Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Sörberg, bostadshus grupp framför huset, häst och vagn. Sörberg gård (nuvarande Svennevads Hembygdsgård, enligt notering från år 2005). I fjädervagnen sitter från vänster: drängen Herbert, brukaren Leonard Johansson, hustrun Hanna Johansson, född Wallin, dottern Hulda Johansson och sonen Herman Johansson. Ivar Karlsson vid cykeln är eventuellt drängen som senare bodde vid Klovstena. Selma (är ev. piga, senare gift med Robert Malkomsson. Linnéa Gerhards mamma). Hannas styfvar står på trappan. Längst till höger Adel Johansson, bror till Leonard. Uppgiftslämnare Bengt Karlsson, Osebo, Pålsboda, april 2006. Sörberg var under 1700- och 1800-talet en frälsegård under Skogaholm, senare under Skyllbergs bruk och så småningom under Hasselfors AB domäner. När siste brukaren lämnade gården överläts den till Svennevads hembygdsförening. Marken ägs av Hallsbergs kommun. Notering från december 2005, Mer information om henbygdsgården: Det äldsta huset som skymtar till höger är timrat och byggt 1728. Det är kanske det äldsta huset i Svennevad socken. I det finns en förstuga, ett kök och en kammare. Det är sammanbyggt med ett loft i norr. Det yngre huset med två våningar (huset på bilden) är byggt 1820. Det har stående panel. Nere finns det ett kök rakt in och en kammare åt vardera hållet. Uppe finns det ett rum mot norr och ett vindsrum åt söder. Ute på gården finns i söder en loftbod. Den är rödmålat på tre sidor. Den norra sidan med loftgången är omålad. På taket sitter en vällingklocka. Ett dass står söder om loftboden. Det kommer från Prästgården. På gårdsplanens norra del står en smedja och ett uthus. Smedjan har tidigare funnits någonstans i Skogaholm.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Officerskårens midsommarfest 1925. Sjösidan av kanslihuset Namn, se bild 2. 1. Kapten Karl Norberg 2. Fru Elsa Montell 3. Fru Brita Malmström 4. Fru Stina Fant 5. Friherrinan Anna Leijonhufvud 6. Kapten Gudmund Silfverstolpe 7. Fru Sandra Lind 8. Kapten K G A Leijonhufvud 9. Fru Lisa Norberg 10. Kapte George Murray 11. Fröken Elfverson 12. ? 13. Fröken Anna-Stina Nauckhoff 14. Fru Märta Vannérus 15. Fröken Marianne Lorick 16. Fru Maj Hökerberg 17. ? 18. Löjtnant Gunnar Nordensköld 19. Kapten Paul Engdahl 20. Löjtnant Hjalmar Odqvist 21. Kapten Carl Leijonhufvud 22. Fru Margit Bark 23. Fröken Alice Jäderlund 24. Fröken Margit Nordensköld 25. Fru Karin Frithz 26. Fru Ellen Silfverstolpe 27. Fru Greta Parment 28. Fru Inga Rosenqvist 29. Fru Flory Åsbrinck 30. Kapten Philip von Krusenstierna 31. Fru Dagmar Sandgren 32. Kapten Tore Fant 33. Fru Anna Ulfeld 34. Fru Emy Sterky 35. Löjtnant Gösta Almqvist, reserven 36. Löjtnant Gustaf Rosenqvist 37. Fänrik Sven von Bahr 38. Kapten Emil Montell 39. Löjtnant Nils Sparre, I 1 (tjänstgjorde på Studentkompaniet) 40. Kapten Gösta Åsbrinck 41. Kapten Karl-Henrik Parment 42. Löjtnant Gunnar Bark, A 7 (arbetsofficer vid Åkers krutbruk) 43. Kapten Ragnar Sterky 44. Löjtnant Gustaf Frithz 45. Löjtnant Malcolm Frithz 46. Löjtnant Sigfrid Ulfeld, I 26 (Vaxholms grenadjärer) (tjänstgjorde på Studentkompaniet) 47. Löjtnant Egon Klettner 48. Fröken Barbro Leijonhufvud 49. Underlöjtnant Esse Högstedt 50. Kadett Hans Siöcrona 51. Kadett Sven Almqvist 52. Kadett Frithz Eriksson 53. Kadett i reserven Abraham Leijonhufvud 54. Löjtnant Sten Vannérus 55. ? 56. Löjtnant Bertil Hökerberg 57. ? 58. Löjtnant Svante Fleetwood, I 1 (var Intendentaspirant) 59. Löjtnant Pehr-Erik Malmström (far till syster Elisabeth) 60. Löjtnant Sten Sandgren.

