Visby 107:1
Från 299 kr
Öja 58:1-5
Brevkort, "Nidingens fyrar. Onsala.", daterat 1905. (Bild 2 med text.) Redan när danskarna anlade en fyrplats på detta flacka skär byggdes två fyrar - världens första dubbelfyr - bestående av två vippfyrar. Ett stenhus med vaktstuga och förråd uppfördes också. Anläggningen blev Sveriges första fyr när Halland blev svenskt 1645. Nidingen utmärker sig även genom att 1766 bli den första svenska fyrplatsen med mistsignalstation och den första fasta fyrplatsen i världen med ordnad mistsignalering. De sexkantiga dubbelfyrarna av sten, som står där än idag, uppfördes 1832 tillsammans med ett bostadshus och en ny klockstapel. Styrman H. Lund från Onsala var entreprenör för byggandet. Ytterligare en sak var Nidingen först med, denna gång ur ett västkustperspektiv: 1916 försågs fyrpersonalen där med en motorbåt istället för den gängse lilla segelbåten. 1946 restes en tredje fyr på Nidingen vilken ersatte de gamla och drevs med elektricitet istället för olja och fotogen, som då hade använts de senaste 100 åren.
Masse har mycket medvetet tagit en bild av båda byggnaderna. Smedjan från 1800-talets första hälft är övergiven och det återanvända 1700-talsfönstret på gaveln har urfallna bågar. Den utformning manbyggnaden har på bilden är från 1870-talet. Men frågan är om den inte har ett äldre ursprung. Jakob Olofsson byggde ett stenhus 1773 som han fick 20 års skattebefrielse för. Det var förmodligen ett flistakshus med traditionell förkrymt övervåning. Ett sådant hus stämmer väldigt bra med vägghöjden här. Huset är också lite asymmetriskt, det var inte de sena 1800-talshusen, dessutom hade de sockel. Om det här är Jakob Olofssons hus, har man höjt bjälklagen, så det gått att gräva ur en källare. Man har flyttat upp och in fönstren från nära hörnen och brantat upp taket. Sådana här ombyggnader var vanliga.
Eftersom tomten är inklämd mellan Lasusbackars rasbrant och Käldvägen och därför är synnerligen långsmal, låg ladugården och manbyggnaden i rad. Vi ser många och stora uthus trots att det här var en liten gård. Längst t v skymtar en stor tvärställd bullada under faltak i gott skick, sannolikt betydligt yngre än ladugården t h. Mot ladan står ett lite äldre stenhus under faltak, som kanske innehöll vagnbod och gris/lammhus. T h är den gamla ladugårrden, inte från 1700-talet, men äldst av ladugårdsbyggnaderna. Den innehöll två fähus med hoimd längst bort. Hönshus fanns också här med tanke på luckan vid marken. Faltaket börjar bli rätt taget. Längst t h skymtar en bulbod. Ladugården stod kvar till 1925, då man rev alltihop och byggde en ny på ladans plats.
Manbyggnaden från 1876 är en rätt lång och hög parstuga med källare under hela huset. De stora rummen på varje gavel har två fönster vardera på framsidan, vilket är rätt ovanligt, se dock Fie Bild 729 mfl. Fönstren har välformade foder, vilket var brukligt vid denna tid. Ytterdörren är av 1700-talstyp med överljusfönster. Taket är flackt och täckt med papp. Invändigt är byggnaden välbevarad. Detta hus ersatte ett äldre stenhus som Hans Larsson och Catarina Larsdotter byggde 1795. I bakgrunden skymtar en mycket stor flygel under flistak, sannolikt äldre än manbyggnaden. Möjligen var den en äldre manbyggnad från början. Den har för flistakshus den karaktäristiska förkrymta vindsvåningen. Vad den innehöll förutom brygghus är inte känt.
I Linköping likt övriga större städer i Sverige växte med 1800-talets industralisering nya stadsplaneideal fram. En gatubild med ett tätare och mer monumentalt uttryck blev eftersträvansvärt. Omoderna och brandfarliga timmerhus revs för att ge plats åt höga stenhus, ofta karaktärsfulla och med rik putsdekor mot gatan. Många av dessa stadsmässiga byggnader kom att kvarstå en påfallande kort tid. Under 1900-talet växte raskt önskan om bättre bostadsstandard och lämpligare funktionalitet, något som ansågs problematiskt att nå med dessa robust byggda hus som i en mångfald därav revs. Huset som fram till det revs 1973 hade adressen Kungsgatan 32 och var ett typiskt exempel. Den moriskt inspirerade jugendbyggnaden uppfördes 1902 efter ritningar av den för Linköpings stadsbild så betydelsefulla arkitekten Janne Lundin. Här en vy från 1903, således kort efter att huset färdigställts.
Ett smula medfaret motiv mot den så kallade Bielkeska gården i Linköping. Benämningen kom den att få efter ett förvärv av grevinnan Fredrika Eleonora Bielke 1798. Tomten var då bebygd med en äldre huvudbyggnad som inte nådde de krav på en ståndsmässig bostad som den nya ägaren bar. Kort efter köpet lät hon därför uppföra det präktiga stenhus bilden visar. Förutom huvudbyggnaden uppförde hon även två flyglar, av vilka den västra löpte utmed Apotekaregatan. Vid grevinnan Bielkes död vid nyåret 1808 ärvdes gården av hennes barn, vilka sålde den redan året därpå till friherre Carl Leijonhielm. Gårdens tid med familjen Bielke som ägare var således kort och därav benämns fastigheten även Eduard Anderssons gård, som långt efter Bielke blev hälftenägare och kom att driva sin textilhandel i byggnadens gatuplan. Huvudgården revs vid slutet av 1960-talet.
Jury och utställningskommissarier till den kommande Upplandsutställningen på Östgöta nation - intendent Folke Holmér, utställningskommissarierna Marita Lindgren-Fridell och teckningslärare Bernhard Berg, konstnärerna Carl Gunne och John Österlund samt landssekreterare Elias Stenius
Tjänstemännen vid riksbankskontoret i Härnösand hösten 1910. 1.Josef Stenius, bokhållare. 2.Hilding Sundelin,e.o. tjänsteman. 3.Fabian Wållgren, kassör. 4.Magnus Nordström, registrator. 5.Josef Pettersson, bokhållare. 6.Reinhold Bruten, kamrer. 7.Einar Törnsten,e.o. tjänsteman. 8.Alrik Drakenberg, direktör. 9.Oskar Johnsson, e.o. tjänsteman.
Tjänstemannamöte på Landskansliet, den del av Länstyrelsen som handlade frågor som inte hade med beskattning att göra, exempelvis utmätning. Från vänster: Landssekreterare Georg Samuelsson, Länsassessor Elias Stenius, övriga okända.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.