Strömdalen "ladan". Augusti 1945. Värdshuset låg mellan nuvarande Silvanum och Strömvallen. Många Gävlebor minns ännu danserna, soldatfesterna och sommar-teatern. Tidigare hölls möten och föredrag av kända socialister vid värdshuset sedan arbetarrörelsen i Gävle 1904 köpt det för att förvandla fastigheten, då om-fattade drygt 18.000 kvadratmeter, till folkpark. Utöver huvudbyggnaden fanns en lada som förvandlats till dans-palats, kägelbana och musikpaviljong. Dess nya funktion invigdes 1905 med tal av Hjalmar Branting, senare gästades värdshuset av andra socialdemokratiska agitatorer som Kata Dahlström, August Palm och Fabian Månsson. Arbetarrörelsen drev restaurangen och arrangerade teaterföreställningar och konserter, hade expedition och möteslokaler i huset. Värdshuset såldes 1911 till Gävle stad som överlät skötseln till skarpskytte-rörelsen, senare privata arrendatorer. Då första världs-kriget bröt ut 1914 stängdes värdshuset. Under en tid användes dansladan som sjukhus för soldater som drabbats av röda hund. Efter kriget blev Strömdalens värdshus åter dansrestaurang och var i många år mycket populär. 1952 startades en friluftsteater som spelade lustspel på somrarna. 1957 upphörde verksam-heten och det slitna huset revs 1958 då tomtmarken behövdes för bygget av Silvanum. Det ursprungliga värdshuset byggdes 1888 av trä i två våningar och en vindsvåning på den plats där bondgården Strömdalen legat. Runt framsidan och ena gaveln en veranda för sommarservering, i parken låg två kägelbanor och en musikpaviljong (som revs i början av 1950-talet). Huset brann 1894, och året därpå invigdes en ny byggnad med annan utformning, ritat av arkitekten Hugo Rahm. I nedre våningen inreddes en stor matsal med estrad, en väggmålning av målarmästare Bylander med de fyra årstiderna som motiv prydde salen. Byggnaden såldes 1898 av Strömdalens Värdshus AB till Zetterströms Vin-handel AB och arrenderades av olika källarmästare, däri-bland Carl Johan Berglund, tills den såldes 1904. Från Gästrikland 1991-1992; Sterner, J: Gatunamn och Gävle-historia (Från Gästrikland 1997); Sjöström, V, med flera: Minns du det än.

Från 299 kr

Häfte med 10 fotografier från Halmstad i ett ark vikt likt "dragspel" och utgivet av Victor Ahlbergs Bokhandel. 1. Omslaget med präglade guldiga bokstäver 2. "Halmstad. Norreport." En vagn rullar ut ur valvet och en pojke hänger vid valvet och kikar på fotografen. Till vänster om valvet har stadens Matigstrat anslagit en varningsskylt för beteenden i valvet som ger böter på 2-50 kr, såsom att färdas med velociped, dvs cykel. 3. "Kyrkan i Halmstad." Ena långsidan med träd kring angränsande torg. 4. "Halmstad, Storgatan." Gatumiljö med Norreport i fonden, fotgängare och många butiksskyltar. Till vänster görs reklam för t ex ett svarveri och på högra sidan ligger ett bundtmakeri, Levenbergs skomagasin, Aug. Schiecks hattaffär och en butik med färger och tapeter. 5. "Halmstad: Österbron." Järnbro där hästekipage och fotgängare färdas. Ett par sjömän, gossar och andra betraktar fotografen. Till vänster görs reklam för Van Houtens Cacao och Skandinaviska Kreditaktiebolaget. 6. "Halmstad. Nissaån vid Tivoli." Folk flanerar längs promenadstråket medan andra tar en roddtur på ån, som kantas av lövträd. 7. "Halmstad. Slottet." Vy över slottets fasad mot Nissan. 8. "Halmstad, Köpmansgatan." Gatuvy mot kyrkan med hästekipage och fotgängare. På gatans högra sida ses reklamskyltar för Eric Hedins Beklädnadsaffär, B M Sjö Vin- & Speceriaffär, J A Brand Toffelmakare och en kemikalieaffär och till vänster ligger ett Nykterhetscafé. 9. "Halmstad. I Tivoli". Tivoli som park och nöjesplats anlades redan 1843 av gästgivaren A J Sjögren med dans- och kägelbanor, restaurang och lusthus. 1858 köpte Göran Hammar m fl området och därför hedrades han i parken med bysten på bilden år 1909, skapad av skulptören Sven Andersson från Gnosjö. Då hade parken utökats både till ytan och med fler attraktioner och skickliga trädgårdsmästare hade utformat området till en mönsteranläggning. 10. "Halmstad, Hamnparti." Små och stora segelskutor ligger längs kajen, där några godsvagnar står frånkopplade. 11. "Halmstad. Vid Nissaån". Roddbåtar ligger förtöjda utmed åkanten, som följs av en smal stig. I bakgrunden en bro.

