LEVERANS 2-5 DAGAR OCH FRAKTFRITT ÖVER 599 KR
Eget foto
Favoriter
Favoriter

Varukorg Varukorg
Varukorg

tillägg
+kr
Summa: kr

Sökresultat för Något

Antal träffar: 2269
Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron.

Från 299 kr

Tre broar.      av Gunnar Berggren.
Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i

Tre broar. av Gunnar Berggren. Innan någon bro fanns över Hallerudssund, gick den gamla vägen genom Halleruds by ner till ån och vidare mot Edet. Över ån kunde man ta en stor flatbottnad båt, i vilken även kreatur ibland lastades. På östra sidan lade båten till i "Vinterhamna", varifrån körväg förde upp mot "Skräddarestan", Skaga och Lindhult. Den gamla drömmen om en bro övergick i början av 1890-talet till planer och överenskommelser, enligt vilka intressenterna skulle leverera timret. Sven Eriksson, Gullbolet, utsågs att leda arbetena. Den smalaste delen av sundet skulle utnyttjas, och eftersom denna var belägen en bit norr om tidigare nämnda vägar, fick byggherrarna försmädliga påpekanden om att de byggde en bro mitt inne i skogen. Visst mothugg röntes också från Sätra bruk, där man befarade, att en bro skulle bli till hinder för båttrafik och flottning. Bron uppfördes, och den utmärkta konstruktionen stod sig gott i islossningar och strömt vatten. Då snön aldrig blev liggande på bron, hördes vintertid på långt håll medarnas gnissel mot broplankorna. Då och då plankades den f.ö. om. År 1905 slutfördes arbetena med den nya vägen Undenäs-Hallerudssund, och 1910-1912 ombyggdes dess fortsättning mot Älgarås. En ny bro började diskuteras, och vid ett tillfälle undersöktes den gamla brons bärkraft genom att lass efter lass med grus kördes ut på den. Inga som helst rubbningar kunde emellertid förmärkas och ingenjören undrade vem som byggt den. Då lär Sven Eriksson ha trätt fram och svarat: "Dä har dumma bönner gjort!" År 1915 stod metallbron från Motala Verkstad klar. Den fick i stort sett samma läge som träbron. Vid mitten av seklet började timmertransporterna bli av sådana dimensioner, att denna vackra bro inte längre fyllde tidens krav. Möjligen har också från militärt håll framförts synpunkter beträffande försvarets kommunikationsmöjligheter i detta område. Så anlades år 1967 en ny brobank något söder om den tidigare, brostället invallades och medan länspumpar höll arbetsplatsen torr göts den nuvarande betongbron. Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik.

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde.

Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden.

Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga.

Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen.

På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Namnet Bönde är en försvenskning av det gotländska Böi-ände, Byände, alltså gården där socknens bebyggelse slutar. Gården är också de sista i Lau, sen vidtar skogen mot Tälleby i Garde. Förste kände ägaren var Niells Bannde 1570. Vid det svenska maktövertagandet var Anders Jacobsson ägare, han hade ärvt gården. Bönde delades i två parter och 1670 ägde Anders ena parten och Rassmus Olofsson (?) blev ägare av denna part. Hans son Olof Rassmusson var ägare 1719, gift första gången 1717 med Margareta född Fredriksdotter från granngården Liffride, de fick barnen Appolina 1718 och Rassmus 1720, och andra gången med Christina Jonsdotter. Olof dog och Christina gifte om sig 1726 med Olof Hansson, möjligen kommen från grannparten och de fick 4 barn. Här delades kanske parten och Rassmus Olofsson fick den nya parten och Olof Hansson denna. Sedan dog Christina och Olof gifte om sig 1743 med Anna född Hansdotter 1719 från Fide. Därefter dog Olof och Anna gifte om sig 1751 med Carl Jacobsson född 1728 från Burge i Levide. Det var Carl och Anna som byggde ett stenhus 1771 och fick 20 års skattebefrielse för det. Detta stenhus byggdes troligen om framåt 1800-talets mitt till det utseende det har på bilden. Anna och Carls äldste son Jacob född 1752 tog över gårdsparten, gift 1779 med Margareta född Larsdotter 1758 från Hallbjäns. De fick 7 barn och även här tog äldste sonen Lars född 1782 över. Han gifte sig 1807 med Maria Lisa född Persdotter 1781 från Gangvide på När. De fick också 7 barn. Johan född 1816 ärvde parten, gift 1843 med Anna Brita född Olofsdotter 1816 från Fie. Det var troligen Johan och Anna som byggde om huset. Deras son Lars Johansson född 1848 blev näste ägare, gift med Brita Maria född Göransdotter från Norrgårde i Hamra. Äldste sonen Johan gift med Helena Montelius från Östergarn blev gårdspartens siste brukare. Vid skiftet blev parten såld för rivning 1897. De bodde kvar några år, men vid rivningen 1904 flyttade de till Stånga. Denna vackra manbyggnad uppfördes alltså 1771 av Carl Jacobsson och Anna Hansdotter och moderniserades med brutet tak och frontespiser troligen i början på 1840-talet av sonen Johan Larsson och hans fru Anna Olofsdotter. Huset är en parstuga med gavelkammare och brudkammare under frontespisen på framsidan. Som synes var huset i utmärkt skick, ändå ansågs det inte ha något värde, utan revs bort. Det stod mellan de två kvarvarande Böndeparterna. Masse tog påpassligt denna bild före rivningen. På trappan står sannolikt Helena Montelius.

