Att se världen den fotograferande människan Tekniken har alltid styrt vad och hur vi kan fotografera. Med museets samlingar som utgångspunkt gör vi i denna utställning nedslag i fotografins utveckling i Sverige från 1840-talet och in i modern tid. Utställningen visades 25 oktober 2017 19 augusti 2018 I utställningen Att se världen den fotograferande människan, visar vi ett urval ur våra samlingar. Allt ifrån kameror och övrig utrustning till bilder från olika tider. Du kan fotografera dig själv i en fotoateljé av modell 1890 eller se in i den mänskliga kroppen med hjälp av röntgen. Du kan också lära dig mer om de verktyg som fotografen Lennart Nilsson använde för att utforska den mikroskopiska världen. För 175 år sedan spreds fotografin över världen och var då en dyr och svår teknik med få användare. Fotokonsten blev stegvis mer tillgänglig för att idag vara någonting som de flesta av oss ägnar oss åt dagligen. I samband med att utställningen öppnade släpptes även boken Att se världen svensk fotografi under 175 år
Från 299 kr
Rantzaumonumentets avtäckning. Stenen invigdes av prins Carl den 26 juni 1938 till minne över danske fältherren Daniel Rantzau som stupade här 1569, men också för att stenen "i alla tider kunna bära vittnesbörd om att fred råder och alltid skall råda mellan Danmarks och Sveriges folk." som prinsen sa i i sitt invigningstal. Närvarande var prins Harald av Danmark liksom högre svenska och danska militärer. Stenen är omkring tre meter hög och en meter bred. Själva reliefen med Ranzaus bild är ca en halv meter hög och placerad så att han ser mot Varbergs fästning. Den latinska inskriptionen nedtill betyder "Skilda öden vid skilda tider" (Diverso tempore diversa fata). På grund av det strategiska läget vid Varbergs fästning har klippan flera gånger under historien använts för att ställa upp artilleripjäser vid belägringar av slottet. Under 1800-talet kallades platsen för "Daniels klippa" och 1861 lät Leonhard Fredrik Rääf där hugga in ett kors och namnet Daniel Rantzow (alternativ stavning); nu vid monumentets fot. Redan 1913 kom idén upp att resa en monument över Rantzau men föll i träda tills byggmästare A. Tell i Kungsbacka återupptog saken. En insamling skedde 1936 i Danmark och Varbergs stad ordnade med platsen. Vid invigningen uttryckte Varbergs stadsfullmäktiges ordförande, riksdagsman Sven Larsson, att staden med stor glädje emottog minnesstenen och lovade att vårda den väl.
En fontän i mittersta delen i Widebergs trädgård. John Wideberg blev tidigt intresserad av trädgårdsanläggningar. Han hade sannolikt hämtat inspiration på resor han gjort till Stockholmsutställningen 1897 och till Göteborg 1923. Han blev också vän med stadsträdgårdsmästaren Haglund i Kalmar. John hade palmer i potatiskällaren under huset och påfåglar, ekorrar och pärlhöns som övervintrade i hönshuset. En papegoja och en sköldpadda fick tillbringa vintrarna inne i köket. Runt trädgården planterade han skyddande häckar. Arbetet påbörjades redan när han var 18 år med att han hämtade åtta granar i skogen, och planterade dem i en ring mitt i trädgården. Dessa finns kvar än idag. I slutet av 1930-talet arrenderades jordbruket ut och John kunde ägna sig på heltid åt trädgården, som blev alltmer av ett besöksmål. John började ta inträde, 25 öre. John utvecklade också sin hobby som tavelmålare och som fotograf. Han tog med sin lådkamera under årens lopp hundratals vackra bilder från trädgården, liksom på vyer, hus och människor i takten. Ca 500 av dessa bilder finns bevarade som glasplåtar, skänkta till Kalmar läns museum.