Från 299 kr

Laguppställning för stadsfullmäktige. De ska spela fotboll mot kyrkofullmäktige (se bild AKF-04199) Stående, från vänster: Karl Matsson, Åke Öhling, Gustav Danielsson, Jonas Carlsson, Sven Moberg och Sven Hedlund. Sittande, från vänster: Thorvald Ernulf, Nils Brodin, Ewert Skoglund, Ingvar Johansson och Karl-Axel Jansson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".

Från 299 kr

Kyrkofullmäktiges laguppställning. De ska möta stadsfullmäktige (se bild AKF-04200) i en fotbollsmatch. Stående, från vänster: John Pettersson, Anna-Greta Åkersten, Bengt Samuelsson, Thure Berggren och Gösta Lindmark. Sittande, från vänster: Charles Fernsten, Rolf Danielsson, Karl Pettersson, Thure Kühne och Rune Matsson. Reinhold Carlssons text till denna bild: Ett evenemang väl värt att infoga i Arbogas kommunalpolitiska historia såväl som i den mera sportbetonade. De båda fullmäktige, stads-och kyrko-, hade enats om ett möte för att avgöra vilka av de förtroendevalda som var de verkliga mästarna i lagsporten fotboll. tisdagen den 30 juni 1953 skulle det alltså avgöras. Sturevallen var matcharéna och till domare var Harald "Hajan" Larsson utsedd. Det var ett klokt val eftersom "Hajan" för all framtid är inskriven i Arbogas idrottshistoria både som aktiv och ledare. Han lyckades att med personlig pondus och visselpipa skapa ordning och reda när det då och då blev mer av politisk "kubbning" än ädelt fotbollsspel. Men inte nog härmed. "Hajan" stoppade domarpipan i fickan - kom säkert att tänka på sin aktiva tid - och gjorde täta inhopp i än det ena än det andra laget. När sedan slutsignalen gick kunde resultatet noteras till rättvisa 3-3. Om detta berodde på "Hajans" insats som domare eller spelare? Det troliga är väl bådadera. I målprotokollet är noterat att för stadsfullmäktige gjorde Gustav Danielsson två mål och Åke Öhling ett. Kyrkofullmäktiges målgörare var Rune Gustafsson två och Ture Berggren ett. Lite kuriosa från matchen är värt att notera. VPK-representanten Rune Mattsson hade placerats som spelare på högerkanten och högermannen Sven Hedlund spelade på den motsatta. Ture Berggren var ofta utvisad men sa själv att det inte hade någon större betydelse för slutresultatet. För Anna-Greta Åkerstens del noterades att hon träffade bollen vid två tillfällen. Jonas Carlsson slog fina passningar till Gustav Danielsson, som denne väl förvaltade (se målprotokollet). Ewert Skoglund tog målvaktsjobbet med filosofisk ro och i avsaknad av instruktioner lät han bollarna rulla in. Bilden finns med i Reinhold Carlssons bok "Arboga objektivt sett".

