Johannes Larsson. Betty. Rönnängen. Karl Ek berättar om en väldig krusbärsbuske som han och syskonen åtskilliga gånger fått lov att plocka av. Maken Johannes, som det alltid var fart på, hade också en särskild stil att gå under täta frustanden. Bl.a. kunde man om söndagarna få se honom komma på detta vis på hans särskilda kyrkstig mellan Björkullasjöarna. Han hade ett potatisland på en inäga, som f. ö. låg kringgärdad av grannen Gustaf Åkessons mark. Den senare utförde körhjälp åt andra, men skulle då också ha brännvin. En gång då Johannes, som var nykterist, sköv sin tunga skottkärra med gödsel förbi Åkessons och fick någon gliring, skall han ha svarat:"Den som ente har flaska får arbeta sjölver!" 9 mars 1835 överlåter och försäljer Lars Andersson till sin son Johannes Larsson och hans hustru Lotta Pettersdotter 1/4 mantal kronoskattehemmanet Åsen. Dels genom köp, dels genom arv avstår de (hållningskontrakt 1873, köpebrev jan 1874) nämnda hemman till mågen Frans Teodor Jonsson och dottern Johanna. Undantogs: västra ändan av gamla manbyggnaden, vilken låg något nv om nuvarande i öst-västlig riktning. (Denna flyttades senare till Kyrkängen -"Edgrens"). På hösten 1873 har J. L. och Lotta P. köpt 1/8 mantal av berörda hemman (hälften) av skolläraren L. J. Otter och hans hustru Stina Kajsa, vilken är dotter till J. L. och Lotta P. En tredje dotter, Maria Charlotta var gift Björk. De båda döttrarna utvandrade till Nordamerika. Johannes Larsson död 15/4 1882. Reprofotograf: Gunnar Berggren.
Från 299 kr
'Monterad näktergal, sedd från sidan. :: :: Text till bilden: ''Näktergalen står ej i våra (Göteborgstraktens) lundar. Hans förtrollande tonmålningar förklinga ej vid, samljuda ej med våra bäckars brus. Här får vi ännu i sena vårqvällen vanligen ta till tack med kornknarrens arp-snarp, med källfröns qua-ak, men hitförom näktergalsägg från södra Sverige och läggom dessa under andra småfoglar. Försöket är mödan värdt. Det händer, att näktergalungar på så vis kläckas äfven i våra bygder, till hvilka de utom tvifvel sen skola återvända. I vestra Sverige går näktergalen upp till Halland. I östra förekommer han till och med på Gottland. I trakten af Christianstad är han särdelses talrik och bygger i trädgårdarna invid sjelfa staden. Han är bekant äfven för sin stora nyfikenhet. Ett ovanligt föremål, der han vistas, t.ex. en bit papper, undersöker han noga. En gillörad slagbur berövar honom friheten för samma nyfikenhet.'' /August Wilhelm Malm år 1866. :: :: Serie med fotonr. 7079:1-37. Fotografierna är monterade i en liten bok, inbunden, med titel ''Fotografier öfer Däggdjur och foglar. Texter av A. W (1866). Malm. Boken återfinns i Göteborgs Naturhistoriska Museums bibliotekssamling under ''Äldretryck''. På baksidan av varje foto finns en text om arten. :: :: Se även fotonr. 5693:1-4.'
En ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera, se även JMF.00303-2. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades.
Anna Josefina Gabrielsdotter, Skrape-Fina kallad, vid sitt hem i Dagsås. Hon föddes 1865 den 19 april. I backstugan till höger bodde hon med sin egen familj och huset till vänster fungerade som ladugård. Fina fick åtta barn, varav två inom äktenskapet åren 1891-1897 med Gustaf Karlsson (1839-1897), övriga fäder var "okända" och två av barnen dog som små. Sitt sista barn fick hon som 53-åring år 1908. Yngste sonen Hugo bodde kvar med henne i backstugan tills hon dog 1957. Stugan har ett rum på ca 9 kvadratmeter. Backstugor kallas så för att de byggs in i en "backe", så både golv och vissa väggar består av jord. På så vis gick det inte åt så mycket byggmaterial, för i backstugor bodde de allra fattigaste. Josefina försörjde sig genom att hjälpa folk i trakten i hushållet såsom att tvätta, spinna, sticka och även sälja bär och blommor som hon plockade. Sin egen lilla trädgård var hon mycket mån om. Hugo bodde kvar till 1968 då han uppförde och flyttade till ett nytt hus i backen ovanför backstugan. Han överlät då hemmet med ett stycke mark till hembygdsföreningen. Utöver de båda intakta husen på bilden finns även utedasset och jordkällaren kvar och utgör numera en välbevarad kulturmiljö att besöka.