Från 299 kr

Familjen Karlsson står framför manbyggnaden med redskap i händerna (lie, högaffel, stickning, räfsa), man fick inte framstå som sysslolös. Manbyggnaden är ett stort och modernt hus med dubbel fönstersättning byggt 1873 med taket täckt av spån, som nog är original på bilden. Jfr Hemmor och Gannor. Till höger skymtar brygghuset, som troligen är lite äldre.

När Kauparve i slutet av 1600-talet delades i två parter, blev Lars Persson ägare till ena halvan, se Bild 918 och Bengt Hansson ägare av denna part. Bengt delade något senare sin part med sin bror Lars Hansson så de fick ¼ var.

Bengt Hansson född 1647 var gift med Anna Andersdotter född 1649 och de fick två barn. Sonen Jon Bengtsson övertog parten och han gifte sig 1706 med Elisabet Tomasdotter. De fick tre barn, varav äldste sonen Hans Jonsson född 1711 gift med Britta Andersdotter från Mattsarve blev näste ägare. Han dog emellertid tidigt och parten ärvdes då av brodern Bengt Jonsson född 1714. Han gifte sig 1739 med Margareta Jacobsdotter från Fride i Lojsta. Bengt var politiskt aktiv och blev riksdagsman. Äktenskapet blev barnlöst och makarna testamenterade gårdsparten 1784 till Nils Johansson född 1741 från Amlings i Linde och Anna Johansdotter född 1750 från Rikvide på När, vilka gifte sig på Kauparve.

Nils och Anna fick 8 barn, varav näste yngste sonen Johan Nilsson född 1785 blev näste ägare. Han gifte sig 1808 med Greta Bengtsdotter född 1789 från Liffride. Johan dog ung och Greta gifte om sig 1821 med Per Persson född 1794 från Hallbjäns. Greta hade 4 barn i varje äktenskap och sonen Karl Johan Johansson född 1819 från första äktenskapet köpte gårdsparten 1842, då han gifte sig med Dorotea Pettronella Persdotter född 1821 från Hägvide i Stånga.

Av deras 5 barn blev det äldste sonen Johan Petter Karlsson född 1851 som köpte parten 1888. Han var gift 1886 med Hedvig Lorentina Lyander född 1863 från Hemmor grund (Botels), se Bild 644-646. De fick två barn och det blev sonen Johan Karlsson född 1890 som tog över gårdsparten 1919. Han gifte sig 1916 med Anna Jakobsson född 1893 från Bjärges och de fick baren Margareta (Greta) 1917 och Arnold 1920. Dessa gifte sig aldrig, utan blev båda kvar hemma. Arnold Karlsson tog formellt över gårdsparten 1949, men brukade den tillsammans med Greta. Hon dog och Arnold brukade hemmet ytterligare några år, varefter han sålde gårdsparten till Bertil Karlsson Hallsarve, se Bild 833. Bertil och hans son Tomas styckade av och behöll marken, medan byggnaderna med tomt såldes till Per och Christina Persson som fritidsfastighet.

På bilden ser vi Johan Karlsson 16 år, fadern Johan Karlsson 55 år, modern Hedvig född Lyander 43 år och systern Rosa Johanna Maria Karlsson 20 år.

