Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Från 299 kr
Tveta kyrka. Kyrkogården utvidgad mot väster 1948. Västra muren revs då. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)
Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)
Signerat ateljéfotografi av Richard Jobson i helfigur, iförd frack dekorerad med medaljer (se även bildnr GB3_3813 och GB3_3814). Richard var konsul Robert Jobson och frun Emilys äldste son. Han utexaminerades från Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm 1898. Då hade han även varit elev vid Uddevalla mekaniska verkstad 1893, vid Halmstads elektricitetsverk 1895 och stadsingenjörskontoret i Varberg 1897. Richard blev montageingenjör vid Boye & Thoresens Elektriska AB i Göteborg 1898; ingenjör hos Ernest Scott & Mountain Ltd i Newcastle upon Tyne 1899; byråingenjör vid Elektriska AB AEG i Stockholm 1900–1901; chef för Falu Elektriska Belysnings AB 1901–1905; verkställande direktör för Yngeredsfors Kraft AB i Göteborg 1905–1908, tillika elektrisk inspektör vid Stora Kopparbergs Bergslags AB i Falun 1903–1908 och chef för AEG Electrical Co. Ltd i Newcastle upon Tyne från 1908. Där blev han överstelöjtnant i engelska armén och efter första världskriget blev han chef för britternas elektriska och mekaniska anläggningar i dåvarande Mesopotamien, regionen Irak inom det Osmanska riket. Hans hustru Lisa dog där i Basra 1921.
Fyra fotografier av tretton ur ett visitkortsalbum som har tillhört (Anna) Catharina Kristiansdotter, född 1841-10-22 i småländska Villstad (Gislaveds kommun). Hon kom från Kvibille till Varberg 1867 som piga och gifte sig 1872 den 27 december med mannen på Bild 1: skomakarmästare Johan Alfred Andersson, senare Johansson, född i Villstad 1849-04-14 och inflyttad till Varberg 1868. De hyrde en bostad i hörnet av Drottninggatan-Prästgatan, kv Guldsmeden, och fick döttrarna Alvina Charlotta 1873 och Julia Elisabeth 1875. Någon av dem bör rimligen vara den som har skrivit "pappa" nedtill på bilden. I övrigt finns inga uppgifter om personerna på visitkorten. Kvinnoporträttet på Bild 2 satt bredvid Johan Alfred, så möjligen är det makan. Det var vanligt att man satte makars porträtt intill varandra. Tio av bilderna förefaller vara tagna av samma fotograf: dansken Carl Wilhelm Roikjer. Fyra visar nämligen en omisskännlig matta som finns med på andra märkta porträtt han tagit i fotoateljén på Steengaden 408 i Helsingör, där han verkade 1865-1868, se Bild 4. Övriga personer poserar vid samma bord och/eller samma stol. Inget av fotografierna bär emellertid någon uppgift om fotograf. Bild 3 visar ett mansporträtt av fotograf Axel Holst i Halmstad (verksam där 1866-1870), där även Roikjer hade ateljé 1876-1878, och ett annat mansporträtt är taget av A. E Raun i Köpenhamn (verksam på angiven adress 1868-1873).
Information hämtad från medföljande papper: "Gåva av Bengt Bouvin 2014-01-31 Gustav Börjesson (morbror till givaren) arbetade på Papyrus (roade andra) Bilden troligen 1940-tal? (...) Ej säker på var huset låg men troligen någonstans inom inringat område." Fotografiet ser ut att vara taget någon gång under sommarårstiden, av träden att döma. Huset ser ut att bli reparerat på den sida som inte syns på fotografiet. Det står något som liknar en byggnadsställning längs med ena husväggen och träplankor sticker ut på hörnet. Till höger på bilden skymtar ett omålat hus till som har ett tillbyggt växthus samt egna små land för odling. Längre ned skymtar en drivbänk. I periferin, i det övre högra hörnet skymtar ett ljust målat hönshus med hönsnät runtomkring. Längst fram, i det nedre högra hörnet ses en stolpe med gatlyktor fästa på ena sidan, samt elledningar som leder till regulatorerna som sitter längst upp. Vänder man på bilden så ser man streck på baksidan och ett firmanamn som är stämplat längst ned: GEVAERT. Baksidan liknar ett vykort som skall fyllas i med mottagare och adress.