Ångbåten Östernerike. Kapten Säfström. 1897-06-26: "Öster-Nerike" levereras från varvet till rederiet. Byggkostnad 24 500 kronor. 1901-02: Såld till "Ångbåts AB Tärnan" i Haparanda för 23 500 kronor. Omdöpt till "Tärnan" 1901/1902: Ombyggd totalt vid Karlsviks mekaniska verkstad i Luleå. Fick helt ny botten, däcket höjdes och en ny salong och hytter inreddes. För att öka sjödugligheten byttes de stora utvändiga glasventilerna (= fönstren) i akterdelen mot plåt på spant och ett antal mindre runda ventiler. 1918-11-06: Såld till direktör Sven Unander, Haparanda för 40 000 kronor. Upprustad. 1920-07: Insatt på traden Luleå Piteå Luleå. Ny ägare: Axel Pettersson, Luleå. 1921: Ägs av änkefru Maria Kristina Pettersson. 1930: Ombyggd till bogserbåt. Senare (okänt årtal): Såld till Ernst August Eriksson i Jämtön. 1961: Skrotad. Legendarisk befälhavare 1901-1913 var Nils Petter "Pekka" Vikman (1867-1939) i Haparanda. "Tärnan" gick med passagerare och styckegods Haparanda - Kalix - Haparanda och användes även i chartertrafik. Ett antal foton av "Tärnan", de flesta tagna av Mia Green, finns i Haparanda kommuns bildarkiv och i Norrbottens museums arkiv. Fakta och historik: http://skargardsbatar.se/osternerike_1897/ Sundström, Arne: "Hjulångare i norra Bottenviken och andra fartyg i linjetrafik där". Tidskriften Länspumpen 2001:3.
"Skelettdelar av säl från ishavslera i Västergötland. Funna den 28 nov. 1922 vid brunnsborrning, ungefär 1 mil söder om Lidköping, Norra Härene socken, Rotegårdstomt. Benen lågo på ett djup av omkring 12 meter under markens yta i blågrå lera av såpartad konsistens. Under skelettet bildade lerlagren ytterligare en nära 10 meter djup bädd, vilande på grus. (Borrhålets diameter var ung. 45 cm.) Skelettdelarna utgöres av högra lårbenet, främre delen av högra bäckenet med ledskål, två ländkotor, tre bröstkotor, övre delen av två bakre vänsterrevben samt några bitar av revben m.m. Enligt bestämning utförd av professor Henrik Munthe i Stockholm o amanuens E. Dahr i Lund, tillhöra dessa ben med all sannolikhet grönlandssäl, Phoca groenlandica. Lårbenets längd c:a 9 cm, anger att sälen varit mellan 1 1/4 och 1 1/2 meter lång. Preparatet visar även prov å den lera, som omgav benen och i vilken skalfragment av ishavsmusslan Yoldia arctica genom slamning anträffats. Djuret levde i det ishavssund, som vid istidens slut - sannolikt för omkring 10.000 år sedan - sträckte sig över det nuvarande mellansvenska låglandet och på vars botten den varviga leran, inbäddande rester av döda ishavsdjur, avsatte sig. De på Kinnekulle högst belägna strandmärkena (efter det forna ishavet) ligga nära 130 meter över den nutida havsytan eller 85 meter över Vänerns yta och c:a 60 meter över den trakt, där valfyndet gjordes".
Edvard Martinsson, Södra Kärnberg. Född 1881-03-07, död 1962-08-04. Gift 1922-06-04 med Kajsa Larsson (född 1866-04-27), änkling 1928-02-25 (cancer). Edvard blev enbent genom en huggarolycka i skogen. Per Jonsson stoppade blodflödet genom att lägga en kortlek över såret. Edvard begav sig så snabbt som möjligt med hästfärd till doktor Oskar på gamla sjukhemmet i Torsby. Han öppnade såret som började blöda igen. Då bands ettt hårt tryckförband över såret och Edvard blev förd med hästskjuts till Myra järnvägsstation i N:a Råda i Klarälvdalen för vidare befordran till lasarettet i Karlstad. Det visade sig då att tryckförbandet varit för hårt och det hade hunnit bli kallbrand i benet och det måste amputeras. Men han lärde sig snabbt att ta sig mycket bra fram med krycka. Han fick en protes men den tyckte han var så klumpig att han egenhändigt gjorde en stövel av den. Han blev utbildad till skomakare pga sitt handikapp. Men han hade alltid bråttom och det när han lagade skor också, så laggen hamnade ibland brevid hålet. När detta påpekades svarade han: - Ja, det blev bara så. Så det blev skogsarbete som blev den egentliga inkomstkällan. Han byggde en evighetsmaskin och även fiolen, trots att han inte spelade själv.
