Det här var ytterligare ett av småställena nedåt Nybro tillkomna på 1800-talets slut. Platsen tillhörde före skiftet När och kallades Sandbo Ajnar Förste kände ägaren till detta ställe var Lars Johanssons Kauparve son Niklas Larsson född 1835. Han gifte sig 1862 med Lena Cajsa Clasdotter född 1841 från Hallbjänne på När. De fick 4 barn, men inget tog över stället, utan Niklas sålde det 1895 till Ferdinand Jakobsson uppe på första Hallsarveparten härifrån sett. Ferdinand sålde stället till fiskaren Anton Petter Boberg född 1837 från Bomunds i Hammaren på När, gift med Brita Cajsa Tomasdotter född 1833 från Kauparve idag Franzéns part. Petter och Brita Cajsa bodde före köpet i en liten stuga som stod mellan manbyggnaden och ladugården på Kauparves sydligaste part. 1917 var Bobergs gamla och sålde stället till Gunnar Jakobsson född 1896, son till ovannämnde Ferdinand Jakobsson på Hallsarve. Gunnar gifte sig detta år med Hermanna Olsson född 1892 från Alskog och de fick två barn. Gunnar var småbrukare och fiskare. Efter hans död såldes det mesta av marken ifrån och stället köptes 1973 av försvarsdirektören Ove Silvén född 1920 i Visby. Han bodde här till 2000 (?), då stället Köptes av Kaupre Ridsport. Bilden visar Petter Bobergs ladugård bestående av två byggnader, troligen hitflyttade av Niklas Larsson på 1860-talet när stället etablerades. Det är bulbyggnader, där den högra byggts till åt vänster med en lada i resvirke. Den vänstra ladugårdsbyggnaden har innehållit en fähusdel med hoimd, hörum, och höjts med ett foderloft. Den högra innehöll troligen dubbelt fähus med hoimd på gaveln och lada till vänster. Det ser inte ut som om ladugården är särskilt använd. Petter Boberg var nog fiskare och inte lantbrukare. Till höger skymtar Olof Laurells manbyggnad, se Bild 964. Ställena låg med tomterna mot varandra och en bit ut på åkrarna från vägen sett jämfört med idag.
Från 299 kr
Det ursprungliga Kauparve delades mot slutet av 1600-talet i två parter mellan Per Larsson, som blev anfader till Petterssons part, och Bengt Hansson, som fick den andra parten. Han delade sedan sin part med sin bror Lars Hansson född 1657 gift 1692 med Butvi Andersdotter född 1674. Lars dog redan 1695 och Butvi gifte om sig 1696 med Jacob Olofsson från Botels. Deras son Anders Jacobsson född 1700 tog över gårdsparten, gift första gången 1723 med Catarina Jacobsdotter och andra gången med Butvi Jacobsdotter från Hablingbo. Parten togs över av dottern i första giftet Butvi Andersdotter född 1724 och gift med Jacob Eskilsson. Gårdsparten delades 1760 ännu en gång, nu mellan Butvi och hennes halvbror Anders Andersson, som fick denna part. Anders född 1741 gifte sig med Juditta Larsdotter och de fick 6 barn, varav äldste sonen Anders Andersson född 1767 blev näste ägare. Han byggde en ny manbyggnad i sten 1795 och fick 20 års skattebefrielse för detta. Anders gifte sig 1803 med Anna Maria Tomasdotter från Hemmor och av deras 4 barn ärvde sonen Lars Andersson född 1805 parten 1830. Han blev gift samma år med Anna Maria Karlsdotter född 1806 från Gannor. De fick också 4 barn, vilka alla gifte sig och kom till andra boplatser. Lars Andersson kom på obestånd omkring 1850 och sålde jorden i smålotter till olika personer. Manbyggnaden och en liten bit jord köptes 1883 av Lars Jakobsson född 1850 från Hallsarve och han uppförde nya ekonomibyggnader. Han blev dock tvungen att flytta ut efter skiftet och sålde boplatsen omkring 1904 till Hans Karlsson på Hallsarve, som rev byggnaderna. Lars Jakobsson flyttade till Amerika, men kom tillbaka 1907 och köpte Glansens Båtsmanstorp och byggde nytt hus där, se Bild 593-594. Huset på bilden skulle kunna vara den manbyggnad som Anders Andersson uppförde 1795, men moderniserad med bla stora fönster. Personerna på bilden skulle kunna vara Masses fru och ena dotter.