Från 299 kr

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde. Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden. Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga. Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen. På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Från 299 kr

Familjen Karlsson står framför manbyggnaden med redskap i händerna (lie, högaffel, stickning, räfsa), man fick inte framstå som sysslolös. Manbyggnaden är ett stort och modernt hus med dubbel fönstersättning byggt 1873 med taket täckt av spån, som nog är original på bilden. Jfr Hemmor och Gannor. Till höger skymtar brygghuset, som troligen är lite äldre. När Kauparve i slutet av 1600-talet delades i två parter, blev Lars Persson ägare till ena halvan, se Bild 918 och Bengt Hansson ägare av denna part. Bengt delade något senare sin part med sin bror Lars Hansson så de fick ¼ var. Bengt Hansson född 1647 var gift med Anna Andersdotter född 1649 och de fick två barn. Sonen Jon Bengtsson övertog parten och han gifte sig 1706 med Elisabet Tomasdotter. De fick tre barn, varav äldste sonen Hans Jonsson född 1711 gift med Britta Andersdotter från Mattsarve blev näste ägare. Han dog emellertid tidigt och parten ärvdes då av brodern Bengt Jonsson född 1714. Han gifte sig 1739 med Margareta Jacobsdotter från Fride i Lojsta. Bengt var politiskt aktiv och blev riksdagsman. Äktenskapet blev barnlöst och makarna testamenterade gårdsparten 1784 till Nils Johansson född 1741 från Amlings i Linde och Anna Johansdotter född 1750 från Rikvide på När, vilka gifte sig på Kauparve. Nils och Anna fick 8 barn, varav näste yngste sonen Johan Nilsson född 1785 blev näste ägare. Han gifte sig 1808 med Greta Bengtsdotter född 1789 från Liffride. Johan dog ung och Greta gifte om sig 1821 med Per Persson född 1794 från Hallbjäns. Greta hade 4 barn i varje äktenskap och sonen Karl Johan Johansson född 1819 från första äktenskapet köpte gårdsparten 1842, då han gifte sig med Dorotea Pettronella Persdotter född 1821 från Hägvide i Stånga. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Johan Petter Karlsson född 1851 som köpte parten 1888. Han var gift 1886 med Hedvig Lorentina Lyander född 1863 från Hemmor grund (Botels), se Bild 644-646. De fick två barn och det blev sonen Johan Karlsson född 1890 som tog över gårdsparten 1919. Han gifte sig 1916 med Anna Jakobsson född 1893 från Bjärges och de fick baren Margareta (Greta) 1917 och Arnold 1920. Dessa gifte sig aldrig, utan blev båda kvar hemma. Arnold Karlsson tog formellt över gårdsparten 1949, men brukade den tillsammans med Greta. Hon dog och Arnold brukade hemmet ytterligare några år, varefter han sålde gårdsparten till Bertil Karlsson Hallsarve, se Bild 833. Bertil och hans son Tomas styckade av och behöll marken, medan byggnaderna med tomt såldes till Per och Christina Persson som fritidsfastighet. På bilden ser vi Johan Karlsson 16 år, fadern Johan Karlsson 55 år, modern Hedvig född Lyander 43 år och systern Rosa Johanna Maria Karlsson 20 år.

Från 299 kr

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr

Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)

Från 299 kr

Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)

Från 299 kr

Tveta kyrka. Kyrkogården utvidgad mot väster 1948. Västra muren revs då. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

Kopia av den större Jellingestenen på Domplein i Utrecht. Den större Jellingestenen DR 42 är svår att tidsbestämma, men troligen rest mellan 960 och 985 av Gorm och Tyras son Harald Blåtand i Jelling till minne över föräldrarna. Stenens inskription berättar samtidigt om Haralds egna bedrifter. Han enade Danmark och gjorde danskarna till kristna. Stenen har tre olika sidor. Den ena har runor ingraverade och på den andra är ett stort fabeldjur, troligen ett lejon. På tredje sidan är en bild av den korsfäste Jesus. Stenen står ungefär på sin ursprungliga plats mitt emellan de två gravhögarna i Jelling. Det råder dock inget tvivel om att stenarna har flyttats, då det vid utgrävningarna på 1940-talet påvisades att en av gravarna på kyrkogården delvis låg under stenen. Stenen har också rests någon gång efter att den varit omkullvält. Haralds runsten är 2,43 meter hög, väger cirka tio ton, och lär ha tagit över ett år att rista. Senare undersökningar har visat att runorna ristats vid tre olika tillfällen. Så är till exempel delen om Haralds kristnande tillagd efteråt. Stenen är utsmyckad med djurornamentik på ett sätt som kallas Mammenstil, efter gården Mammen på Jylland. Mammenstilen är detsamma som Jellingestilen. Vad gäller tillhuggningen av stenen bär den tecken på västeuropeiska influenser. I motsats till den traditionella nordiska, med djupa inhugg i hård granit, har denna sten huggits loss, så att drakslingan och övriga utsmyckningar har en plan relief. Det är en teknik som man använde till mjukare sandsten i bland annat Tyskland och England. Reliefer i nordisk stil är annars utförda i kalksten eller sandsten. Den enda direkta europeiska parallellen är irländska granitkors. Själva runinskriften är också utförd efter västeuropeisk tradition, istället för den traditionella lodrätta eller bandformade texten har denna sten text i vågrätta linjer. Detta följer latinsk form och efterliknar därmed ett dokument nedskrivet på pergament. Preben Meulengracht Sørensen har påpekat, att detta markerar en förändring beträffande det sätt runstenen användes till. Traditionellt hade inskriftens ändamål varit att beskriva och hålla fast, men denna sten hade ett kommunicerade ändamål; den skulle berätta kungens budskap. Texten lyder på nusvenska "Harald kung lät göra dessa kummel efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna."

