Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Från 299 kr
Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)
Här väntas det på Kung Oscar II den 20 augusti 1890. Flickorna i de vita klänningarna och med vita band i håret stod ordnade i två led (84 st) och hade till uppgift att kasta blommor ur sina blomsterkorgar där kungen skulle gå fram. Till minne av detta får varje flicka en specialtillverkad minnesmedaljong i ett etui klätt med siden och sammet i rött, som kan bäras som halssmycke eller brosch, detta är en gåva från Grevinnan von Hallwyl. Smycket består av en präglad oval i bronsgul metall med kunglig krona och en rosenkvist i mittpartiet och med texten: Ljusne 20/8-1890 runt kanten. Ramen kring ovalen är en miniatyrkopia av Ljusnekätting, det vill säga en kätting från Ljusne kättingsmedja. En av dessa broscher finns på Ljusne bruksmuseum. Som 4:e flicka från vänster står greveparets dotter Irma von Hallwyl. I den vänstra raden med flickor står som nummer sju Augusta Fager (född 1870, gift Augusta Persson, mor till Oskar Persson, Ljusne). Mannen längst fram till vänster heter Daniel Wallin. Vid standaret står Sjökvist som senare flyttade till Vallvik.
Karl Pettersson "Kålle Nick" föddes 1909. Han gick i skomakarlära hos en man i Lindome. Han började gå i lära hos "Möbo-Johan", som kunde allt inom skomakeri. Denne bodde och var verksam mitt emot Liljegrens speceriaffär i Skogstorp. Här lärde sig Kalle att tillverka skor - helt från några bitar läder. Kalle har jobbat hela sitt liv som skomakare. Under 10 års tid arbetade han emeller-tid på Pelly-fabriken i Falkenberg. Men då var han ändå i skomakeriverkstaden på helgerna. Han satte upp detta skomakeri i en källarlokal på Sandgatan 18, 1933. Huset byggdes 1932. Han är fortfarande verksam i det lilla skomakeriet. Hans arbetstider är 8 -12, 13 -17, 5 dagar i veckan. Men han är även där på lördagarna. Då vill ju många kunder hämta sina skor. Ja, även efter klockan fem på vardagarna får han stanna kvar för att lämna ut skor. Kalle bor ej i samma hus. Han bor i "apotekshuset", vid Folkets Hus. Att fortfarande hålla på i skomakeriet håller honom i gång efter två hjärtinfarkter. Kalles specialetet genom tiderna har varit att vändsy skor. Det var oftast damskor det gällde. Becksömssydda skor syddes med svinborst som nål. Det fanns även sandalsydda och randsydda skor. När man sydde vändsydda skor kallades man för vändmakare. Skofabriken S.A. Svensson lämnade partier till Kalle med skor som skulle sys med becksöm. (Ur intervju vid foto tillfället).
Midsommar Överallt arrangeras lokala midsommarfiranden. Vid en släktträff i det nybyggda fritidshuset i Digesgård 1977 skulle det dansas på midsommarafton och på midsommardagen ordnades en tipspromenad. Då väcktes tanken på att också bjuda in de närmaste grannfamiljerna. Det blev starten på en tradition som höll på i 32 år, fram till 2009. Under 25 första åren ledde Lars Wikander midsommardansen och lekarna kring midsommarstången. Därefter tog grannfamiljen Asplund över.Efter de första två åren på strandheden i Digesgård bjöd familjen Tore och Marita Gunnarsson i Digesgård under de kommande åren in firandet till sin gårdsplan. Från att ha varit en handfull familjer kom nu 100-150 besökare från alla håll i Digesgård. Bild 1 Anslag om midsommarfirandet sattes upp runt om i Digesgård. Bild 2 Och publiken strömmade till från alla håll Bild 3 Midsommarstången kläddes på förmiddagen. På eftermiddagen restes den efter inmarsch på gården då man sjöng "Vi går över daggstänkta berg". Detta firande är från 2006. Bild 4 Ringlekarna avlöste varandra. Mormors lilla kråka, Vi äro musikanter, Små grodorna... Bild 5 Även om Lars Wikander avgått som lekledare fanns det två inslag som han ledde alla 32 åren. Det ena var "Huvud, skuldra, knä och tå" som var en gymnastisk övning som började lugnt och slutade i rasande tempo. Det här minns barnen! Bild 6 och 7 Det andra inslaget var den avslutande "Raketen" som skickades i väg i två exemplar.
