Stationen byggd 1892 med stationshus öster om banan från samma år.för (Hässleholm -) Vittsjö - Markarydsbanan på östra sidan av bangården. När Skåne - Smålands järnväg, SSJ anslöt 1894 delade bangård med Hässleholm - Markaryd Järnväg, HMJ man byggde ett eget stationshus på den västra sidan, kallat Markaryds Västra. Dess funktioner flyttades till SJ-stationen 1932. Västra är 1991 en personalbyggnad. Det finns även ett större godsmagasin och tvåportars lokstall kvar. En fjärrblockeringskur, Fjb-kur har tillkommit. Ställverkshuset på plattformen revs 11 april 1988. De båda stationerna slogs samman 1932 och övertogs av SJ 1940. Vid sammanslagningen slopades östra godsmagasinet och ett lokstall med tillhörande verkstad. Stationshuset, en och en halv våning i trä, har fått en mindre tillbyggnad samt genomgått en grundlig renovering. Efter att båda banorna förstatligats 1930 kom Markaryd Västra att användas för annat ändamål. Stationsbyggnaden revs 2010.
Från 299 kr
Fröken Jenny och Aurore Stålhammar utanför "stora byggningen" på Salshult, färdiga för avresa till prästdottern Ellen Telanders bröllop, hösten 1907. Fröken Jenny Stålhammar var fosterdotter till major Jon och fru Stålhammar och upptogs av dem redan som litet barn. Hon bodde på Salshult ända till hemmets upplösning, varefter fröken Aurore och hon bildade eget hem i Vetlanda Pukaregård, där Jenny dog 1928. Fröken Jenny var den som förestod hushållet på Salshult och hon skildras som en mycket förnämlig husmoder. Hon hade en hel del gamla recept på god mat, som hon emellertid inte var villig lära ut. Dessutom kände hon bygden och framför allt Salshult på sina fem fingrar. Fröken Aurore Stålhammar bebor ännu 1931 egen villa i Pukaregården i Vetlanda.
Brevkort, "Skandinaviska Textilfabriken. Varberg", avsänt 1902. Fabriken stod klar 1897 och Hugo Gerlach var med och startade den 1896. Där tillverkades först bomullstyger, men från år 1906 även ylletyg. Här var en av få industrier där kvinnor kunde få jobb och utgjorde klar majoritet av de ca 100 anställda som fabriken hade kring år 1900. Trots att ett mekaniskt ullspinneri tillkom och personalen dubblats vid 1912 gick företaget i likvidation och övertogs av Malmö Yllefabriks AB (MYA, eller MYAB). Dessförinnan hade en rekonstruktion gjorts till Varbergs Yllefabrik. Fabriken hade då eget spinneri, väveri, färgeri och appreturverk (appretering ger tyget vissa egenskaper som glans, styvhet etc). Efter MYAB:s övertagande startades fabriken om 1915 som bomullsväveri och -spinneri, vars produkter främst omsattes inom MYAB:s stora koncern. Tidigare hette kvarteret Vävaren, numera Renen.
Jenny Stålhammar, en släkting till barnen på Salshult, som redan tidigt upptogs som eget barn av majoren Jon Stålhammar och som senare under många år stod för hushållet på Salshult. Sedermera flyttade hon tillsammans med fröken Aurore Stålhammar till Vetlanda, där denna hade köpt en egen gård och där hon ännu bor. Bilden av Jenny är tagen 1927 på hennes sjuttioårsdag, där hon sitter i ett hörn av hemmet omgiven av porträtt från Salshult. Ett par år senare avled Jenny Stålhammar. Porträtten på fotot äro: Ovan modellens huvud det stora porträttet: major Jon Stålhammar, porträtt efter fotografi av konstnären Gustav Franzén, vilken levde i dessa trakter, på väggen till höger om modellen majorskan Marie-Aurore Stålhammar, född av Pontin.
Vattenverket i Lackarebäck. Göteborgs stads vattenverk. En så stor stad som Göteborg behöver få mycket vatten varje dag. Förr tog Göteborg sitt vatten från Delsjön och senare från Göta älv vid Alelyckan, men folkmängden växte, och det behövdes mera och mera vatten för hushållens behov. Då anlades det stora vattenverket i Lackarebäck. Dit kommer vattnet i grova ledningar från Delsjön. Men Delsjöns vatten räcker inte till. Därför pumpas vatten från Göta älv och föres i en stor tunnel upp till Delsjön. I vattenverket renas vattnet på olika sätt, innan det sedan föres i grova ledningar in till Göteborg. Mölndal har sedan många år tillbaka ett eget vattenverk vid Norra Långvattnet. Där tar man fortfarande en del vatten för kommunens behov. Detta räcker dock inte till, varför Mölndal numera erhåller en del vatten från Göteborgs vattenverk i Lackarebäck. Namnet Lackarebäck betyder en liten bäck, där vattnet sakta sipprar och "lackar" fram mellan stenar. Det är samma ord som finns i "svetten lackar".