Från 299 kr

Tveta kyrka. Kyrkogården utvidgad mot väster 1948. Västra muren revs då. Namnet Tveta tros härstämma från det fornsvenska ordet thve, som betyder oröjd plats eller uthuggning i skogen. Platsen för kyrkan har sedan hednatid varit en kultplats där man offrade och blotade. Med all sannolikhet låg ett tempel till Odens ära här under hednatiden. I närheten av kyrkan finns två offerkällor: Odens och Tors källa. Tveta kyrka är formodligen en av de första kyrkorna i östra Småland. Kyrkan var en samlingsplats för sjöfarare på den tid Emån var segelbar. När vårt land kristnades kom man ända från Öland och Östergötland för att döpa sina barn här. Tveta kyrka är den mest anlitade vigselkyrkan i kontraktet. Kyrkan är till formen en tornlös enkel romansk byggnad. Av den kyrka som uppfördes på 1100-talet återstår långhuset, byggt av metertjocka stenväggar. Kyrkan förstördes 1567 av danskarna, därefter lät man bygga ut kyrkan, även denna gång i sten. Vapenhuset i knuttimmer tillkom troligen på 1600-talet. 1726 tillbyggdes en sakristia i sten och ett femsidigt kor i liggande timmer. Den ståtliga klockstapeln i gotisk stil uppfördes 1662, förmodligen en kopia av den medeltida klockstaplen som stått där tidigare. Kyrkans äldsta inventarier består av två stycken helgonfigurer i trä: S:t Mikael från 1200-talet och S:ta Maria med barnet från 1400-talet. En primklocka och ett processionskors från 1400-talet finns bevarade liksom den järnklädda kyrkdörren från 1200-talet, numera som dörr in till sakristian. Även resterna av den gamla dopfunten från 1200-talet finns bevarad. Vid renoveringen av kyrkans fasad 1993, upptäcktes märkliga skeppsristningar. De föreställer två koggar från 1200-talet. Liknande skeppsristningar har tidigare bara påträffats på Gotland och Öland. Ingen av ristningarna är helt komplett. Genom putsavfall saknas masten på det ena skeppet medan det andra saknar främre delen av förstäven samt troligen övre delen av rodret. Vid putsningen av fasaden har man använt den medeltida metoden av slevdra putsen och har på så sätt återfått den putskaraktär som kyrkan troligen hade för 700 år sedan. I Linköpings stift är Tveta kyrka och Törnfalls kyrka de enda kvarvarande medeltida kyrkor som forfarande är i bruk i norra Kalmar län. (Hämtat från www.svenskakyrkan.se)

Från 299 kr

Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)

