Knappnålstillverkning och knappnålsstubbe vid J.H. Tidbeck Metallduksväveri och Metalltrådsvarufabrik. Knapparna fästs på skaften i så kallade pass, som utgörs av en över- och understans. Träarmen högst upp kallas "svängel". Trästocken till höger kallas "ställjungfru" och används för att justera knappnålsstansarna, som sker med så kallade "ärstämplar". Järnstången där blyklumpen sitter kallas "vippa".
Från 299 kr
'Kartskiss över platserna där fotografierna med fotonr. 4916-4930 tagits. :: 1) Vulkanen Schivelutch :: 2) Klutchevskaja :: 3) Srednaja :: 4) Ploskaja :: 5) Bjelaja Sopka (Vita berget) :: 6) Kisimen :: 7) Harschina (nederoderad) :: 8) heta källor vid nr 9 :: 9) Korjatskaja :: 10) Avatchinskaja :: 11) pass mellan öster och vesta :: 12) Kamen'
Enligt påskrift porträtt av fru Örnell i Linköping, maka till stadsfiskal Örnell. Av detta tolkat föreställa Olivia Gustava Ekerman. Från 1848 gift med stadsfiskal Carl Magnus Öhrnell. Parets enda barn, en son döpt till samma namn som fadern, föddes 1850. Vid pass 50 år blev Olivia Gustava änka och möjligtvis är det som sådan vi ser henne på fotografiet.
I Linköping kliver fem man till ombord i 209:an. Fyra områdessorterar och spridningssorterar på Malmö och Ystad. Den femte är kupémästare Ferm,t h,som i Nässjö börjar sitt jobb, och här vinkar han på återseende till kollegan Welinder och tre av hans mannar som nu är färdiga med sina pass. Närmast t v står Torbjörn Björnstedt och i fonden Sven Stolzenberg.
Män i arbete vid maskin, KM 2 klipp. Lyfter över bunten med kartong. Lägger kartongbuntarna på en pall. Arbetspassen var c:a en halvtimme, det var ett tungt arbete och man orkade inte hålla på under längre pass. Byggnad 6, pappersbruket Papyrus i Mölndal, hösten 1970.
"Jan Lindström, Lindomebo ute i svinkylan på en träningsrunda. Bortåt tre mil avverkar han under ett pass. För säkerhets skull bör han lägga rutten på behörigt avstånd från bank och postkontor. Träningsmunderingen liknade mest av allt en rånares." Rävekärr i Mölndal, år 1985. För mer information om bilden se under tilläggsinformation.
Floved var ved från träd som var så pass grova, att man måste spräcka dem för att de skulle torka ordentligt. När de var torra, sågade man bitarna i två eller tre delar beroende på var man skulle elda dem. Till bakugnen och till öppna spisen använde man hellängdare. Hade man vedspis, fick man kanske klyva vedbitarna för att de skulle gå in. Änden på folvedsstapeln kallas huvud. Fie Jakob Karlsson har gjort fina staplar och huven.
Ladugården lär vara byggd 1883, det kan vara det 30-åriga originalspåntaket som ännu är så här pass bra i skick. De krysspröjsade fönstren är typiska för tiden. T v är ett dubbelt fähus och t h om portlidret, gårdspartens originalinfart, ytterligare ett dubbelt fähus. Sedan kommer ladan med tröskhuset skymtande längst th. Eftersom ladugården låg alldeles intill vägen, var man tvungna att ha gödselhögarna inne på gården. Se också Bild 398.
Nätra kyrka. Byggmästare Simon Geting. Vitputsad stenkyrka med torn. Nyklassicistisk stil. Inredning i början av 1800-talet. Altarväggen utformades 1847-48 av Olof Hofrén. Predikstol från 1814. Grundläggningsarbetet påbörjades 1805 och byggnationen, som krävde stora mängder sten för de två meter tjocka murarna, innebar stora uppoffringar från församlingsmedlemmarnas sida. En vall av jord lades upp runt murarna för att man med stenslädar och hästar skulle kunna föra upp materialet. På hösten 1807 var kyrkan så pass färdigställd att man kunde hålla gudstjänst och invigningen skedde den 27 november av prosten Anders Lundström i Sidensjö.