Ett lossbrutet stycke av en bottenplatta till en ugn, påträffad vid en arkeolgisk undersökning i Odensjö, Bankeryds socken i Jönköpings kommun. I ugnen påträffades en större mängd förkolnat granris vilket gör att ugnen tolkas som en rökugn där kött och liknande matvaror har behandlats. Ugnens bottenplan var päronformad och den mätte 2,40 x 1,65 meter. Den var murad med obearbetad eller enkelt tillhuggen fältsten, huvudsakligen granit och sandsten i storleken 0,30 till 0,65 meter. Stenarna hade sammanfogats med ren, grå lera. Upp till tre skift sten fanns bevarade in situ i ugnsväggen. Längst in i ugnsrummet låg delar av en nedfallen valvkonstruktion med ett sjuttiotal huvudsakligen kvadratiska eller rektangulära stenar. I ugnens inre del fanns ingen stenläggning över naturbacken. I stället täcktes ugnsrummets botten av ett mycket hårt bränt, närmast förslaggat lager som bör vara resterna efter en eldplatta av lera. Ugnskonstruktionen var kraftigt eldpåverkad och omgivande grus uppvisade klara spår av uppvärmning (färgförändring) upp till en meter utanför själva stenkonstruktionen. På detta vis har naturbacken kunnat utnyttjas som värmemagasin då ugnen varit i bruk. En Kol 14-datering från ugnen gav en vid datering till 1680-1940 AD vilket troligen innebär att ugnen har varit i bruk någon gång mellan sent 1600-tal fram till enskiftet 1824 då gården flyttades. Se även JMF.00303-1.
Det här är manbyggnaden på den försvunna parten uppe vid ursprungsparten av Bjärges. Masse har mycket påpassligt förevigat byggnaderna innan de revs bort pga skiftet och markens uppstyckning. Stina Jakobsson född Nilsdotter från Kauparve Johan Karlssons part var 61 år detta år och änka. Sonen Oskar Jakobsson ärvde gården, men han och hans familj flyttade och byggde ett litet hus med en liten ladugård ensligt nere vid Aiksmör i socknens utkant. Stina bodde troligen kvar så länge som möjligt på gården innan den revs bort. Vart hon sedan tog vägen är inte känt. Gårdsmiljön var alldeles enastående och dess rivning innebar en stor kulturhistorisk förlust, men så såg man inte på det då. Denna part av Bjärges tillkom genom delning av ursprungsparten omkring 1750, men manbyggningen tillkom först 1795. Det är en parstuga, först byggd som enkelstuga och sedan med salen t h tillagd. Eftersom salen byggdes större än vardagsstugan t v blev huset asymmetriskt. Taket är täckt med breda falar och eftersom skorstenarna sitter bakåtskjuta från nocken, är troligen falar husets ursprungliga takmaterial. Nockåsen som falarna var instoppade i, vilade på skorstenarnas sidor, därför är de bakåtskjutna. Annars var nog flis det brukliga taktäckningsmaterialet på 1700-talet. Huset har en entrédörr på framsidan med överljusfönster. Däremot har salen inget fönster på husets framsida. Här stod troligen de väggfasta sparlakanssängarna istället för på baksidan, vilket annars var det vanliga. Men baksidan vette mot söder och kanske ville man ha in solljuset. På platsen för vardagsstugans fönster stod en bod med flackt tak. Eftersom den saknade skorsten och fönster kan den ha använts som källare. Taket har troligen varit täckt med flis. Se Bild 556. En stenmur skiljde storgården från lillgården på traditionellt vis. Grinden som hade rombrutor upptill och var täckt nertill så att inte ens kycklingarna skulle kunna smita in i lillgårdens trädgård, tycks ha varit vanlig i Lau på 1800-talet, se tex Bild 550 och 569. T v skymtar grannpartens brygghus och manbyggning.
Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.