Familjen Karlsson står framför manbyggnaden med redskap i händerna (lie, högaffel, stickning, räfsa), man fick inte framstå som sysslolös. Manbyggnaden är ett stort och modernt hus med dubbel fönstersättning byggt 1873 med taket täckt av spån, som nog är original på bilden. Jfr Hemmor och Gannor. Till höger skymtar brygghuset, som troligen är lite äldre. När Kauparve i slutet av 1600-talet delades i två parter, blev Lars Persson ägare till ena halvan, se Bild 918 och Bengt Hansson ägare av denna part. Bengt delade något senare sin part med sin bror Lars Hansson så de fick ¼ var. Bengt Hansson född 1647 var gift med Anna Andersdotter född 1649 och de fick två barn. Sonen Jon Bengtsson övertog parten och han gifte sig 1706 med Elisabet Tomasdotter. De fick tre barn, varav äldste sonen Hans Jonsson född 1711 gift med Britta Andersdotter från Mattsarve blev näste ägare. Han dog emellertid tidigt och parten ärvdes då av brodern Bengt Jonsson född 1714. Han gifte sig 1739 med Margareta Jacobsdotter från Fride i Lojsta. Bengt var politiskt aktiv och blev riksdagsman. Äktenskapet blev barnlöst och makarna testamenterade gårdsparten 1784 till Nils Johansson född 1741 från Amlings i Linde och Anna Johansdotter född 1750 från Rikvide på När, vilka gifte sig på Kauparve. Nils och Anna fick 8 barn, varav näste yngste sonen Johan Nilsson född 1785 blev näste ägare. Han gifte sig 1808 med Greta Bengtsdotter född 1789 från Liffride. Johan dog ung och Greta gifte om sig 1821 med Per Persson född 1794 från Hallbjäns. Greta hade 4 barn i varje äktenskap och sonen Karl Johan Johansson född 1819 från första äktenskapet köpte gårdsparten 1842, då han gifte sig med Dorotea Pettronella Persdotter född 1821 från Hägvide i Stånga. Av deras 5 barn blev det äldste sonen Johan Petter Karlsson född 1851 som köpte parten 1888. Han var gift 1886 med Hedvig Lorentina Lyander född 1863 från Hemmor grund (Botels), se Bild 644-646. De fick två barn och det blev sonen Johan Karlsson född 1890 som tog över gårdsparten 1919. Han gifte sig 1916 med Anna Jakobsson född 1893 från Bjärges och de fick baren Margareta (Greta) 1917 och Arnold 1920. Dessa gifte sig aldrig, utan blev båda kvar hemma. Arnold Karlsson tog formellt över gårdsparten 1949, men brukade den tillsammans med Greta. Hon dog och Arnold brukade hemmet ytterligare några år, varefter han sålde gårdsparten till Bertil Karlsson Hallsarve, se Bild 833. Bertil och hans son Tomas styckade av och behöll marken, medan byggnaderna med tomt såldes till Per och Christina Persson som fritidsfastighet. På bilden ser vi Johan Karlsson 16 år, fadern Johan Karlsson 55 år, modern Hedvig född Lyander 43 år och systern Rosa Johanna Maria Karlsson 20 år.

Från 299 kr

Den här gårdsparten kom till 1777 när Per Olofssons och Anna Christensdotters tre söner Olof, Per och Hans delade föräldrarnas gårdspart mellan sig i tre lika stora delar. Man kan tycka att det är märkligt att en redan delad gårdspart kunde ge upphov till tre nya livsdugliga parter, men uppenbarligen lyckades man. Kanske blev man tvunga: sönerna gifte sig och fick stora familjer och alla kunde inte få plats på en part.

Per Persson född 1743 fick denna part. Han gifte sig 1769 med Catarina Nilsdotter född 1747 från Fie och de fick 5 barn. Per och Catarina byggde ett nytt stenhus 1793 och fick 20 års skattebefrielse för det. Sonen Nils Persson född 1774 blev näste ägare. Han gifte sig 1796 med Brita Mattsdotter född 1770 från Sunnkörke och de fick 2 barn, varav sonen Tomas Nilsson född 1803 blev ägare till gårdsparten 1838. Han var gift 1830 med Anna Cajsa Hansdotter född 1808 från Liffride.

Av deras 5 barn blev det sonen Nils Tomsson född 1836 som tog över gårdsparten. Han gifte sig 1866 med Stina Greta Persdotter född 1843 från Hallbjäns och de fick 9 barn, varav flera utvandrade, något som var mycket vanligt under 1800-talets sista årtionden. Sonen Lars Nilsson född 1870 övertog parten, gift 1903 med Fanny Larsson född 1879 från Hallbjäns. De fick inga barn, varför gården köptes 1937 av Gottfrid Hansson, vars mor Josefina född 1874 var bror till Lars Nilsson. Gottfrid Hansson född 1908 var gift 1935 med Ingrid Maria Vilhelmina Larsson född 1912 från Hemmor. Av deras 3 barn blev det sonen Karl-Erik Hansson född 1940 som övertog parten. Han avvecklade jordbruket och sålde marken för sig och gårdspartens byggnader med tomt för sig 2003 (?). Familjen Franzén köpte den avstyckade gårdsparten som fritidsbostad.

På bilden ser vi troligen Nils Tomsson, 67 år, hans fru Stina Greta Persdotter, 60 år, de yngsta döttrarna Desideria, 22 år, och Emma, 19 år, samt sonen Lars Nilsson, 33 år, han som övertog parten.

