Dessa små uthus ser mycket ålderdomliga ut. De verkar vara äldre än från 1870-talet och är därför förmodligen inköpta och återanvända på detta boställe. Det är troligen 4 sammanbyggda små bulbyggnader med halmtak, som delvis är brädklädda. På gavlarna är små skjul tillförda, varav det med halmtaket är säreget. Alla byggnadsdelar är nog fähus utom skjulet med faltak, vilket kan vara vedbod. Vilka djur man hållit är osäkert, särskilt med tanke på att man inte hade någon jord att tala om förrän 1911. Det kan ha varit 1-2 kor, ett par kalvar, någon gris, några lamm och lite höns. Jordlösa fick slå och beta vägkanter och dikesrenar.
Från 299 kr
Det ser ganska fattigt ut. Ladugården kan vara sent 1700-tal, formen och det branta faltaket samt gavelfältets bräder som är infogade i spunningar, spår, i takstolen tyder på det. Men foderloftet ovanför bjälklaget kan tyda på 1800-tal. Byggnaden hyser troligen två båsrader med tadgate, gång för gödsel, fodergivning, mjölkning mm, i mitten. Längst bort är nog en hoimd med lucka i väggen. De två små fönstren är isatta senare, fönstren och de avsågade bularna är fästade med några som ribbor. Bulboden på gaveln hyser nog ved- och redskapsbod, kanske hönshus. Taket ser ut att vara täckt med papp.
Här ser vi det mycket gamla huset från andra håller. Baksidan är blind, här finns bara en dörr, vilken kan ha gått till ett minimalt kök på husets baksida, iom att man lagade mat över öppen eld, behövde man inte kosta på sig ett fönster. Möjligen kan det vara ett igensatt fönster längst bort mot hörnet tillhörigt vardagsstugan. Salen hitåt har bara ett fönster på gaveln. Så fönsterfattiga var bostadshusen för 250-300 år sedan. Väggarnas bular är hellängdare utan skarvar, vilket också är ett mycket gammalt tecken. Dörrposterna fungerade här som mötare, stående stolpar där bularna skarvades.
På denna närbild kan man tydligt se hur bulladugården är byggd. Den har syllar och syllfoder och rätt breda bular. Mötare, dörrposter och rifoder (den tjockare bulen som bjälklaget vilar på) är inte så kraftiga. Längst till höger har man spikat på en lodstående planka. Dörren är av svaiptyp med en rätt liten svaip och en ganska stor underdörr. Man ser rätt få skador på virket, men ladugården har satt sig lite. Fönstren är isatta senare. Man kan också ana vastknaparna upp under agtaket, vilka bär den vågrätt liggande vastraften, som i sin tur håller emot agen.
Denna gårdspart låg förr på Hemmors ursprungsplats intill Lars Olssons part, se Bild 894, men blev vid skiftet ålagd att flytta ut. Uppbyggandet tog flera år i anspråk, man kan förvånas över att det över huvud taget var möjligt. Och man uppförde väldigt stora byggnader. Bostadshuset måste ha innehållit rum som man inte använde. Likaså är den vinkelbyggda ladugården enorm, ändå hade man inte mer än 2-3 hästar, 6-7 kor, några ungnöt och grisar och 75-100 höns. Man kan undra om man gjorde av med allt ytrymme? Utan tvekan måste Johan (Olof Johannes) Rudin och hans fru Jakobina ha varit mycket arbetsamma och driftiga.
Denna vackra ladugård var troligen uppförd vid 1800-talets mitt eller strax efter. Den bestod förmodligen av ett dubbelt kohus med hoimd i mitten, hoimdluckan sitter nära portlidret. Längst till höger kan det vara ett stall. Eftersom landsvägen gick omedelbart utanför ladugårdsväggen, fick man ha gödselstacken inne på gården. Till vänster är portlidret, gårdspartens infart och därefter ligger ladan uppförd i bulteknik, det är mest ladporten som syns. Till vänste ligger tröskhuset, där man kan ana vandringen, annars fungrade utrymmet mest som vagnbod. Taket är täckt med halm och vindskivorna har den karaktäristiska utsmyckningen längst upp.