Vy över Skoghallsverken. Fotografens ant: A.B. Rylander o Asplund, Stockholm tagna i Skoghall 1936. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Större grupp män på svetsningskurs vid Skoghallsverken. Elektrokemiska fabriken byggdes av Uddeholms AB i Värmland. Uddeholm ägde stora skogar och stålverk under lång tid och under slutet av 1800-talet började man med massaindustri. Till massaindustrin behövdes klorkalk för blekning och en del lut. Anläggningarna i Värmland hade besvärligt med transporter varför idén om egen tillverkning kom upp. 1910-talet. Under denna period byggdes en första anläggning i Stjernsfors för klorkalk, vilken gick under 1916 - 1917. 1918 flyttades delar av anläggningen till Skoghall där massaindustrin precis byggdes upp. Fabriken i Stjernsfors lades ned så fort anläggningarna i Skoghall hade kommit igång. 1920-talet. Konjunkturen var extremt besvärlig 1921 för den svenska kemiindustrin och 50% av arbetarna avskedades. Fabriken på Skoghall utvecklades emellertid och 1924 utökas kapaciteten med nya celler. 1929 utökas kapaciteten ytterligare och man bygger en kondenseringsanläggning för flytande klor. Flytande klor transporteras nu på järnväg. 1950-talet. Ättiksyra behövdes som råvara och en fabrik baserad på sulfitsprit från Skoghall sattes upp. Ammoniak kunde tillverkas 1955 eftersom klorproduktionen ökat tillräckligt för att vätgas skulle bli tillgänglig som råvara. 1958 byggdes den sista kvicksilvercelltypen. Fabrikens grundare Sten Kjellgren avgår med pension 1955 och under 1956 läggs inriktningen om mot färre produkter i större volymer. 1960-talet. Ättiksyratillverkningen läggs ned. Natriummonokloracetat börjar tillverkas 1964. En ny monoklorättiksyrafabrik är klar 1961. Tritillverkningen från acetylen blir omodern och 1969 byggs en ny trifabrik på licens av PPG i USA. Källa: http://www.basechemicals.akzonobel.se
Livkompaniet 1963 BSI 1962-63 Ett "Muckarfoto" var rätt vanligt att framställa före utryckning. OBS! två bilder. Nummer hänvisar till märkning på bild 2. 1. Bo Klingberg 2. Torsten Lindh 3. Ingemar Åsander 4. Bernt-Åke Hjelm 5. Hans Gösta Wallin 6. Jan Erik Wäsche 7. Ronnald Anundsson 8. Lars-Göran Olsson 9. Leif Åhlstad 10. Bengt Åke Gelin 11. Björn Stenman fd. Pettersson. Blivande yrkesofficer. 12. Jonny Axelsson. Blivande yrkesofficer. 13. Löjtnant Bengt Einerth, plutonchef 14. Fanjunkare Arne Gustavsson, kompaniadjutant 15. Kapten Sten Karlsson, chef Livkompaniet "Sten-Kalle" 16. Sven-Olof Näslund 17. Alf Görsjö. Blivande yrkesofficer. 18. Sune Bertil Lundkvist 19. Leif Torsten Hjalmar Hedström 20. Lars Birger Zetterstrand 21. Kaj Flink. Blivande yrkesofficer. 22. Börje Rolf Sören Karlsson 23. Rolf Persson. Senare blivande yrkesofficer i FV. 24. Ivar Tagesson Bjare 25. Anders Eklöf 26. Leif Erik Ståhl 27. Urban Käck 28. Fanjunkare Eric Wäng. Stf plutonchef 29. Fritz Johansson 30. Eriksson 31. Rune Lanzén. fd. Larsson. Blivande yrkesofficer. 32. Hans Eric Karlsson 33. Åke Jansson 34. Alvar Lennart Berglund 35. Eriksson 36. Bo Pettersson.