Från 299 kr

Fotografens ant:Selma Lagerlöf. Utsikt över Fryken från Nilsbyhöjden Selma Lagerlöf föddes den 20 november 1858 på gården Mårbacka i Östra Ämtervik i Värmland. Hon utbildade sig till lärare. År 1891 debuterade Lagerlöf med romanen Gösta Berlings saga och hon blev snabbt berömd i Sverige och Norden och så småningom i hela världen. Utvandrareposet Jerusalem (1-2) som var Lagerlöfs tredje roman blev en stor succé när det gavs ut 1901-02 och Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1-2) hade ännu större framgång. År 1904 fick Lagerlöf emotta Svenska Akademiens stora guldmedalj och 1907 blev hon hedersdoktor vid Uppsala universitet. Två år senare, 1909, blev hon den första kvinnan och den första svenska författaren att få Nobelpriset i litteratur. År 1914 valdes hon själv in som en av de aderton i Svenska Akademien, också där blev hon den första kvinnan. Pengarna från sina framgångar använde Lagerlöf bland annat till att köpa tillbaks sitt barndomshem Mårbacka som varit i släktens ägo i många generationer men som gått i konkurs och måst säljas efter Lagerlöfs faders död. Hon byggde om den gamla värmlandsgården till herrgård och drev jordbruket i full skala. Gården gick långt ifrån alltid med vinst, men det gjorde däremot Lagerlöfs böcker och hennes skrivande höll gården flytande. Tidigt på morgonen den 16 mars 1940 dog Selma Lagerlöf i sitt hem på Mårbacka efter att ha varit sjuk och sängliggande i en vecka. Hon ligger idag begravd på Östra Ämterviks kyrkogård. Källa:www.lansbiblioteket.se/forfattare/lagerlof_selma Det nuvarande Mårbacka, i karolinsk herrgårdsstil, lät Selma Lagerlöf bygga 1921-23 efter ritningar av den kände arkitekten Isac Gustaf Clason. Källa:www.marbacka.s.se

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Sörberg, bostadshus grupp framför huset, häst och vagn. Sörberg gård (nuvarande Svennevads Hembygdsgård, enligt notering från år 2005). I fjädervagnen sitter från vänster: drängen Herbert, brukaren Leonard Johansson, hustrun Hanna Johansson, född Wallin, dottern Hulda Johansson och sonen Herman Johansson. Ivar Karlsson vid cykeln är eventuellt drängen som senare bodde vid Klovstena. Selma (är ev. piga, senare gift med Robert Malkomsson. Linnéa Gerhards mamma). Hannas styfvar står på trappan. Längst till höger Adel Johansson, bror till Leonard. Uppgiftslämnare Bengt Karlsson, Osebo, Pålsboda, april 2006. Sörberg var under 1700- och 1800-talet en frälsegård under Skogaholm, senare under Skyllbergs bruk och så småningom under Hasselfors AB domäner. När siste brukaren lämnade gården överläts den till Svennevads hembygdsförening. Marken ägs av Hallsbergs kommun. Notering från december 2005, Mer information om henbygdsgården: Det äldsta huset som skymtar till höger är timrat och byggt 1728. Det är kanske det äldsta huset i Svennevad socken. I det finns en förstuga, ett kök och en kammare. Det är sammanbyggt med ett loft i norr. Det yngre huset med två våningar (huset på bilden) är byggt 1820. Det har stående panel. Nere finns det ett kök rakt in och en kammare åt vardera hållet. Uppe finns det ett rum mot norr och ett vindsrum åt söder. Ute på gården finns i söder en loftbod. Den är rödmålat på tre sidor. Den norra sidan med loftgången är omålad. På taket sitter en vällingklocka. Ett dass står söder om loftboden. Det kommer från Prästgården. På gårdsplanens norra del står en smedja och ett uthus. Smedjan har tidigare funnits någonstans i Skogaholm.