Timmer lossades från FJ till båtar mot England. Där användes timret som pit-props (gruvstöttor). Damen på fotot är med endast pga att hon för fotots skull hade hämtat sin makes rova. (Hon håller handen på honom). Men han blev arg för på fotot synes den ändå inte skymd av nedanstående persons hatt. Person i övre raden har en åklyka i handen. Man vriggade ekor över Ätran. Mannen mellan kvinnan och hennes man är Oskar Pettersson broder till förmannen på propsgården, Edvard Pettersson. Oskar tyckte inte om att kvinnor skulle vara med på bilden. Nr: 8 Bernhard Bengtsson. Han var även kusk hos Shutts mejeri. Hans fru Augusta Bengtsson hade bageri. Nr: 12 Bodde i FJ banvaktsstugan vid Tånga. Skötte banvaktssysslor. Nr: 20 Nils Johansson. Hans hustru hade bageri vid realskolan. De flesta på bilden bodde i Skrea. Fotot är en gåva av Ivar Pettersson son till förman Edvard Pettersson, fotot hängde många år på kontoret - propsgården. Flera texter på baksidan. Arbetare från Falkenbergs propsgård, Oscar Pettersson Ljungholmen Skrea, den 27/4 1902, den 28/ 7 1901.
Fru Hulda Bergentz porträtterad omkring 1865. Bördig från uppländska Ununge och en tid boende i Stockholm, var det sannolikt för henne och i Östergötland hon uppfattade sitt mest minnesvärda levnadsskede. Modern, Sara Maria Hagtorn, hade 1836 gift om sig med Carl Fredrik Ridderstad, senare medutgivare och vidare ägare till tidningen Östgöta Correspondenten. Styvfaderns engagemanget förde famlijen till Linköping år 1840. Fru Hagtorn/Ridderstad avled redan 1844 men Hulda och hennes syskonskara hölls intakt inom familjen även efter Carl Fredrik Ridderstads hastiga omgifte med Emilie Amalia Widoff. Upplysningsvis kom det sistnämnda äktenskapet bära sonen Anton Ridderstad, grundare av Östergötlands museum. För Huldas del väntade vid tiden eget giftemål med kamrer Carl Bergentz. Paret kom att bo på ett flertal adresser i Linköping. Den sista tillsammans var dåvarande Nygatan 32, där maken avled vid nyåret 1864/65. Makarna hade 1848 respektive 1850 fått barnen Carl och Anna. Hulda flyttade efterhand till Stockholm men skulle återkomma till länet och Norrköping. Där avled hon 1903, då boende i kvarteret Lärkan.
Masse visar här en stor fiskbåt, tvåmänning. Han har tagit bort durkarna, golvbräderna och tofterna, sittbrädena, så man ser insidan av båten med alla hel- och halvrängar. Båten har 3 par årtullar. Nabbu är Laubornas klassiska fiskeläge ute på nordöstra udden av Nyen på När. Det var fördelaktigt om fiskeläget kunde ligga på en udde så man slapp ro så långt ut till fiskeplatserna. Här ses en mängd båtar av samma sort uppdragna på stranden eller liggande i länningar, en slags ränna mellan stenrader i strandskvalpet eller grävda som diken in i land. Omkring 15 båtar går det att urskilja på bilden. Båtarna ägdes oftast gemensamt av 2-3 gårdsparter, särskilt storbåtarna hade flera ägare. Nabbu innehöll ett stort antal strandbodar, varav många var s k liggbodar med öppen spis, där man kunde övernatta. Stängerna är s k lysarstänger, inseglingsfyrar. Förr eldade man med tjärved uppe i toppen, senare hissade man upp fotogenlyktor med spegelglas bakom. Detta för att fiskarna mörka nätter skulle kunna hitta den rätta vägen hem.