Nätra kyrka. Byggmästare Simon Geting. Vitputsad stenkyrka med torn. Nyklassicistisk stil. Inredning i början av 1800-talet. Altarväggen utformades 1847-48 av Olof Hofrén. Predikstol från 1814. Grundläggningsarbetet påbörjades 1805 och byggnationen, som krävde stora mängder sten för de två meter tjocka murarna, innebar stora uppoffringar från församlingsmedlemmarnas sida. En vall av jord lades upp runt murarna för att man med stenslädar och hästar skulle kunna föra upp materialet. På hösten 1807 var kyrkan så pass färdigställd att man kunde hålla gudstjänst och invigningen skedde den 27 november av prosten Anders Lundström i Sidensjö. En mer högtidlig invigning med biskop Erik Abraham Almquist skedde inte förrän tio år senare, den 6 juli 1817.
Nätra kyrka. Vykort. Byggmästare Simon Geting. Vitputsad stenkyrka med torn. Nyklassicistisk stil. Inredning i början av 1800-talet. Altarväggen utformades 1847-48 av Olof Hofrén. Predikstol från 1814. Grundläggningsarbetet påbörjades 1805 och byggnationen, som krävde stora mängder sten för de två meter tjocka murarna, innebar stora uppoffringar från församlingsmedlemmarnas sida. En vall av jord lades upp runt murarna för att man med stenslädar och hästar skulle kunna föra upp materialet. På hösten 1807 var kyrkan så pass färdigställd att man kunde hålla gudstjänst och invigningen skedde den 27 november av prosten Anders Lundström i Sidensjö. En mer högtidlig invigning med biskop Erik Abraham Almquist skedde inte förrän tio år senare, den 6 juli 1817.
Enligt Lauboken är smedjan helt i bulkonstruktion med faltak byggd 1880. Om det stämmer är det väldigt sent för en så pass gammalmodig byggnad. Särskilt anmärkningsvärd är stolpen, mittsulan, på gaveln, vilken bär upp nockåsen. Det här är ett förhistoriskt sätt att bygga på, vilket har levt kvar i enklare byggnader långt fram i tiden. Att en byggnad med en sådan konstruktion finns kvar är unikt. Dess proportioner vittnar också om äldre förebilder. Smedjan ligger öster om gårdens övriga byggnader i kanten av beteshagarna. Man ansåg att smedjor var brandfarliga och därför placerades de ofta en bit från övriga byggnader. Denna byggnad förföll sakteliga, men revs tack och lov inte bort. 2007 (?) mättes smedjan upp av studenter på Högskolans byggnadsvårdsutbildning och därefter gjorde man en exakt kopia av den, det ursprunliga virket var så murket, att det inte gick att återanvända. Fastighetsägaren stod för framtagningen av virket.
Jordbruksbebyggelse i Fässberg, Mölndal. På bilden ser du Torsgården och Västergården i Fässbergs by. Till höger syns en del av Frölundagatan. Här är en gammal bygd, där människor bott sedan urminnes tid. Namnet Fässberg är också uråldrigt, sannolikt från järnåldern. På den tiden stod havet mycket högre än nu. En havsvik gick då in i dalgången mellan Balltorp och Fässberg. Vattnet var så pass djupt, att båtar kunde användas i viken. Just här vid Fässberg fanns ett ställe, där man kunde "fästa" båtarna med en fånglina, som också kallades "fästa". Av detta har sedan namnet Fässberg uppkommit. Fässberg skulle då betyda "en förtöjningsplats vid berget". Berget, där båtarna fastgjordes, kallas numera Jordlunden eller mera allmänt Jolen. På 1200-talet byggdes här i närheten Fässbergs gamla kyrka. Då blev Fässberg det gemensamma namnet på socknen, som senare blivit Mölndals stad. Här är en bördig jordbruksbygd. Åkrarna har ju ursprungligen varit gammal havsbotten.