Från 299 kr

Stigens Yllefabrik. Första raden från vänster: Amanda Vislander, Klara Pettersson, gift med färgmästare W Pettersson, Hedvig Hasselholm, född Bandgren, Anna Modh, Frida Gustavsson från Hjärtum i tjänst hos fabrikörns 2, Beda Linderot dotter till Sågarn, Jan-Petter Andersson och Lina Högsells syster, Anna Olsson, född Pettersson gift med Karl Olsson, bas i verkstan. Lina Högsell, Klara Jonasson, född Dufva. Ester Åsberg dotter till ladugårdsskötarn. Andra raden: Svensson biträde i affären, Edla Nilsson, dotter till F Nilsson f.d. Mejerist. Maria Kolman (Johansson), Karl Larsson Skottere, Buxåsen, Sundals Ryr, snälle karln kallad, Karl Modh, Albin Eriksson son till Påle-Stava, Wilhelm Eriksson, Gustav Nilsson på lagret från Stockholm, John Forsén, vävmästare troligen den första på Stigen. Edvard Palm, sedermera fabriksägare i Norge. Fadern skräddare, Palm stack till USA. Johan Nord från Färgelanda Huttandal var hans öknamn troligen från Högsäter for till Amerika. Gustava Eriksson kallad Påle-Stava. Tredje raden: Valdemar Andersson, son till Maria och Magnus Andersson dispen kallad. Olof Andersson, beredningsmästare, Gustav Örn, son till Johan Örn, Marinius Kallin, bror till bagarmästare Kallin. Vilhelm Pettersson, färgmästare, Gustavsson färgare, Foss, Johan Örn, Verner Utberg, Oskar Örn också son till Johan Örn. Hjalmar Andersson, son till Maria och Magnus Andersson fabrikörn kallad. Fjärde raden: Mattsson kontorist, Lundgren färgeriet, Johannes Lindberg, snickare, Svensson från Borås, Okänd, Buller Rådanefors, Larsson skräddare, Fagersand, okänd. Alfred Johansson, vävmästare, Johannes på Steg torp under Östra Stigens. Femte raden: Elof Kallin, borgarmästare, Karl Wislander, Johan Fredriksson bror till Blomster-Lisa, Albert Andersson från Västergötland, okänd. Teodor Nilsson f d mejerist, Johannes Vestbom, Albin Johansson, spinnmästare, Leander Augustsson från Föltorpet. Fagerberg vävare f d fabriksägare. Hedberg, smed. Uppgifterna lämnade 4.8.1959 av 78-åriga fru Lina Högsell med biträde av sin make Axel Högsell.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Denna part av Bönde kom enligt Lauboken till 1741, då Rasmus Olofsson ärvde denna gårdsdel av sin far Olof Rasmusson. Han gifte in sig på Mattsarve 1742 och sålde då gårdsparten till sin svärmors Mallena Jakobsdotters sedan 1725 nye man Nils Persson från Hablingbo, Mallena hade dött och Nils tog med sig de tre barnen Per född 1726, Olof född 1729 och Elin född 1730 till Bönde. Nils gifte om sig samma år som gårdsköpet med pigan på gårdsparten Anna Stensdotter och fick med henne barnen Christina född 1743, Nils född 1745 och Mallena (!) 1749. Christina gifte sig 1765 med Rasmus Olofssons son Olof Rasmusson på Mattsarve, banden mellan dessa gårdar var således starka! Nils Perssons son i första giftet Per Nilsson ärvde gården, gift första gången med Valborg Olofsdotter från Hallbjäns och andra gången med Elisabet Persdotter från När. Äldsta dottern i första giftet Mallena (!) Persdotter född 1761 tog över, gift första gången med Lars Nilsson från Fie och andra gången med Johan Eriksson född 1762 från Rudvier i Alskog. Mallena dog och Johan gifte om sig med Stina Olofsdotter född 1775 från Mattsarve. Från detta äktenskap tog sonen Johannes Johansson född 1802 över, gift 1831 med Anna Maja Christiansdotter född 1803 från Kauparve. Äldste sonen Johan Johansson ärvde gårdsparten, gift första gången 1856 med Cajsa Johanna Nilsdotter född 1831 från Anderse och andra gången 1870 med "pigan från Bönde" Gertrud Rudin född 1844 från Hemmor. Johan Johansson sålde gården omkring 1870 och byggde en stuga invid ån från Garde, se Bild 683. Gårdsparten köptes av Petter Ahlberg och hans fru Helena Jakobsdotter från När. Frun dog och Petter gifte om sig med Anna Katarina Hansdotter född 1860 från Snausarve. Deras son Emil Ahlberg född 1898 blev den siste ägaren, han dog ung och gården revs omkring 1930. Bilden visar en mycket gammal manbyggnad, uppförd på 1700-talet. Huset är långt och slutet, fönstren sitter nära gavlarna, typiskt för 1700-talshusen. Ytterdörren är av svaiptyp, delad vågrätt och det är mycket gammalmodigt. De höga väggarna tyder på att huset ursprungligen haft ett flackt flistak. En stenhusresolution finns för Bönde 1771, vilket stämmer bra med husets utseende. Problemet är att resolutionen står på Carl Jakobsson och han bodde på grannparten, se Bild 678. Flygeln är också mycket intressant. Det är som synes ett bulhus, som kan ha varit en liten manbyggnad. Här är det nog ändrat till brygghus mfl funktioner. Personerna är troligen Petter och Anna Katarina Ahlberg med tvillingbarnen Emil och Anna.