Det här är en av Masses viktigaste bilder! Den visar synnerligen väl hur Lau såg ut för 100 år sedan! Det är ett helt annat landskap än idag. Nu växer det låg snårig skog över hela den öppna ytan fram till Gumauskas ställe i mitten och vidare bort till höger. Vi ser att vägen går på krönet av ancyllusvallen och det gör den faktiskt än idag! Den öppna ytan tillhör skifteslaget/allmänningen. Här syns inga tunar. Vem betade här? Borta vid husen anar man tunar. Vi ser många intressanta boplatser och byggnader. Längst t v står en oxel och t h om den anar man långt bort en husgavel. Det är troligen brygghuset på Bergmans part nuvarande Haase/Wahlströms. Sedan ser vi Laurin/Ahlströms lilla ställe som Lau kommun köpte 1912 till fattigstuga. Manbyggnaden var säkert ett inpanelat 1700-tals bulhus med köks- och brygghusbakbygge i sten, se Bild 1131. T h om fattigstugan syns manbyggnaden med bakbygge och brygghus t v vid Bjärges västra part, nuvarande Kerstin Olssons. Sedan följer en bod, kanske dass eller vedbod till fattigstugan. Därefter ser man kyrkan och t h om den en ladugård, sannolikt tillhörig fattigstugan, se åter Bild 1131. T h om ladugården franträder nästan hela Öbergs ställe, nuvarande Gumauskas med både manbyggnad med bakbygge och ladugård, se Bild 615-617 och 597. Huset med långsidan synlig är Allmänningen Jakobssons torp, nuvarande Klints. Huset långt bak t h är Bjärges Anderssons, senare Lau friförsamling av Sv Missionsförbundets, nuvarande Helanders stuga och precis t h därom skymtar dess små uthus, se Bild 607 och 608. Längst th ser vi Bjärges norra part Melanders, nuvarande Tjernelds ladugårdar. Det var synd att Masse tog så få överblickbilder av bygden, för en sån här bild berättar väldigt mycket.
Den här nya boplatsen i Lau, därav namnet Nybygget, kom till genom ett beslut av kronan att avskedade soldaten Erik Larsson Granat född 1721 från Lövberga i Småland skulle få bosätta sig här. Erik var gift med Maria Hansdotter född 1720. De fick två söner som delade gården, så sonen Erik Granat född 1767 byggde en ny part uppe vid Käldvägen, se Bild 1031-1035, och Petter Granat född 1758 övertog föräldrahemmet beläget vid de öppna markerna halvvägs ner mot Nybro. Petter gifte sig 1779 med Anna Persdotter från Autsarve i Rone och de fick sonen Erik 1781. Anna dog tidigt och Petter gifte om sig 1787 med Maria Nilsdotter född 1760 från Småland. De fick 3 barn varav äldsta dottern Anna Maria Granat född 1797 ärvde gårdsparten omkring 1823. Hon gifte sig 1824 med Niklas Petter Henriksson Fagerberg född 1801 från Klinte. De fick 3 barn och dottern Margareta Maria Fagerberg född 1829 gift 1858 med Carl Jöns Närström född 1834 blev näste ägare. Carl och Margareta fick 6 barn och även nu blev det en dotter som tog över, Anna Brita Carlsdotter född 1864, gift med Johan Hansson född 1871 från När. De fick 5 barn och ännu en gång blev det en dotter som ärvde gården. Linda Hansson född 1901 gifte sig med Erik Johansson född 1903 från Norrlanda och de fick sonen Harry Johansson 1924. Redan 1927 dog båda föräldrarna. Markerna arrenderades ut och gården blev öde. Brankåren brände ned manbyggnaden som ett släckövningsobjekt. Ladugården står kvar än idag. På bilden ser vi manbyggnaden, en parstuga troligen från 1700-talet, men det finns ingen stenhusresolution. Brygghusflygeln är ovanligt nog sammanbyggd med manbyggnaden. På flygelgaveln står ett dass med oregelbundet takfall. Familjen Hansson står troligen 1904 vid vägen som går förbi huset ner till Nybro. Det är Johan Hansson 33 år, frun Anna Brita 40 år och barnen Anna 7 år, Charles 6 år och Desideria 2 år på armen. Dottern Linda 3 år är inte med.