Född: 1820 i Hemse socken på Gotland död 1903 i Stockholm. Friherre, arméofficer, samt politiker. Från Gotland kom V som underlöjtnant till Falun 1842 där han året därpå blev löjtnant. 1852-57 tjänstgjorde han som batteriofficer på St. Barthelemy. Återvände sedan till Falun som kapten och kompanichef och stannade fram till 1861. V. var samtidigt trafikchef för Gävle-Dala järnväg 1858-61. 1861-63 deltog han som frivillig i det amerikanska inbördeskriget på nordstatarnas sida. V kom att utmärka sig i ett flertal slag och tilldelades "Medal of Honour" för sina insatser i slaget vid Gaines Mill 1862. Blev efter detta utsedd till överste och regmentschef. 1863 deltog V enligt vad som sägs i det berömda slaget vid Gettysburg. Åter i Sverige fick han guldmedalj för tapperhet i fält och befordrades till överstelöjtant samt fick tjänst i Umeå 1864. Efter detta utsågs V 1868 till överste och chef för Hälsinge Regemente i Gävle. Flyttade sedan till Gotland 1874 där han blev militärbefälhavare. 1884 blev V generalmajor och chef för Femte miltärdistriktet. Han pensionerades från armén 1888. Satt i Riksdagen 1865-66 för adeln samt i första kammaren för Gotland 1879-88. Som en förmodad hederstitel blev Von Vegesack 1865 utsedd till brigadgeneral i Förenta Staternas Armé.
Syskonträff i Idhult, Svinhult socken. Syskonen Klara (född 1911), Ester (född 1913) och Nils (född 1917) Johansson föddes i Vättlösa församling i Västergötland. De blev tidigt föräldralösa, tillsammans med flera andra syskon, när både fadern och modern dog i Spanska sjukan 1920. Här har man träffats 1943 på gården Idhult där Ester bodde med sin familj. Till vänster Klara med sönerna Jan-Erik (född 1934) och Jan-Ola (född 1937). Maken Algot Nilsson (född 1900) är inte med på bilden. Familjen bodde vid tillfället i Palmslund under Flodlycke och flyttade 1945 till Frostås under Stora Bräng i Sunds socken. Till höger Ester med maken Gunnar Johansson (född 1907) och dottern Berit (född 1942) i knät. Bakom paret deras fosterson Evert Westerström som var barn till Gunnars avlidna syster. Ester och Gunnar bodde i Idhult där de blev kvar i stort sett hela livet. Mot väggen står Nils med fästmön Karin Karlsson (född 1924). Paret gifte sig ett par år senare, tog efternamnet Ackeby och bosatte sig i Västergötland. Nils arbetade som brunnsborrare. Den äldre mannen i mitten av bilden är inte identifierad.
En grupp kvinnor med bingestickningar samlade i ett rum kring doktorinnan Berta Borgström, som sitter vid det stora bordet. Bakom henne, med svart hatt och en liten hund i knät, sitter Amanda (Manda) Bengtsson. Enligt uppgifter till bilden kallades hon "bingerska nr 1". Binge är ett halländskt ord för stickning och syftar på den sticktradition som utvecklades redan på 1600-talet i Halland. Binget blev här en viktig inkomstkälla under 1700-talet genom ett förläggarsystem. Ull eller garn distribuerades till stickare av knallar, som sedan hämtade färdiga plagg som såldes vidare. Södra Halland var känt för sina skickliga stickare. Vid 1800-talets slut gjorde stickmaskinerna det svårare att få avsättning för det handstickade. 1907 grundade Berta Borgström ”Föreningen Bindslöjden”, med syftet att dels nedteckna gamla halländska mönster, dels att låta fattiga människor få ull att sticka bingeplagg av. Plaggen sålde sedan föreningen åt stickarna. Fru Borgström sålde in varorna till Militär Ekiperings AB, MEA, liksom till Oscar Baeckman och PUB i Stockholm. Föreningen blev sedan Halländska hemslöjdsföreningen, Bindslöjden.
Timmer lossades från FJ till båtar mot England. Där användes timret som pit-props (gruvstöttor). Damen på fotot är med endast pga att hon för fotots skull hade hämtat sin makes rova. (Hon håller handen på honom). Men han blev arg för på fotot synes den ändå inte skymd av nedanstående persons hatt. Person i övre raden har en åklyka i handen. Man vriggade ekor över Ätran. Mannen mellan kvinnan och hennes man är Oskar Pettersson broder till förmannen på propsgården, Edvard Pettersson. Oskar tyckte inte om att kvinnor skulle vara med på bilden. Nr: 8 Bernhard Bengtsson. Han var även kusk hos Shutts mejeri. Hans fru Augusta Bengtsson hade bageri. Nr: 12 Bodde i FJ banvaktsstugan vid Tånga. Skötte banvaktssysslor. Nr: 20 Nils Johansson. Hans hustru hade bageri vid realskolan. De flesta på bilden bodde i Skrea. Fotot är en gåva av Ivar Pettersson son till förman Edvard Pettersson, fotot hängde många år på kontoret - propsgården. Flera texter på baksidan. Arbetare från Falkenbergs propsgård, Oscar Pettersson Ljungholmen Skrea, den 27/4 1902, den 28/ 7 1901.