Den vackra manbyggnaden är en parstuga, troligen från 1800-talets mitt eller strax efter, men den också vara Per Perssons och Catarina Nilsdotters manbyggnad från 1793 som höjts och byggts om. Till vänster står en brygghusflygel som kan vara äldre. Den putsade gårdsmuren med

Den här gårdsparten kom till 1777 när Per Olofssons och Anna Christensdotters tre söner Olof, Per och Hans delade föräldrarnas gårdspart mellan sig i tre lika stora delar. Man kan tycka att det är märkligt att en redan delad gårdspart kunde ge upphov till tre nya livsdugliga parter, men uppenbarligen lyckades man. Kanske blev man tvunga: sönerna gifte sig och fick stora familjer och alla kunde inte få plats på en part. Per Persson född 1743 fick denna part. Han gifte sig 1769 med Catarina Nilsdotter född 1747 från Fie och de fick 5 barn. Per och Catarina byggde ett nytt stenhus 1793 och fick 20 års skattebefrielse för det. Sonen Nils Persson född 1774 blev näste ägare. Han gifte sig 1796 med Brita Mattsdotter född 1770 från Sunnkörke och de fick 2 barn, varav sonen Tomas Nilsson född 1803 blev ägare till gårdsparten 1838. Han var gift 1830 med Anna Cajsa Hansdotter född 1808 från Liffride. Av deras 5 barn blev det sonen Nils Tomsson född 1836 som tog över gårdsparten. Han gifte sig 1866 med Stina Greta Persdotter född 1843 från Hallbjäns och de fick 9 barn, varav flera utvandrade, något som var mycket vanligt under 1800-talets sista årtionden. Sonen Lars Nilsson född 1870 övertog parten, gift 1903 med Fanny Larsson född 1879 från Hallbjäns. De fick inga barn, varför gården köptes 1937 av Gottfrid Hansson, vars mor Josefina född 1874 var bror till Lars Nilsson. Gottfrid Hansson född 1908 var gift 1935 med Ingrid Maria Vilhelmina Larsson född 1912 från Hemmor. Av deras 3 barn blev det sonen Karl-Erik Hansson född 1940 som övertog parten. Han avvecklade jordbruket och sålde marken för sig och gårdspartens byggnader med tomt för sig 2003 (?). Familjen Franzén köpte den avstyckade gårdsparten som fritidsbostad. På bilden ser vi troligen Nils Tomsson, 67 år, hans fru Stina Greta Persdotter, 60 år, de yngsta döttrarna Desideria, 22 år, och Emma, 19 år, samt sonen Lars Nilsson, 33 år, han som övertog parten. Den vackra manbyggnaden är en parstuga, troligen från 1800-talets mitt eller strax efter, men den också vara Per Perssons och Catarina Nilsdotters manbyggnad från 1793 som höjts och byggts om. Till vänster står en brygghusflygel som kan vara äldre. Den putsade gårdsmuren med "tak" av tre längsgående bräder är typisk, liksom grindarna, se Bild 569.

Från 299 kr

Denna sommardag döljs manbyggnaden på Gumbalde delvis av trädgårdens syréner och päronträd. Manbyggnaden är uppförd 1876 i parstugeplan, medan köks- och brygghusbakbygge kom till 1912. Vad träbyggnaden innehållit är okänt.

1523 framträder förste kände ägaren Jacop Gumbalde. 1570 hette ägaren också Jacop Gumbalde, kanske ett barnbarn. 1648 ägde Tomas Gumbalde gården och 1653 hade sonen Nils Tomsson tagit över. 1670 var Hans Gumbalde ägare och 1681 hade gården delats i två parter mellan sönerna Jacob och Paul Hansson. 1694 stod Jacob för hela gården, men 1701 verkar den yngsta brodern Churt ha tagit över Pauls part och Jacob hade kvar sin part.