Det här är en av Masses bilder från första fotograferingsåret, där han har avbildat familjen vid Botels östra part, den enda som än idag ligger kvar på östra sidan om vägen. Denna part kom till vid gårdens andra delning 1732, då Lars Olofsson och hans hustru Brita Hansdotter byggde upp den. Deras son Hans Larsson och hans fru Margareta Andersdotter från Snausarve tog över 1755 och efter dem blev sonen Lars Hansson och hans hustru Margareta Olofsdotter från Näs husbönder på 1780-talet. De hade ett förmodligen pampigt bröllop i Närs prästgård, där Margareta hade tjänat före giftermålet. Med sonen Lars Larsson och hans fru Elisabet Jakobsdotter från Folke på När fortsatte släkten i början på 1800-talet. Sedan gick gårdsparten över på spinnsidan när dottern Margareta övertog den omkring 1840 med sin man Mattias Persson från Fie, som byggde upp alla byggnader på gårdsparten. De fick inte mindre än 9 barn, varav äldste sonen Petter Mattson Bodin och hans fru Gustava Josefina född Hagvall från Hagvards i Follingbo blev husbönder till 1897. Deras enda barn Hilma ärvde gårdsparten, gift med Jakob Larsson från Hallbjärs på När och av deras 6 barn övertog äldste sonen Henry parten 1927. Han blev gift 1917 med Ester Maria Ahlstedt från Stenstugu i Alskog. Äldsta dottern Iris ärvde gården, gift med Ejnar Larsson från Kauparve och med deras ende son Sven-Erik fortsatte släkten. Han gifte sig med Inga-Britt från Stockholm och de fick dottern Linda. Gårdsparten ägs idag av Inga-Britt och marken är utarrenderad. Personerna på bilden är från vänster: Hilma Larsson född Bodin 30 år med barnen Henry 8 år, Hilda Klara 6 år, Elin Jenny 5 år, Ragnar 3 år i handen och Sigfrid 1 år på armen, modern Gustava Bodin 72 år och fadern Petter Bodin 67 år. Maken Jakob Larsson är inte med.
Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.
Enligt påskrift porträtt av fru Siede, Linköping. Av detta tolkat föreställa Carolina Bäckström, i tid omkring hennes giftemål med tyske undersåten Carl August Gottlieb Siede. Backar vi till hennes födelse skedde den 1846 som dotter till sjökapten Gustaf Bäckström och dennes maka Augusta Constansia Unbom. Vid tiden hyrde familjen bostad i hörnet av nuvarande Djurgårdsgatan och Trädgårdsgatan, men efter ett antal omflyttningar kom fadern att ärva en mindre stadsgård invid Badstugatan nära nuvarande Hospitalstorget. En egendomlighet för familjen, som möjligtvis förklaras av faderns yrke, var att han långa tider var skriven i Stockholm. Icke förty tycks hans familj i Linköping fört en bekymmersfri tillvaro, i alla fall i den grad någon kunde önska vid tiden. När det ansågs lämpligt och tillfälle gavs skickades gärna döttrar från välbemedlad hem till välsituerade familjer för undervisning av deras barn. Vid mitten av 1800-talet betraktades ännu flickors utbildning som en hemmens angelägenhet. Carolina tog vid 18 års ålder plats som så kallad demoiselle hos kyrkoherdeparet Kemner i Tjällmo. De hade i sin barnaskara sex minderåriga döttrar så behovet var uppenbart. Till hösten 1865 var Carolina tillbaka i Linköping, nu ansedd som "vuxen kvinna" efter sin sejour som privatlärarinna. Det kom ändå att dröja innan hon fann den ovan presenterade maken, bröllopet stod den 13 oktober 1873. Därefter är Carolina svår att följa i källorna. Rimligtvis flyttade paret till Tyskland. Antaget når visshet 1902, då makarna inflyttade till Brunneby från just Tyskland. Paret kom att stanna i Sverige i fem år. I mars månad 1907 återflyttade de till Tyskland och försvann ånyo ur svenska källor.