Från 299 kr

Karl Olsgården. Huset ligger numera i Himmelsberga, Långlöts socken, men låg ursprungligen i Dyestad, Runstens socken. Den är en torvtäckt halvannanvånings stolphuggen parstuga från slutet av 1700-talet, huvudsakligen uppförd av ek. Med stolphuggen avses skiftesverkstekniken med liggande skift infalsade i stående stolpar. Motsatsen kallas knuthuggen och innebär att huset är byggt av timmer med knutar. Parstugan var fram till mitten av 1800-talet den dominerande typen av boningshus på Öland. Den inrymmer i mitten förstuga och kammare, i norra gaveln helgdagsstuga och i södra gaveln vardagsstuga med sekundärt avdelat kök. Vindsvåningen har endast enkelt avbalkade utrymmen, vilka användes som förvaringsrum och klädkammare. Förstugans vackert blomsterbemålade dörrar är från 1770-talet. Kammarens väggar är schablonmålade och avslutas upptill av en bård i klara, starka färger. In till höger är vardagsstugan, med möblering som är representativ för 1800-talets första decennier, då den äldre, väggfasta inredningen ersatts med lösa möbler. Ursprungligen gick rummet över hela husets bredd. Vid 1800-talets början blev det mycket vanligt att man på Öland delade upp det stora rummet med en mellanvägg och på så vis erhöll ett avskilt kök. Möbleringen är traditionell med två ståndsängar i hörnen mitt emot kakelugnen och ett slagbord med två stolar mellan dem vid fönstret. Rummets ena säng är bäddad med en slitrya med slätsidan eller skådesidan uppåt. De öländska slitryorna var redan under 1500-talet en av öns stora exportartiklar. De bands här mycket tätare än på andra håll i landet. En ölandsrya väger upp emot 10 kg och med en sådan över sig i sängen kunde folket uthärda även den strängaste vinter, i all synnerhet som man oftast delade sängvärmen med någon. På andra sidan förstugan ligger helgdagsstugan med det mesta av bohaget från 1700-talet. Framför det stora slagbordet står en vändbänk, s k särla, förr en vanlig möbel i öländska bondstugor. Sin särskilda prägel av festgemak får helgdagsstugan av en fantastisk svit fantasifyllda och naiva väggmålningar. De satt från början i talmannen för riksdagen A P Danielssons fädernegård i Dyestad i Runstens socken, men flyttades över till Karl Olshuset då det återuppbyggdes i Himmelsberga. Målningarna är troligen utförda på 1840-talet av den mångkunnige bonden Jöns Larsson i Norra Bäck och räknas som de mest ursprungliga och intressanta prov på öländskt folkligt måleri som nu finns bevarade. Insprängt bland de profana motiven med älskande par i lusthus, kaffedrickande herrskap och hjortjakt i parklandskap står prydligt textat den förunderliga upplysningen att huset är brandförsäkrat år 1848. (Hämtat från http://www.himmelsbergamuseum.com/index.php?id=21&placid=17&template=1&PHPSESSID=e3a5d62a36b2118254a9529385bb5062)

Från 299 kr

Förste kände ägaren var 1570 Henrick Suderkirkie. 1648 ägde Oluf Sunnankirkia gården. Hans son Jacob Olufsson var ägare 1653 och han var ännu ägare 1870. Dottern (?) Catarina Olofsdotter 1669-1705 var gift med Hans Mårtensson, se nedan. 1681 var gården delad mellan Anders gift med ?, mågen Michel gift med Gustava Jacobsdotter 1660-1694 och Peer Mårtensson gift 1694 med Margareta Persdotter. 1694 var Sunnkörke 2 parter ägda av Peer Mårtensson som hade 4 döttrar och Staffan Larsson som var gift med Margareta Mårtensdotter och hade två söner. 1706 gifte Hans Mårtensson om sig med Gertrud Jacobsdotter från Lye. Deras son Mårten Hansson född 1699 var 1719 ägare av ena parten och Per Mårtensson av den andra. Det verkar som de gick i konkurs 1713, då kronan köpte in gården. På 1730-talet ägde hela gården av Mattias Michelsson. 1740 delades gården mellan sönerna Olof och Lars Mattisson och Olof fick denna part, men den togs snart över av systern Catarina, gift 1756 med Lars Christensson född 1731 från Kattlunds i Grötlingbo. Catarina dog och Lars gifte om sig 1776 med Maria Christina Johansdotter född 1753 från Lyrungs i Lye och de löste in gårdsparten från kronan. De fick sonen Lars Larsson 1777 innan fadern Lars dog och Maria Christina gifte om sig 1778 med Hans Hansson född 1752 från från Botels och de brukade gårdsparten till 1822. Det var de som uppförde den stora manbyggnaden. Hans och Maria Christina fick hela 8 barn och äldste sonen från andra äktenskapet Hans Hansson född 1780 blev näste ägare. Han gifte sig 1813 med Catarina Larsdotter född 1789 från Goks och de brukade parten mellan 1820 och 1850. De fick två barn, varav dottern Anna Christina Hansdotter 1820-1900 tog över. Hon var gift 1840 med Hans Hansson Lauström född 1817 från Gumbalde och de fick 5 barn. Dottern Cajsa Stina Hansdotter 1848-1940 ärvde parten, gift 1873 med Karl Larsson född 1845 från Juves i Garde. De brukade parten mellan omkring 1875-1912. Av deras två barn blev det sonen Vilhelm Karlsson född 1875 som blev näste ägare 1912 och då rev ner flistaket. Han blev gift med med Hilma Maria Katarina Jakobsson född 1880 från Rone. De byggde helt ny ladugård vid sidan av gårdstomten 1924. De brukade parten till 1942, då enda barnet Henning Karlsson född 1921 tog över. Han sålde gårdsparten 1949 till Albert och Elsa Nyström på Gumbalde, som sammanförde marken med sin gård. Nyströms sålde manbyggnaden och flygeln med tomt till grosshandlaren Ture Ferhnkvist från Stockholm som fritidsbostad. Han sålde fastigheten till familjen Estrabaut, där dottern Lisa Yanez Estrabaut är ägare. Här ser vi en bild av det stora flistakshuset med flisen ännu liggande kvar på taket. Till höger är flygeln före moderniseringen och på byggnaden, se Bild 1109. Eftersom den står framme på huset, bör den vara byggd före 1810, för så här byggd man normalt inte. Brygghusedelen var t v och det ser ut som en källardörr t h. Personerna är Karl Larsson 59 år, hustrun Cajsa Stina Hansdotter 56 år och sonen Vilhelm Karlsson 29 år.