Troligen gick det ut sig för bröderna, för något senare ägdes hela Gumbalde av Michael Olofsson. Han sålde hela gården 1720 till Daniel Hansson från Nore i Vamlingbo, gift samma år med Catarina Olofsdotter född 1701 från Fie. Gården delades omkring 1750 och dottern Mallena Danielsdotter född 1730 fick denna part. Hon gifte sig 1750 med Lars Mattson född 1730 från Bolarve i Garde. De fick 5 barn, varav äldsta dottern Catarina Larsdotter född 1761 ärvde parten. Hon gifte sig 1781 med Lars Hansson född 1753 från Maldes på När och de fick också 5 barn. Av dessa tog äldste sonen Hans Larsson född 1783 över, gift 1808 med Brita Danielsdotter född 1786 från Gannor. De fick 8 barn och äldste sonen Lars Hansson född 1813 ärvde parten, gift 1835 med Ingrid Cajsa Hansdotter född 1810 från Botels. Av deras 7 barn blev yngste sonen Lars Larsson född 1840 näste ägare. Han gifte sig 1868 med Maria Danielsdotter född 1846 från sin farmors gård Gannor. De fick 4 barn och av dem tog sonen Olof Larsson född 1872 över gårdsparten. Han gifte sig med Vendla Larsson från Stånga. De sålde parten 1915 till grannen Lars Östmans son Emil Östman och hans fru Emma, vilka innehade den i 6 år, se Bild 586 bland annat. 1921 köptes gårdsparten av Karl Nyström född 1874 och hans fru Maria född Karlsson 1878, båda från Kräklingbo. 1933 tog deras son Albert Nyström född 1909 över, gift 1936 med Elsa född Nilsson 1915 från Mickelgårds på När. De brukade parten till 1968, då de sålde den till Lantbruksnämnden, som styckade av jorden och sålde denna manbyggnad med tomt till Lars och Märta Edlund. De nyttjade bostadshuset som fritidshus, men bodde också här permanent en period. 2008 sålde Edlunds barn huset till Anne-Marie Björling, som bor här på fritiden.

Denna sommardag döljs manbyggnaden på Gumbalde delvis av trädgårdens syréner och päronträd. Manbyggnaden är uppförd 1876 i parstugeplan, medan köks- och brygghusbakbygge kom till 1912. Vad träbyggnaden innehållit är okänt. 1523 framträder förste kände ägaren Jacop Gumbalde. 1570 hette ägaren också Jacop Gumbalde, kanske ett barnbarn. 1648 ägde Tomas Gumbalde gården och 1653 hade sonen Nils Tomsson tagit över. 1670 var Hans Gumbalde ägare och 1681 hade gården delats i två parter mellan sönerna Jacob och Paul Hansson. 1694 stod Jacob för hela gården, men 1701 verkar den yngsta brodern Churt ha tagit över Pauls part och Jacob hade kvar sin part. Troligen gick det ut sig för bröderna, för något senare ägdes hela Gumbalde av Michael Olofsson. Han sålde hela gården 1720 till Daniel Hansson från Nore i Vamlingbo, gift samma år med Catarina Olofsdotter född 1701 från Fie. Gården delades omkring 1750 och dottern Mallena Danielsdotter född 1730 fick denna part. Hon gifte sig 1750 med Lars Mattson född 1730 från Bolarve i Garde. De fick 5 barn, varav äldsta dottern Catarina Larsdotter född 1761 ärvde parten. Hon gifte sig 1781 med Lars Hansson född 1753 från Maldes på När och de fick också 5 barn. Av dessa tog äldste sonen Hans Larsson född 1783 över, gift 1808 med Brita Danielsdotter född 1786 från Gannor. De fick 8 barn och äldste sonen Lars Hansson född 1813 ärvde parten, gift 1835 med Ingrid Cajsa Hansdotter född 1810 från Botels. Av deras 7 barn blev yngste sonen Lars Larsson född 1840 näste ägare. Han gifte sig 1868 med Maria Danielsdotter född 1846 från sin farmors gård Gannor. De fick 4 barn och av dem tog sonen Olof Larsson född 1872 över gårdsparten. Han gifte sig med Vendla Larsson från Stånga. De sålde parten 1915 till grannen Lars Östmans son Emil Östman och hans fru Emma, vilka innehade den i 6 år, se Bild 586 bland annat. 1921 köptes gårdsparten av Karl Nyström född 1874 och hans fru Maria född Karlsson 1878, båda från Kräklingbo. 1933 tog deras son Albert Nyström född 1909 över, gift 1936 med Elsa född Nilsson 1915 från Mickelgårds på När. De brukade parten till 1968, då de sålde den till Lantbruksnämnden, som styckade av jorden och sålde denna manbyggnad med tomt till Lars och Märta Edlund. De nyttjade bostadshuset som fritidshus, men bodde också här permanent en period. 2008 sålde Edlunds barn huset till Anne-Marie Björling, som bor här på fritiden.

Från 299 kr

Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges.

Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten.

Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna.

På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.