Kronobergs slott, numera ruin, ligger på en holme i Helgasjön cirka fem kilometer norr om Växjö i Småland. Kronoberg tillhörde under medeltiden Växjö stifts biskopar. På en holme nära stranden i Helgasjön började biskop Lars Michelson uppföra ett stenhus 1444. Danskarna förstörde det under kriget år 1469. Det byggdes åter upp efter freden 1472. Vid reformationen drog Gustav Vasa in slottet till kronan. År 1542 erövrades slottet av Nils Dacke, och återtogs först efter Dackefejdens slut året därpå. Slottet befästes sen av Gustav Vasa, särskilt 1547, och blev en militär stödjepunkt i denna del av Småland. År 1569 bestämde Johan III att Kronoberg skulle befästas ytterligare, men det blev aldrig gjort. Följden blev att slottet 1570 intogs av danskarna och brändes. Senare förstärktes Kronoberg 1576-80 och även av hertig Karl från 1596. Ändå erövrades det med lätthet av danskarna under Breide Rantzau i slutet av januari 1612, varefter det brändes ned på nytt. Först 1616 började återuppbyggnaden, och ännu under Karl XI:s tid var Kronoberg i någorlunda bra skick. Därefter har det förfallit och är nu ruin.
Huset i Widebergska gården sett från söder. John Wideberg blev tidigt intresserad av trädgårdsanläggningar. Han hade sannolikt hämtat inspiration på resor han gjort till Stockholmsutställningen 1897 och till Göteborg 1923. Han blev också vän med stadsträdgårdsmästaren Haglund i Kalmar. John hade palmer i potatiskällaren under huset och påfåglar, ekorrar och pärlhöns som övervintrade i hönshuset. En papegoja och en sköldpadda fick tillbringa vintrarna inne i köket. Runt trädgården planterade han skyddande häckar. Arbetet påbörjades redan när han var 18 år med att han hämtade åtta granar i skogen, och planterade dem i en ring mitt i trädgården. Dessa finns kvar än idag. I slutet av 1930-talet arrenderades jordbruket ut och John kunde ägna sig på heltid åt trädgården, som blev alltmer av ett besöksmål. John började ta inträde, 25 öre. John utvecklade också sin hobby som tavelmålare och som fotograf. Han tog med sin lådkamera under årens lopp hundratals vackra bilder från trädgården, liksom på vyer, hus och människor i takten. Ca 500 av dessa bilder finns bevarade som glasplåtar, skänkta till Kalmar läns museum.
Högby fyr. Högby fyr är en fyrplats belägen på en udde cirka tre kilometer öster om Löttorp på norra Öland. Den tidigare fyrvaktarbostaden och fyren uppfördes 1898 efter ritningar av Johan Höjer. Fyrvaktarbostaden är uppförd av tegel. Källarvåningens fasader är klädda med arbetad granit, huggen på Blå Jungfrun. I övrigt är fasaderna klädda med huggen kalksten. Taket är täkt med svart skiffer. Fyren är byggd i järn och vitmålad. Konstruktionen är unik för Sverige och är byggd på Bergsunds Mek. Verkstad. Fyren hade innan den monterades upp på udden visats på Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Både fyrvaktarbostaden och fyren är byggnadsminnesmärkta sedan slutet av 1970-talet. Idag har fyrvaktarbostaden inretts till ateljé och utställningslokal. Huset är privatägt, medan Sjöfartsverket fortfarande äger fyrtornet. Fyrtornet var från början utrustat med en roterande Fresnel-lins av tredje storleken som drevs av ett urverk med lod. Fyrljuset kom från en fotogenlampa. Denna uppdaterades med luxlampa 1908. 1945 blev fyren eldriven och fick en 1000 watt-lampa. Den blev automatiserad 1967. Numera är originallinsen utbytt mot en modernare lins tillverkad av AGA, och lysvidden är sänkt då belysningen är en 60 watt-lampa. Högby fyr byggnadsminnesförklarades 1978. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Hossmo kyrka. Den första kyrkan som uppfördes i Hossmo var sannolikt en träkyrka. Därefter byggdes den lilla stenkyrkan omkring 1120, en murad byggnad med långhus, kor och absid. Denna omgavs av ett antal gravmonument i sten, så kallade Eskilstunakistor daterade till 1000-talets andra hälft. Tornet uppfördes något senare. Kring 1240 byggdes kyrkan till med en ovanvåning, vars muröppningar ofta tolkats som skottgluggar. Man har därför ansett att kyrkan i och med den övre våningens tillkomst varit en så kallad försvarskyrka, sannolikt under perioden 1200-1400. Säkra bevis för hypotesen saknas emellertid. Skriftliga källor visar att kyrkan varit en garnison och ett flankfäste till Kalmar under unionsstriderna i början på 1500-talet. En arkeologisk undersökning som utfördes 2003 då kyrkogården skulle utvidgas avslöjade att kyrkan sannolikt varit omsluten av en vallgrav. Spår av annan bebyggelse påträffades också, men dateringarna av dessa lämningar är osäkra. Även en så kallad blästerugn för järnframställning påträffades. Kyrkans uppförande har knutits till kungamakten eller till någon lokal stormannafamilj. Orten Hossmo anses ha varit kärnan i ett centralortskomplex under yngre järnåldern och äldre medeltiden. (Uppgifterna är hämtade från Wikipedia)
Exteriörbild av Alebo Pensionat i Södra Unnaryd. Byggnadens centrala del har en bred indragen balkong i två våningar där en klätterväxt slingrar sig. Till höger i bild står en blommande syrenbuske. Avsett för vykort. I Alebo finns det en källa vars vatten med hög järnhalt har ansetts vara hälsobringande och äga läkande egenskaper. Källan började användas som hälsobrunn redan i början av 1700-talet. Vattnet blev särskilt känt för sin kraftiga verkan mot anemi ("blodbrist") och reumatism. 1889 byggdes här ett badhus och 1897 uppförde man Brunnshotellet invid källan, inrymd i ett smalt åttakantigt brunnshus. I badhuset fanns fyra rum med badkar, två duschrum och ångbad. Det fanns ett annat rum för massage samt ett litet rum för uppvärmning av vattnet. Av badboken från 1889 och 1890 framgår att här erbjöds karbad, gyttjebad, tallbad, ångskåp, saltbad och dusch och från 1892 erbjöds även ett mineralbad. En badläkare gav varje patient ordinationer utifrån åkomma. Mellan åren 1896 och 1899 kulminerade aktiviteten här på Alebo hälsobrunn och badanstalt. Brunnsdrickningen ägde rum mellan klockan sju och åtta på morgonen. Gästerna fick då sätta sig två och två på en speciellt avsedd gungbräda och dricka vattnet. Teorin var att vattnet skulle fördelas bättre i kroppen och få mer effekt om man rörde på sig samtidigt som man drack. Badhuset såldes 2021 men såväl källa som pensionat är fortfarande i bruk.
Pix AB. Maskin från fabriken. 10 december 1944. Pix AB tillverkade Pixtabletten och andra produkter. Pix har sin grund i firman Ericsson & Rabenius som 1897 började göra karameller, konfektyrer, marmelad och saft under ledning av Wilhelm Ericsson i lokaler på Söder. Ericsson & Rabenius var först i Sverige med att tillverka tabletter. Firman uppförde 1904 fabrikslokaler vid Hantverkargatan, kvarteret Bogården, och året efter började de första tabletterna för "mun, hals och svalg" tillverkas. Genom uttalanden av sångare, halsläkare med flera fick de stor försäljning. 1913 lärde Wilhelm Ericsson känna ordet pix, latinskt ord för tjära, som fick bli produktnamn för de halstabletter som hade "gummi arabicum" som viktigaste ingrediens och som fick just namnet Pix. Fabriken byggdes 1915 ut på Hantverkargatan, firman ombildades 1919 till Pix AB och Pixtabletten blev huvudprodukten. Den såldes även på export. Moderna försäljningsmetoder infördes och reklamfiguren Pixpojken introducerades. På 1940-talet byggdes en chokladanläggning och 1952 övertogs VD-posten av Sture Ericsson, son till grundaren. Pix blev 1975 dotterbolag till F. Ahlgrens Tekniska Fabrik AB. 1983 upphörde all tillverkning i Bogården. Fabriksbyggnaden inreddes av HSB till bostäder till bostadsmässan BO 88 och förvaltas av bostadsrättsföreningen Bogården.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.