Den här bulbyggnaden är av mycket hög ålder, det ser man genom det ovanligt branta agtaket, den ringa bredden och de låga väggarna. Den kan vara en rest av ett större byggnadskomplex. Vad den har haft för funktion går inte att utröna. Närmast gaveln är ett portlider, som när bilden togs ser ut att användas som vedbod med tanke på huggpacken, rishögen och de kasserade virkesbitarna på gaveln, samt vedhögen t h. Bulbyggnaden kan härstamma från denna parts tillkomst 1732 eller möjligen ännu länge tillbaka.
Det var inte bara bakbygget till manbyggnaden som köptes in och flyttades hit, se Bild 605, utan även uthuset är ett hitflyttat bulhus. Det har panelats in och byggts på med ett foderloft täckt med ett spåntak. Skarven i spåntaket och den lite olika mörkheten på panelen kan tyda på att uthuset är uppfört i två etapper. Vad det innehållit är oklart, men foderluckan i väggen tyder på att det var fähus innanför. Man kan ha haft 1-2 kor, någon gris och lite höns. Grannens bulladugård står precis rygg i rygg! Än idag!
Jakob Karlsson kostar på en totalrenovering av den förfallna väderkvarnen, se Nr 289! Kvarnen är en traditionell stabbkvänn, stolpkvarn. Den består av en kraftig jordgrävdstolpe, vilken avslutas med en järntapp. Denna tapp går in i en bjälke, som kan snurra runt tappen. Hela kvarnhuset hänger på bjälkens ändar. Genom att dra i kvännhästen, den utstickande "svansen" på kvarnens baksida, kan man dra kvarnen upp i vind. Stolpen och bjälken avtecknar sig som ett mörkt T på bilden. Här lagar mankvarnhusets stomme. Pga motsol i bilden, är det svårt att se ansiktena på personerna, så de har ännu inte kunnat identifieras. Nr 2 och 3 från vänster skulle kunna vara Alfred Olsson och Jakob Karlsson.
Här står den mogna rågen hemma vid Jakob, Fäi-Jakå, Karlsson och väntar på attbli skuren. Rågen var mycket högre förr, stråna var längre före stråförkortnings-medlens tid. Säden växte också betydligt glesare, man hade inte tillräcklig tillgång på gödning som gödsel och släke. Skördarna är ungefär 40 gånger större idag. Men denna åker ser mycket fin ut, Fäi-Jakå kan vara nöjd! Framför åkern ligger stenar man släpat bort med stensläp, se Nr 37! Den stora ovala stenen kan man undra om den inte har tillhört en gravanläggning?
Vy över Stångån i Landeryd med blick mot Slattefors herrgård. Huvudbyggnaden uppfördes år 1820 av landshövding Carl von Nieroth men redan år 1823 gick gården över i släkten Bielkes ägo. Egendomen har emellertid äldre anor och kan följas till 1500-talet och släkten Slatte. Vid tiden för bilden disponerades huvudbyggnaden av änkegrevinnna Edit Bielke med barnen Gunilla och Thure Gabriel. I övrigt på bilden kan noteras gårdens badhus som placerats en bit från bostaden där vattendjupet bättre tillät bad. Den skräpiga ytan närmast betraktaren får sin förklaring i den järnvägsbro som vid fototillfället var under uppförande bakom fotografen.
Otaliga är de högklassiska hus som ansetts stå i vägen för efterkrigstidens upplevda behov. Det gäller inte minst det sena 1800-talets ofta rikt putsdekorerade byggnader som vid den tidens expansion omsorgsfullt uppfördes utmed svenska städers centrala gator. Som bildens utefter Kungsgatan i Linköping med ett majestätiskt mittparti, burspråk och stick- och rundbågiga fönster. Sammantaget uttrycker huset 1860-talets prägel och möjlig byggmästare kan sökas till den välrenommerade Jonas Jonsson. Känt är att byggnaden inrymde stadens postkontor från 1873, och mer välbekant är husets hotellrörelse (Palace) in i modern tid. Modern tid innebar för fastigheten kort efter att rivningslovet beviljades 1975. Upplysningsvis kan nämnas att byggnadsnämndens beslut togs med en enda rösts övervikt.