Mössebergs Folkets Park. År 1908 startade Verdandi gamla folkparken vid Mösseberg. Fr. o. m. 1911 övergick Folkets Park till eget företag. På möte med Folkets Husföreningen beslöts den 25 april 1928 om sammanslagning av de båda föreningarna. Men redan 23 aug. följ. år enades man om parkens förflyttning och 7 dec. samma år undertecknades köpekontraktet med Bernh. Gustafsson om förvärv av område på "Mossen" nära Ällagat. eller nuv. stadsäga 509. Där startade nya Folkets Park i aug. 1930 och därmed var Mössebergs Folkets Park saga all. Denna park låg på Öster Nolgårdens stadsäga 890 vanligen kallad Nolgårdens äng. Var belägen nedanför bergssluttningen ovanför en lägre åssträckning. Dansbanan i norra hörnet och serveringen i sydvästra delen.
arkitektur, i staden
Fru Hulda Bergentz porträtterad omkring 1865. Bördig från uppländska Ununge och en tid boende i Stockholm, var det sannolikt för henne och i Östergötland hon uppfattade sitt mest minnesvärda levnadsskede. Modern, Sara Maria Hagtorn, hade 1836 gift om sig med Carl Fredrik Ridderstad, senare medutgivare och vidare ägare till tidningen Östgöta Correspondenten. Styvfaderns engagemanget förde famlijen till Linköping år 1840. Fru Hagtorn/Ridderstad avled redan 1844 men Hulda och hennes syskonskara hölls intakt inom familjen även efter Carl Fredrik Ridderstads hastiga omgifte med Emilie Amalia Widoff. Upplysningsvis kom det sistnämnda äktenskapet bära sonen Anton Ridderstad, grundare av Östergötlands museum. För Huldas del väntade vid tiden eget giftemål med kamrer Carl Bergentz. Paret kom att bo på ett flertal adresser i Linköping. Den sista tillsammans var dåvarande Nygatan 32, där maken avled vid nyåret 1864/65. Makarna hade 1848 respektive 1850 fått barnen Carl och Anna. Hulda flyttade efterhand till Stockholm men skulle återkomma till länet och Norrköping. Där avled hon 1903, då boende i kvarteret Lärkan.
Porträtt av rådman Emil Schreiber, född i Hultsjö församling i Jönköpings län 1836. Inflyttad till Linköping 1865 som vice häradshövding för tjänst som extra notarie vid stadens rådstuga. Sedermera invald som ledamot i magistraten och därmed titulerad rådman. Vid magistratens omorganisation 1889 utsågs han till magistratssekreterare och erhöll i sammanhanget hedersuppdraget som notarius publicus. Dessförinnan hade han även anträtt en tjänst som auditör vid Första livgrenadjärregementet. Således en strävsam och ambitiös person som enligt samtida vittnesmål utförde sina sysslor med största nit, likväl som han vann allmänt gillande för sitt vänliga väsen. Han ska även varit intresserad av kroppsövningar, inte minst i form av ridning och cykling. Som en av Linköpings första velocipedåkare blev han allmänt omtalad men cykelintresset kom dessvärre att bidra till hans död. Söndagen den 17 oktober 1897 anträdde han närmare bestämt en cykelfärd utåt landsbygden. Som sällskap hade han två lärarinnor vid stadens Elementarläroverk. Målet ska ha varit att besöka herrskapet Hjemgren på Flemma gård i Stjärnorp. Då dessa inte var hemma ska Schreiber ha föreslagit en fortsatt färd runt sjön Roxen vilket gillades av resesällskapet. Strax bortom Bonnorp lät Schreiber emellertid meddela lärarinnorna att han fått känningar av illamående och bad dem att fortsatt hålla eget tempo så skulle han komma efter. En timme därefter påträffade en förbipasserande honom ligga död i diket vid vägen i närheten av Fröstorp.
Vördsamt porträtt av fröken Sofia Stenhammar, enligt påskrift syster till Hedda Stenhammar och prosten Stenhammar från Häradshammar. Tolkad av detta föreställa Elisabeth Sofia Petronella, född 1824 som dotter till prosten Christian Stenhammar och makan Anna Charlotta Kernell. Fadern var vid tiden prost i Törnevalla. År 1838 gick modern bort och lämnade den redan åldrige prosten ensam med elva barn. Sofia lämnade därför föräldrahemmet tidigt och vi finner henne i förstone som mamsell i brukspredikantens Alméns hushåll i Gusum. Efter en tid flyttade hon tillbaka till fadern, som nu var kyrkoherde i Häradshammar, och kom efterhand att bli hans enda kvarvarande barn i hushållet tills han somnade in under årets första dagar 1866. Sofia kunde dock bli kvar i prästgården. En syster till henne hade gift sig med prästvigde Johan August Tornberg, som nu tog över prästskapet i Häradshammar efter svärfadern. Längre fram i livet kom Sofia att förvärva ett eget hem i Rönö där systrarnas roller var ombytta efter att systern blivit änka. Sofias hemman Loviseberg kom att bli systrarnas gemensamma hem tills döden skilde dem åt 1888. Sista delen av sitt liv var Sofia inneboende hos en annan syster på Bo säteri i Västra Harg. Hon avled efter ett långt liv den 20 september 1908.