Denna boplats kom till omkring 1865 då Hans Löfgren född 1834 från Hemmor köpte en avsöndring från Hemmor och bebyggde dess tomt. Hans var gift med Anna Brita Nilsdotter född 1841 från Vastäde i Hablingbo och de fick 3 barn. Dottern Amanda Löfgren född 1872 tog över stället, gift 1894 med drängen August Johansson född 1862 från Nässjö. De fick 3 söner, varav yngste sonen Albert Löfgren född 1910 blev näste ägare 1931. Albert var målarmästare och biodlare. Han rev troligen bostadshuset och byggde ett nytt kortare och högre hus, men bakbygget behölls. Han byggde också en ny ladugård 1946. 1983 köpte bröderna Kjell Lindén född 1955 och hans fru Anne född Näsström född 1955 och Göran Lindén född 1947 och hans fru Ulla-Britt född Johansson 1947 från Stockholm fastigheten av Abert Johanssons dödsbo. De delade fastigheten på så vis att Kjell och Anne fick bostadshuset och Göran och Ulla-Britt ladugården, vilka de byggde om till en permanentbostad. Båda familjerna bor alltjämt här. På bilden ser vi bostadshuset med köks- och brygghusbakbygge, troligen ett inpanelat bulhus. Framför det står familjen Löfgren och dessa skulle kunna vara från vänster: sonen August Löfgren 36 år, mågen August Johansson 42 år, dottern Amanda född Löfgren 32 år, dottersonen Viktor Johansson 8 år, fadern Hans Löfgren 70 år och modern Anna Britta Nilsdotter 63 år.
Slåtterarbetet utfördes i regel som en ating, dvs en arbetsfest. Man samlade så många från bidlaget, grannlaget, som behövdes för att kunna slå den mark som var aktuell på en dag. Någon ersättning utgick inte, men gårdsfolket skulle bjuda riklig förtäring under dagen. Nästa dag gick man till grannens änge och slog och så höll man på tills allas marker var slagna. Genom atingsformen var slåtter lite av fest och många var lite finare klädda, se vita skjortor och svarta västar på en del karlar. 14 karlar behövdes för att slå Körkänge på en dag. Man kan tycka att de hade inte mycket gräs att slå. Men ogödslade marker gav inte mycket, fick man en tugga gräs per slag så fick det duga. Det behövdes därför stora arealer slåttermark för att täcka gårdens behov av foder, ofta hade man mer slåttermark än åker. Kyrkänge ligger ett par hundra meter norr om kyrkan nedanför bakarna. Den långsmala byggnaden med flistak (?) är troligen en linbastu, sedan länge riven.
När detta ställe kom till är oklart, men det kan ha skett så sent som 1907 efter skiftet då Annexens mark delades upp. Skomakaren Olof Olsson, född 1859 och hans hustru Helena född Pettersson 1865 båda från När, byggde detta moderna rätt stora hus med bakbygge. Stället innehade 16 hektar mark plus arrenden på 10 hektar, vilket gjorde det till en nästan bärkraftig gård. På bilden skymtar också en ladugård i trä med papptak. Manbyggnaden bestod troligen av farstu med bakomliggande kammare, sal t h och vardagsstuga t v, med kök i bakbygget. Huset vänder sin framsida mot vägen vilket blev vanligt vid 1800-talets slut. Här finns den inbjudande trappan upp till den eleganta snickarglädjeverandan, dit gästerna skulle gå, men som aldrig användes till vardags. Huset står på en hög sockel putsad i blockimitation, vilken bildar en källare, vilket var brukligt att bygga vid denna tid. Husets fasader är klädda med liggande hyvlad panel. Fönstren har foder med dekorativ utformning upptill. Husets skorstenar går ihop till en uppe på vinden och skorstenstoppen är murad i det moderna materialet silikattegel. Taket är spåntäckt, vilket är typiskt för tiden kring förra sekelskiftet.
Bilden måste vara tagen efter våren 1916, för i maj 1916 fanns ännu alla byggnaderna intakta, se Bild 947 och 949. Här är tröskhuset och ladugårdsflygeln rivna och man ser tydligt alla sektioner av bulladugården. En tredje dörr till fähuset fanns alltså inne i portlidret. Den är så bred att den borde ha hört till ett stall. Pumphuset är också rivet, kvinnan håller händerna på järnpumpens handtag och hon har några spann omkring sig. Men vad står hon på? Är det ett trädäck? Kanske skulle man kunna datera bilden efter människorna. I så fall är det här den hittills yngsta kända bilden av Masse, tagen troligen 1924. Kvinnan är då Anna född Jakobsson 31, hustru till Johan Karlsson d.y. 34 år. Han håller sonen Arnold 4 år i handen. De tog över gårdsparten 1919, så det var säkert dags för dem att förnya byggnadsbeståndet vid denna tidpunkt i livet. I bakgrunden till höger om Johan d.y. står fadern Johan d.ä 73 år. Alldeles ovanför gårdsparten stod socknens största väderkvarn, en 8-kantig holländare. Det var synd att Masse inte tog en bild på den när han ändå var här och tog så många bilder av ladugården.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.