora gångens hus. De två fönstren på undre botten höra till ett gästrum; fönstret där uppe till ett vävloft till vilket man kommer genom en trappa till vänster längre in i gången. Se foto taget 1958. Huset till höger är prästens skrivarstuga. Mitt emot fönstret på skrivarstugan finns en inbyggd sparlakanssänng. I den sängen lär skalden Jónas Hallgrimsson, som dog 1845, ha sovit. Brevid sängen är uppgången till loftet. På loftet ovanför skrivarstugan förvaras spinnstockar och där finns två ståndsängar."
En medfaren men sällan avbildad vy i Linköping. Det vi ser är Dederingska gården på Stora torget invid Storgatan. På platsen skulle entreprenören Jonn O Nilson senare uppföra sin ståtliga byggnad och helt omändra miljön. Den sällsynta bilden kan ge tillfälle att stanna upp vid gårdens sista tid. Från 1826 ägdes den av handlaren Anders Gabriel Dedering och dennes maka Maria Sofia Bjurman. Vid mitten av seklet fick makarna en hyresgäst i holländaren Henrik Vilhelm Stoopendaal. Han etablerade sig som "galanterihandlare" och vad det innebar upplyser en annons i Östgöta Correspondenten den 7 augusti 1847. Där meddelar han att han vid stundande Skenninge marknad bland annat kommer saluföra så skilda varor som saltkar, diamanter, dubbelbössor, franska parfymer med mera. I sitt äktenskap med Charlotta Pearl hade han nio barn, där sonen Daniel upplysningsvis kom att gifta sig med den välbekanta illustratören Jenny Nyström. Efter den barnlöse Dederings död 1860, kom gården genom en brorsdotters arv och äktenskap i inspektor Axel Qvilléns ägo. I somliga sammanhang benämns gården därav även som den Qvillénska. Vid tiden för bilden drev Alfred Jonsson handel i hörnhuset. Dennes son, Knut Jonsson, blev senare en välkänd affärsidkare i staden.
Vykort, " Lugnarohögen, Hallands-ås" Gravhögen med omgivande lantgårdar och åsen i bakgrunden. Torpet framför högen från yngre bronsåldern (ca 900–800 f. Kr) kallas ibland "Mor Johannas stuga". Det kommer sig av att här bodde fru Johanna och hennes dotter Clara då Victor Ewald, kyrkoherde i Östra Karup, och Riksantikvarieämbetets representant i Höks härad på våren 1926 for förbi Lugnarohögen och fann den förfallen. Uppbragt över detta tillstånd kontaktade Ewald riksantikvarien Sigurd Curman, vilket ledde till en utgrävning 1926. Då upptäcktes att högen dolde en 8 meter lång skeppssättning - den första i landet som hittats under jord. Sensationen gjorde att Riksantikvarieämbetet blev intresserad av att köpa stugan och tomten. Johanna accepterade budet om 1000 kronor med löfte om att få bo kvar till sin död och fick uppdraget att se efter högen. Den skulle nämligen bli en sevärdhet för allmänheten. Från torpet byggdes en gång in i graven, vilken övergöts med en kupol på initiativ av Rudolf Abelin, grundare Norrvikens trädgårdar i Båstad, och Ludvig Nobel (broson till Alfred Nobel), som var en av projektets största finansiärer. Invigningen skedde den 11 juni 1927 under medverkan av kronprins Gustav Adolf.
Vy mot "Byggena" och Rallarberget, sett från backen som går upp till Krokslättsskolan. Detta var arbetarbostäderna norr om Krokslätts industrier. Det fanns tio byggen, uppförda från 1880-talet fram till 1910, och de låg mellan nuvarande Dalhemsgatan och Gustavsbergsgatan. Utefter Dalhemsgatan låg (från Göteborgsvägen räknat): Lugnet, Fredås, Marielund, Oskarsborg "Kupan" och Karlsberg. Utefter Gustavsbergsgatan låg (från Göteborgsvägen räknat): Fridhem "Långbygget", Täppan, Dalhem, Anneberg och Solhem. // Text från: Mölndals gatunamn av Lars Gahrn. "Byggena" revs och i början av 1970-talet byggdes Fredåsområdet (Marielundsgatan, Fredåsgatan och Gustavsbergsgatan) på platsen. Gräsmattorna med träd-allén i mitten behölls. 19 maj 1969 bytte Vävaregatan namn till Gustavsbergsgatan (gatan längst till höger i bild). I nedre, vänstra hörnet ses Krokslätts gamla Folkets Hus som låg på Vävaregatan (idag: Gustavsbergsgatan 8). Huset revs och det byggdes en tvättstuga* istället. Längst ner till höger ses gamla Krokslättsvallens fotbollsplan med dess omklädningsrum. *Enligt uppgift från Ninnie Martin byggdes tvättstugan 1945 (efter kriget). Den gamla som kallades "Brygghuset", låg bakom Gustavsberg nr 1 (idag: Berghemsgatan) och där fick man elda under den stora grytan och skölja för hand. Jag kommer ihåg när mamma tvättade där. Det blev inte så ofta, mest om sommaren då tvätten fick hängas ute. Annars fick man hänga tvätten på vindarna som fanns högst upp i varje hus.