Edith Billstén i Linköpingsfotografen Maria Tesch ateljé. Ytans krackelering är orsakad av vattenskada men förtar inte porträttets högtidliga stämning. Året är 1909 och Edith i tonåren. Hon var född i Linköping sommaren 1894 som förstfödd i makarna August och Emma Billsténs äktenskap. Fadern var vad som närmast kan betecknas journalist och hade en tid varit korrespondent från London för Norrköpings Tidningar. Under Ediths barndom kom han istället att öppna eget boktryckeri i Linköping. Modern var apotekardotter född Carlberg. Källorna visar en del svårigheter i Ediths liv. Under år 1919 beslutade Linköpings rådhusrätt att omyndigförklara henne. Omständigheterna är oklara men det visar sig att hon vid sidan av annat bar på ett barn utan att vara förlovad. Situationen gav henne rimligtvis skälet att samma år flytta till Stockholm. Dottern, som bortadopterades, nedkom i Örebro i oktober månad. Ediths fortsatta liv i Stockholm tycks fortgått utan större avtryck tills hon gifte sig Schwieler sommaren 1928 men var skild redan hösten samma år. Hon avled i sviterna av cancer på Stureby vårhem 1939.
Enligt påskrift porträtt av fröken Emilia Åberg i Linköping, syster till kronofogde Åberg. Av detta tolkat föreställa Emilia Fredrika Åberg. Född i Linköping 1835 som dotter till källarmästare Carl Wilhelm Åberg och hustrun Sofia Andersdotter. Sina första år i livet kom Emilia att växa upp i stadens teaterhus, Assemblée- och spektakelhuset kallat, där föräldrarna drev restaurangrörelse, som i sin tur gick under namnet Stadshuskällaren. Emilias vuxna liv utanför föräldrahemmet tog sin början 1862. Sent detta år inflyttade hon till Rystad för att som mamsell ingå i prosten Håhls hushåll, men redan innan året var till ända flyttade kyrkoherden med familj till Vingåker, med Emilia som medföljande. Under våren 1865 avled prosten Håhl, och kort tid därefter även Emilias egen far, vilket fick henne att återvända till modern och kvarvarande syskon i Linköping. År 1870 nådde även moderns tid i livet sin ände. Året före hade två syskon till Emilie gått bort och en bror flyttat, men likväl bodde fyra syskon kvar i barndomshemmet, oaktat att de var i 30-årsåldern. Efter en tid sålde syskonen föräldrahemmet på Hunnebergsgatan och flyttade till ny, fortfarande gemensam, bostad inom nuvarande kvarteret Boklådan. Den tidigare nämnda brodern Otto flyttade snart till eget, men de återstående systrarna skulle komma att logera tillsammans tills deras respektive död. För Emilias del inträffade den i december månad 1903.
HSB. 1945. HSB en kooperativ bostadsrörelse i Sverige, landets största bostadskooperation för bosparande, planering, finansiering, byggande och förvaltning. Stod tidigare för Hyresgästernas sparkasse-och byggnads-förening, numera används enbart förkortningen. Den första föreningen bildades den 6 juli 1923 i bostads-nödens Stockholm. HSB-föreningarna är sammanslutna till HSB Riksförbund, bildat 1924 på initiativ av arkitekten Sven Wallander. HSB var banbrytande inom en lång rad områden. Bl.a de första daghemmen och de första sopnedkasten. HSB var banbrytande i utvecklingen av boendet. Redan på 1920-talet byggde HSB bostäder med badrum i varje lägenhet och gemensamma tvättstugor med moderna maskiner. För att rationalisera och minska byggkostnaderna infördes en särskild HSB-standard som fick stå modell för svensk standardisering av byggandet. Under efterkrigstiden utvecklade HSB en rad egna industriverksamheter som t. ex ett stenbrott för brytning av marmor i Kolmården och flera snickerifabriker. Dessa verksamheter avvecklades under 1980-talet. Fram till slutet av 1970-talet bedrev HSB småhusproduktion genom Borohus AB och man hade ett eget byggföretag, HSB Bygg AB, som avvecklades i slutet av 1990-talet samt ett vårdföretag Grannskapsservice AB som även det avvecklades i slutet av 1990-talet. HSB Bank som avlöste den gamla sparkassan bildades 1997 och såldes 2002. Bosparandet i HSB förvaltas numera av Swedbank.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.