Porträtt av Gustaf Fröding. Gustaf Fröding, svensk skald, född 22 augusti 1860 på Alsters bruk utanför Karlstad, död 8 februari 1911 i Stockholm. Hans mor Emilia Agardh, dotter till biskop C.A. Agardh, skötte hushållet ensam sedan fadern Ferdinand Fröding 1865 insjuknat i "nervösa åkommor", något som låg i släkten. Familjen bosatte sig 1867 i Kristinehamn. Gustaf tog studentexamen i Karlstad 1880. 1881 blev han myndig och samma år dog fadern. Gustaf hade då börjat studera i Uppsala, men festade upp arvet på 17.000 kronor under två år och lyckades därefter inte återuppta sina studier. Vårterminen 1885 återupptog han studier i språk och litteratur, som visserligen inte slutfördes, men som fick honom intresserad av poeterna Shelley, Burns och Byron. Under 1885 börjande han publicera dikter i Karlstads-Tidningen. 1887 blev han anställd vid Karlstads-Tidningen, men 1889 försämrades hans psykiska hälsa. Tack vare ett nytt arv kunde han tillbringa tid vid en tysk kurort, och där sammanställde han debutsamlingen Gitarr och dragharmonika, som utkom i maj 1891. I ytterligare tre år var han anställd vid Karlstads-Tidningen men 1894 blev han sinnessjuk, möjligen schizofren. Strax före insjuknandet hade han färdigställt samligen Nya dikter. De båda samlingarna Räggler och paschaser utkom 1895 och 1897. 1896 kom Stänk och flikar. 1897 kom Nytt och gammalt och 1898 Gralstänk samt broschyrerna Om lifsmonader och Grillfängerier. 1898 togs Gustaf Fröding in på Uppsala hospital och utskrevs därifrån 1905. Från 1906 och fram till döden den 8 februari 1911 vårdades han i Stockholm med undantag av vissa friska perioder. Han skrev 1908 samlingen Reconvalescentia som utgavs 1913. 1910 utkom Efterskörd. Gustaf Fröding är begraven i Uppsala. Källa: www.skolor.lund.se
Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Nybro Köpings Tändsticksfabriks säkerhetständstickor" Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)
Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Punchs dog Toby." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)
Tändsticksetikett från Nybro Tändsticksfabrik, "Nybro Köpings Tändsticksfabriks paraffinerade säkerhetständstickor utan svafvel och fosfor." Handlanden Johannes Petersson i Gräsgärde var först att starta en tändsticksfabrik i Nybro på 1860-talet. Den fabriken var nerlagd 1873 när apotekaren Carl G Fohlin tog initiativet till nästa fabrik som bar namnet Nybro Tändsticksfabrik AB. Den fabriken var belägen i byn Göljemåla i Madesjö socken. Fabriken drevs fram till 1878 då bolaget gick i konkurs. Alldeles i jämte den gamla fabriken byggdes 1876 en annan tändsticksfabrik av Ludvig Möller från Kalmar. Fabriken som endast tillverkade fosfortändstickor med ett tjugotal anställda, blev inte långvarig och 1878 gick den också i konkurs. Nu är det dags för nya ägare att träda in på arenan. 1879 rekonstruerades tändsticksfabriken av en ny styrelse med Gustav Ohlsson i Brånahult och P C Jonsson i Östra Bondetorp samt J G Blomdell som också var disponent. De köpte in Möllers konkursbo men ganska snart lades tillverkningen ner och flyttades till huvudfabriken straxt norr om blivande Långgatan. Under J G Blomdells ledning stiftades ett aktiebolag som med framgång drev tändstickstillverkning vid Nybro Köpings tändsticksfabrik. (Nybro Säkerhetständsticksfabrik, 1881)Tillverkningen var nu endast säkerhetständstickor. Fabriken överläts så småningom till N Simonsson, Nybro och disponent A Ekendahl, Uppsala. 1913 såldes fabriken till Kreugers tändstickstrust AB Förenade Tändsticksfabriker. Fabriken lades ner efter något år. Fabrikens lokaler användes sedan av Orrefors sliperi, Engströms Formgjuteri och senast från 1932 Nybro Svarveribolag. De gamla industribyggnaderna vid Långgatan i Nybro och som inrymde tändsticksfabriken revs på 1970-talet. I en trossbotten fann man tändsticksaskar från hela tändsticksepoken och kunde glädja samlarna av askar och etiketter i Nybro. Man fann också den speciella trämall som användes vid askvikningen i hemmen kring sekelskiftet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/nybro_tandsticksfabrik.htm)
Laguppställning för stadsfullmäktige. De ska spela fotboll mot kyrkofullmäktige (se bild AKF-04199) Stående, från vänster: Karl Matsson, Åke Öhling, Gustav Danielsson, Jonas Carlsson, Sven Moberg och Sven Hedlund. Sittande, från vänster: Thorvald Ernulf, Nils Brodin, Ewert Skoglund, Ingvar Johansson och Karl-Axel Jansson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Kyrkofullmäktiges laguppställning. De ska möta stadsfullmäktige (se bild AKF-04200) i en fotbollsmatch. Stående, från vänster: John Pettersson, Anna-Greta Åkersten, Bengt Samuelsson, Thure Berggren och Gösta Lindmark. Sittande, från vänster: Charles Fernsten, Rolf Danielsson, Karl Pettersson, Thure Kühne och Rune Matsson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.