Det har ännu inte gått att komma på vem Albasmor var och vad stället har för bakgrund. Möjligen kan stället hänga samman med Anders Hansson född 1806 kommen från Snausarves ursprungspart. Han fick en bit jord av sin far och bosatte sig vid nya landsvägen intill den andra snausarveparten. Vid skiftet flyttades boplatsen till nuvarande platsen snett över vägen, se Bild 1107. Men det finns ingen som haft något namn som kan förknippas med "Albas". Huset är något av det äldsta som Masse har avbildat. Det är troligen en ofullständig parstuga från 1700-talets första hälft, bestående av ett rum på var sida om skorstensstocken och troligen ett synnerligen litet fönsterlöst kök mitt på baksidan, se Bild 1106. Huset skulle ursprungligen kunna ha haft flistak innan det fick faltak, långväggara är så pass höga att det kan förhålla sig så. Fönstren är extremt hörnplacerade, vilket är ett mycket gammalt tecken och som kan göra huset ännu äldre. Huset har bara 3 fönster, ett till salen på bortre gaveln och två på denna inpanelade del, som troligen var vardagsstugan. Rester av ett sekundärt fönster sitter uppe i gavelspetsen. Om det här var Anders Hanssons hus, måste han ha köpt det begagnat. Det kan också ha varit manbyggnad på föräldrahemmet och att han fick det när man byggde nytt stenhus hemma och han flyttade hit på 1830-talet. När man flyttade till den nya boplatsen 1908, blev tydligen det gamla huset stående en tid innan det revs bort. Kanske bodde någon annan i det kallad "Albasmor".
Här har Masse byggt upp bilden på ett fantastiskt sätt. Spitsplogen står med stöd aven liten käpp, så man tydligt ser dess form. Gräset utgör en diskret bakgrund förplogen. Plogen omramas av en vedbod med grenhögar och vedtravar och bakom dessa står ett par träd, varav det större är en oxel. Spitsplogen är ett sk sulårder som man från bronsåldern och framåt använt för brytning och luckring av åkerjorden, både på åkerns längd och bredd, varefter man harvade. Spitsplogen är symmetrisk och föser jorden åt båda sidor. Den består av järnskodd fot som fyser i marken. Den är fäst vid en böjd dragstång av självvuxet virke samt en lite styrstake baktill. Spitsplogen fortsatte att användas även efter det att vändplogen slagit igenom och då främst vid uppdragande av rader till potatis och senare till upptagning av dessa. Se Bild nr 9 och 12! Bilden är tagen på Jakob Karlssons, Fäi-Jakås, gård. Vedboden är ett bulhus klätt med bräder. Taket är täckt med spån. På nocken sitter en en fågelholk, något som förr var vanligt på hus och i träd. Bilden visar också en stor grenhög med ris och två s k flovedsstaplar, ved för den kommande vintern liggande på tork. Grenar högg man i bitar, även ganska grova sådana, medan floveden var så pass grov att den måste sågas, vilket tog längre tid. Ris och smågrenar samt tjocka bitar eldades i öppna spisen, medan medelstor rakvuxen ved användes till järnspisen och kakelugnen. Det gick åt stora mängder och ved var ofta en bristvara.
Detta lilla stenhus med köksbakbygge uppförde skomakaren Lars Andersson omkring år 1900. Hans mor Maria Christina Ahlström var kommen från en boplats vid f d Allmänningen, numera under Mattsarve, mitt emot f d Lau kvarn vid stora vägen. Hur Lars fick köpa denna magra jordplätt uppe på ancyllusvallen är ännu inte känt. Lars bör ha varit född på 1860-talet, han dog 1922. Lars fosterson Emrik Ahlström sålde fastigheten till Lau Friförsamling av Svenska Missionsförbundet, vilka innehade den till 1950-talet, när de sedan sålde till nuvarande ägarna som nyttjar fastigheten som fritidshus. Huset är byggt i parstugeform och det är egentligen märkligt att man uppförde en så pass gammalmodig typ av byggnad så sent. Det borde ha varit ett snickarglädjehus. Men Lars hade kanske inte tillgång till så mycket virke som krävdes, medan stenen var gratis. Snickarglädjen fick inskränka sig till en enkel veranda. Taket är klätt med papp i lodstående vådor likt många andra hus i socknen vid denna tid. I bakgrunden skymtar uthusen. Vid tomten står en bandtun mot hagen t h och framför huset har Lars satt upp en slantun. I förgrunden har Masse medvetet låtit en s k halvtun framträda. En sådan tun består av en låg stenmur, på vilken man ställer en s k räcktun med vågrätt liggande virke. Sådana tunar var ganska vanliga förr, men är nu nästan helt borta. Tunen är här i dåligt skick. Stendelen finns kvar än idag, men invuxen i buskar. Den sk Backvägen som går från Körkakarskväiar i väster till Käldvägen i öster skyms av halvtunen.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.