Denna part kom till i början på 1740-talet när Hans Larsson på Fies norra part delade sin gårdspart mellan sonen Lars Hansson, som bodde kvar hemma och dottern Catarina Hansdotter född 1720 som byggde nytt på denna plats närmare kyrkan. Catarina var gift första gången med Nils Nilsson och andra gången 1761 med Christoffer Persson från Bjärges. Äldste sonen i första giftet Nils Nilsson född 1744 tog över parten, gift 1790 med den 26 år yngre Greta Persdotter född 1770 från Bönde. Nils dog och Greta gifte om sig 1801 med Vallentin Larsson född 1758 från Garde. De byggde ny manbyggnad i sten 1810 och fick skattebefrielse för det. Dottern Elisabet född 1795 från första giftet tog över med sin man Nils Nilsson född 1791 från Kauparve omkring 1820. Deras son som också hette Nils Nilsson född 1821 ärvde parten. Han gifte sig 1858 med Elisabet Jakobsdotter Lauvall född 1835 från Kauparve och deras dotter Elisabet född 1862 blev näste ägare i slutet av 1800-talet, eller rättare: hennes man Oskar (J.O.) Larsson född 1856 från Bjärges. De fick barnen Emilie 1886, Emil 1888, och Rudolf 1890. Emilie tog över tillsammans med sin man Jakob Larsson född 1886 från Fie, de gifte sig 1913 och fick tre söner som alla flyttade till Stockholm. Emilie dog och Jakob gifte om sig 1930 med Hilda Mattisson född 1901 från Bjärges boplats vid Snausarve. Deras äldste son Ivar född 1931 tog över parten, gift med Elna från Näs. Deras son Göte innehar nu gårdsparten. Masse var goda vänner med Oskar (JO) Larsson och hans familj, de förekommer på många av Masses bilder. Här står de stolta utanför den 22 år gamla manbyggnaden och den något äldre flygeln. Manbyggnaden uppförde Nils Nilsson och Elisabet Jakobsdotter 1881. Det är ett för tiden mycket modernt hus påverkat av snickarglädjestilen med källare, hög bostadsvåning med många och stora fönster och flackt papptak utdraget över gavlarna. På den typiska Massebilden ser vi Oskar med de tre barnen. Från vänster Emilie 17 år, Emil 15 år, Oskar 47 år och Rudolf 13 år.

Från 299 kr

Forskning på Göteborgs universitetsbibliotek 1984-05-16.

Vid ett studium av tidningen Bohusläningen nr 72 utgiven den 22 juni 1895 (Universitetsbiblioteket i Göteborg, film) har uppmärksammats ett längre referat angående längdbanan genom Bohuslän. Ett möte om denna hölls tisdagen den 18 juni 1895 i Ljungskile med ett halv hundratal personer.

I referatet omnämnes som talare vid mötet Landshövdingen greve Snoilsky, översten Fjellman och rektorn sedemera riksdagsmannen Hans Homlin. Såsom redaktionssekreterare i tidningen Bohusläningen tjänstgjorde vid denna tid Alias Holmsten.

Enär alla dessa ovannämnda personer befunno sig i Ljungskile tisdagen den 18 juni 1895 och fotografiet togs samma dag med bl.a dessa personer kan man förmoda att fotografiet hade något samband med mötet angående längdbanan. 

Martin Bratt
Länsassessor vid Länstyrelsen 
i Göteborgs och Bohuslän.


Fotografi taget i Lyckorna den 18 juni 1895
av Rob. Lindahl Ljungskile.

Fotografiet är en förstoring av ett original i storlek 14.3 ggr 10.5, vilket förvaras hos fd Länsassessorn Martin Bratt, Pl. 8117, 422 47 Hisings Backa.

Personerna på fotografiet föreställer från vänster till höger
nedre raden 
 1. Grosshandlaren Carl Leopold Berggren, Göteborg (1830 - 1915) (morfar till Martin Bratt)
 2. Fru Violet Hagman, född Macfie (1871 - 1947). Källa: Ulf Hagman
 3. Presidenten i Kgl. Göta Hovrätt, friherre Otto Wilhelm Stael von Holstein, 
 Jönköping(1834 - 1902 
 4. Landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, greve Gustaf Fredrik Snoilsky. Göteborg 
 (1833 - 1897)
 5. Översten och chefen för Kgl Bohusläns regemente Mathias Fjellman, Uddevalla 
 (1835 - 1905) 
 6. Ledamoten av riksdagens andra kammare under åren 1896 - 1901, Hans Homlin
 (1844 - 1901)

övre raden

 7. Redaktionssekreteraren Elias Holmsten från Bohusläningen i Uddevalla.
 8. Inginjör Agard Hagman (1857 - 1932), gift med nr 2
 9 Kronolänsmannen i Fräkne härad Carl August Lindskog, f 1858
10. Okänd herre
11. Inginjören Edward Macfie från Uddevalla (1857 -1934)
12. Sannolikt godsägaren Magnus Wilfrid Ullman från Saltkällan, född 1854
13. Telegrafkommissarien Henrik August Åberg från Uddevalla, född 1831
14. Överstelöjtnanden August Waldemar Nathanael Ryding, A 2, Göteborg (1838 - 1914)
15. Herr Robert Macfie, Anfasteröd (1842 - 1921)
16. Okänd herre
17. Okänd herre.

Ovanstående uppgifter har inhämtats dels från en originalet bifogad personförteckning uppgjord av en okänd person, dels med ledning av denna förteckning från officiella kalendrar.