Från 299 kr

Masse har tagit en vacker vinterbild från Smiss norra part. Vi ser manbyggnaden, en parstuga från 1860-talet, om det inte är så att huset är äldre och moderniserat då. Det finns ingen stenhusresolution på gårdsparten. T h står brygghuset, som nog är lite äldre. Ett traditionellt staket med grindar med rombrutor avgränsar lillgården mot storgården. Förste kände ägare till gården var Oluff Smidtz 1570. Laurits Smidtz var ägare 1614, Joen brukade gården1634 och Anders Smidtz 1648. Här någonstans delades gården i två parter, Anders Bönde (Smidtz?) ägde den ena parten, vilken han sålde 1652 till Hans Öhr och den andra parten ägdes av Joen Tommesson, möjligen samme Joen som 1634. Peer Smitds med hustru Gertru brukade gården 1670, vilken då verkade vara en part igen. 1681 fanns Peer och Gertru kvar, men gården brukades av Tomas Jacobsson 1647-1695, troligen ingift på gården. 1696 köpte Lars Jacobsson och Paul Hansson gården. Omkring 1720 tog Lars Jacobssons son Tomas Larsson över hela gården, Paul Hansson flyttade till Gannors södra part. Tomas gifte sig 1712 med Valborg Bengtsdotter från Mattsarve och de fick 4 barn. Gården delades på 1750-talet mellan sonen Lars Tomsson född 1721 och dottern Lisbeth Tomasdotter född 1723. Lars brukade denna part, han blev gift 1745 med Brita Christensdotter född 1722 från Botels och de fick 4 barn. Brita dog strax efter yngsta barnets födelse och Lars gifte om sig 1760 med änkan Anna Eskilsdotter från Fie. De fick 2 barn innan Lars dog och Anna gifte om sig 1766 med Hans Hansson född 1742 från Östergarn och de fick dottern Anna 1767. Sonen Tomas Larsson från första äktenskapet född 1749 blev näste ägare, gift 1774 med Elisabeth Johansdotter från Rikvide på När. De fick inga barn, så de överlät parten till Tomas brorson Lars Christensson från grannparten. Lars Christensson född 1780 gifte sig 1803 med Cajsa Båtelsdotter född 1785 från Sigsarve i Alskog. De fick två barn varav dottern Margareta Christina född 1815 tog över. Hon blev gift 1833 med Petter Mattias Mattsson född 1802 från Sunnkörke norra part. Av deras två söner blev det äldste sonen Kristian Persson född 1840 som ärvde parten. Han gifte sig 1867 med Anna Stina Hansdotter född 1844 från Garde. Deras ende son Petter Anton drunknade vid 20 års ålder 1890. Anna Stina dog och Kristian gifte om sig 1886 med Elisabeth Vedin född 1865 på När. De fick inga barn, men skaffade sig en fosterson, Artur Karlsson född 1889 i USA. Artur gifte sig 1917 med Tekla Olinda Larsdotter född 1891 från Gumbalde. De fick två döttrar, varav äldsta dotter Alvina född 1911 tog över, gift 1934 med Albert Karlsson född 1904 från grannparten. De i sin tur fick två barn och där blev det sonen Robert Karlsson född 1937 som blev näste ägare. Han gifte sig med Gertrud Olofsson född 1942 från Olsvenne på Näs och de tog över parten 1960. De fick barnen Marie född 1963 och Stefan född 1965.