gruppbild, bröllop, bröllopsklädsel
Enligt påskrift porträtt av fröken Anna Wiström, Öjebro. Tolkat vara Anna Wiström, född i Öjebro backekvarn 1844 som dotter till byggmästare Gustaf Wiström och dennes maka Brita Lisa Svensdotter. Här porträtterad något av 1860-talets år. Hennes mor avled redan 1855 och lämnade maken ensam med sju barn. Trots vad som var brukligt gifte han inte om sig utan tycks ha klarat föräldraskapet utan hustru eller med hjälp av varken stadigvarande hushållerska eller ens piga. Åren gick till synes sin gilla gång för familjen. Först i november månad 1869 bröt Anna upp för att flytta till Lommaryd i Jönköpings län, där hon som mamsell kom att ingå i kyrkoherdeparet Wiströms hushåll, rimligtvis släktingar till Anna. Efter ett år i Linköping var hon tillbaka i Öjebro lagom till årskiftet 1976/77. Fortfarande som mamsell men nu hos en äldre syster och hennes make i Solbergakvarnen. Ännu en lång period löper i Annas liv utan att källorna anger något anmärkningsvärt, förutom en kort notis om att hon vistas i Ramstorp i Bjälbo utan att vara skriven i socknen. En förklaring kommer 1895, då hon verkligen skriver sig i Bjälbo och tar tjänst, eller troligtvis fortsätter sitt arbete, som hushållerska hos hemmansägare Adolf Fritz Peterstrand i Ramstorps västergård. Denne var sedan en tid änkling men även till åren kommen för lantbruksarbete. År 1902 sålde han därför gården och bröt upp för ett mindre ansträngt liv i Skänninge. En hushållerska ansåg han sig alltjämt behöva så Anna flyttade med. I stadens gård nummer 10 framlevde de vidare till Annas bortgång den 17 mars 1913.
Sörberg, bostadshus grupp framför huset, häst och vagn. Sörberg gård (nuvarande Svennevads Hembygdsgård, enligt notering från år 2005). I fjädervagnen sitter från vänster: drängen Herbert, brukaren Leonard Johansson, hustrun Hanna Johansson, född Wallin, dottern Hulda Johansson och sonen Herman Johansson. Ivar Karlsson vid cykeln är eventuellt drängen som senare bodde vid Klovstena. Selma (är ev. piga, senare gift med Robert Malkomsson. Linnéa Gerhards mamma). Hannas styfvar står på trappan. Längst till höger Adel Johansson, bror till Leonard. Uppgiftslämnare Bengt Karlsson, Osebo, Pålsboda, april 2006. Sörberg var under 1700- och 1800-talet en frälsegård under Skogaholm, senare under Skyllbergs bruk och så småningom under Hasselfors AB domäner. När siste brukaren lämnade gården överläts den till Svennevads hembygdsförening. Marken ägs av Hallsbergs kommun. Notering från december 2005, Mer information om henbygdsgården: Det äldsta huset som skymtar till höger är timrat och byggt 1728. Det är kanske det äldsta huset i Svennevad socken. I det finns en förstuga, ett kök och en kammare. Det är sammanbyggt med ett loft i norr. Det yngre huset med två våningar (huset på bilden) är byggt 1820. Det har stående panel. Nere finns det ett kök rakt in och en kammare åt vardera hållet. Uppe finns det ett rum mot norr och ett vindsrum åt söder. Ute på gården finns i söder en loftbod. Den är rödmålat på tre sidor. Den norra sidan med loftgången är omålad. På taket sitter en vällingklocka. Ett dass står söder om loftboden. Det kommer från Prästgården. På gårdsplanens norra del står en smedja och ett uthus. Smedjan har tidigare funnits någonstans i Skogaholm.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.