Vykort med motiv över Nya torget i Norrköping från tidigt nittonhundratal. 1863 öppnades Nya Torget för kommers och var länge centrum för handel med kött och mjölk. Idag kan spår av verksamheten skönjas i begränsad torghandel. Det nya salutorget anlades i kvarteret Trädgården vars namn kan härledas till den medeltida Kungsgård som uppfördes i utkanten av Norrköping under Gustav Vasas sista år. Gården var avsedd att fungera både som mönsterjordbruk och replipunkt vid hovets resor till södra Sverige. Hela anläggningen brann ned under de danska härjningarna år 1567. Innan omvandlingen till salutorg utnyttjades området för tobaksplantering. Vy mot nordväst.
Vykort med motiv av Nya torget i Norrköping. 1863 öppnades Nya Torget för kommers och var länge centrum för handel med kött och mjölk. Idag kan spår av verksamheten skönjas i begränsad torghandel. Det nya salutorget anlades i kvarteret Trädgården vars namn kan härledas till den medeltida Kungsgård som uppfördes i utkanten av Norrköping under Gustav Vasas sista år. Gården var avsedd att fungera både som mönsterjordbruk och replipunkt vid hovets resor till södra Sverige. Hela anläggningen brann ned under de danska härjningarna år 1567. Innan omvandlingen till salutorg utnyttjades området för tobaksplantering. Vy mot nordväst.
Tryckt text på kortet: "Den gamla båkfyren står ännu på sin ställning - men hur länge. Kägelbanan lutar sig mot sitt fall." Text på bakssidan: "Tre kulturbyggnader i Marstrand håller på att rasa ihop därför att ingen vill göra något för att underhålla dem. I hembygdsföreningen i staden finns pengar, men dessa kan man inte använda eftersom hembygdsföreningen inte på flera år haft något möte. För övrigt är bara fyra marstrandsbor medlemmar i föreningen. Resten är sommargäster. Kulturminnesrådet i Bohuslän har inga pengar och kan inget göra, förklarar landsantikvarie Claes Claesson."
Skeppssättningar (ibland stenskepp) är benämningen på en stenkrets med den ovala formen av ett skepp. Storleken på fornlämningen kan variera från några få meter till uppemot 30 meter. Ofta markerar skeppsättningen en grav. Konstruktionen kan också haft symbolisk eller rituell funktion. SKeppssättningar finns ofta på gravfält. Ungefär 2000 skeppssättningar är kända i Skandinavien, de flesta i Sverige. Till övervägande del är de (som Ales stenar) daterade till vendeltiden och vikingatiden. Bara 35 stycken har givit dateringar till bronsålden. Flera av dessa tidiga exemplar finns på Gotland och känns igen på att stenarna står tätt ihop, inte glest som hos järnålderns skeppssättningar.
Livhusarernas kommunionskärl (utredning av Lt, H björk 1935) Vinflaskan till vänster tiilverkades 1701 av Johan Nützel. Större kalken (mitten) omgjordes och reparerades år 1789. På den övre delen finns blott lödighets-stämpel.Man kan fastställa att den är betydligt äldre än skaft och fot. Större patén (större tallriken) och större oblatasken (till höger) kan även vara från 1500-talets slut.Men torde snarare vara tillverkad av Fredrich Richer i slutet av 1600-talet. Mindre kalken tillverkades 1727 av Hans Eriksson Nordvall, vilket även torde gälla mindre patén och mindre oblatasken.
Ing 2, broslagning av krigsbro vid Gullspång 1910. Sergeant Forsberg och sergeant Aronsson..Objektkommentar:Fråga synes vara om byggation av, från höger, dels en färdog spång, dels pågående byggnation av en s.k. fältbro(S.k. nödfallsbrygga). Till vänster syns en pålkran för islående av pålartill fältbrons stödelement.Bilden kan vara tagen i trakten av Gullspång, där Göta Ingenjörbataljon hade en sommarövningsplats 1893-1911.Bilden kan vara tagen under marschernamellan Karlsborg och Gullspång, eller i biflödet av Gullspångsälven nedanför fallet, där läger och övningsplatsen fanns. Se vidare tidskrift i Fortifikation årgång 2002 nr 2, s.38 ff.
Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.