Från 299 kr

Förste kände ägaren till Hallbjäns var Peder Hallbiens 1614. 1648 var Nils Hallbjens ägare, och i jordeboken 1653 står det att Nils Eskilsson hade ärvt gården, kanske ett barnbarn till Peder. 1670 brukades gården av Rassmus Hallbjens och 1681 av Rassmus Eskilsson född 1622, troligen samme Rassmus och bror till Nils. Hallbjäns delades omkring 1690 mellan sonen Nils Rassmusson född 1662 och troligen mågen Peer Olofsson född 1766. Dessa dog unga, 1695 respektive 1698, och troligen brukades parterna därefter gemensamt några år av Nils bror Lars Rassmusson och hans fru Margareta Jacobsdotter. Därefter ärvde Eskil Rassmusson gården. 1719 var gården åter delad, då hade Eskil Rassmussson ena parten och Rassmus Larsson den andra, vilken han tycks ha köpt 1706. Släktskapen mellan dessa personer är oklar. Eskil Rassmusson var gift med Valburg Båtelsdotter och de hade 7 barn, varav en yngre son Oluff Eskilsson född 1706 ärvde gårdsparten. Han gifte sig 1829 med Margareta Larsdotter född 1708 från Gannor. Äldsta dottern Brita Oluffsdotter född 1730 gift 1752 med Lars Johansson från Folkedarve i Garde tog över parten omkring 1760. De fick 6 barn och omkring 1785 delades denna halva gårdsdel i två fjärdedelar mellan äldste sonen Oluff som byggde nytt och näst yngsta dottern Brita Larsdotter född 1765 som ärvde denna part. Brita gifte sig 1786 med Per Persson Laustedt född 1759. De byggde en ny manbyggnad i sten 1810 och fick 20 års skattefrihet för det. Brita och Per fick tre söner, varav äldste sonen Lars Persson född 1790 tog över parten, gift 1813 med kusinen Brita Stina Jacobsdotter född 1790 från Bönde. De fick 6 barn, varav äldste sonen Per Pettersson född 1815 övertog gårdsparten, men en mindre bit styckades av till den yngre brodern Jakob Hallgren född 1829. Per Pettersson gifte sig 1840 med Anna Maria Johansdotter född 1816 från Kauparve och de fick 6 barn, där äldsta barnet och ende sonen Lars Pettersson född 1840 blev husbonde 1868. Han gifte sig 1867 med Anna Greta Larsdotter född 1844 från Gumbalde och de fick 5 barn. Lars var en mycket betrodd man och var bla kommunalstämmans ordförande i 33 år och magasinsföreståndare i 39 år. Yngste sonen Alfred Pettersson född 1878 blev näste ägare, gift 1912 med Desideria Kristoffersson född 1874 från Havdhem och anlade en omfattande trädgård. De fick en son Sture 1913, men han tog inte över gårdsparten, utan föräldrarna sålde den 1932 till Helmer Larsson född 1904 från Frendarve i Garde och hans fru Tyra född Pettersson 1907 från Tälleby i Garde. Deras son Stig Larsson född 1930 ärvde parten 1962, gift 1950 med Gerd Karlsson född 1931, som var fosterdotter hos Melanders på Bjärges. De fick barnen Ing-Marie och Göte, varav Göte tog över gårdsparten 1992. Han sålde den sedan omkring 2000 och markerna styckades av. Tomten med manbyggnad och ladugård köptes av Mats Hanell. På bilden ser vi sannolikt Lars Pettersson 64 år och hans fru Anna Larsdotter 60 år.

Från 299 kr