Från 299 kr

Masse har gått ut på åkern nedanför och tagit en bild av baksidorna på Södergrens och Hallgrens bostadshus. På Södergrens hus har man ännu inte hunnit bygga glasverandan i vinkeln. En gammalmodig bulbod under faltak har flyttats hit. Hos Hallgrens ser det ut som en bakugn sticker ut genom väggen på bostadshusets bakbygge. Det lilla skjulet i resvirke är nog ett dass. På Söderlunds gårdsdel stod förr en av Hallbjäns gårdsparter. Den kom till omkring 1785 då Hallbjäns norra part delades mellan syskonen Oluff Larsson och Brita Larsdotter. Oluff född 1753 gift 1779 med Catarina Carlsdotter född 1758 från Bönde byggde upp denna part och fick 20 års skattefrihet 1810 för en ny manbyggnad i sten. Äldste sonen Lars Olofsson född 1779 tog över, gift med Anna Catarina Tomasdotter och efter dem äldste sonen Lars Larsson född 1809, gift 1835 med Anna Gertrud Mattsdotter född 1814 från Starrlause i Stånga. De ägde gårdsparten till omkring 1850, då den övertogs av Lars syster Catarina Maria Larsdotter född 1811 och hennes man Per Persson Hallander född 1815 från Hallsarve. Sonen Lars Per Hallander född 1840 ärvde parten, gift 1863 med Brita Cajsa Johansdotter född 1841 från Botvide. De fick 4 barn, men ingen tog över. Hallanders sålde all jorden i smålotter och byggnaderna revs bort. Gårdstomten och en del av jorden köptes av Lars Pettersson på Hallbjäns norra gårdspart. Han sålde 1910 tomten och 7,5 ha jord till Arvid Södergren född 1879 från de små torpställena på andra sidan vägen, se Bild 609-614. Arvid Södergren byggde upp denna boplats på nytt med manbyggnaden på bilden. 1924 flyttade brodern Nils Södergren född 1874, gift med Emeli Myhrström född 1871 från Garde, och deras 6 barn in i huset! De två äldsta barnen var kanske redan utflugna. Varför Nils övergav föräldrahemmet och inget barn tog över det kan man undra? Bröderna kom tydligen bra överens, troligen hade de kvarnen ihop och fiskade tillsammans. 1945 överlät Arvid stället till broderns yngste son Gustav Södergren född 1910. Gustav flyttade ner till Rut Hansson på Snausarve och lämnade denna lilla gård öde. Tomten med förfallna byggnader köptes av Eva Hernbäck och Göran Jonsson från Stockholm och de byggde ett nytt gotlandsanpassat hus bredvid det gamla och nyttjar fastigheten som fritidshus.

Från 299 kr