"En stilla och försynt man utan egentligt intresse för den militära tjänsten, vartill hans sjuklighet även torde hava bidragit". Så porträtteras Otto Dahlberg i Stenhammar/Stenbocks militärhistoriska verk över Kungliga Andra livgrenadjärregementet (I 5) i Linköping. Till Dahlbergs försvar delade han sin bristande håg för det militära med många svenska män i ett samhälle där yrkesval och karriärmöjligheter var begränsade. Den militära banan stod emellertid i någon form öppen för många. Verkets vitsord må varit väl hårda, ty särskilt sjuklig torde Dahlgren inte varit. Han nådde nära sin 75-årsdag. Född i Linköping 1837 som son till domkyrkosysslomannen Per Dahlgren och hustrun Lovisa Charlotta Borin. Fadern utnämndes sedermera till kyrkoherde i Ekebyborna församling med bostad i Nässja, där även sonen Otto kom att bo till 40-årsåldern. Efter en kort tid som gårdsägare i Kristberg bosatte sig Otto en tid i Norrköping och vidare i Motala. Sista delen av sitt liv tillbringade han emellertid i Stockholm, där ha avled som ogift 1912. Här porträtterad omkring 1865.
Västra gaveln till huset i Widebergska trädgården. John Wideberg blev tidigt intresserad av trädgårdsanläggningar. Han hade sannolikt hämtat inspiration på resor han gjort till Stockholmsutställningen 1897 och till Göteborg 1923. Han blev också vän med stadsträdgårdsmästaren Haglund i Kalmar. John hade palmer i potatiskällaren under huset och påfåglar, ekorrar och pärlhöns som övervintrade i hönshuset. En papegoja och en sköldpadda fick tillbringa vintrarna inne i köket. Runt trädgården planterade han skyddande häckar. Arbetet påbörjades redan när han var 18 år med att han hämtade åtta granar i skogen, och planterade dem i en ring mitt i trädgården. Dessa finns kvar än idag. I slutet av 1930-talet arrenderades jordbruket ut och John kunde ägna sig på heltid åt trädgården, som blev alltmer av ett besöksmål. John började ta inträde, 25 öre. John utvecklade också sin hobby som tavelmålare och som fotograf. Han tog med sin lådkamera under årens lopp hundratals vackra bilder från trädgården, liksom på vyer, hus och människor i takten. Ca 500 av dessa bilder finns bevarade som glasplåtar, skänkta till Kalmar läns museum.
Östra gaveln i Widebergs trädgård. John Wideberg blev tidigt intresserad av trädgårdsanläggningar. Han hade sannolikt hämtat inspiration på resor han gjort till Stockholmsutställningen 1897 och till Göteborg 1923. Han blev också vän med stadsträdgårdsmästaren Haglund i Kalmar. John hade palmer i potatiskällaren under huset och påfåglar, ekorrar och pärlhöns som övervintrade i hönshuset. En papegoja och en sköldpadda fick tillbringa vintrarna inne i köket. Runt trädgården planterade han skyddande häckar. Arbetet påbörjades redan när han var 18 år med att han hämtade åtta granar i skogen, och planterade dem i en ring mitt i trädgården. Dessa finns kvar än idag. I slutet av 1930-talet arrenderades jordbruket ut och John kunde ägna sig på heltid åt trädgården, som blev alltmer av ett besöksmål. John började ta inträde, 25 öre. John utvecklade också sin hobby som tavelmålare och som fotograf. Han tog med sin lådkamera under årens lopp hundratals vackra bilder från trädgården, liksom på vyer, hus och människor i takten. Ca 500 av dessa bilder finns bevarade som glasplåtar, skänkta till Kalmar läns museum.
Dövblinda på utflykt till Gripsholm. Galten och Suggan är två likartade, men inte identiska, kanoner som sedan den 22 augusti 1623 förvaras på Gripsholms slott vid Mariefred, där de står uppställda på den yttre borggården. De båda kanonerna har även kallats Rysseulvarna och har dessutom gått under namnen Vargen och Varginnan. Den ena av dem togs som krigsbyte vid Narva av Pontus de la Gardie år 1581. Den andra beslagtogs av Evert Horn vid Ivangorod år 1612. De båda kanonerna är rikt utsmyckade med beslag och inskriptioner på ryska. Den större av dem göts 1579 och den mindre år 1577. Flera gånger under 1700-talet, 1722, 1734 och 1764, var de hotade eftersom det fanns planer på att smälta ned dem och gjuta nya pjäser. I boken Gripsholm, slottet och dess samlingar, 1537-1937 tecknar kapten Sten Djurberg de båda kanonernas historia. I essän Till Galtens och Suggans historia skriver han att "blott ingripandet av några för våra stolta historiska troféer intresserade personer ha vi att tacka för att de undgingo förgängelsen". Han konstaterar avslutningsvis att "från sin plats på den gamla vasaborgen minna de alltjämt besökaren om tider, då Sverige i kamp och umbäranden och blott genom att spänna krafterna till det yttersta lyckades hävda sin självständighet och lägga grunden till sitt stormaktsvälde." (Hämtat från Wikipedia)
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.