Martin Bratt
fd länsassessor

Forskning på Göteborgs universitetsbibliotek 1984-05-16. Vid ett studium av tidningen Bohusläningen nr 72 utgiven den 22 juni 1895 (Universitetsbiblioteket i Göteborg, film) har uppmärksammats ett längre referat angående längdbanan genom Bohuslän. Ett möte om denna hölls tisdagen den 18 juni 1895 i Ljungskile med ett halv hundratal personer. I referatet omnämnes som talare vid mötet Landshövdingen greve Snoilsky, översten Fjellman och rektorn sedemera riksdagsmannen Hans Homlin. Såsom redaktionssekreterare i tidningen Bohusläningen tjänstgjorde vid denna tid Alias Holmsten. Enär alla dessa ovannämnda personer befunno sig i Ljungskile tisdagen den 18 juni 1895 och fotografiet togs samma dag med bl.a dessa personer kan man förmoda att fotografiet hade något samband med mötet angående längdbanan. Martin Bratt Länsassessor vid Länstyrelsen i Göteborgs och Bohuslän. Fotografi taget i Lyckorna den 18 juni 1895 av Rob. Lindahl Ljungskile. Fotografiet är en förstoring av ett original i storlek 14.3 ggr 10.5, vilket förvaras hos fd Länsassessorn Martin Bratt, Pl. 8117, 422 47 Hisings Backa. Personerna på fotografiet föreställer från vänster till höger nedre raden 1. Grosshandlaren Carl Leopold Berggren, Göteborg (1830 - 1915) (morfar till Martin Bratt) 2. Fru Violet Hagman, född Macfie (1871 - 1947). Källa: Ulf Hagman 3. Presidenten i Kgl. Göta Hovrätt, friherre Otto Wilhelm Stael von Holstein, Jönköping(1834 - 1902 4. Landshövdingen i Göteborgs och Bohus län, greve Gustaf Fredrik Snoilsky. Göteborg (1833 - 1897) 5. Översten och chefen för Kgl Bohusläns regemente Mathias Fjellman, Uddevalla (1835 - 1905) 6. Ledamoten av riksdagens andra kammare under åren 1896 - 1901, Hans Homlin (1844 - 1901) övre raden 7. Redaktionssekreteraren Elias Holmsten från Bohusläningen i Uddevalla. 8. Inginjör Agard Hagman (1857 - 1932), gift med nr 2 9 Kronolänsmannen i Fräkne härad Carl August Lindskog, f 1858 10. Okänd herre 11. Inginjören Edward Macfie från Uddevalla (1857 -1934) 12. Sannolikt godsägaren Magnus Wilfrid Ullman från Saltkällan, född 1854 13. Telegrafkommissarien Henrik August Åberg från Uddevalla, född 1831 14. Överstelöjtnanden August Waldemar Nathanael Ryding, A 2, Göteborg (1838 - 1914) 15. Herr Robert Macfie, Anfasteröd (1842 - 1921) 16. Okänd herre 17. Okänd herre. Ovanstående uppgifter har inhämtats dels från en originalet bifogad personförteckning uppgjord av en okänd person, dels med ledning av denna förteckning från officiella kalendrar. Martin Bratt fd länsassessor

Från 299 kr

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik.

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik.

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik.

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Kärrängen (Prästängen).
August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås
Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås
Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås
Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås
Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås
Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås
Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås
Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås
Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås
Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås
Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås.

Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten.
Skola:
August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos

Kärrängen (Prästängen). August Ek f. 29/3 1858 i Älgarås Maria Charlotta Storm f. 8/9 1863 i Älgarås Gustaf August f. 1/11 1889 i Älgarås Karl August f. 6/1 1891 i Älgarås Esther Maria f. 11/6 1892 i Älgarås Gunnar August f. 4/1 1895 i Älgarås Thorsten Walfrid f. 15/10 1896 i Älgarås Gerda Elisabeth f. 6/5 1898 i Älgarås Ernst Erik f. 13/2 1900 i Älgarås Elsa Wahlborg f. 22/3 1902 i Älgarås Sven Holger f. 9/1 1905 i Älgarås. Då August Ek (f. 1858) var 12 år, dog hans farfar, som var knekt för Myrhult. År 1860 dog farmodern i kolera. Hon sålde bär till besättningen på ett fartyg i kanalen, blev smittad och dog en tid efter hemkomsten. Skola: August Ek mindes skolan som hållits i Småfalla hos "Pese-Karl" (Myrhult) och Elges. Skolan varade 2 månader på året. Nödår: Nödåret 1868 åt man bl.a. havrebröd. I Nässtugan (Orrholmen) dog en flicka av svält. Många åt rovor. Tiggandet var vanligt. Vid ett tillfälle kom 14 barn samtidigt till Bålerud och tiggde. Kyrkan: Från det August Ek var 6 år till sitt 17:e bodde familjen i Sjömarken. Därifrån gick man varje söndag till kyrkan. Endast EN fick vara hemma. Mellan kyrkan och vägen var förr en björkdunge. Detta område, som låg något djupare, var August Ek med att fylla upp. Han körde i jord med ett par stutar. Skogen: Som ung arbetade August Ek bl.a. i bolagsskogen (6år) med att bryta stubbar och köra till tjärbruket. Järnvägen: Under 15 dagar exercerade han i Axvall. Han tillhörde den första kontingenten som fick använda tåg vid inryckningen. Tidigare fick man gå till Axvall, vilket brukade ta 3 dagar. Arbetade en tid vid järnvägen och hade då 1.52 för arbetsdagen på 12 tim. August Ek hade jordbruk, men var också byggmästare. Reparerade och byggde till Hova ålderdomshem 1905. Inredde småskolan i Bredebolet 1906. Förfärdigade en tid träskor och fick 1 krona per par. Snickrade också möbler (I G.B:s ägo en byrå, som en gång gjordes åt Augusts svägerska Mathilda Storm, lärarinna i Nockerud). Från sin uppväxttid i Sjömarken mindes August Ek när klövern kom till Älgarås. I Småfalla fanns fyra ängslador, där höet bars in. En skogsbrand på 2-3 tunnland gick fram över Småfallamarker, men stoppades av sjön. Sme'n i Rännefallet gjorde plogar. (Efter anteckningar av Oscar Hagman). Reprofotograf: Gunnar Berggren.

Från 299 kr

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik.

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik.

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik.

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik.

Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått  nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor.

 

Flera ägare, uppgång och nergång

Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker  med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor.

Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre.

En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område.

 

Fabriken utplånad av brand

Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet.

(Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Tändstickstillverkning vid Växjö tändsticksfabrik. Wäxiö tändsticksfabrik anlades 1868. Initiativtagare var handlanden Carl Schander som inspirerats av bröderna Lundström i Jönköping och tillsammans med bokhandlaren CG Södergren startade de Wäxiö tändsticksfabrik. Fabriken var belägen i området något väster om stadskärnan. Fabriken bestod av huvudbyggnad uppförd i parmsten jämte några flygelbyggnader och lagerhus i trä. Några år efter starten fanns ett åttiotal anställda varav hälften kvinnor. År 1875 hade man uppnått nära 150 anställda och årsproduktionen uppgick till ett värde av cirka 200.000 kronor. Flera ägare, uppgång och nergång Södergren lämnade fabriken efter några år och Schander stod kvar som ensamägare till 1887 då han sålde till Swedish Match Company i London. Som disponent ledde Schander tändsticksfabriken till 1891 då Knut Johansson tillträdde. 1913 tog Förenade Tändsticksfabriker med Ivar Kreuger över fabriken och verksamheten expanderade kraftigt. Fabriken byggdes till och försågs med maskinell utrustning samtidigt som produktionen ökade och antalet anställda var 1920 uppe i 400 och med ett tillverkningsvärde av 3.603.000 kronor. Huvudsakligen exporterades tändstickorna till Amerika och Indien men sen gick det raskt utför. 1921 med depression och osäkerhet i världen fanns det bara plats för 290 anställda och inte fulla veckor. Timlönen hade efter hand sjunkit från 1:30 till 73 öre med 10% tillägg för de som arbetar tre dagar i veckan eller mindre. En arbetares årsinkomst beräknas då ligga mellan 1060 - 1213 kronor. Fackföreningen begärde också hos stadsfullmäktige att arbetarna skulle befrias från skatt. Sedan 1917 ägs nu fabriken av Svenska Tändsticksaktiebolaget, det största företaget i världen inom sitt område. Fabriken utplånad av brand Den 30 maj 1922 inträffade en brand som fullständigt lade fabriken i ruiner och som också hotade den övriga bebyggelsen runt omkring. En nattvakt upptäckte branden vid 22-tiden i några sticktorkskåp och försökte förgäves släcka själv. Brandkåren tillkallades men eldsvådan fick snabbt fäste och redan efter en kvart var sju av fabrikens träbyggnader övertända. Vid 1-tiden på natten var man herre över elden och de omkringliggande fastigheterna räddade. Tändstickstrusten beslöt efter branden att fabriken inte skulle återuppbyggas man hade ju fler fabriker igång. För många anställda följde nu en längre tid av arbetslöshet. (Uppgifterna hämtade från http://thoresmatches.se/tandsticksfabriker/vaxsjo_tandstiksfabrik.htm)

Från 299 kr

Vår hemsida använder sig av cookies. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du att vi använder cookies. Klicka här för mer information.

Jag förstår